Sadomasochism

[Viola]

="Jonas NystromMänniskan har en sund och naturlig drift att utmana sig själv och vidga sina gränser och vyer. Så utvecklas man. Vissa stagnerar i sin utveckling, andra tar tag i den ur egen kraft. I vår kultur har vi blivit experter på att smita från utmaningarna ("ingen ska behöva ha ont" är mantrat) och detta skördar många offer, inte bara i form av fysisk och psykisk fetma. Överlevnad blir då viktigare än levnad medan man lever (Husk att leve mens du gör det, husk att elske mens du tör det, sa en dansk) även om det är ett kört lopp redan från början. Ingen överlever. Det är därför vi älskar, tar risker, lever, lider, njuter, gläds och hoppas.

Det låter inte illa det du skriver men vi drar väl gränserna olika om
vad som är sunda utmaningar - vad som är mod och vad som är
självdestruktivt och dumdristigt.

Det är väl inte riktigt sak samma att inte rygga för det obekväma som att
söka upp det. Jag håller med dig om att man inte ska skygga för smärtan
och sorgen - djupa svåra känslor när de är nödvändiga.

Du får gärna vara "mot" det jag är "för", det stör mig inte. Men då är du alltså i princip "mot" bergklättring och barnafödande och risbastu och maratonlöpning och kampsporter och tabasco und so weiter...

Jaså du, barnafödande också ? Så du anser att jag hellre skulle låta
människosläktet dö ut än att bejaka barnafödande?
Är det att medvetet sätt att snedvrida mina synpunkter?
Upplever dig inte riktigt juste här.

Men "sporter" som går ut på att fysiskt
slå ned motståndaren och som kan leda till hjärnskador som t.ex. boxning är jag också emot - finns inget sportsligt i det enligt mig.
Sen finns det sysselsättningar som innebär risker som t.ex. bergsklättring,
vilket jag själv inte skulle klara av, men som jag uppfattar som sundare
än aktiviteter som går ut på att fysiskt slå ned andra eller att åsamka smärta.

VAd händer om den som upplever ett behov av smärtupplevelser för att
uppleva frid försöker finna andra vägar? Går det?
Är det en personlig läggning, lika djupgående som t.ex. homosexualitet?

agnostica

[Jonas Nystrom]

Det gör det nog ofta. Och det görs ännu oftare, dvs ibland går det inte. Men eftersom inställningen till smärta är så komplexfyllt och tabubelagt krånglar det till sig där det kunde ha varit enkelt. Även om tidningarna just nu fylls av frågeställningen. Vi lever inte på 1900-talet längre och katten ÄR ute ur påsen efter vad det verkar. Fråga Mel Gibson.

Och om ditt första konstaterande - varför skulle inte gränserna gå på olika ställen för olika individer och vis olika tider? Vadan denna konstruenade homogenisering? Det är gränsens överskridande som är poängen, inte var den går. Men det där tycker jag att jag har tjatat om så länge nu.

Trevlig lördag på dig.

jn

[Viola]

Trevlig lördag på dig.

Trevlig lördag själv - just nu sjuder min inre asfaltsgryta av helt andra skäl än att vissa använder piskan i kärlekslivet.
Men inte så hårt i alla fall - snälla!

agnostica

[Jonas Nystrom]

Ur ett inlägg på ett sm-forum:

...Sedan åkte vi och såg jesusfilmen. The Passion of the Christ av Mel Gibson.

Jag säger som påven: Det var nog ungefär så det var. OK, påven är inte så reserverad så att han säger "nog ungefär" men annars så. Hans kommentar till filmen var: Det var så det var. Definitivt varken världens första eller sista smärtsession med dödlig utgång men lika definitivt den mest avgörande. Och Mel har inte spart på krutet heller. Jisses. Tur att vi är både sadomasochister och jesusfans. Annars vete sjutton hur man hade tagit den där filmen. Undrar hur folk gör, jag menar såna som inte har just vår kombination av böjelser. Men vi blev båda djupt berörda och gripna. Jag grät mer eller mindre hela filmen igenom av igenkänsla och deltagande. Och inte ett ord på engelska! Skönt. Jag är så less på ariska jesusar som pratar engelska. Här pratade de åtminstone hebreiska. I nästa jesusfilm får de väl prata arameiska som de gjorde på riktigt men då kanske de inte får experthjälp av jesuiterna!

Hela vår kultur bygger alltså på denna smärtsession. Och de som nostalgiserar den förkristna folktron ska inte tro att de kommer undan - våra förfäders synsätt byggde även det på en mytisk smärtsession, nämligen Odens initiationshängande i den stora asken. Upp och ner dessutom, "genomstungen av spjut" i nio dygn. Smärtans mysterium tycks invävt i hela vårt arv.

Vissa människor använder kroppslig smärta för att komma åt själslig smärta. Andra använder kroppslig smärta för att undvika den själsliga. Därför är det inte självklart att man kan umgås friare och med mer förståelse + tolerans inom sm-kulturen än med vem som helst.
__________________________________________________________

Då kan man fråga sig: den präktiga och självgoda sekulärhumanismen, då - kan inte den stoltsera med en garanterat smärtfri världsåskådning?

Jag ska inte gå in på det här + nu men vill i alla fall vifta med skynket lite.

Trevlig korsfästelse på er allihopa,
jn

[Viola]

Då kan man fråga sig: den präktiga och självgoda sekulärhumanismen, då - kan inte den stoltsera med en garanterat smärtfri världsåskådning?

Jag ska inte gå in på det här + nu men vill i alla fall vifta med skynket lite.

Trevlig korsfästelse på er allihopa,
jn

Ja, det är tydligen mysigt att få frossa i andras lidande och gråta ut ordentligt. Men det finns väl nog mycket lidande att engagera sig här och nu utan att gå tillbaka till jesusmyten och utan att själv provocera fram lidandet?

Och varför skulle sekulärhumanismen stoltsera med en smärtfri
världsåskådning? Vad menar du med det? Man kan väl vara sann och
ärlig och se lidandet som en realitet utan att upphöja det till kult?

Agnostica

[J R Auk]

Att tillfoga smärta bör inte bli en livsstil utan ett sätt att levandegöra oss som intuitiva varelser. Om vi stänger in oss i dungeons och endast lever för att frambringa smärta så är det inget bättre än att dagligen skjuta heroin. Det blir då ett beroendebeteende som går vid sidan av livet och all kraft uppbådas till den kemiska aspekten av vår tillfredsställelse. Det blir en form av bypassexistens. Johan

En sund inställning.
Härav följer ett citat, främst riktat till Jonas. Jag själv kan inte övertyga har haft en liknande disskusion med en vän.
Erich Fromm

Ofta och det inte bara i det modärna språkbruket, förblandas masochism med kärlek. Man betraktar masochistiska företeelser som uttryck för kärlek. En hållning av fullständig självförnekelse för någon annans skull, ett överlåtande av alla egna rättigheter och anspråk på någon annan människa har prisats som exempel på "den stora kärleken". Det förefaller som om det inte skulle finnas något bättre bevis på "kärlek" än offer och bredvillighet att uppge sig själv för den älskades skull. I själva verket är "kärleken"i sådanna fall en masochistisk trånad och har sina rötter i det symbiotiska behovet av personen i fråga. Menar vi med kärleken den passionerade bejakningen av och den aktiva bundenheten vid en speciell människa, menar vi därmed två människors förening på grundvalar av bådas frihet och oberoende, då är masochism och kärlek varandras motsatser.
Kärleken är byggd på jämlikhet och frihet. Bygger den på den ena partens underordning och förlust av frihet, är den ett masochistiskt beroende, oavsett hur detta rationaliseras. Sadismen framträder också ofta under kärlekens förklädnad. Om man kan härska över en annan människa, ter det sig ofta, då man kan göra anspråk på att detta välde är till hennes eget bästa, som ett uttryck för kärlek, men den grundläggande frågan är maktlystnad.


Rättfärdiga det allt du vill men jag anar (kanske felaktigt), liksom hos andra jag samtalat med i liknande frågor, en stark fixering vid ägande, som ett försök till konkretisering av det egna jaget.

Ni pratar om smärta för utveckling, inse att ni redan är där, det handlar bara om att vakna.
Jag är inte främmande för smärta. Inte den, i min mening, förljugna varianten, som här beskrivs, utan den smärta som uppkommer, då en person efter bästa förmåga skadar en annan som ett yttersta påtryckningsmedel.
Det bisarra är att det finns inget skönt eller njutningsfullt i smärta, personen kan omvandla den till ett njutningsmoment.
Jag tvivlar på att du är så accepterande mot all form av sexuell perversion.
Fysisk smärta är inget annat än en signal till alla delar av medvetande (det undermedvetna vet redan), att nu är det fara och färde.
Sant att alla bör uppleva den, då detta skulle leda till en avdramatisering och en nyktrare syn. Men den bör upplevas av slumpens nycker. Och inte mellan människor.

"Makt i betydelse av herravälde är en perversion av potensen, alldeles som sexuell sadism är en perversion av den sexuella kärleken"

Tänk på det.
Jag har sagt det förut. Varför är du så bunden vid det fysiska, alla ritualer?

[Jonas Nystrom]

Hej. Dina förmaningar och moralismer är säkert välmenta men illa underbyggda så jag avstår från att bemöta dem tills vidare.

Du har inte riktigt förstått vad vi gör, jag har nog uttryckt mig slarvigt.

Och du har nog inte förstått att du inte har förstått, då hade du nog helt enkelt frågat, den ödmjukheten tror jag dig om.

Däremot kommenterar jag gärna på vad jag upplever som själva essensen i kritiken och den finns i citatet av Fromm. Han säger - och du instämmer - att "kärleken är byggd på jämlikhet och frihet". Ett till synes rimligt och oskyldigt påstående. Men vid närmare granskning döljer sig ett lömskt ringaktande av kärleken i detta humanistiska motto. Det förutsätter nämligen att jämlikhet och frihet är ursprungligare och högre principer än själva kärleken. Och så kan det inte vara.

I själva verket är det kärleken som föder fram allt ur sig, även jämlikhet och frihet där dessa är på sin plats.

Har du barn? Älskar du dina barn? Är det kärlek? Det är det. Enligt alla vedertagna definitioner som inte är alldeles cyniska (kärlekslösa) så är moderskärlek kärlek så god som någon. Kärleken till barnen föder i sinom tid fram önskan att barnen gör sig fria och med denna frihet som bas förhåller sig som jämlikar till både föräldrar och andra vuxna.

Kärleken kommer först och är förutsättningen för friheten och jämlikheten.

Att medvetet och avsiktligt försätta sig i situationer där varken frihet eller jämlikhet råder förutsätter ett djupt sinne för just frihet och jämlikhet men framför allt kärlek. Om du håller i ett rep och din partner låter sig firas ner för ett stup i detta rep, är ni då jämlika? Är ni då fria?

Ja och nej, eller hur! Överallt där äkta kärlek utspelar sig i det verkliga livet finns detta ja-och-nej. Alltså även i ett kärleksbaserat sadomasochistiskt förhållande. Hur skulle det kunna vara annorledes!

jn

[J R Auk]

Jag moraliserar inte över handlingen, utan jag moraliserar emot ditt rättfärdigande av handlingen.
Tro mig jag önskar inget annat än att alla får full frihet att leva ut sina liv som dom önskar.
Men jag önskar mer ärlighet, du kanske gillar att slå någon och bli slagen, det gör mig ingenting. Men jag önskar att du erkände att det är en ansvarsflykt som du ritualiserar.
I kärleken till en annan människa kan det inte finnas en egen vilja att, bara en vilja till. Du är inte skaparen av kärleken. Du ger kärlek från ditt objekt tillbaks och därmed måste du ge frihet likaså.
Kärlek är ge tillbaks den "känsla" som man erfar från kärlekens objekt.
Om du skulle vilja rättfärdiga sadism, så hade "hon vill det" varit bättre. I och med din forsatta harang så bevisar du att du själv är en drivande kraft bakom.
Du har då perverserat kärleken, du vill styra och kontrollera kärleken.
Jag brottas själv med att uttrycka min kärlek, och att inte låta andra känsloyttringar döljas bakom kärleken.

Jag kan förstå känslan av att utelämmna sig på det sättet som du beskriver men jag anser det vara en perversion av riktig sammhörighet.
Det är inte lätt att uppnå den sammhörigheten jag pratar om, har själv inte upplevt den många gånger, men det betyder inte att man ska substitera känslan. Strävan kräver ärlighet mest mot sig själv.

Vill bara förklara min definition av perversion, det har en för negativ
klang:

förledande, försämring, förvärring

[Johan Ågren]

J R Auk,

som du kanske sett så fördömer jag inte SM, utan undrar om det inte finns en fara för missbruk som med allt annat om det i sig görs till känslomässig meningsbärare. Det finns då en risk att man kopplar förbi livet självt. Jag menar fortfarande att det är en terapiform, något som ska frambringa det primära utan att i sig bli annat än ett redskap.

Frihet och jämlikhet anser jag är fina ord som avser att reglera människor utifrån ett visst perspektiv. I grunden existerar dock inte detta, och är inte önskvärt. Livet är en ständig dynamik av underkastelse och dominans, men det gäller att förstå de harmonier som ger individen sin plats i livets dynamik. Jag tror dock det är ett problem om människor kallar sig svaga och starka i sig, det är ingen, utan styrka och svaghet handlar om att styra rättfärdigt och att underkasta sig det goda. Detta har alla individer att förhålla sig till i alla riktningar. Ingen är alltid vuxen och ingen är alltid barn. När en människa ser sin egen styrka i den andres svaghet ger det ett introvert fokus på ett förhållande och det leder till slut till stagnation. Den som i sig enbart ser styrka eller svaghet är blind och indoktrinerad inför den omgivande livsdynamiken. Den mästare som i sin tur saknar mästare är lika vilsen som lärjungen i samma situation. Ingen mästare är rättfärdigad bara för att han har inflytande över andra. Den som tror han är sin egen mästare känner inte igen sina egna röster. Till slut är målet tystnaden där ingen styrka eller svaghet lagras inför människans medvetande, utan flyter analogt med den dynamik som föds ur djupet av oss själva.

Johan

[Jonas Nystrom]

Jag visade vår lilla dialog för min subba och hon kommenterade:

"livet är så mycket större och så mycket paradoxalare än att det finns en enda utväg"

"Och det här med att tyngd vänds till vikt och att Neo blir The One när han kliver in i rätt space. Livet är ju så mycket större, det blir vad man fyller det med. Det går inte at argumentera om såna här saker. Det blir som 'Gud finns - Nej, Gud finns inte' osv. Man får bara kliva av. "

Hon är klokare än jag. Men jag har min obändliga tro på samtalet och svarar därför:

jag önskar att du erkände att det är en ansvarsflykt som du ritualiserar.

Det givna är att du har fel. Eftersom vi händelsevis lever den kärlek du fantiserar och spekulerar om. Men du vill inte ha fel (och vem vill väl det! Däremot är det viktigt att vara villig att ha fel). Men du är inte villig att ha fel heller. Alltså fortsätter du att tjafsa och anklaga. Ta citatet härovan som exempel. Att jag ägnar mig åt ansvarsflykt är ju något du har hittat på. Frågar man mig - eller min partner för den delen - så är det tvärtom ett ansvarstagande som möjliggörs genom hur vi lever med varandra. Sedan kommer det där med att jag "ritualiserar" det du kallar flykt. Jag väntas alltså för att ö h t kunna bemöta det du säger liksom i förbifarten gå med på både att jag smiter från ett eller annat ansvar OCH att detta smitande är "ritualiserat".

Det är som den klassiska retorikfrågan "har du slutat att slå din fru?". Får man bara svara ja eller nej så måste man implicit erkänna att man slår sin fru!

Alltså: Jag vet mig inte smita från något ansvar. Jag - och i alla händelser inte du - avgör vad jag ansvarar för och hur jag hanterar detta ansvar. För att tala med Johan: Jag känner mina röster. Detta innebär bland annat att jag är villig att ha fel. Men också att jag har inblick i mitt livs moraliska dynamik.

Det Johan säger, särskilt i första halvan av inlägget, kan jag för övrigt skriva under på. Förutom detta med sm som terapiform. Men det beror på att jag ser terapi i ett större kontext, inte att jag ser sm i ett mindre kontext. Konst, sakrament och terapi kan egentligen inte skiljas åt. Att de idag är åtsakilda är ett tecken på vår gemensamma sjukdom: fragmentisering.

defrag, boys

jn

[Johan Ågren]

Jonas,

Jag ser också på terapin mycket bredare än du kanske tror att jag gör. Hela den psykosyntetiska resan ner i oss själva och de medel som vi använder är terapi, ända fram till upplysningen. Efter det så reagerar vi inte på de karmiska låsningarna, utan föds i varje ögonblick.

Johan

[Johan Ågren]

Jonas, apropå fragmentisering, här är en text jag nyligen skrivit. Postade den någon annanstans också här på forumet för ett tag sedan:

Synestesi och konstnärligt skapande

Alla har vi hört sinneskombinerade metaforer som att musik kan vara mörk eller ljus, eller att en bild åt andra sidan kan upplevas musikaliskt. Inom vinprovning gör man liknade jämförelser med smaker. Det är inte så konstigt att det förhåller sig så eftersom ljud, bilder och smak har ett kontext; t.ex. så är den gula citronen sur, och därför kan den gula färgen i andra samanhang också upplevas ”syrlig”.

Baudelaire skriver i dikten Correspondances:

”Likt ekon i fjärran, som avståndet blandar
I dunkel och djup till ett enstämmigt brus,
En storslagen samklang av mörker och ljus,
Blandas färger och dofter och ljud med varandra.”

Synestesi är ett begrepp som omfattar detta men går även bortom och djupare:

”Jag kan sträcka ut handen och stryka den längs en rundad yta.
Jag kan inte avgöra hur långt uppåt eller nedåt den sträcker sig, så det måste vara en kolonn.
Ytan är sval att ta på, den kan vara gjord av glas eller sten.
Ytan är underbart slät, jag kan inte känna några brott eller hack i ytan, så det kan inte vara sten, den måste vara av glas.”

Citatet ovan är från en synestet som beskriver doften av pepparmynta. En synestet kan uppfatta en färg som toner; en smak som former; ett ljud som geometriska mönster. Detta kan ske till en nivå där ljudet av en form eller vice versa ter sig starkare än formen i sig. Detta neurologiska fenomen kallas synestesi, och begreppet kan härledas till en sammanslagning av de grekiska begreppen syn (tillsammans) och aisthesis (perception). Synestesi kan beskrivas som en fusion av sinnen, orsakad av ofrivilliga korskopplingar i det limbiska systemet. Väggarna har alltså rasat mellan hjärnans olika tolkningscentra för de olika sinnesupplevelserna.

Spädbarnet och hjärnans utveckling

Synestesi i sig är att betrakta som en sjukdom som finns i anormala hjärnor. Detta är dock en ”sjukdom” vi alla haft som spädbarn. Ett spädbarn upplever inte världen genom olika sinnesintryck utan just en enhetlig sammanslagning av de olika sinnena. Synestesi är alltså normaltillståndet för ett spädbarn. Detta försvinner runt fjärde månaden i och med barnets kognitiva utveckling. Uppgifter om hur många som är synesteter som vuxna varierar, men det verkar som om vi som vuxna befinner oss på en skala mellan de extrema synesteterna som har kvar spädbarnets upplevelse och de som upplever att de totalt saknar denna ”sjukdom”. På samma sätt var troligen alla människor synesteter i mänsklighetens tidigare historia innan hjärnan strävade mot vidgad differentiering. De tydliga och extrema synesteterna finns runt en på tusendet. Men de som har en dragning åt detta fenomen – strävar mot det - och som berörs och förundras är många fler. Bland dessa kan man bl.a. finna de som kan benämnas konstnärer och musiker.

Enligt Jean Piaget har varje spädbarn en inre drivkraft som strävar efter kognitiv jämnvikt och anpassning med sin omgivning. Barnet börjar efter hand att bygga upp en struktur av världen i sitt eget medvetande som sedan fungerar som utgångspunkt för fortsatt informationsinskaffande. Redan i spädbarnsåren läggs den grund på vilken all fortsatt information byggs. Spädbarnet upplever först sin tillvaro som en värld i nuet, och har inga tankar om framtiden eller det förflutna. Det saknar information som kan ligga till bas för ett tänkande och reflekterande. När den kognitiva utvecklingen sätter igång så görs den inhämtade informationen om till en alltjämt växande begreppsvärd, och barnet kan alltmer föreställa sig objekt som för tillfället inte är närvarande, barnets förmåga till objektpermanens växer sig starkare. Nu uppstår det unikt mänskliga; nämligen abstraktionen, och barnet börjar mer och mer få en jagidentitet. Stora missförhållanden i barnets spädbarnsår kan alltså få förödande konsekvenser då barnet då bygger grunden på den verklighetsmodells som resten av dess utveckling kommer att vila på.

Psykedeliska droger och transcendens.

Det limbiska systemet i hjärnan är ett överordnat växelcentrum i hjärnan som samordnar våra sinnesupplevelser. När det limbiska systemet påverkas av droger eller när vi är sömniga så arbetar det limbiska systemet slöare och upplevelser av synestesi befrämjas. Konstnärers relation till ”ett glas rödvin” är inte okänt, och det beror då generellt på drogens förmåga att ta fram en önskvärd kreativitet. Tidigare skrev jag: ”De gånger jag fångas av musiken är när den får en kropp, eller snarare när jag får en kropp; en upplevelse av att musiken som sammanfogar mig till en levande varelse av form och ljud. Musiken är fysisk; den sveper genom mig och fogar mig samman till en upplevande helhet. Den återkallar nuet och extasen.” Jag ägnar mig åt både musikskapande och konst, dessutom så dansar jag, och kanske är det i dansen till musik jag har haft de starkaste extatiska upplevelserna som gett de viktigaste intrycken på mig. När jag målar så söker jag rytmen i rörelserna, och musiken blir ett landskap. Jag kan idag säga att både meditation och bruket av psykedeliska substanser har den extatiska enhetsupplevelsen som mål. Det är något vi alla medvetet eller omedvetet strävar mot; att i nuet känna lycka och uppgå passionerat i våra handlingar där inget av vår uppmärksamhet lämnas utanför, och då upplevelsen är så sammansvetsad av glöd att vi inte ser oss själva eller delar upp upplevelsen i dess beståndsdelar. Vi söker kanske någonstans barnets oförvanskade närvaro. Konst och musik kanske är röda trådar tillbaka till detta vi förlorat.. Kommer att tänka på en dikt jag skrev för tiotalet år sedan:

lager av död i nätet;
den transparanta illusionen
emaljklädda stammar
lyser upp stigarna
i sagoskogen
där lindan från det nyfödda barnet sträcks
och brister
ljudet drar i trådar
ljudet påminner om blått
lyser blått
skär sig i nästa stund fritt från blodet
längre in i skogen
hördes bäckens förgiftade porlande

Att göra form av musik; dansen, rörelsen. Sätter oss i ett transtillstånd där varat i sig innehåller motivet. Handlingen söker ingen sekundär uppnåelse när gränsen till transen överskridits, det är barnets överväldigande i nuet. Detta är för mig musikens, konstens och dansens lockelse, och i sin fulländning upphör de enskilda definitionerna och övergår till en holistisk nivå, ett transcendentalt tillstånd om man så vill.

Följande citat är från en artikel Claes Janssens hade med i ett Ord & Bild nummer på 60talet, där han beskriver sin erfarenhet från ett LSDexperiment:

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet. Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligheten var något annat.


Utan att förringa religioner och gudsupplevelsen dess värde så skulle jag kunna sträcka mig till att dessa fenomen också har sin kärna i detta urtillstånd som vi alla bär inom oss mer eller mindre intakt. Spädbarnet är således en religiös naturbegåvning, och kanske innebörden av Jesus ord avser detta: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.”.

Synestesi och Platons idévärld.

Enligt Platons verklighetsmodell så existerar vi frånskilda från de sanna uttrycken av tingens gestaltning och iakttar en ofullständig och missvisande kopia. Inom zen-buddhismen talar man om Satori som är det upplysta transcenderade tillstånd där människan för första gången erfar världen oförvanskat. Inom kristendomen talar man om syndafallet och uttåget från Eden som motsvarar en liknande symbolik. I Platons grottanalogi så uppehåller sig en samling människor i en grotta där de är fängslade. Det enda deras verklighet består av är det skuggspel av människor som gestaltas på grottans väggar genom en enda ljuskälla vid grottans ingång. Grottinvånarna likställer detta skuggspel med verkligheten; ger dem namn och innebörder. Denna snedvridna fragmentariska värld är allt de känner. Men om en person skulle få tillåtelse att lämna grottan så skulle denna person upptäcka en större komplexitet och även kunna förstå sambandet mellan ljuset och grottans skuggspel. För denna enda person så skulle verkligheten förändras och det skulle vara omöjligt att åter anamma de i grottan rådande föreställningarna. Samtidigt så skulle det också vara en omöjlig uppgift för denna person att övertyga sina vänner om vad han fått visshet om.

Mycket tyder på att från tidiga år börjar att censurera och fragmentera vår verklighetsupplevelse, och att vi sedan ägnar mer eller mindre möda i vårt senare liv åt att återställa detta saknade tillstånd. Vi söker det i konsten, musiken och i dikten, i dansen och andra fysiska prestationer. Vi söker det i religioner eller olika terapiformer. Vi anar att skuggspelet på väggarna inte är allt och vi känner smärtan och meningslösheten. Frågan är om vi längtar tillbaka i ordets negativa bemärkelse. Är synestesi en brist eller ett tillstånd som är eftersträvansvärt. Är dessa sökare - inklusive jag själv - som vill återupprätta styrkan av ett korsbefruktande medvetande enbart bakåtsträvande individer som helst vill krypa tillbaka in i livmodern igen? Kanske är det så, eller kanske visar detta på nya möjligheter för oss att åter upptäcka världen utanför grottans mynning.

Abstraktionernas sammanbrott

Jag kan idag inte ta ställning till vad det innebär att transcendera; om det är ett högre eftersträvansvärt tillstånd av vår existens, eller om det innebär att förringa vår existens dess fulla utblomning. Kanske just abstraktionen är den yttersta gåvan, även om den för stunden medför splittring och skada då vi inte fullt kan hantera detta nya tillskott i vår varseblivning. Vi förblindar oss i den abstrakta fragmentariska verklighetsbilden och glömmer i allt större utsträckning närvaron och nuets intensitet. Abstraktionerna är en egenskap som vi förvandlat till ondska i världen genom att vi i stället för att reagera på nuet reagerar på föreställningar av nuet som inte motsvarar de egentliga skeendena. Nuet antas vara tomt och innehållslöst och vi vill därför fylla det med mer och mer för att känslan av extas ska infinna sig. Nuet blir tomt för att vi har frångått upplevelsen av nuet; vi lever i stället i abstraktionerna av nuet som vi redan från tidiga år byggt upp som murar kring nuet genom den kognitiva anpassningen. Inom de flesta religioner ingår proceduren att frigöra sig från sinnenas begär, och först då kan man möta det högsta; Gud. Det handlar då inte om att försaka livets glädjeämnen, utan om att ge upp de abstraktioner som bygger på falska föreställningar om varats natur. Detta är naturligtvis mycket svårt eftersom detta är vårt jag, det enda jag vi har som byggts upp sedan spädbarnets första reflekterande intryck. Vi måste alltså släppa vårt jag för att släppa abstraktionerna och detta är inte lätt då vi tror att det just är jag som ska släppa taget om något. Detta jag är inget annat än dessa abstraktioner, och de existerar för att naturen fann det mer funktionellt att vi skulle äga en minnesfunktion som gör att vi kan jämföra nya händelser med gamla. Detta tjänar inte sitt syfte när abstraktionerna består av vrångbilder av de skeenden som inträffar. På så vis kommer vi aldrig ut ur våra huvuden och upplever ett nytt skeende för vad det är. Denna abstraktionernas sammanbrott beskrivet i religionerna som egots död.


Den skapande människan

Jag överväger att kalla synestesi för ett friskt urtillstånd och den moderna differentieringen en avvikelse från detta tillstånd. Mänskligheten verkar ha väldigt liten förmåga till helhetsupplevelse och att leva holistiskt. Många är smärtsamt medvetna om att vi har frångått något viktigt och desperat trampar ny mark som bara leder längre bort från vad vi verkligen längtar till. Det har uppstått stora onda cirklar. Men det finns också nya röster som talar om holism, globalitet och inte minst förstår många idag vilka skador som uppstår i komplexa holistiska system som ett ekosystem när vi väljer att inte samspela med helheten. Genom att vi tappat den naturligt givna funktionen för extas och skönhetsupplevelse så strävar vi desperat i livets alla riktningar och skövlar för att åter finna det som alla har inom sig. Genom att bryta ner de fördomar och föreställningar som hindrar individen från att uppleva dynamiska sammanslagningar mellan begreppsvärldar, kulturer och sinnesintryck så kan vi alla mer närma oss synestesin och den meningsfullhet den intuitivt medför.

Konsten kan som sagt vara tråden tillbaka till oss själva, och jag tror det är viktigt för varje skapande människa att förstå dess funktion och varför den konstnärliga processen är så känslig. Den konstnärliga processen som jag beskrivit den låter sig inte användas utanför sin funktion utan att den upphör. Den kan således t.ex. inte missbrukas i kommersiellt syfte utan att den uppstått i den terapeutiska processen. Genom att i sig se konsten som målet så frångår människan konsten som medel för den förverkligande människan. Man kan således inte ställa yttre krav på att frambringa detta då den skapande processen i själva verket inte är något som ”ska ut från oss” utan något som leder in i oss själva, och där i djupet av oss själva levandegör vi oss. Om vi då väljer att färdigställa konstverk eller musik så blir det en produkt av vår inre livsglöd. Detta är dock lätt att förstöra genom att man ser skapandet som en produktion.


Kalligrafi och Zen

Inom Zenbuddismen. Handlar inte om att uppnå ett mål med skapandet utan om att skapandet i sin enkelhet blir ett uttryck för det essentiella. Kalligrafin har i Japan setts som den högsta konstformen. Den har i sitt uttryck renodlat den skapande processen från ovidkommande element. Att kunna uttrycka konst handlar då inte om att utveckla en förmåga, utan om att skala bort de invanda föreställningarna som blockerar den intuitiva rörelsen. En sådan konst har sitt ursprung i det meditativa och växer utåt i rörelsen. Meditationen är inte det samma som passivitet, utan den avser att uppenbara den essentiella närvaron i nuet. Allt är Zen, men människan har i sin begreppsvärld avskärmat sig från dess närvaro.

[Viola]

="Johan Ågren

.Utan att förringa religioner och gudsupplevelsen dess värde så skulle jag kunna sträcka mig till att dessa fenomen också har sin kärna i detta urtillstånd som vi alla bär inom oss mer eller mindre intakt. Spädbarnet är således en religiös naturbegåvning, och kanske innebörden av Jesus ord avser detta: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.”.
.

Kan inte problemet vara att vi inte förstår vår egen inre rikedom utan
vi har förstört den genom att projicera den utåt och hittat på religioner.
Hur många gånger har vi inte exploaterat och utnyttjat barns rika inre
liv och barns oförmåga/förmåga att skilja mellan/brygga över verklighet
och fantasi och stängt in det i religioner åberopande dessa Jesusord.
Konsten är väl ett sundare och naturligare sätt att leva ut detta
på än vad relígionen är.

Är sadismen/masochismen ett desperat försök - eller hur kom detta in
i det här sammanhanget?

"livet är så mycket större och så mycket paradoxalare än att det finns en enda utväg" funderar jag på medan jag följer Knutbyrättegången...

Agnostica

[J R Auk]

Frihet och jämlikhet anser jag är fina ord som avser att reglera människor utifrån ett visst perspektiv. I grunden existerar dock inte detta, och är inte önskvärt. Livet är en ständig dynamik av underkastelse och dominans, men det gäller att förstå de harmonier som ger individen sin plats i livets dynamik.
Johan

Jag är mer rationell i min syn, jag anser att om man följer logiken så är jämlikhet ofrånkommlig, om man utgår ifrån att individen vill skapa bästa förhållandena för sig själv. Alturism måste råda.
Man skapar inte sitt paradis till sig själv man skapar det till någon annan.
Jag håller med i det du säger Johan, men jag har inte samma tro (eller inblick) på människans följsammhet för "naturens" gång.
Jag ser på människan som en maskin, medvetandet (det högre) är det som ger oss en chans att bryta reaktionsmönstret. Och därmed nå högre medvetande, tyvär tror jag brytningen med naturen är/var nödvändig för vår förmåga att som individer ta upp artevolutionens försök till perfektion.
Men vi utnyttjar inte den förmåga för logiskt resonemang som vi har, vi förespråkar konsensus under förevändnigen att en högre makt existerar. Inte med detta sagt att vi ska distansera oss med naturen som vi nu gör.

Jonas det jag säger är inte att du smiter ansvar i handlingen du begår, det jag säger är att du smiter ansvar i handlings renosans.
Jag har mycket uppskattat många av dina inlägg, så tro mig jag har stor respekt för ditt sinnes resonemang.
Jag tycker det är sorgligt bara att det är så svårt att bryta sig från förhållandet, styrande underordnad.
Det är främst inte inom s/m, då jag kan förstå njutningen i att leva ut det samma förhållandet, men i en konstellation som är förutbestämd och inte "ödesbestämd" (om man frågar de samma som kallar oss pöbeln ).
Men här brister det. Du frångår att erkänna att du rättar dig efter en högre ordning, underkastelse är bevis på kärlek och omtanke för dig, underkastr du dig livet eller "ödet" på samma sätt? Enligt mig är det här en flykt från ansvaret börjar. Erkännandet av starkare svagare krafter, det finns bara krafter. Sen besitter dom olika egenskaper.
Om du inte skulle haft din nuvarande "subba" skulle du då inte ha ägnat dig åt s/m.
Du bejakar din EGEN känsla. Än en gång detta är MIN uppfattning av det du har skrivit, andemeningen av det om du så vill säga.
Jag tar det här otroligt långt jag är medveten om det.
Men jag ser på det som att ingen människa ska påtvinga sin vilja mot någon annan, du har hittat en lekkamrat som passar dina mål, och gratulerar till det.
Jag söker efter en lekkamrat som kan passa någon annans mål,
alturismen som jag nämnde tidigare ger; allas mål, jag söker sanningen i dess uttersta form och anser att du har låst dig i EN uttryckform.
När du perverserar kärleken är det för att du inte har skilljt ditt ego från känslan.

Begränsa dig själv och tillåt andra, när andra sen följer dig så lever du i ett fritt sammhälle.

Aja jag känner att jag inte riktigt hittar uttrycket jag söker men hoppas att jag förklarat istället för fördunklat.

[Jonas Nystrom]

Jag tycker det är sorgligt bara att det är så svårt att bryta sig från förhållandet, styrande underordnad.

Beklagar sorgen men jag försöker faktiskt inte "bryta mig" från något, tvärtom lever jag i ett frejdigt, vitalt och fantastiskt spännande förhållande med en alldeles underbar kvinna där ömsesidig förståelse och respekt råder i överflöd. Förstår inte varför jag skulle vilja ändra på den saken bara för att vår livspraxis inte faller dig på läppen!

Jag behöver inga "bevis" på omtanke osv, den är uppenbar såsom vi lever. Och frågan om jag skulle ägna mig åt sm om jag inte levde med min subba är rent spekulativ. med andra ord: ingen aning! Kanske kanske inte. Den kvinna jag levde med under två år innan hade jag en vanlig vaniljrelation med (förutom att vi nog var vildare i sängen, men ingen sm). Om detta är ödesbestämt? Kanske. Vi brukar säga att vi har tur. Alltså att det var vår tur att träffas. Att det var tur att vi träffades.

Alla får vänta på sin tur.

jn