Att leva med borderline och narcissistisk störning

[gottlib]

Jo jag har ofta tänkt på det, det kan sluta med självmord eller allvarliga men även om det inte är avsikten. Igår slog hon sig i huvudet 3 gånger med en sten som vägde ca: 1 kg innan jag hann stoppa henne. Hon blödde rätt kraftigt och jag ringde 112.

Ambulansen kom en timme senare vid midnatt igår men då hade blödningarna slutat och dom tyckte inte hon behövde åka till sjukhuset pga av några fysiska orsaker. Dom pratade en del med mig också och gjorde klart att jag måste tänka på mig själv och att ingen klarar hur mycket som helst. De ville inte säga rent ut men jag kände tydligt att de var inne på att jag bör överväga att lämna henne.

Själv har jag hela tiden känt att vill leva med henne resten av livet även om det kommer att vara svårt men på slutet har jag börjat fundera på skilsmässa. Vill däremot mycket hellre försöka hitta ett sätt att kunna hantera situationen så att vi kan leva ett vettigt liv. Kanske går det att sätta upp gränser och regler för att få det att fungera, eller så är jag bara naiv. Har så många gånger trott att nu ska det bli bra.

[suchanother]

Frågan är: var går gränsen? Hur mycket ska man ta ansvar för andras liv? När bör man säga ifrån?
Till slut blir förhållandet omöjligt och en börda för båda där ena parten spelar martyr och den andra offer.
Utan att veta närmare detaljer så föreslår jag helt rått; gå skilda vägar. Ni båda två mår bättre av detta och kan förhoppningsvist skratta åt eländet om några år.

[Luipa]

Jag förstår att du helst vill att förhållandet ska fungera och att situationen förbättras. Att tillståndet förändras av sig själv känns väl däremot knappast troligt?

Ingen kunde som min flickvän få mig att må så uselt men ingen kunde heller ge mig så starka stunder av glädje. Det fanns något djupt mänskligt över henne men förhållandet var i stora delar destruktivt. Jag vet inte hur hon reagerat och vilken riktning förhållandet tagit om jag på ett tidigt stadium markerat vad jag accepterat och inte. Hade jag förutom att skydda mig själv rentav kunnat hjälpa henne?

Jag får en känsla av att du befinner dig i en värre situation än vad jag gjorde. I vilken utsträckning har du sökt professionell hjälp? Har du ringt psykjouren när hon hotar med självmord?

I efterhand kan jag också undra över mina egna motiv i det förhållandet. I viss mån väckte hon (över)vårdaren i mig. Jag ville delvis ta hand om henne, vara en god människa. Svårt att bygga en jämnställd relation med en sådan inställning.

Berätta gärna vilken respons du får från borderline.nu. Om de har någon generell policy för människor i din situation.

[gottlib]

Jag förstår att du helst vill att förhållandet ska fungera och att situationen förbättras. Att tillståndet förändras av sig själv känns väl däremot knappast troligt?

Nej, tvärtom blir det sämre.

Ingen kunde som min flickvän få mig att må så uselt men ingen kunde heller ge mig så starka stunder av glädje. Det fanns något djupt mänskligt över henne men förhållandet var i stora delar destruktivt. Jag vet inte hur hon reagerat och vilken riktning förhållandet tagit om jag på ett tidigt stadium markerat vad jag accepterat och inte. Hade jag förutom att skydda mig själv rentav kunnat hjälpa henne?

Jag får en känsla av att du befinner dig i en värre situation än vad jag gjorde. I vilken utsträckning har du sökt professionell hjälp? Har du ringt psykjouren när hon hotar med självmord?

Jag tror det var 1998 eller 99 då jag ringde psykjouren för första gången efter att hon slagit sig själv. Det var starten på hennes kontakt med psykiatrisk vård.

Själv var jag med vid ett par samtal i början och några år senare inledde vi familjeterapi som dock avslutades efter några träffar eftersom min fru inte orkade mer. Egentligen berodde väl det på att hon är mycket känslig för allting som kan uppfattas som kritik mot henne och hon har svårt att acceptera att även hon måste förändra sitt beteende.

Förutom det var jag med vid ett tillfälle för en månad sedan då hon bytte läkare. Den nya läkaren insåg också att jag behöver hjälp liksom ambulanspersonalen igår men jag har aldrig sökt hjälp själv. Har lite svårt att tro att jag kan få någon verklig hjälp och funderar i första hand på att söka efter information själv via böcker eller artiklar, kanske fel men...

I efterhand kan jag också undra över mina egna motiv i det förhållandet. I viss mån väckte hon (över)vårdaren i mig. Jag ville delvis ta hand om henne, vara en god människa. Svårt att bygga en jämnställd relation med en sådan inställning.

Berätta gärna vilken respons du får från borderline.nu. Om de har någon generell policy för människor i din situation.

Jag vet inte så mycket om den siten än. Har försökt att ladda ner en del matrial men inte lyckats. Räknar inte direkt med hjälp därifrån annat än att kunna skaffa information. Läste bl.a. en artikel om hur man känner igen en person med borderline och det överstämde mycket bra.

Tillägg; Hon hotar inte med självmord, hon slår sig själv och begår självmordsförsök men hotar inte med det. Hon är också mycket social och har många vänner som får hennes version av det hela och de skulle nog aldrig tro på den här versionen.

[Luipa]

Jag tror det var 1998 eller 99 då jag ringde psykjouren för första gången efter att hon slagit sig själv. Det var starten på hennes kontakt med psykiatrisk vård.

Det var psykjouren som ledde till vidare kontakt med psykiatrin för min flickvän med. Den kontakten visade sig vara konstruktiv och hon började ompröva sitt beteende. Det var dock efter att vårt parförhållande slutat existera.

...några år senare inledde vi familjeterapi som dock avslutades efter några träffar eftersom min fru inte orkade mer. Egentligen berodde väl det på att hon är mycket känslig för allting som kan uppfattas som kritik mot henne och hon har svårt att acceptera att även hon måste förändra sitt beteende.

Spontant upplever jag krav på familjeterapi som ett ganska försiktigt krav för att det överhuvudtaget ska vara någon idé att fortsätta. Ställer hon inte upp på det finns väl knappast mycket till goda utsikter? Hon säger att hon inte orkar mer men vad är alternativet? Att mista sin pojkvän och slita sig själv i stycken?

Har lite svårt att tro att jag kan få någon verklig hjälp och funderar i första hand på att söka efter information själv via böcker eller artiklar, kanske fel men...

Fel och fel, det är en väg. Om inte det egna sökandet räcker är det dags att gå till nästa steg. Professionell hjälp eller separation. Det är enbart min åsikt.

Och glöm för all del inte bort ditt egna värde.

luipa

[gottlib]

...några år senare inledde vi familjeterapi som dock avslutades efter några träffar eftersom min fru inte orkade mer. Egentligen berodde väl det på att hon är mycket känslig för allting som kan uppfattas som kritik mot henne och hon har svårt att acceptera att även hon måste förändra sitt beteende.

Spontant upplever jag krav på familjeterapi som ett ganska försiktigt krav för att det överhuvudtaget ska vara någon idé att fortsätta. Ställer hon inte upp på det finns väl knappast mycket till goda utsikter? Hon säger att hon inte orkar mer men vad är alternativet? Att mista sin pojkvän och slita sig själv i stycken?

Det har väl snarare varit så att hon har varit positiv och pådrivande till familjeterapi men jag negativ eftersom jag har känt att hon inte varit beredd att förändra sig själv. Alla hennes fel beror ju på mig så det är jag som måste förändra mig och när terapeuten sammanfattade det jag beskrev som att min fru är hopplös så blev det det sista besöket.

Har lite svårt att tro att jag kan få någon verklig hjälp och funderar i första hand på att söka efter information själv via böcker eller artiklar, kanske fel men...

Fel och fel, det är en väg. Om inte det egna sökandet räcker är det dags att gå till nästa steg. Professionell hjälp eller separation. Det är enbart min åsikt.

Och glöm för all del inte bort ditt egna värde.

luipa

Nej jag kommer att leta runt lite efter mer information men sedan får vi se. Kanske söker jag proffisionell hjälp själv senare. Ska också fundera lite på gränser och regler men det är inte så lätt. Får väl heller inte glömma bort att det här är min version och att jag inte är perfekt heller, hon är tex. betydligt mer social än mig.

[Luipa]

Det har väl snarare varit så att hon har varit positiv och pådrivande till familjeterapi men jag negativ eftersom jag har känt att hon inte varit beredd att förändra sig själv. Alla hennes fel beror ju på mig så det är jag som måste förändra mig och när terapeuten sammanfattade det jag beskrev som att min fru är hopplös så blev det det sista besöket.

Menar du att det var du som avslutade terapin för att du ansåg att hon inte var mogen för den? Min känsla är annars att låta terepeuten avgöra det, huruvida familjeterapi är rätt eller fel. Om din fru var pådrivande till att gå in i terapin kanske hon faktiskt är rätt medveten om att hennes egna beteende är en del av problemet.

Ska också fundera lite på gränser och regler men det är inte så lätt. Får väl heller inte glömma bort att det här är min version och att jag inte är perfekt heller, hon är tex. betydligt mer social än mig.

Gränsdragning är sannerligen inte lätt men vad är alternativet? Och visst är inte heller vi perfekta och kunskapen om det faktumet kan vi utnyttja i samtalen. Istället för att säga "Du kränker mig när du..." kan vi pröva "Jag känner mig kränkt när du...". Tonen blir mindre anklagande och det blir lättare för den andre att ta till sig sakfrågan.

Min flickvän var också socialt begåvad och var en slags knutpunkt för många vänner. Hon hade ett stort behov av att ha många människor omkring sig. Tror det bottnade i en skräck för ensamheten och en rädsla för att bli övergiven.

[gottlib]

Det har väl snarare varit så att hon har varit positiv och pådrivande till familjeterapi men jag negativ eftersom jag har känt att hon inte varit beredd att förändra sig själv. Alla hennes fel beror ju på mig så det är jag som måste förändra mig och när terapeuten sammanfattade det jag beskrev som att min fru är hopplös så blev det det sista besöket.

Menar du att det var du som avslutade terapin för att du ansåg att hon inte var mogen för den? Min känsla är annars att låta terepeuten avgöra det, huruvida familjeterapi är rätt eller fel. Om din fru var pådrivande till att gå in i terapin kanske hon faktiskt är rätt medveten om att hennes egna beteende är en del av problemet.

Nej det var min fru som sa att hon inte orkade mer och ville sluta. Hon gick då också hos en prykiatiker själv och hon ville fortsätta med det istället eftersom hon inte orkade med både och. Men så här i efterhand tror jag att hennes beslut berodde på att hon insåg att hon skulle behöva ändra på sig och inte kunna skylla allt på mig. Familjeterapeuten tog inte hennes parti som hon kanske hade trott skulle ske.

Jag får då och då höra från henne att hennes vänner och även hennes psykiatriker anser att problemen beror på mig. Det är inte alltid helt lätt att stå emot men jag inser ändå att det inte alls behöver stämma. Det är ju vad hon berättar för mig att någon har sagt, och det är hur hon har tolkat det som sagts, och det som sagts har dessutom grundats på uppgifter enbart från henne. Det är klart att det är mycket lättare och bekvämare för henne att fritt kunna ge sin bild av verkligheten och sedan tolka det hon hör hur hon vill.

Därför tror jag det var bra att vi båda var med vid hennes första besök hos hennes nya läkare. Det var förresten hon som ville att jag skulle följa med för att hjälpa till att berätta om situationen (det var ju positivt och emotsäger lite av det jag skrev ovan).

När vi kom hem efter det mötet satt min fru och funderade en del och sa sedan att hon insåg att hon själv måste ta tag i en del saker hos sig. Hon sa att det hade hon visserligen insett tidigare också men kanske förskjutit det ifrån sig. Hon var då inne på att vi skulle bli särbo för att hon lättare skulle kunna jobba med sig själv och för att vi lättare skulle kunna ha det bra tillsammans när vi träffas. Men jag sa nej till det av olika skäl.
Vi har skaffat en bostad utomlands (i hennes hemland) där vi planerar att tillbringa en del tid. Vi bor nu i ett hus som behöver skötas om och att då dessutom skaffa en till bostad till henne skulle göra mig alltför splittrad och det finns väl också en rädsla från min sida att bli lämnad. Kanske blir det ändå så att hon kommer att tillbringa mer i vår utlandsbostad och att jag inte kommer att följa med så ofta. Sedan får vi se vart det leder, till en långsam skiljsmässa eller till att problemen minskar och att vi får det bättre.

Min flickvän var också socialt begåvad och var en slags knutpunkt för många vänner. Hon hade ett stort behov av att ha många människor omkring sig. Tror det bottnade i en skräck för ensamheten och en rädsla för att bli övergiven.

Ja så är det här också. Hon säger ofta att den och den tycker mycket om henne och hon frågar ofta, älskar du mig, hur mycket älskar du mig osv. Samtidigt kan det också slå om till att hon hatar mig och att jag är det värsta som hänt henne. Hennes ex. (som hon lämnade eftersom hon blev förälskad i mig) var mycket bättre och det var hennes största misstag att lämna honom.

Det händer också att hon helt bryter med en en vän då denne tex. inte följt hennes råd. Om man ber henne om ett råd och sedan inte följer det tar hon det som en djup kränkning mot henne. Hon har gått om vänner pga sin sociala läggning men ingen som säger emot henne, förutom jag då.

[Luipa]

Hon säger ofta att den och den tycker mycket om henne och hon frågar ofta, älskar du mig, hur mycket älskar du mig osv. Samtidigt kan det också slå om till att hon hatar mig och att jag är det värsta som hänt henne. Hennes ex. (som hon lämnade eftersom hon blev förälskad i mig) var mycket bättre och det var hennes största misstag att lämna honom.

Så var det för mig också, hon bad mig hela tiden bekräfta henne. En gång när vi var ute fick hon komplimanger från en annan kille som jag också hörde. Under flera dagars tid bad hon mig återberätta vad denne man sagt. Som ett litet barn. Och visst det märkliga är han man helt plötsligt hamnar på listan över mest hatade, det svänger snabbt. Och resultatet blir tvivel på sig själv, inte bra.

Även hon lämnade en annan för mig. Och jag fick också stå ut med långa historier om hur perfekt den andra var. Jag var ung och oerfaren, såg inte att det var ett sätt att kontrollera genom att föda osäkerhet. Givetvis så tog vårt förhållande slut genom att hon gick direkt till en annan, inte en dag som singel var någon slags motto. Eftersom jag känner dessa senare pojkvänner har jag hört hur hon berättat för dem hur perfekt jag var . Jag tror att en del av dessa historier även är ett sätt att lindra samvetet. Om hon skriver upp mig blir hennes agerande mot mig lättare förlåtet, plåster på såren.

Jag får då och då höra från henne att hennes vänner och även hennes psykiatriker anser att problemen beror på mig. Det är inte alltid helt lätt att stå emot men jag inser ändå att det inte alls behöver stämma.

Mycket riktigt, det behöver inte stämma. Och som du säger, det är inte alltid lätt att stå emot. Har du någon vän som delar din syn på förhållandet? Eller är du helt ensam?

[Varney]

s.k. borderline är väl ofta övergående, det är väl inte särskilt ofta det inte åtminstone bitvis växer bort? ..hur många är det eg som får den diagnosen när de är "äldre"?

jag föreslog också borderline för psyk. men de är idioter. de tycker inte att det är bra att sätta etiketter, (my ass...det LÄR de ju göra sinsemellan och i sina journaler..men tydligen är det inte bra att få ta del av (någonting alls) när man är "patient")
jag fick ju 7/9 på borderline på det däringa testet, men de fortsatte naturligtvis att knipa käft.

grejen med mig är ju att jag är, om än en lite känslig själ (jag kallar det djup), så helt "frisk" när jag inte är i en relation.
men parrelationer (ok, destruktiva parförhållanden, som jag omedveten om det alltid hamnar i) bryter sönder mig, skör som jag är.

jag säger som vår familjeterapeut säger till oss:
gör slut. ni är inte bra för varandra. ni passar inte ihop.
hon gör det inte mer komlicerat än så.

..jag vet ju någonstans att med vårt samhälles normala mått, har hon rätt
..men "kärlek" är en känsla och känslor är (iaf för mig, och jag vill inte göra dem för mycket till det heller>) i regel inte rationella, enkla, praktiska, u s w.

a och o är om hon VILL. vill hon inte ändra sig, så kommer hon inte göra det,och du kan inte få henne att vilja det heller..skulle jag tippa på iaf.
det där med manipulativ är svårt. ibland blir jag rädd för att jag kanske är det. men mycket av det du tror din fru gör, kanske hon inte gör, iaf inte medvetet, dvs jag tror hon TROR,på riktigt, att du är dum, inte hon. du. hennes (förmodligen) skeva verklighet är antagligen ett problem här. men som sagt, är hon inte psykotisk, (svår gränsdragning) så borde det inte vara så enormt svårt att fatta. kanske beror det på hur smart hon är, jag fattar naturligtvis saker intellektuellt, vilket gör smärtan delvis en annan, inte så mycket "gränspsykotiskt" alltså..- dvs jag har förmågan att tänka, känna in min pojkväns perspektiv,
...låter väl elakt, men jag kan tänka mig att det är lite individuellt också hur mycket man klarar hålla huvudet över ytan ..el va man ska säga. (självklart är det helt igenom, på massa sätt helt individuellt med psyket, men ja, du kanske fattar..)

[Luipa]

det där med manipulativ är svårt. ibland blir jag rädd för att jag kanske är det. men mycket av det du tror din fru gör, kanske hon inte gör, iaf inte medvetet, dvs jag tror hon TROR,på riktigt, att du är dum, inte hon. du. hennes (förmodligen) skeva verklighet är antagligen ett problem här. men som sagt, är hon inte psykotisk, (svår gränsdragning) så borde det inte vara så enormt svårt att fatta.

Jag håller med dig. Min f.d. flickvän förstod sina manipulationer först i efterhand. Mitt intryck var då att den insikten sköljde över henne som en våg och orsakade då på nytt ett enormt lidande utgörandes av en fruktansvärd skuldkänsla. Hur hon har det idag vet jag däremot inte, vi har ingen kontakt längre.

Varney, vad är det för test du pratar om, finns det på nätet ?

[gottlib]

Även hon lämnade en annan för mig. Och jag fick också stå ut med långa historier om hur perfekt den andra var. Jag var ung och oerfaren, såg inte att det var ett sätt att kontrollera genom att föda osäkerhet. Givetvis så tog vårt förhållande slut genom att hon gick direkt till en annan, inte en dag som singel var någon slags motto. Eftersom jag känner dessa senare pojkvänner har jag hört hur hon berättat för dem hur perfekt jag var . Jag tror att en del av dessa historier även är ett sätt att lindra samvetet. Om hon skriver upp mig blir hennes agerande mot mig lättare förlåtet, plåster på såren.

I vårt fall blev det en lång och jobbig skiljsmässa från hennes ex. Hon ville inte heller inte flytta ihop med mig direkt utan ville istället bo själv. Men jag ville flytta ihop med henne snabbt och hon kände väl att hon inte riktigt fick den tiden som hon behövde att bo själv. Hennes ex. var dessutom min bästa vän och det var så vi träffades. Därför var det mycket jobbigt för oss båda, vi hade ju båda svikit honom, men vi blev djupt förälskade i varandra så det gick inte att stoppa.

En kväll ringde förresten hennes ex till mig och berättade att det var slut mellan dem och sa att nu får du ta hand om henne. Jag förstod inte då riktigt vad det innebar men nu vet jag. Visserligen accepterade inte min fru att han hade bestämt detta och ringt mig. Det var ju hon som skulle bestämma om och när det var slut.

Mycket riktigt, det behöver inte stämma. Och som du säger, det är inte alltid lätt att stå emot. Har du någon vän som delar din syn på förhållandet? Eller är du helt ensam?

Jag har aldrig pratat om detta med någon annan än med de läkarna jag skrev om. Jag har också flyttat från min uppväxtort och tappade kontakten med mina bardomsvänner ungefär när jag träffade min fru. Har sedan inte känt så stort behov av att odla egna sociala kontakter utan har väl slukats upp av mitt jobb och nöjt mig med vännerna som kommit främst genom min fru. Inte speciellt bra förstås, borde väl ha skött om mina egna vänner bättre. Som det är nu finns det väl ändå två personer som jag skulle kunna tänka mig att prata med. Det är visserligen männen från två par som vi känner genom min fru men en av dem har förstått att det inte är helt bra mellan oss och visat intresse för att prata med mig om det. Hittills har jag udvikit att berätta hur problemen ser ut men han kan nog vara en bra person att prata med.

[gottlib]

a och o är om hon VILL. vill hon inte ändra sig, så kommer hon inte göra det,och du kan inte få henne att vilja det heller..skulle jag tippa på iaf.
det där med manipulativ är svårt. ibland blir jag rädd för att jag kanske är det. men mycket av det du tror din fru gör, kanske hon inte gör, iaf inte medvetet, dvs jag tror hon TROR,på riktigt, att du är dum, inte hon. du. hennes (förmodligen) skeva verklighet är antagligen ett problem här. men som sagt, är hon inte psykotisk, (svår gränsdragning) så borde det inte vara så enormt svårt att fatta. kanske beror det på hur smart hon är, jag fattar naturligtvis saker intellektuellt, vilket gör smärtan delvis en annan, inte så mycket "gränspsykotiskt" alltså..- dvs jag har förmågan att tänka, känna in min pojkväns perspektiv,
...låter väl elakt, men jag kan tänka mig att det är lite individuellt också hur mycket man klarar hålla huvudet över ytan ..el va man ska säga. (självklart är det helt igenom, på massa sätt helt individuellt med psyket, men ja, du kanske fattar..)

Nej det ligger nog mycket i det där. Det går inte att tvinga någon att vilja ändra på sig och hon "vet" ofta att hon är felfri och att felen ligger hos mig. Men det finns också stunder då hon inser att det inte är så och att hon måste ta tag i sina problem själv. Frågan är bara om hon orkar eller faller tillbaks till att skylla på andra istället, det är ju så mycket bekvämare för stunden.

[Luipa]

jag säger som vår familjeterapeut säger till oss:
gör slut. ni är inte bra för varandra. ni passar inte ihop.
hon gör det inte mer komlicerat än så.

Låter som en ganska skön terapeut, faktiskt.

Gottlib, i vilken utsträckning tror du på ert förhållande?

luipa

[Varney]

nej det finns inte på nätet, vad jag vet. det är psyks.