Är vi alla sadister som skrattar när Kalle Anka får ett städ i huvudet? Eller när vi ser en film där en bebis springer och hoppar i poolen men missar och slår sig i marken istället?
Vad är det som gör filmklipp där människor (eller tecknade djur) slår sig 'roliga'?
Är det för att man i de flesta fall anser att dessa människor inte lider längre och därför skrattar åt att något så absurt hänt dem?
Är det för att man inte upplevt samma fall av smärta och inte kan koppla det till sin egna erfarenhet?
Hjälp mig. :)
Vad gör lidande till komedi?
Moderator: Moderatorgruppen
Jag tror att en viktig komponent är distansen vi håller till det. De flesta situationer av det slag du beskriver skulle inte vara roliga om de skedde precis framför en. Sen ska man inte glömma att vi dömer i alla situationer, alltså vi bedömer beteendet utifrån våran föreställning om något gott eller dåligt. Skrattet är en motiverande faktor som får oss att reagera och är ett led i internaliseringen av ett bejakande eller förnekande av beteendet i fråga. Det är alltså fråga om en dispositionering av handlingsattityder för sammanhanget.
För mitt första påstående så kan vi ta exemplet med seriefigurer som en mera fri arena för att visa dessa "roliga" inslag av olycka. Det är en större distans från oss till dem.
För det andra påståendet så lutar jag mig mot diskussionerna om dessa människor som "idioter" eller "våghalsar" av de som åser beteendet. Det är alltså centralt att sätta ett bedömt epitet till aktörerna. Det är sällan som jag har hört någon säga att det förmodligen handlar om en tillfällighet för personen ifråga. Man antar allt som oftast en vårdslöshet som förklaring till att olyckan sker.
För mitt första påstående så kan vi ta exemplet med seriefigurer som en mera fri arena för att visa dessa "roliga" inslag av olycka. Det är en större distans från oss till dem.
För det andra påståendet så lutar jag mig mot diskussionerna om dessa människor som "idioter" eller "våghalsar" av de som åser beteendet. Det är alltså centralt att sätta ett bedömt epitet till aktörerna. Det är sällan som jag har hört någon säga att det förmodligen handlar om en tillfällighet för personen ifråga. Man antar allt som oftast en vårdslöshet som förklaring till att olyckan sker.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Fast jag skall i och för sig bekänna att jag garvade arslet av mig när en brud drog omkull med cykeln precis framför mig en gång. Det såg ut som om någon hade satt en pinne i framhjulet på hennes cykel i full fart, en vurpa som saknade all logik. Det sammantaget med det faktum att hon skrattade och var glad och släppte händerna från styret för att som visa på sin makt över friheten gjorde att jag inte kunde hålla emot. Trots att jag ganska snabbt insåg att det måste ha gjort sjukt ont och att det mycket väl skulle kunna följa brutna näsben eller annat otrevligt på köpet.
Förlamad av skammen att bryta mot normen att inte skratta åt andras olycka så drog jag mig undan utan att hjälpa eller involvera mig. Vilket så klart gav mig skäl att skämmas på riktigt.
Förlamad av skammen att bryta mot normen att inte skratta åt andras olycka så drog jag mig undan utan att hjälpa eller involvera mig. Vilket så klart gav mig skäl att skämmas på riktigt.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Tänkte starta en likartad tråd faktiskt, men eftersom denna tråd drogs upp kan jag lika gärna ställa frågan här. Den har faktiskt en viss koppling till din undran.
Till exempel:
Vi människor känner empati ifall någon skulle döda en 'hund'. Låt oss säga att Hunden skulle ha dött inom loppet av sekunder. De flesta människor skulle reagera med fasa och empati. Empati gentemot hunden och fasa mot "mördaren". Alla tycker att det här är en logisk reaktion, byggandes på att hunden led av smärta.
Ta samma exempel.
Nu dödar vi istället en nyckelpiga. Vi krossar den med våra fötter. Nyckelpigan får också lida i några sekunder och sedan dö. De flesta skulle inte äns bry sig i en sådan situation. De skulle inte känna några känslor alls.
Slutsaten blir:
Människor reagerar till "bilder" än till fakta. Att se en hund dö är mer grotesk än att se nycketpigan dö (Att läsa att en hund dog är heller inte lika grotesk än att se den dö). Även om vi vet faktan att de båda känner smärta så får vi inte likartade känslor.
Samma faller under tv-program. Ljuden som editeras får bilden att se mer komisk ut ( samtidigt som folk i bakgrunden skrattar ) och vi förstår av bildens helhet att deltagarna inte kom till någon psykisk skada, utan det var mer en temporär skada som alla hade ett skratt för.
Varför är det så? Jo, för att empati bygger delvis på det anomaliska i situationen. Vi är vana vid att döda kryp, de är jobbiga! Men hundar de är snälla och ska inte behandlas så!
Samma sak faller under människor:
Det är lättare att se en svart person bli skjuten ihjäl, än att se en gammal vit mormor dö av samma händelse. Vi är vana att svarta "dör" och att det är helt normalt. Därför känner vi mer empati med mormor för hon bakar ju så fina bullar!
Till exempel:
Vi människor känner empati ifall någon skulle döda en 'hund'. Låt oss säga att Hunden skulle ha dött inom loppet av sekunder. De flesta människor skulle reagera med fasa och empati. Empati gentemot hunden och fasa mot "mördaren". Alla tycker att det här är en logisk reaktion, byggandes på att hunden led av smärta.
Ta samma exempel.
Nu dödar vi istället en nyckelpiga. Vi krossar den med våra fötter. Nyckelpigan får också lida i några sekunder och sedan dö. De flesta skulle inte äns bry sig i en sådan situation. De skulle inte känna några känslor alls.
Slutsaten blir:
Människor reagerar till "bilder" än till fakta. Att se en hund dö är mer grotesk än att se nycketpigan dö (Att läsa att en hund dog är heller inte lika grotesk än att se den dö). Även om vi vet faktan att de båda känner smärta så får vi inte likartade känslor.
Samma faller under tv-program. Ljuden som editeras får bilden att se mer komisk ut ( samtidigt som folk i bakgrunden skrattar ) och vi förstår av bildens helhet att deltagarna inte kom till någon psykisk skada, utan det var mer en temporär skada som alla hade ett skratt för.
Varför är det så? Jo, för att empati bygger delvis på det anomaliska i situationen. Vi är vana vid att döda kryp, de är jobbiga! Men hundar de är snälla och ska inte behandlas så!
Samma sak faller under människor:
Det är lättare att se en svart person bli skjuten ihjäl, än att se en gammal vit mormor dö av samma händelse. Vi är vana att svarta "dör" och att det är helt normalt. Därför känner vi mer empati med mormor för hon bakar ju så fina bullar!
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Det är inte lidandet i sig som är skoj
Skratt är ett sätt att frigöra överskott av energi. Oftast är det de oväntade intrycken av någon osannorlik händelse som ger plötslig friktion i oss, det är även det som är mest skrattframkallande.
Ex. En kvinna ramlade i trapporna inne i sitt hus borstandes sina tänder. Hon landade med huvudet före och tandborsten slank in via hennes strupe ner i magen. Hon berättade själv hur den 'bara försvann'.
Man kan nog inte med första intrycket hantera denna information på så många andra sätt än genom att skratta. Andra gången var det inte roligt längre.
Ex. En kvinna ramlade i trapporna inne i sitt hus borstandes sina tänder. Hon landade med huvudet före och tandborsten slank in via hennes strupe ner i magen. Hon berättade själv hur den 'bara försvann'.
Man kan nog inte med första intrycket hantera denna information på så många andra sätt än genom att skratta. Andra gången var det inte roligt längre.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Att vi skrattar innebär inte att det vi skrattar åt är njutbart, men det är njutbart att skratta. Skrattet lättar upp i gruppen, apbeteende som uppstår i spända situationer, frigör endorfiner. Förutsättningen för skrattet är att det ska inlämma ett beteende som acceptabelt (fast det är lite upprörande, uppseendeväckande). Faller det lite upprörande beteendet utanför acceptansnivån så sker i stället splittringstendenser i gruppen, manar till kamp. Att individer i gruppen beter sig illa, konstigt, eller undermåligt ska inte verka splittrande föränn det blir riktigt allvarligt, skrattet reglerar detta och fungerar som en ventil där det annars skulle råda en graderad skala snarare än en svart/vit sådan. Det krävs således en identifikation och samhörighet med den som det skrattas åt, annars upplevs situationen bara som besvärande och påträngande, känslor som vi inte skulle kunna tillåta oss i en sammanhållen grupp.
Sedan kan man i komedier skruva upp denna nivå då vi har med oss att det är fiktion eller det finns upplagda spelregler. Då kan det oacceptabla bli acceptabelt, och vi kan manipulera med denna reflex. Vissa saknar dock förmågan att skratta till "grova skämt" då de saknar förmågan att se denna kontext, vägrar av moraliska skäl, eller saknar identifikation. Det uppmanar då i stället till kamp och splittring.
Att man skrattar åt någons olycka är således något sympatiskt och inte fult, om man nu inte anammar överjaget och hånskrattar förstås. Men det är blott en kulturell omskrivning.
/Johan
Sedan kan man i komedier skruva upp denna nivå då vi har med oss att det är fiktion eller det finns upplagda spelregler. Då kan det oacceptabla bli acceptabelt, och vi kan manipulera med denna reflex. Vissa saknar dock förmågan att skratta till "grova skämt" då de saknar förmågan att se denna kontext, vägrar av moraliska skäl, eller saknar identifikation. Det uppmanar då i stället till kamp och splittring.
Att man skrattar åt någons olycka är således något sympatiskt och inte fult, om man nu inte anammar överjaget och hånskrattar förstås. Men det är blott en kulturell omskrivning.
/Johan
För mig är det så här
Murzbau skrev:Är vi alla sadister som skrattar när Kalle Anka får ett städ i huvudet? Eller när vi ser en film där en bebis springer och hoppar i poolen men missar och slår sig i marken istället?
Vad är det som gör filmklipp där människor (eller tecknade djur) slår sig 'roliga'?
Är det för att man i de flesta fall anser att dessa människor inte lider längre och därför skrattar åt att något så absurt hänt dem?
Är det för att man inte upplevt samma fall av smärta och inte kan koppla det till sin egna erfarenhet?
Hjälp mig. :)
Ibland tänker vi kanske: "Det kunde varit jag!" men när det inte är det, skrattar vi av lättnad. Ibland är det förmodligen ett slags skadeglädje, ibland ser det bara av någon inte särskilt djup anledning komiskt ut.
Ibland kan det alltså vara så att vi upplevt samma sak själva men är glada att slippa det den här gången.
Men jag vet inte om det är så för alla. Och det kan finnas fler orsaker. Jag utgår bara från mina egna upplevelser och reaktioner.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Stackare !
Bz skrev::D Stackare !
http://www.youtube.com/watch?v=70wuAWxOEZA
Stackare är vi väl alla mer eller mindre i denna värld, men mest synd är det om myrstackarna! :lol:
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Algotezza skrev:Bz skrev::D Stackare !
http://www.youtube.com/watch?v=70wuAWxOEZA
Stackare är vi väl alla mer eller mindre i denna värld, men mest synd är det om myrstackarna! :lol:
MVH
Algotezza
Ja det var ganska kul att se på dig faktiskt... :D
Re: Vad gör lidande till komedi?
sailaways skrev:Murzbau skrev:Eller när vi ser en film där en bebis springer och hoppar i poolen men missar och slår sig i marken istället?
Det skulle jag gärna vilja se - länk?
Det är någon gammal .gif-fil som cirkulerade via mejl för några år sedan. Vette fan var den finns nu. D:
Re: Vad gör lidande till komedi?
Ska man vara petig så är väl inte saker roliga just för att nån slår sig, men det kan ibland, för vissa, ligga något komiskt i en händelse där någon slår sig, t.ex. om fallet sker på ett oväntat och därför komiskt sätt. Det som behöver motiveras, är väl snarare varför händelser där folk skadas, omöjligtvis skulle kunna vara komiska på samma gång. Humor är ju inte moralisk, så man behöver imho inte skämmas om man skulle råka finna något humoristiskt i en händelse som på samma gång är allvarlig. Man behöver ju t.ex. inte vara nazisympatisör för att man skulle råka skratta åt skämt om förintelsen.
Ändå håller jag med dig såtillvida att folk med dålig humor har en tendens att skratta så fort nån ramlar, även om det inte sker på ett humortekniskt högstående sätt. Min gissning är att de har komplex och därför bara kan se glädje i att andra skadas, och kan därför inte uppskatta vanlig humor. För fem år sedan såg jag tyska AFV exempelvis, där såg man bara barn som snubblade utan minsta komiska poäng, men tyskarna verkade skratta sig fördärvade. Jag brukar inte berömma Sverige men jag gör det kontroversiella (?) påståendet att vi i västra Nordeuropa (samt Nordamerika och Australien) objektivt sett har den mest avancerade (dvs högst humorteknisk nivå) humorn. (Observera att jag däremot inte säger att vi har den "roligaste" humorn, då detta ju är subjektivt)
(Vad är förresten rolig humor? Jo, Simpsons! (Inte de tidiga avsnitten dock) Där blandas såväl billiga igenkänningsskämt som väldigt avancerad satir, på ett skickligt sätt, så att alla har något att skratta åt)
Ändå håller jag med dig såtillvida att folk med dålig humor har en tendens att skratta så fort nån ramlar, även om det inte sker på ett humortekniskt högstående sätt. Min gissning är att de har komplex och därför bara kan se glädje i att andra skadas, och kan därför inte uppskatta vanlig humor. För fem år sedan såg jag tyska AFV exempelvis, där såg man bara barn som snubblade utan minsta komiska poäng, men tyskarna verkade skratta sig fördärvade. Jag brukar inte berömma Sverige men jag gör det kontroversiella (?) påståendet att vi i västra Nordeuropa (samt Nordamerika och Australien) objektivt sett har den mest avancerade (dvs högst humorteknisk nivå) humorn. (Observera att jag däremot inte säger att vi har den "roligaste" humorn, då detta ju är subjektivt)
(Vad är förresten rolig humor? Jo, Simpsons! (Inte de tidiga avsnitten dock) Där blandas såväl billiga igenkänningsskämt som väldigt avancerad satir, på ett skickligt sätt, så att alla har något att skratta åt)
-
Dr. Avantgardet
- Inlägg: 68
- Blev medlem: 18 jan 2008 07:14
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst