lkl skrev:Hur skulle en sjukdom kunna uppstå ur observationen av att en person inte tvättar sig medan andra tvättar sig? Ni påstår visst, har jag läst, att folk som tvättar sig ofta har en annan sjukdom, vänta lite..hum...just det mani, eller är det en annan variant av schizofreni. Var går gränsen, hur mycket skall man tvätta sig för att inte kvalificeras som schizofren? Två gånger om dagen, är det för mycket? En gång kanske?
Har ni hört talas om mänskans frihet och värdighet. Det är den ni stampar på. Om jag vill vara smutsig är det min rätt att vara smutsig, det skall andra skita i.
Ja visst är det ett problem med gränsdragning och icket att förglömma så har konformiteten och likriktningen i sätt att tänka och vara endast som syfte att få borgarsamhället att gå runt. Nu är det emellertid så att en människa som - oavsett hur välmotiverat och vältaligt detta än görs, vilket är min erfarenhet med schizofrena - låter bli att sköta sin hygien möter ett visst förakt från många av sina medmänniskor (hyresvärdar gör sig av med denne, folk kollar snett, får inget jobb, dålig hälsa). Häri ligger problemet som jag ser det - av denna anledning ser jag gärna mer undersökande psykologisk forskning där man systematiserar schizofrenas innehållsliga särdrag (världsbild o.s.v. - givetvis naivt att tro att den skulle vara 100% enhetlig, men jag tror, hoppas, att vissa intressanta enhetliga drag kan ses som gör oss andra mer toleranta när vi ställs inför schifrenas tolkningar av existensen), samma sak ser jag gärna med psykoser m.fl. Psykologin behöver inte vara enbart den korrigerande sidan (psykiatri) utan kan vara ett studium enbart. Jag gillar själv inte heller paternalism.
lkl skrev:Vad är det som säger att det inte är bra att vara smutsig tvärt emot de samhälleliga normerna, eller vanorna? Har du hört talas om motståndskraft mot sjukdomar? Och vad är det för fel på att vanvårda sig själv? Vissa personer kanske har annat att tänka på än det yttre; man har
kanske passerat den ålder var kopulation är det som huvudsakligen intresserar en och börjat förbereda sig för döden; varför inte lukta skit då så att man får vara ifred?
Håller med dig till fullo. Sjukdom är det dock först när individen själv lider av sitt eget sätt att vara - fast om man skall korrigera det är en annan fråga, lidandet kan vara ett mål i sig.
lkl skrev:Jag kan inte förstå dessa godtyckliga kategoriseringar. Svara på en fråga!
Vi observerar en mängd mer eller mindre homogena vanor och en motsatt: Vari vilar sjukdomen? Den kan ju inte vara i skillnaden själv och den kan ju inte vara i den person som är annorlunda, normer förändras ju, under medeltiden var ju alla skitiga. Skulle sjukdom vara bristande insikt i de rådande normerna?
Men denna bristande insikt kan ju komma sig av en mängd orsaker som står i tvär kontrast mot sjukdom; en politiker t ex Reinfeldt som inte vet hur han skall bete sig i dagligvaruaffären eftersom han så sällan besöker den är väl inte sjuk bara för att han i sitt beteende avviker eftersom han har annat att tänka på. Det kan ju även vara så att man medvetet bryter mot normerna som inom de s k ungdomskulturerna; punkare är ju skitiga.
I mina ögon så bär Reinfeldt på bra många fler patologiska tillstånd än någon som är blott och bart schizofren, fast det är en annan femma. Motståndet mot dessa kategoriseringar är ju just det att ingen "vill tro sig vara sjuk" - en laddad konnotation till begreppet "psykisk sjukdom" gör det omöjligt att acceptera. Det tycks vara ett mycket känsligt område, men borde inte vara känsligare än våran inställning till förkylningar m.m. Att vara psykiskt sjuk är inget vi skall förakta, vi är alla mer eller mindre psykiskt sjuka (i den utsträckning psykisk sjukdom verkligen betyder något - d.v.s. såsom strikt en kategorisering av en "typ av tänkande"), istället borde vi koncentrera oss på kvalitativt jämförande studier av dessa "typer av tänkanden".
