Vädjan om hjälp - hur blir jag fri

[samurajenkalle]

Hej. Jag har ett problem, och jag hoppas det finns människor här som vill läsa igenom mina tankar, och som kan och vill diskutera dem.

Enligt evolutionslärans logik har jag, efter att ha vistats i en hierarkisk miljö (min klass 1-9), inrättat mig i denna miljös lagar. För att säkerställa min strävan uppåt i rangordningen, har det i min hjärna skapats en rad mekanismer som går ut på att föra mig uppåt i rangordningen.

Dessa mekanismer är som ett spöke i min hjärna. De vill inte synas, för då finns risken att jag genomskådar hierarkin och förstår att jag inte behöver den - det är en risk för jag kan bli dödad, tror min hjärna, om jag sätter mig upp mot de som är högst i rang.

Jag själv tror att detta genomsyrar alla människor, men i väldigt varierande grad. Många är förhoppningsvis inte så illa drabbade att det plågar dem dagligen, och kanske finns det några som är helt fria från det.

Hur kan man göra sig av med denna föreställning? Jag är beviset på att den rena insikten om det inte räcker allena. Jag frågar för att jag letar nya infallsvinklar för att kunna komma framåt i mitt själsliga arbete.

/Kalle

Edit: Det blev för långt först, får se om nån orkar läsa nu =)

[Avantgardet]

Problemet är att du har gjort det till en livsfilosofisk holism. Då får du ju konsekvenser som "punkt c". Att vara medveten om problemet är ju att vara fri i förhållande till det, institutioner upprätthålls endast genom att vi förlänar dem makt.

[Avantgardet]

Eller vad menar du med att vara fri? Vill du vara fri i förhållande till strukturen eller vill du befrias från strukturen?

[samurajenkalle]

Nej, jag har inte gjort någon filosofi av det, då missförstod du mig... Men jag skrev å andra sidan inte så tydligt.

Vad jag skrev var en analys av mitt beteende under mitt liv sedan jag började grundskolan. Jag har inte medvetet "följt" någon väg.

Problemet är att jag tror att vi alla är kapabla att anpassa oss till en starkt hierarkisk grupp. Istället för att skita i det och vara glad, vilket vi alla vill så klart, så finns det nånstans en mekanism som säger "Oj oj, här finns det risk för att jag blir dödad, bäst jag spelar med", på ett undermedvetet plan. Och så bildas det massa strategier för hur man ska komma upp i rang för att åtnjuta makten.

Att inse det hela är en bra början. Att jag skrev massa exempel var bara för att jag ville att någon skulle känna igen sig, inte för att beskriva någon livsfilosofi.

Vad är nästa steg?

[samurajenkalle]

Och jag menar att jag vill bli fri från systemet, inte fri inom systemet.

[Avantgardet]

Istället för att skita i det och vara glad, vilket vi alla vill så klart, så finns det nånstans en mekanism som säger "Oj oj, här finns det risk för att jag blir dödad, bäst jag spelar med", på ett undermedvetet plan. Och så bildas det massa strategier för hur man ska komma upp i rang för att åtnjuta makten.

Ja, ser man det så så upplever man det också så. Det var vad jag menade med att du gjort det till en "livsfilosofisk holism". Allt beror på vilket perspektiv du lägger an.

Själv ser jag en fara i att börja tala om det som fysiologi, då faller man i en deterministisk fälla. Det finns bara här och nu, det finns bara val och konsekvenser. Läs Camus och inse att du alltid varit lycklig, du har bara inte förstått det.

Fri från systemet kan du aldrig bli, men du kan bli fri i förhållande till det. Du kan inte befria dig från tyngdlagen, men det betyder inte att du saknar frihet. Det gäller att förstå vad man själv menar med frihet.

[samurajenkalle]

Ja, ser man det så så upplever man det också så. Det var vad jag menade med att du gjort det till en "livsfilosofisk holism". Allt beror på vilket perspektiv du lägger an.

Det är ett sätt att se det. Du har gjort en livsfilosofisk holism av tanken att om man beskriver en sak ur ett perspektiv, binds man vid det, och handlar därefter. Det är lyckligtvis inte sant. Beviset hittar jag hos mig själv - så länge jag var i den hierarkiska miljön förnekade jag hela dess struktur och den plats man ville ge mig, men genom mitt agerande godtog jag alla dess lagar och den plats jag blev "erbjuden". Jag agerade alltså tvärtemot min medvetna föreställning.

Själv ser jag en fara i att börja tala om det som fysiologi, då faller man i en deterministisk fälla. Det finns bara här och nu, det finns bara val och konsekvenser. Läs Camus och inse att du alltid varit lycklig, du har bara inte förstått det.

Att tala om fysiolog innebär ingen fara, tror jag. Förmodligen hjälper det människor att känna sig normala när man förstår varför man handlar konstigt ibland. Att inse att jag alltid varit lycklig är att uttrycka sig lustigt... Antingen är man lycklig eller inte, vare sig man förstått hur man blir det elle ej. Jag har förstått hur jag blir lycklig till viss del, och förstått hur jag skulle kunna ha varit lycklig, men det är inte samma sak som att jag alltid varit lycklig, nej. Vad skriver Camus om? Vad går hans/hennes tankar ut på?

Fri från systemet kan du aldrig bli, men du kan bli fri i förhållande till det. Du kan inte befria dig från tyngdlagen, men det betyder inte att du saknar frihet. Det gäller att förstå vad man själv menar med frihet.

En känsla av att vara fri från systemet är, i detta fall, precis vad det innebär att vara fri från systemet. Och jag förstår vad jag menar med frihet... När jag inte agerar efter alla mina försvarsmekanismer, då är jag fri! Vad annars?

Men du vill ju hjälpa mig, eftersom du uppfodrar mig att läsa Camus. Du kan väl berätta om dina insikter efter att ha läst honom/henne, istället för att hänvisa mig till böcker som jag inte vet vad de handlar om?

[Avantgardet]

Jag vet inte hur du definierar "lycka". Hur du definierar "lycka" avgör ju hur du kommer att uppleva lycka. Även olyckan är en typ av lycka.

Lyckligtvis har du tur angående Albert Camus, jag har nyligen gjort en poststrukturalistisk läsning av hans "Främlingen" och har därför ett citat liggandes här alldeles framför mig.

"Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det".

Därefter yrar Mersault (huvudkaraktären) på om att han vill att det kommer många till hans avrättning och att de bespottar honom och skriker ut sin avsky.

Beviset hittar jag hos mig själv - så länge jag var i den hierarkiska miljön förnekade jag hela dess struktur och den plats man ville ge mig, men genom mitt agerande godtog jag alla dess lagar och den plats jag blev "erbjuden". Jag agerade alltså tvärtemot min medvetna föreställning.

Förnekar du något så erkänner du ju dess existens. Det är snarare ett fall med "kejsarens nya kläder".

Hur förstår du min intention nu? Som ett försök till uppåtsträvande i hierarkin?

En känsla av att vara fri från systemet är, i detta fall, precis vad det innebär att vara fri från systemet.

En känsla av att vara fri från systemet är per definition inte detsamma som att vara fri från systemet. Jag kan känna mig viktlös men det betyder inte att jag är det. Personligen tror jag inte på "frihet", inte i egentlig bemärkelse, vi är underkastade vissa existentiella vilkor - vissa är ofrånkomliga och andra kan man strunta i. Är det lycklig du eftersträvar att bli, och känner att du inte kan bli det med det tänkande du nu har så är det väl en pragmatisk lösning att helt enkelt tänka om. Det beror ju på vad du prioriterar. Att omfatta Gud kan t.ex. vara en sån lösning - och den är ju tacksam eftersom den inte går att överbevisa. Att inte tro på Gud är också det en tro.

[Avantgardet]

En annan lösning är helt enkelt att återberätta existensen för dig själv på ett lite lustigare sätt, eller en annan historia - vilket är detsamma som att "tänka om" men uttryckt på ett sätt som tilltalar mig mer. Ditt medvetande är inget annat än en liten berättare, berätta nåt kul för dig själv.

[lkl]

Passivt motstånd mot externa våldsverkare är bra; du kan välja att inte erkänna hierarkin, om det nu är så att den existerar. Ett bra mått på att testa huruvida en hierarki faktiskt är för handen är att se efter; om du upptäcker olika vinklar eller andra konstiga "tecken" då kan det röra sig om en hierarki; grupper med gemensamma intressen ( oftast pengar, makt eller lust ) kan också hysa hierarkiska ordningar.

Men det är enkelt att neutralisera dom: erkänn dom inte! Du kan resonera som så att "jag inte en utav Er, jag är jag, thats it, take it or leave it".

Dom kanske säger att du är sjuk i huvudet och mobbar dig? So what! Så länge du inte bär våld mot dom kan dom inte lagföra dig. Tar dom ifrån dig dina grejer, ditt jobb, dina pengar och din kvinna försvinner; läs då filosofi eller hit the road. Undvik dom helt enkelt! Bli stark som  individ själv! Du kanske finner dig själv och DIN livsuppgift på vägen, sen kan du skratta åt hela grejen för DU har lyckats, medans dom där i "hierarkin" sitter framför tv:n eller är förslavade av varandra på något annat sätt...

En bra början...så behöver du inte läsa så mycket...är att slå upp inledningen till bok 7 i Platons "Staten", den s k "grottallegorin" sen kan du fundera på vad han menar med att dom sitter där fjättrade i grottan...osv

P.S Om du blir "philosopher king" på vägen är det inte så farligt det heller, det går över, lol

[Sceptisk]

samurajenkalle

Ditt problem kan nog kallas för "inlärd hjälplöshet" (Seligman; http://en.wikipedia.org/wiki/Learned_helplessness) som är ett välkänt psykologiskt fenomen och som återfinns bland människor som befunnit sig i svåra situationer varvid de har "lärt sig" att vara passiva eftersom de är övertygade om att vara otillräckliga för att hantera situationen.

Vilket betyder att du har en extern "locus of control" (Rotter; http://en.wikipedia.org/wiki/Locus_of_control) dvs du projicerar din förmåga till kontroll utanför dig själv.

Du måste därför "komma ihåg" och internalisera din egen förmåga till kontroll. Kolla även in "choice theory" (Glasser).

Dina känslor kommer att motarbeta dig och lura i dig att det är förbjudet och straffbart att du återtar kontrollen, och det är en normal respons på grund av din kondition. Skulle kanske kunna liknas vid Posttraumatiskt stressyndrom.

Så var inte orolig, det finns svar på dina frågor. Sök upp en teurapeut eller psykolog om du upplever ditt tillstånd som obehagligt.

[samurajenkalle]

Avantgardet - du provocerade mig. Tack. Små steg framåt, några bakåt men de flesta i rätt riktning...

Det verkade bara så logiskt, mina tankar för några dagar sen... Jag letade efter bekräftelse på att det jag kände var något som "fanns" som en del i mig, som en del i er andra, och som var något jag kunde "kämpa mot". Jag försökte hitta åsikter och tankar hos er som kunde rättfärdiga min hjälplöshet.

Men min irritation över att svaret jag letade efter uteblev, och min irritation över att svaret jag fick var Avantgardet som sa att jag inte har något problem, fick mig att se över mina tankar (efter några dar). Och jag fick en ny insikt, som satt ganska långt inne.

Som jag såg det var det lättare att inte inse sanningen, och inte behöva förlåta mig själv för allt JAG har gjort, eller snarare inte har gjort, än att behöva möta mina känslor och se vad de kunde berätta. Sen gnagde irritationen så mycket att jag visste att det var något som låg och puttrade i mitt huvud som jag inte insett, så jag kunde inte göra annat än att granska känslorna, och sanningen ploppade upp av sig självt.

Små steg framåt i rätt riktning var det. Kanske blir det här steget ett av de större. Jag tror att bara jag kikar närmare på mina känslor, så kan jag se vad som ligger bakom dem, och inse allt som finns att inse. Sanningen finns där bakom all min irritation och ilska, redo att plockas.

Tack för läsningen och skriveriet, det var viktigt för mig.

/Kalle

[Avantgardet]

Vad rörd jag blev, skitlöjligt, ögonen vattnas, sånt är kul!

Smart är du som förstår, inte bara vad jag skrev utan också varför jag skrev såsom jag skrev.  \:D/

Lämna aldrig över rodret, du förtjänar att vara "lycklig". "Kampen" kan vara något roligt också, för även om det ser mörkt ut så anser jag nattsuddandet vara en kul grej - att dväljas i skuggorna av det stora maskineriet, sprida pamfletter, smygröka, och söka organisera motstånd.

[samurajenkalle]

Jag sa bara att du provocerade mig, och tackade bara för den lyckliga omständigheten...

Att du gjorde det med vilje var bara nåt som jag anade, men nu när jag vet att så var fallet är mitt tack... Varmare. Verkligen varmt.

[Avantgardet]

Du skickar inget motorcykelgäng på mig va? Då tvingas jag spela tuff. Känner mig så löjlig då - har svårt att hålla mig för skratt -, och då uppfattas jag lätt som "överlägsen" och "dryg", vilket oftast innebär att jag måste hänga på mig "yxan" och "hugga ned berget", som Hendrix sjöng en gång i tiden, för att klara hålla uppe skenet av "macho-ismen".