miss x skrev:hovnarr skrev:Ofta är ju folk roliga även när de "gör sig små" eller är självironiska - men det är klart att det kräver självförtroende för att göra det.
Jag störtgillar det.
Det kan jag hålla med om. Och då utstrålar man självförtroende för att man utstrålar att man vågar visa sig liten inför andra. Jag tycker sådana skämt är mycket roliga. Kaxigheten kan vara riktad åt en själv, någon annan eller åt både en själv och någon annan. Huvudsaken är att kaxigheten är "spelad", så det är uppenbart att man inte är kaxig på riktigt så att säga. Annars tycker inte jag det är lika kul i varje fall.
miss x skrev:Spontanitet (kvicka komentarer) är det roligaste.
Och DEFINITIVT inget inövat. Isch!
Om jag inte kan skilja på om en kommentar är inövad eller inte så tror jag att kommentaren upplevs lika kul för mig oavsett. Dessutom att ifråga om till exempel ett humorprogram kunna försätta mig i ett hypotetiskt scenario, som egentligen är inövat, och låtsas att det inte är inövat gör också att jag kan tycka inövade kommentarer är roliga. Ex: ur program som "Nanny", "Alla älskar Raymond" m. fl.. Många av mina kompisar tycker dock inte dessa program är lika roliga som vad jag tycker.
miss x skrev:Ogillar folk som skrattar åt sina egna skämt också. Riktigt fånigt OCH pinsamt.
Jag ogillar inte sånt folk, om det inte går till överdrift. Jag tror att om någon säger något som hon tror någon annan kommer tycka är roligt, så beror det oftast (men inte alltid nödvändigtvis) på att hon själv tycker detta är roligt. Jag menar, man vill väl dela med sig av sånt som man själv tycker är roligt inte sådant som man tycker är tråkigt. Sen har dem min fulla "tillåtelse" att skratta själva om dem vill, så länge som poängen ändå når fram. Fast om den som säger det skrattar mer än den som hör det så håller jag med om att det kan bli lite pinsamt. Undrar vad det beror på...
hovnarr skrev:...alltså, vi har vissa språkspel som "ska" följas, och när nån inte gör det blir det kul, för att det är mot normen. Vi förmodar att vissa frågor etc. egentligen syftar på nåt annat (t.ex. "Får jag bjuda på en drink?" implicerar både att man faktiskt tänkt göra det om man får, samt att man är intresserad av den man frågar), och då blir det lite småkul sådär, när man inte gör det.
Det kan jag nog mer eller mindre hålla med om. Så har jag också upplevt att det fungerar ofta. Fast språkspel kan nog utvidgas till "kommunikationsspel" då folk även ofta väger in annat än bara dem uttalade orden. Fast varje typ av kommunikation kanske man kan säga är ett typ av språk. Jag tror även att "lyssnarens" humör för tillfället och personlighet spelar in, naturligtvis. Och även dennes idéer om hur kommunikation normalt bör se ut, då alla kanske har sitt privata språkbruk eller sätt att kommunicera.
hovnarr skrev:...blir det för uppenbart att frågan aldrig var menad på normalt sett, uteblir ju överraskningen och därmed också lustigheten. Det är därför JDMs exempel inte är roliga, eftersom vi redan vet att det är syftet.
Skyline skrev:Iofs var dina exempel inte jättebra.
Jag förstår inte det här!
Jag tycker mina exempel är otroligt roliga, trots att jag vet syftet! 
Och jag gillar liknande humor, som t ex finns i filmen "Somethings gotta give" med Jack Nicholson (som är en otroligt charmig och humoristisk skådespelare i min smak). Jag tänker mig in i situationen som om den vore verklig, och då blir det kul tycker jag. Det bästa med internet är att ni inte hör hur högt jag skrattar, så jag slipper bli pinsam! Skönt som omväxling... Fånighet ser jag inte nödvändigtvis som något negativt. Tror att det många upplever som fånigt upplever jag även som humoristiskt. Fast det är klart att fånighet inte alltid är humoristisk, även om och för mig. 
