Självkänsla

[Stefan]

Det viktigaste är nog att hitta en bra terepeut. Det är, vad jag har hört, viktigare än terapiformen (dynamisk, KBT, etc.). Att du får ångest av din terapeut låter ju inte alls bra. Men som sagt, jag tror mer på KBT.

Sen hörde jag att 80 % som fått gått på mediciner får tillbaka sin depression inom två år efter att medicineringen slutat. Så som du säger är det oftast ingen permanent lösning. Däremot kan det vara en hjälp att orka ta tag i terapi, arbete, etc.

/Stefan

[Wintran]

Självkänsla och självförtroende känns för mig som rätt så breda och ganska abstrakta begrepp, som ofta används som en slags samlingsnamn på en massa olika, mer specifika känslor och beteenden.

Några saker som ofta klassas som "bra självkänsla":

* Social avslappning och/eller trygghet - bland vänner av samma kön, hos det motsatta könet, inför stora grupper människor
* Kunna hantera svåra situationer och ta beslut/lita på sin intuition
* Inte undervärdera sin egen kunskap och sina åsikter
* Klara av att ha fel och att ändra åsikter
* Både kunna ta och ge plats
* Inte få komplex när man är sämre än andra, eller känna onödiga krav
* Kunna acceptera sitt utseende
* Inte oroa sig för framtiden och kunna lämna det förflutna bakom sig - kunna hantera stress och ångest
* Inte vara onödigt rädd

(Många av dessa punkter överlappar och påverkar säkerligen varandra, men bygg gärna vidare på listan.)

Jag tror det är viktigt att skilja på vad som ser ut som bra självkänsla utåt sett, och vad som faktiskt känns som bra självkänsla. Någon som tar mycket plats i sociala sammanhang, är spontan och ser bra ut kan verka ha bra självförtroende, men kan vara jätteosäker inombords, vilket ofta märks när man umgås längre eller i andra sammanhang där personen kanske inte klarar av att slappna av eller lyssna. Någon som verkar ha väldigt säkra åsikter kanske egentligen har jättesvårt att ha fel, och därför försöker få andra att hålla med genom att visa säkerhet i sina egentligen mycket osäkra påståenden.

Antagligen bygger de flesta självkänsla idag genom att vara med om positiva erfarenheter och ta vara på dem, t.ex. att man någon gång har rätt, att man märker att man är duktig på något, att någon uppskattar en eller tycker man ser bra ut. I många fall får man kämpa för att få uppleva detta, t.ex. genom att öva prata inför folk eller lägga massa tid på träning och studerande, men ibland får man hjälp på traven, kanske genom att ha haft bra föräldrar, se naturligt bra ut eller ha haft tidigare intressen som hjälper en på traven. På liknande sett kan ens självkänsla dras ner ifall man bara varit med om erfarenheter där man kritiserats.

Jag tror att det finns många olika sätt att bygga självkänsla, även utan den typen av positiva erfarenheter som jag nämnde ovan. Oftast handlar det om att tänka logiskt och lära sig acceptera saker som de är, att förstå att man måste spendera tid på vissa saker för att bli säkrare eller bättre på dem även fast man inte alltid väljer att göra det. Det kan också handla om att kunna se sig själv i olika perspektiv för att förstå vad just jag behöver jobba på för att må bättre i mig själv, så man kan lära sig arbeta bort negativa reflexer, tvångstankar och liknande oönskade egenskaper som bara drar ner sin självkänsla.

Angående anti-depressiva medel så har jag förstått att de används rätt flitigt idag för att behandla depression. Även fast de motverkar de fysiska känslorna av depression så tror jag även de riskerar att ytterligare dra ner den dåliga självkänslan, som faktiskt kan vara grunden till depressionen, för att man drar hela ens liv över en kant och helt enkelt bestämmer att man är sjuk. Visst är det bra att acceptera att man har problem och inse att man behöver förändra något, men jag tror personligen att man bör lägga större fokus på just de specifika problem, istället för att generalisera och intala personen att "du har problem". Detta gör det till nåt tillstånd som tydligen inte andra människor har, och personen i fråga får för sig att han/hon är sämre, när det egentligen är uppenbart att alla människor har mer eller mindre problem som de måste hantera som den del av livet de är.

[Johan Ågren]

Några saker som ofta klassas som "bra självkänsla":

* Social avslappning och/eller trygghet - bland vänner av samma kön, hos det motsatta könet, inför stora grupper människor
* Kunna hantera svåra situationer och ta beslut/lita på sin intuition
* Inte undervärdera sin egen kunskap och sina åsikter
* Klara av att ha fel och att ändra åsikter
* Både kunna ta och ge plats
* Inte få komplex när man är sämre än andra, eller känna onödiga krav
* Kunna acceptera sitt utseende
* Inte oroa sig för framtiden och kunna lämna det förflutna bakom sig - kunna hantera stress och ångest
* Inte vara onödigt rädd

(Många av dessa punkter överlappar och påverkar säkerligen varandra, men bygg gärna vidare på listan.)

Jag tycker listan är bra. Det var väl ingen av dessa punkter som jag kunde svara nej eller ja på - utan alla är på en skala. Det finns situationer där alla dessa punkter skulle kunna gå i taket. Däremot kan jag se att andra verkar ha större eller mindre problem, fast det kan jag endast uttolka på deras reaktion. Jag kanske har samma erfarenheter - fast jag inte visar någon reaktion. Jag har lärt mig att inte skrika om det plötsligt kryper en stor hårig spindel på handen - medan andra kanske växt upp med att det är OK att skrika då.

Och kan jag egentligen "hantera" stress och ångest? Min stress och ångest tar sig inga extravaganta uttryck - det tillåter inte min situation. Men det innebär inte att min "nivå av stress" kanske är den samma som andras.

Både kunna ta och ge plats

Ja det gör jag väl selektivt, men ändå ganska konsekevent i de specifika situationerna. Skulle nog inte både börja ge och ta plats i identiska situationer, typ varannan gång. Då krävs det en form av regel i mig som tvingar mig att göra det varannan gång - inte för det att jag verkligen vill.

Kunna acceptera sitt utseende

Man har väl sett bättre ut, och det är väl lite tråkigt att kroppen har börjat dö bort. Jag vill orka mer, jag vill inte att kvinnor börjar uppleva mig som motbjudande.

Inte få komplex när man är sämre än andra, eller känna onödiga krav

Om jag är kass på något så är det väl "komplexet" som får mig att göra något åt det tror jag, och kraven är oändliga - när förväntningarna är stora.

Inte undervärdera sin egen kunskap och sina åsikter

Ja det har jag alltid gjort, jag vet att jag inte fattar så mycket som jag borde. Trösten är väl att nästan ingen annan gör det heller, men det är ingen ursäkt att inte ta tag i det.

Kunna hantera svåra situationer och ta beslut/lita på sin intuition

Jag är så velig så att jag nästan blivit passiv i avgörande frågor. Små betydelselösa beslut kan jag ta, men annars så väntar jag så att jag kan skylla på ödet. Man kan ha bättre och sämre intuition - så vad gör man om man vet att man för tillfället är dålig? Jag väntar tills dess att jag får tid att fördjupa mig - och det är alltför sällan.

Social avslappning och/eller trygghet - bland vänner av samma kön, hos det motsatta könet, inför stora grupper människor

Jag kan inte hålla en muntlig redovisning - det svartnar i huvudet - och hela min begreppsapprat översköljs av de mycket viktigare intryck jag ställs inför när jag har en massa blickar riktade mot mig. Jag klarar inte denna selektivitet. Jag kan vara hur insatt i ett ämne som helst, men det hjälper inte när huvudet stannar. Det är väl en vanesak antar jag. Och jag är mer osäker än vad jag vill vara när jag träffar nya människor - särskilt det motsatta könet.

Jag vill ha bättre självkänsla! Och det tror jag inte jag kommer att sluta vilja ha. Är det kanske detta som är dålig självkänsla; att man vill ha bättre självkänsla, motsvarande det att man känner sig fattig så länge man vill ha mer pengar? Det gäller att förlika sig med sin situation helt enkelt - och inte ha önskemål om något annat "bättre".

Om man ser till hur jag väljer att slingra mig i alla dessa situationer så kan man ana att jag haft lite problem i mitt liv. Vad är grunden till dessa problem tror ni? Eller har jag inte haft något problem egentligen - utan har bara haft möjligheten att ventilera problemen friare - och vidare refelektera över dem? Jag är hursomhelst inte nöjd - men jag kan bli nöjd om jag mediterar. Är det då en flykt - eller?



Johan

[Skogsälvan]

Johan: - hur är det möjligt att du känner så här? Ditt inlägg gör mig verkligen helt paff. Jag hoppas att någon del i dig vet att det är rena idiotier du tänker när du tänker så här. Jag tycker att du är helt underbar! Jag förstår verkligen inte allt du skriver om, men jag har fått oerhört stort utbyte av att läsa en del saker. Ingen är perfekt (?) antar jag. Vore ju väldigt trist om det fanns sådana krav på perfektion på det här forumet, där vi förhoppningsvis ska växa och lära oss av varann i en levande diskussion som kan ta oanade vändningar.

Det här med utseende... jo, jag förstår punkten, men det är inte alltid så kul att se bra ut heller. Jag är så obstinat att jag vill att min omgivning ska se MIG och de gör de inte alltid pga mitt yttre.

[Varney]

instämmer med skogsälvan, helt o fullt.

[Johan Ågren]

Och sämre och sämre blir det destå mer min personlighet hanfaller åt att etablera sig i vår kultur. Jag har känt det annorlunda en gång i tiden; för cirka tio år sedan. Jag var då betydligt mer oberoende. Det enda positiva med min personlighet idag är att jag är en behållare för de insikter jag hade förmånen att då införskaffa. För i övrigt är min personlighet just nu ett vrak. Jag har inte en chans att uträtta något vettigt, utan är bara ett redskap i diverse processer jag inte förmår kontrollera eller ta mig ur. Jag uträttar inget gott. Jag skulle behöva komma bort ifrån allting och fördjupa mig, för att sedan återvända och börja i liten skala. Just nu är allting storskaligt - och utan att jag är närvarande i något. Jag offrar mig själv för andras idéer, och det har smygit sig på och blivit starkare med åren. Och banden är starka då de grundar sig i familjen och sedan sprids utåt.

Jag har alltså dålig självkänsla i dubbel bemärkelse; då jag både vill klara av de olika situationer jag hammnar i bättre, plus att jag inte ens vill hamna i de olika situationerna till att börja med - i alla fall inte utifrån de förutsättningar som råder. Jag vet att det mesta jag gör är tillkortakommanden och utsvävningar som saknar vettig grund, och det i princip på samma sätt som en soldat som blir tvingad ut i strid och dödar andra människor, och det blir då tydligt att det inte är rätt. Med de erfarenheter jag haft så behöver jag inte ett sådant tydligt scenario för att veta att jag själv är snett ute.

Och ni kan inte veta vad jag har för personlighet bara utifrån det jag skriver. Texten är en sak då den refererar till djupare livserfarenheter än vad min personlighet just nu förmår att uppbringa. Texten är ett eko, men min liv är här och nu. Min personlighet kan sjunka hur lågt som helst om den inte tillåter kroppen att bli lyhörd och känslig. Egot har bara inte begär - utan det begärs också utifrån ett otal kriterier, och så skapas det starkare och starkare band och strävan. Att jag skriver ner detta är naturligtvis ett försök till motstånd, en vädjan till mig själv att skapa utrymme till fördjupning.

Men risken finns att jag tar upp skruvdragaren och drar fast några gipsskivor till - då frugan hotar med att ta in "riktiga hantverkare" annars. Och hur blir det med altanen... Och du tar dig inte tid med din son, och deadlinen på den nya utställningen är i September och du har bara kommit halvvägs... Och baklånet som bara äts upp av oljekostnaderna plus en andra massa nya kostnader som bara dyker upp. Och hur var det när man kände sexlust nu igen (undrar frugan). Men ska köpa pelletspanna, ska bara låna lite mer pengar först...

Johan

[Wintran]

Johan,

Angående ditt första inlägg så känner jag igen mig mycket i det du skriver, och förstår inte riktigt vad som chockerar de andra med det. Jag tror att många av de känslorna du nämner är väldigt vanliga, även fast de givetvis kan variera i grader som du säger.

Ett av mina tre (som jag kommer på just nu) stora problem för stunden är att jag ofta försätter mig i situationer där alltför stora förväntningar läggs på mig. Vissa är svåra att komma ifrån, men jag får känslan av att en hel del handlar om att själv lära sig sätta stopp och våga säga nej, i tid. Jag tror det är närbesläktat med ärlighet, både mot sig själv och mot andra, och är något jag behöver öva mycket på, i allt från jobb till vanliga sociala sammanhang.

Något annat jag tampas med är social avslappning. Jag har en tendes att vara lite "hyperresponsiv" (påhittat ord) när jag umgås med människor, speciellt folk jag tycker om (och som jag vill ska tycka om mig). Jag har svårt att acceptera tystnad och känner ofta krav på att jag måste säga något - jag är nog rädd för att tappa kontakten. Jag har även svårt att få en avslappnad, naturlig blick och hållning, och kan lätt fastna i att tänka på var jag har händerna, hur jag står, eller att jag måste möta upp en blick eller ett leende. Eftersom detta tar så mycket energi drabbas jag lätt av "blackouts", då huvudet helt enkelt blir tomt och en enkel konversation blir stel och jobbig, och jag märker att jag ofta reflexmässigt säger "ja" utan att egentligen mena det eller hunnit tänka igenom vad som sades. Även fast det bottnar i en vilja att vara trevlig mot folk börjar jag inse att det kanske inte är så trevligt om det betyder att jag är oärlig mot mig själv (och andra) genom att jag beter mig på ett sätt som jag egentligen inte vill och som bara tröttar ut mig.

Jag har tänkt mycket på det här det sista och märker att det ofta blir bättre när jag kommer ihåg att prata långsamt, tillåta mig själv att ta tid på mig, eller träna mig på att inte leva så mycket i stunden utan kunna fara iväg med tanken även när jag är bland folk. Jag märker också att det blir lättare att slappna av när jag i vissa tillfällen (inte ofta) lyckas släppa oron av att göra bort mig eller att jag ska såra någon annan om jag är alltför ärlig, och lyckas koppla bort alla förväntningar jag sätter upp (eller kanske omforma dem).

Ett ytterligare ganska stort problem för mig just nu, som säkert är kopplat till de ovanstående, är att jag längtar efter en flickvän. Eftersom jag i stort sett aldrig har haft någon seriös sådan så har den här längtan bara vuxit med åren. Rent logiskt kan jag känna att mycket beror på prioritering och avsaknandet av tillfällen (jag går sällan på fester och har mest haft killar som vänner eller varit i sociala sammanhang dominerade av killar) men jag kan också klandra mig för att jag inte tar tillfällen i akt. Jag försöker därför lära mig ta initiativ, vilket är svårt när man har en sådan djup boende osäkerhet som bottnar i bristande erfarenhet. Allt detta har lett till allehanda tvivel på mig själv och min kropp, och jag har också en tendes av att känna hopplöshet inför hela situationen eftersom det nu har gått så långt. Samtidigt har jag varit med om, och har även nu en hel del annat positivt i mitt liv som kan väga upp och hjälpa mig avdramatisera problemet emellanåt, men jag inser ändå att det bottnar i en instinkt som inte går att komma ifrån, så jag antar att jag får fortsätta söka tills jag hittar någon.

Jag är hursomhelst inte nöjd - men jag kan bli nöjd om jag mediterar. Är det då en flykt - eller?

Jag tror absolut inte meditation är en flykt, utan säkert ett jättebra sätt att komma i kontakt med sig själv och sina känslor (även fast jag inte har någon erfarenhet utav det och har förstått att det finns många olika varianter). Däremot tror jag att om man vill se någon förändring så måste man först bestämma sig för att man faktiskt vill förändra något, och sen helt enkelt börja öva - ge sig ut och ta lite risker, känna när man spänner sig i onödan och istället försöka slappna av, eller kanske prova att vara tyst och lyssna istället för att prata på (eller det motsatta). Helt enkelt jobba lite praktiskt med sig själv.

Jag som t.ex. har svårt att anpassa mig till en normal dygnsrytm borde testa att stänga av datorn när jag skrivit klart detta och försöka sova istället...

[Varney]

(jag vet ingenting om din personlighet.
men det du skriver, över lag på ff, gick i otakt för mig med det du skriver om dig i den här tråden, gente allt annat jag har läst av dig, om dig, vilket givetvis kan vara felaktiga tolkningar för hela slanten. men ändå, det överraskar mig att du tydligen har lika trivialt liv som oss andra, odödliga, när din visdom och intelligens som du brukar visa upp här på forumet fick mig att fantisera dig till någon, ganska lyckad, guru av nåt slag, eller nåt sånt.. ;])

[Wintran]

(jag vet ingenting om din personlighet.
men det du skriver, över lag på ff, gick i otakt för mig med det du skriver om dig i den här tråden, gente allt annat jag har läst av dig, om dig, vilket givetvis kan vara felaktiga tolkningar för hela slanten. men ändå, det överraskar mig att du tydligen har lika trivialt liv som oss andra, odödliga, när din visdom och intelligens som du brukar visa upp här på forumet fick mig att fantisera dig till någon, ganska lyckad, guru av nåt slag, eller nåt sånt.. ;])

Antar att du syftar på Johan? Jag själv har ju inte skrivit så mycket på forumet ännu.

Edit: (Ah, såg nu att det var du som kommenterade Johans inlägg förut, då förstår jag varför du inte skrev något namn i din parantes.)

[Kiifen]

Gör en självuppskattning, är din självbild egentligen befogad?

Dåligt självförtroende beror på ett starkt självhat och det är en ond cirkel som bara kan brytas genom att man beslutar sig för att sluta fega sig och börja ta risker. Utsätt dig för situationer du avskyr. Gör hela tiden mentala reflektioner på hur du upplever situationerna, uppskatta situationernas verkliga hotbild och jämför den med din känslomässiga programmering.

Terapeuter kan bara hjälpa dig att komma i kontakt med din inre smärta, men att leva är något du måste göra.

[Johan Ågren]

Nåja. Hur som helst så tror jag att den dåliga självkänslan alltid kommer att förfölja oss, även om den ter sig relativ till andra människors problematik. I alla fall så länge vi utgår ifrån en jagidentifikation där vårt självförverkligande utgår från vår personlighet - snarare än att vår personlighet är ett uttryck för vad som blommar upp i oss. Jag tror - och har fått känna på - att det finns något överordnat en existentialistisk och isolerad jagidentitet, eller en jagidentitet som är beroende av bekräftelse från ett mänskligt kollektiv. Våra kroppar har en egen livskraft - och vårt tänkande - vårt jag - är underordnat detta. Att tro att jaget är fritt från både våra kroppar och den natur vi lever i är att ställa det abstrakta utanför det reella, och det kan bara ske genom att man inte längre förstår det reella.

Dålig självkänsla kan vara den dåliga självkänslan i sig. Jaget har antagit en extremt reflekterande roll, och underordnat våra reella funktioner. Meditationen innebär i längden att bilden av jaget och abstraktionerna avlägsnar sig till förmån för livets funktioner. Det är ett tillåtande. Den dåliga självkänslan verkar då hämmande till den grad då den bekräftar sig själv. Vi reflekterar över livets funktioner på ett indoktrinerat och tafatt sätt, och utifrån detta inskränker vi våra egna livsimpulser. Meditationen är på så sätt en flykt ifrån de sammanhang jaget bundit upp sig vid, men samtidigt ett tillåtande av vad som är reellt.

Och som Kiifen skriver så kan man även slå hål på dessa begränsningar genom att ta obekväma steg. Problemet med detta är att kunna värdera vilka steg som är av godo. Det får inte bli ett självändamål att försöka spränga sina gränser. Man måste även rannsaka sin vilja. Det kan mycket väl vara så att en hämning - i relation till ett accepterat kollektivt beteende - är en bevarad god impuls. Sådant kan ändå väcka dålig självkänsla - så länge man inte kan förlika sig med att den egna "abnormaliteten" är av godo. Det är tragiskt när man lyckats komma över sina problem bara för att uppgå i ett större problem.

Johan

[Kiifen]

Johan Ågren

Men att spränga sina gränser har ju som syfte att komma tillbaka till sitt eget naturliga tillstånd. Från att ha levt utan kontroll över sina rädslor, dsv. som en slav, får man genom att testa sig själv en mer realistisk självbild. Man lär sig mer om sig själv och får kunskaper om livet. Det levande livet, inte det som utgår ifrån att lyda principer och lagbud av rädsla för att göra bort sig.

[Johan Ågren]

Johan Ågren

Men att spränga sina gränser har ju som syfte att komma tillbaka till sitt eget naturliga tillstånd.

Man kan ha detta som syfte, men jag tror det kan gå i båda riktningarna när man väl befinner sig i röran. Jag kan så att säga frigöra mig in i en situation som låser mig hårdare - och tar mig längre bort ifrån ett "naturligt" tillstånd. Och det även om frigörandet leder till att jag upplever mig friare och är gladare. Jag har ändå hamnat i ett sämre läge att verkligen kunna göra ett genombrott. Ex: Jag är på väg att ännu en gång ta en dos heroin, men hindras av mitt dåliga samvete. Det dåliga samvetet är en moralisk inskränkning. Om jag bara kommer över denna överjagets förmanande röst så kan jag i lugn och ro ta drogen och översköljas av euforin. Här kan jag överkomma ett problem och uppgå i ett större. Du kan sätta in andra livssituationer i samma exempel.

Jag tror det är farligt att tro att fler livserfarenheter i sig skulle få oss att bli bättre människor, och att vi bara kan köra på. Livet är så pass stort att vi kan vandra hur långt som helst på denna "självinsikternas väg" utan att för den sakens skull komma så mycket närmare ett genuint förhållande till tingen. Att världen ser ut som den gör och att inget tyder på något annat är skäl nog att tro detta. Det är sant att människor börjar ifrågasätta sitt liv efter de gått på nit efter nit, och de vill pröva nya vägar. Men det blir ändå bara reaktioner. För att kunna fördjupa sig i livet så måste man fördjupa sig i en del av livet som inte blivit förvanskat av våra föreställningar av vad livet är. Annars blir det bara nya konstellationer av samma röra.

Glädje är i sig inget bra värdemått på att man börjar närma sig ett oförvanskat tillstånd. Glädje upplevs även när vi tror oss ha det bra; när vi tror vi förstår och lever i enlighet med vår tro. Glädjen består då så länge som vi fortfarande är övertygad därom och kan leva i enlighet med detta. Destå större sådana koncept man kan frambringa - destå längre bäst före datum, men till slut så surnar även detta. Alla stora kulturyttringar har varit sådana koncept.

Johan

[Wintran]

Jag höll länge på att söka en trygghet i mig själv genom att behandla alla runt omkring mig lika (vara maximalt trevlig mot alla), tills jag insåg att prioritering är en grundläggande del av livet. Det var en nära vän som öppnade ögonen när hon sade, "Du är så trevlig mot alla att man inte vet vad du tycker om en egentligen". Om jag låtsas om att jag tycker lika mycket om alla så skulle jag både ljuga för mig själv och för andra, och försöka lyckas med att inte vara människa. Man kan nog inte bli lycklig om man inte blandar in sina egna känslor och instinkter i sitt logiska tänkande.

Det där med perfektionism, som Skogsälvan skrev om tidigare, tror jag är ett av mina grundläggande bekymmer. Jag önskar jag kunde lära mig att inte ta saker för allvarligt när de inte går fullständigt som väntat, och sluta haka upp mig på att jag såg en liten detalj jag kunde gjort bättre. Speciellt vill jag inte låta ett påhittat scenario hindra mig från att agera bara för att jag inte är 100% säker på att jag gör "rätt" eller kommer lyckas. Jag är väldigt förlåtande åt andra, men ställer ofta lite väl höga krav på mig själv.

Jag underskattar nog helt enkelt min spontanitet och mina känslor, och är ofta rädd för att ta emot de känslor som jag kan tänkas möta genom att ta fler risker ("friskt vågat, hälften vunnet", som man brukar säga). Det är verkligen intressant att försöka förstå den egentliga orsöken till sina problem, för att kunna se vad som egentligen ligger och lurar där längst nere i djupet.

[Kiifen]

Wintran

Det låter som att du lider av "tillagsinställning". Dvs. att man systematiskt som reaktion på en beslutssituation alltid anpassar och inskränker sin egen integritet och vilja till förmån för alla andra. Man förfalskar sin egen vilja helt enkelt för att man inte klarar av att stå för sin egen åsikt. Man ser inte att man kan ha en egen åsikt och samtidigt gemensamt med den andre parten kunna resonera sig fram till en kompromiss. Man förväntar sig helt enkelt ett enormt motstånd för varje viljeyttring.

Om du upplever detta som ett problem så kan det vara tal om ett försvar mot att komma i kontakt med din egen verkliga vilja. Personer med tillagsinställning kan ha haft svåra föräldrar som inte går att resonera med, som alltid ändrar åsikt och som aldrig har några konsekventa regler. Resultatet av det blir att man omedvetet sammankopplar sina egna verkliga åsikter med något plågsamt och skrämmande, kanske rädslan att bli utstött ur familjen eller straffad. Kolla upp medberoende bl.a.

Johan Ågren

Jag delar absolut inte din "pessimism" i detta. Du verkar tro att en fri människa är en okunnig, naiv, dristig och oregerlig person utan någon som helst förmåga att ta hand om sig själv och bedöma sitt liv. Du verkar tro att du måste ha en moralism som kan kontrollera dig för annars skulle du bara göra dumma saker. Samtidigt sitter du här och har förmåga att avgöra vad som är förnuftigt och inte.

Jag har en positiv människosyn, jag tror, oavsett hur verkligheten ser ut, att människan i sitt naturliga tillstånd har förmåga att själv veta vad hon vill och förmåga att kunna göra egna avgöranden. kort och gott, att vara fri är att ha kontroll över sitt liv. Verkar det som att jag säger att frihet är detsamma som att knarka? Det är en oerhört naiv bild av frihet, vilket jag också har beskrivit fast med andra exempel. En knarkare har ju inte någon kontroll alls över sitt liv, denne måste ta till substitut för att må bra, denne är en slav under dels sitt begär, sitt beteende och hamnar ständigt i riskfyllda situationer. Inte för att han utmanar sin egen förmåga utan för att han är så desperat efter pengar till knark.