Mental balans.

[Dano]

mianyckelpiga:
Nu har jag blivit alldeles för destruktiv.
Det gäller att själv forma världen och inte bli inte offer ur ens egen tidsepok.
Dessutom finns det väldigt mycket positivt det beror bara på var man vänder sin blick.

Om vi pratar om mental balans istället för psyke så blir allt lättare.
När jag befinner mig i mentala balans så känner jag mig hel som människa, då spelar det ingen roll vad jag varit med om tidigare i mitt liv.

Det som Avantgardet var inne på, om ärrbildning och det du nu tar upp känns inte bra, precis som en del utav mina egna inlägg.

Jag blir ibland mörk men svänger sedan tillbaka och då är min inställning att:
Jag är inte ett offer och vägrara att låta mig begränsas.
Tänk på att vi är levande organismer som bytt ut varande cell i kroppen efter ca 14 mån.

Ta mig som exempel till mina stora förskräckelse upptäckte jag för ca 6 år sedan att min kropp var helt sne och vanställd utav alla spänningar som jag burit på.
Jag har stretchat min kropp och frigjort ton med mentala spänningar under de åren.
Idag är min ryggrad spikrak det som lever kvar från mitt förflutna är att höger och vänsterhalva utav min kropp är asymmetriska vilket är ganska vanligt men jag har lite mer en normalt.
Men det är inte ett fixerat tillstånd om några år så kommer säkert skillnaden att ha jämnat ut sig.

Desamma gäller balansen mellan vänster och höger hjärnhalva som påverkar våra sinnesstämningar.
Det viktigast av allt är att sinnet, själen är fri.
Om man har bra kontakt med sin själ så går det alltid att vara lycklig/tillfredsställd.
Sedan släpar den biologiska processen i kroppen efter.

Det är därför det krävs tålamod, fokus och disciplin, annars tar vi oss inte ur vårt eget dilemma.

[Advocate]

Brottas också med mentala problem, upplevde något av en kris för en tid sedan.

Jag har gjort en del stora landvinningar med att lyssna på vad kloka människor säger, med att söka kunskap, och då jag är genuint intresserad av filosofi/kritisk teori känns det naturligt, men jag börjar mer och mer tro att jag inte kan påverka så mycket själv, att det handlar om utpräglade vanebeteenden som styr mig och som jag inte kan bryta mig ur. När jag träffar på något nytt som skänker mig insikt om mina problem så landar det riktigt aldrig i mig själv, utan resultatet blir bara att jag tvångsmässigt börjar upprepa saker för mig själv. Så det bryts alltså aldrig några mönster, vanan tar snabbt över igen. Kanske det är detta som Åkes Granne är inne på.

Ibland tänker jag att jag skapar mina problem själv, som ett kontrollbehov. Ibland tänker jag att svaren ligger framför näsan på mig, att jag bara inte orkar nå dem. Ibland tänker jag att jag bara måste växa upp.

En sak har jag i alla fall listat ut, jag är bekväm och orkeslös av mig. Jag kunde förändra men jag orkar ta mig fan bara inte.

Ursäkta att jag fokuserar så mycket på mig själv, det är en aning egoistiskt, men jag tänker att det ändå kan hjälpa att läsa tankar av någon som sitter i liknande situation.

[Dano]

Advocate:
Känner igen mig i det du skriver, har känt likadant.
Tycker att du är insiktfull men det vekar som att du tvivlar på dina egna ord.

Bara genom att tänka i de här banorna så har en processes redan startat.
Allting tar tid, man bygger upp sig för att sedan halka ner i gamla vanor.
Så är det för alla, de finns ingen spikrak väg ut ur sin egen situation.

Om du gör många små framsteg under längre tid så kommer det att bli stora förändringar i ditt eget liv.
När vi överblickar vår egen utveckling under en kortare tidsperiod så kan det upplevas att vi står helt stilla.

[Advocate]

Advocate:
Tycker att du är insiktfull men det vekar som att du tvivlar på dina egna ord.

Oj, det var värst. Det kändes märkligt att läsa detta, men det kan ligga något i det. Var/Hur märks det att jag tvivlar på mina ord?

Bara genom att tänka i de här banorna så har en processes redan startat.
Allting tar tid, man bygger upp sig för att sedan halka ner i gamla vanor.
Så är det för alla, de finns ingen spikrak väg ut ur sin egen situation.

Om du gör många små framsteg under längre tid så kommer det att bli stora förändringar i ditt eget liv.

Ja kanske man inte skall kräva så mycket av sig själv alltid. Det kanske räcker med små små framsteg. Det känns som att du tänker helt rätt.

Det känns bara så svårt att göra framsteg ibland. När man har psykiska problem ställs man inför kalla fakta många gånger, och man märker att möjligheterna är begränsade. Hur man skall gå till väga i praktiken för att förändra något kan vara en problematisk sak. Men jag antar att det måste finnas sätt.

När vi överblickar vår egen utveckling under en kortare tidsperiod så kan det upplevas att vi står helt stilla.

Jo kanske, eller att det går baklänges i värsta fall.

Tack för ditt svar.

[Dano]

Hur man skall gå till väga i praktiken för att förändra något kan vara en problematisk sak. Men jag antar att det måste finnas sätt.

Om du vill så kan du kika på min hemsida, där kommer jag att gå igenom olika metoder som jag själv använt mig utav.
Även andra personer kommer att hjälpa till att bygga upp denna modell.
Du kan också delta om du så önskar.
Har tänkt börja skriva nya inlägg där under de närmaste dagarna.