Johan Ågren skrev:Hur ärlig är kärleken om den inte ser de mörka sidorna, och är det inte kärlek att se allt, och inte enbart gotta sig i det som det för tillfället upplevs som kärlek. I det vi kallar kärlek kanske de största lögnerna göms, och sedan upphöjs de till vi hänger på ett kors, och då kan vi aldrig omfatta de dunkla skeenderna bakom vår rygg som skulle göra oss hela.
Johan
När jag beskriver kärleken som ljus menar jag just öppen och sedd. Därav ifrågasätter jag "mörkret" i kärleken. Att det vi kallar kärlek kanske döljer dom största lögnerna är också min uppfattning. Därav ser jag det "läskiga" som fördolda känslor som kamofleras till kärlek.
Det var inte min mening att ge sken av en naiv kärlek. Att älska innebär för mig just det du säger. Att se allt och ta en ställning till helheten.
Jag kan älska någon som hatar mig. Att vara ensam i kärleken är för mig ett måste, om man söker legitimitet för den är det något som är dolt i känslan.
I ovan citerade mening ligger faran; att ständigt kittla gränsen och aldrig bryta igenom. Det måste finnan ett genuint intresse av att verkligen bryta igenom, annars kan man fastna i ett stagnerat beroende. Om man ständigt utvecklas genom att bryta ny mark så tjänar redskapet sitt syfte. Så det behöver inte vara ett statisk behov som återkommer utan det kan vara nya djup med nya genombrott.
Jag missar din mening här var ligger faran i min fråga?
Jag uppskattar ditt svar, men var ute efter hur Jonas ser på det återkommande behovet. Självklart vet jag inte hur pass rutinmässiga de s/m sessioner som Jonas talar om är, eller om det är en väg som inte än har nått sitt slut.
Jonas:
Det som beskrevs i inledningen av denna tråd är för mig ett bevis av behovet att bryta vanemässiga föreställningar, men när det väl är gjort gäller det att fortsätta ifrågasätta vilka "känslor" och "behov" som är venemässiga, kulturellt ärvda (man kan uttrycka det på många sätt) eller skapade av föreställningar, och försöka se till vilka känslor som verkligen är skapade av individen själv.
Och ett tecken på upplysning skulle då vara att man aldrig mer får impulsen att meditera? En smärtsession är inte BARA ett medel till genombrott - vilket den också är - utan liksom meditationen en själshygienisk praxis.
Ljus syns inte. Ljus synliggör därför. Mörker osynliggör. Framtiden syns inte, den ligger i mörker. Viljan ligger i framtiden. Kärleken ligger i viljan.
Jag har inte stor insyn i meditation eller smärtsessioner men jag har fått intrycket av att meditation syftar till att frigöra sig från behov och låta sinnet vara så fritt som möjligt. I princip att sluta tänka och låta tankarna ha ett eget värde utan min subjektiva syn på dom.
Hur har smärtsessionerna ett värde om du frånser din inblandning i den?
Att verkligen levandegöra sig själv är för mig att söka orsaken bakom allt. Och framför allt vad det gäller våra behov och lustar.
Jag motsäger mig inte om folk vill knulla sin fru, tjej i röven och spruta henne i ansiktet på porrfilmsmaner. Men jag anser att det med största sannolikhet skilldrar en skapad lust, i motsatts till en rationell lust. Var ligger värdet i handlingen? Inte sagt att det inte finns ett värde, bara att man måste hitta orsaken hos sig själv och analysera den tills källan är funnen.
Vidare så tycker jag att lust är något negativt, se Monogami vs Polygami tråden. Men här hamnar vi i en begreppsfälla då jag har ganska snäva ramar för vad lust är.
Jag håller inte med dig om att framtiden ligger i mörker, men nu kommer vi in på livsåskådning. Om jag skulle leve efter förutsättningen att jag aldrig vet hur framtiden ser ut blir allt meningslöst. Min framtid är klar, jag har ett mål, det är min vision. Jag måste hålla den för trolig och leva för att förverkliga den. Sen att den med största sannolikhet inte kommer bli så som jag hoppas är irrelevant. Jag väljer min framtid precis som jag väljer min samtid. Allt är relativt tills jag tar det till mig.
Om mörker osynliggör varför vill du ha den i din kärlek, vad behöver döljas och för vem? Var är tilliten och utelämnandet?
Jag har svårt att finna de uttryck jag söker kanske strävar jag för mycket och behöver meditation, eller smärtsession

The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno