Smart - Hur lyder definitionen?

[Avantgardet]

Det var värst! Tjejen har tänder! Kul att se dig här! Jag är helt och hållet ursäktad på förhand min excentrism och mitt vanvett, så gå inte så hårt åt mig - jag kan gråta som ett sista försvar! Fast det vore spännande om någon sökte vederlägga min tes i mitt förra inlägg.

Annars instämmer jag i Zokrates definition - anpassning (då det implicerar ett slags intellektuell rörlighet, ett slags instrumentalitet av fakulteten). Rent kvantitativt kan det dock bli svårt. I min kufiska föreställningsvärld går inte tänkadet att kvantifiera, alla medvetanden är kvalitativt olika och har tillkommit i ett samspel med den specifika betingelser som utgjort vederbörandes livshistoria. Med andra ord anser jag frågeställningen överflödig (så till vida vi inte med "smart" avser kulturellt önskvärda attribut, här kommer "anpassningen" in - som dock fortfarande behåller sin rörlighet och inte är begränsad till en endaste kontext). Ingen trivs i andras skor...

[yy]

Smart är den som på kort tid hinner applicera alla tänkbara infallsvinklar för att lösa ett problem.

[miss x]

..min excentrism och mitt vanvett

(=Charm)  :wink:

Annars instämmer jag i Zokrates definition - anpassning (då det implicerar ett slags intellektuell rörlighet, ett slags instrumentalitet av fakulteten).

M-E-N..Det motsäger sig ju!  :D
Kan ni verkligen nöja er med den förklaringen på begreppet "intelligens"?
Jag hänvisar till min tidigare text.
Jag förstår dock vad ni menar, men jag skulle nog nöja mig att kalla det en analytisk förmåga, och som jag skrev innan så ser jag att många "smarta" har en klart bristande anpassningsförmåga i många avseenden.

Rent kvantitativt kan det dock bli svårt. I min kufiska föreställningsvärld går inte tänkadet att kvantifiera, alla medvetanden är kvalitativt olika och har tillkommit i ett samspel med den specifika betingelser som utgjort vederbörandes livshistoria.

Blabla..

.. här kommer "anpassningen" in - som dock fortfarande behåller sin rörlighet och inte är begränsad till en endaste kontext).

Jag håller fast vid att jag tycker att ordet är en dålig definitition av "smarthet".

Ingen trivs i andras skor...

Hur menar du nu då?
(Nu tappade du mig igen..)

[Zokrates]

Smart, hur lyder definitionen? Så enkel var den frågan, ett ord som jag själv aldrig ens ifrågasatt skall definieras. Själv trodde jag att alla hade en självklar förståelse, lika lätt och enkelt som om någon skulle fråga mig vad glass är för något, svarar glass, men vilken sorts glass, replikerar någon?

Då det finns tusentals olika glassar väljer jag att kompromissa genom att beskriva det som något sött och kallt, frusen saft eller osv.

Förutom smart har vi begrepp som intellektuell, intelligent, klok och vis.
Vi kan kalla någon förståndig, klyftig eller förslagen, sammanfattningsvis smart. Man inser att en smart person inte behöver vara ett geni, kan faktiskt vara rentutav dum till och med. " Nisse kunde inte räkna eller skriva, men han var en jäkel i affärer, blev miljonär redan som 20 åring".

Han skulle säkerligen klassas som smart, därmed inte sagt att han var extra klyftig, nej men han hade ett sinne för affärer.

När jag valde att använda ordet anpassning så var det utifrån en rad kompromisser som hade till uppgift att sålla bort allt som är intetsägande för att beskriva ordet smarts betydelse.

Att utifrån de begränsade förmågor man har kunna lösa en uppgift,
på ett oväntat eller oföutsägbart sätt, eller trots att oddsen är emot,
ändå klara av det som betraktas som svårt, det är att vara smart.

[Avantgardet]

..min excentrism och mitt vanvett

(=Charm)  :wink:

Betrakta dig härmed varnad!
Jag är problem.

Annars instämmer jag i Zokrates definition - anpassning (då det implicerar ett slags intellektuell rörlighet, ett slags instrumentalitet av fakulteten).

M-E-N..Det motsäger sig ju!  :D
Kan ni verkligen nöja er med den förklaringen på begreppet "intelligens"?
Jag hänvisar till min tidigare text.
Jag förstår dock vad ni menar, men jag skulle nog nöja mig att kalla det en analytisk förmåga, och som jag skrev innan så ser jag att många "smarta" har en klart bristande anpassningsförmåga i många avseenden.

Vi utgår från olika "smarthets"-definitioner, är jag rädd. Snubben som envisades med sin enahanda maträtt skulle jag antagligen inte betrakta som "smart" - åtminstone inte i just detta avseende. Det blir något av en cirkeldefinition: han är smart för att han är som han är, och han är som han är för att han är smart. Vi måste således fastställa ett innehåll i, skänka substans åt, begreppet smart - och jag misstänker att du utgår ifrån en allmänt vedertagen definition som hänger samman med "intelligens" (båda två kulturella begrepp som syftar till egenskaper som är önskvärda inom just denna vår kultur men som i annan kontext kan visa sig vara ytterst opassande - som du ju också, så insiktsfullt, påpekar). Min definition är antagligen mer kontroversiell. Just av denna anledning menar jag, och kanske Zokrates också, att "anpassningsförmågan" är överlägsen - både socialt och evolutionärt. Det viktiga är alltså inte huruvida man faktiskt, enligt någon rigid definition av begreppet, ÄR "smart" utan huruvida man framstår som "smart".

Rent kvantitativt kan det dock bli svårt. I min kufiska föreställningsvärld går inte tänkadet att kvantifiera, alla medvetanden är kvalitativt olika och har tillkommit i ett samspel med den specifika betingelser som utgjort vederbörandes livshistoria.

Blabla..

Tack! *Förlägen* Kan klargöra lite. Att vara Jag, här och nu, är en psykologisk/fenomenologisk erfarelse som ingalunda går att återskapa, det är ett tillstånd unikt i sitt slag. De betingelser som utgör detta mitt nu är ett odelbart helt som innefattar: dels de sakliga förhållandena, men också mina relationer till dessa (som utgörs av mina tidigare erfarenheter, och mina tankar och förhoppningar om framtiden; mitt förflutna och min framtid - nuet är, således, alltid redan delat... för att travestera en av mina favvofilosofer). Därför anser jag det orimligt med alla dessa försök till psykologisk kvantifiering - intelligenstest m.m. Dessa begrepp ("smart", "intelligens", m.fl.) ger sken av att säga något om individens konstitution (i - rent av - fysiologisk bemärkelse), men säger egentligen endast något om kulturen och individens förhållande till dess normer - alltså desto mindre om dess potential och absolut inget om dess tillämpade intelligens (som alltid är situationsbetingade, enligt mitt synsätt), om uttrycket tillåts. Med andra ord: smarthet är kontextuellt beroende och vad som är smart i en situation är uppåt väggarna galet i en annan. Ingen komparativ jämförelse är alltså möjlig. Ingen kan vara "smartare än...".

.. här kommer "anpassningen" in - som dock fortfarande behåller sin rörlighet och inte är begränsad till en endaste kontext).

Jag håller fast vid att jag tycker att ordet är en dålig definitition av "smarthet".

Ja, och jag håller med dig, likväl hävdar jag att alla andra definitioner kommer vara minst lika bristfälliga. Vi måste fråga oss vad begreppet egentligen betecknar. Och, kanske viktigare, vilka mål som ställs i förgrunden när begreppet skall skisseras - d.v.s. "varför är smartheten smart?". Jag, i egenskap, av relativist har svårt för begrepp i största allmänhet. Finns det nåt jag avskyr mer än människan så är det språket.

Ingen trivs i andras skor...

Hur menar du nu då?
(Nu tappade du mig igen..)

...att jag skulle vara en oerhört o-smart Du i detta nu. Så jag avslutar med en självmotsägelse: du är smartare än jag på att vara du (vad fan nu det ska betyda).

[Algotezza]

Vad är egentligen smarthet? Vad bestämmer hur smarta vid är? Kan man utifrån olika situationer avgöra om en person är smart eller inte, isåfall varför? Avgör ett intilligenstest om man är smart?

Vad är DIN defination på smart? Är det att man kan kommunicera med alla och vara empatisk, samtidigt som man har en stor kunskapsbank med fakta och information kring det mesta?

Har flera människor runt om mig som får höga poäng på s.k "smarthetstest", men i verkliga livet har de dyslexi, är allmänt långsamma i fattningsförmågan  m.m.

Ge mig svar!

Man definierar smarthet genom att i praktiken demonstrera ett smart beteende! Jag var därför smart tills jag svarade så här!

A

[Angelina]

Jo, "matsnubben" lät mer autistisk än smart.
En hög intelligens på vissa områden brukar ta ut sig på andra då.

Det är väl båda delarna, att se både små detaljer och stora sammanhang, kan man bara det ena så bli man genast inskränkt.

Finns det några riktiga genier? De som kan ALLT? (förutom jag då)

Fast välanpassad..? Jo, inom mitt område, men kanske inte i samhället som sådant, men jag har förmågan att ge sken av "normalitet". Förmodligen är jag fruktansvärt välanpassad jämfört med alla andra forumiter. Ni som sitter där med era små idéer om hur smarta ni är för att ni har läst en bok och kan citera Kant, men precis som matsnubben inte kan gå och handla utan att ...hur var det nu...trycka på strömbrytaren fem gånger? Eller vänta, klicka på alla ikoner på skrivbordet först?

Nej, jag är inte smart, bara egocentrerad.

Instämmer helt med Algot angående naturen av denna post. Gå förbi.

[Zokrates]

Det är väl båda delarna, att se både små detaljer och stora sammanhang, kan man bara det ena så bli man genast inskränkt.
.

Vardagsexempel på smarthet

Universitetsutbildning, studenterna hade samlats i mindre grupper, läraren bad dem utföra ett gemensamt intelligenstest. Testet bestod av ett pussel som skulle läggas.
Kriterierna var att alla skulle samsas men inget samtal fick förekomma inom gruppen. Syftet var att bevisa att inom en grupp är det omöjligt att gemensamt utan dialog lösa en viss form av uppgifter.

Så satt jag då där i en grupp bestående av förutom mig, fyra andra individer.
Starten gick och testet satte igång. Händer flög kors och tvärs, kort blev lagda, kort blev flyttade. att det dessutom fanns en tidsgräns satte press på oss att motbevisa läraren.

Ganska snabbt insåg jag att en dels sätt att tänka omöjliggjorde en lösning. Utan att säga ett ord, tog jag tag i händerna på dem som ville röra korten och förde dem åt sidan. Ganska snart satt alla passiva och tittade på mig.

Inom 20 sekunder lade jag pusslet rätt och lösningen på uppgiften var klar.
Mina medelever blev glada och påkallade uppmärksamhet från läraren.

Fusk! Utbrast läraren. Ni har ju inte samarbetat, det är ju enbart X som har löst uppgiften, därmed är det inte godkänt.
Alltså sammanfattade läraren att hypotesen om att grupper inte klarar av att gemensamt utan dialog, lösa vissa uppgifter därmed hade bevisats.

Ja, att vara smart innebär ibland förvisso problem.

[miss x]

Jo, "matsnubben" lät mer autistisk än smart.

Nödvändigtvis en skillnad?
http://www.youtube.com/watch?v=wRRNeAilrnM

[miss x]

En person jag ser som smart är den som besitter förmågan att få något svårt och komplext att låta som vilken självklarhet som helst.
Att kunna förklara ett begrepp (t ex) på ett "enkelt" sätt så de allra flesta kan begripa vad man menar.

Den jag ser som "mindre smart" är den som har ett behov av att uttrycka sig i väldigt_många_ och ovanliga ord, en som måste "linda in" det de säger i termer som ska LÅTA svåra, trots att poängen är obefintlig.

Tyvärr är det få som lyckas med det första exemplet.

[Avantgardet]

Ni som sitter där med era små idéer om hur smarta ni är för att ni har läst en bok och kan citera Kant, men precis som matsnubben inte kan gå och handla utan att ...hur var det nu...trycka på strömbrytaren fem gånger? Eller vänta, klicka på alla ikoner på skrivbordet först?

Många böcker har det blivit, men jag kan inte säga att jag förstått en endaste en utav dem - litteraturvetare som man betraktar sig. Tvångstankar har jag inte allt för många, annat än det där oemotståndliga behovet av att runka när dagisbarnen cyklar förbi här utanför.

En person jag ser som smart är den som besitter förmågan att få något svårt och komplext att låta som vilken självklarhet som helst.
Att kunna förklara ett begrepp (t ex) på ett "enkelt" sätt så de allra flesta kan begripa vad man menar.

Pedagogisk kompetens = smart? Det är endast sant om syftet är att vara pedagogisk (och då måste vi också ställa följdfrågor rörande den pedagogiska metodologin, vill vi lotsa eleverna genom att lägga orden i munnen på dem eller vill vi sätta ribban högt för att stimulera den egna utvecklingen, begreppsvärlden/föreställningsförmågan, och komma åt den inre motivationen o.s.v.). Smart i förhållande till ett uppsatt mål? I den bemärkelsen synes "smarthet", för mig, vara detsamma som finess i exekutionen.

Den jag ser som "mindre smart" är den som har ett behov av att uttrycka sig i väldigt_många_ och ovanliga ord, en som måste "linda in" det de säger i termer som ska LÅTA svåra, trots att poängen är obefintlig.

Tyvärr är det få som lyckas med det första exemplet.

Poujadism, min kära fröken x! Vissa saker kan inte redogöras för annat på en nivå av hög abstraktion - åtminstone inte utan att göra avkall på väsentliga premisser i resonemanget.

Men, likväl, så berör du här något väsentligt med det du skriver. Är det så, som ditt inlägg implicerar, att "smarthet" är ett slags gradskala som är substanslös i sig själv men ges betydelse när den sätts samman med en annan färdighet? Exempelvis (som ditt exempel) pedagogiskt smart? Relativismen pockar på ännu en gång. Om så är fallet så börjar vi onekligen närma oss en definition av "smarthet" som jag kan gå med på...

[cogito]

Någon definition till ordet "smart" kan inte finnas. Det är ett låneord som ändrar sig i samma takt som olika användargrupper använder det. Det närmaste gamla svenska ord med liknande innebörd var väl "slug" i början, eller? Men som sagt, innebörden kan ta nästan vilken väg som helst, kanske sker en uppdelning i ungdomars användning, där ordet är positivt laddat, typ "smartast i världen" och en mera kylig användning, typ "visserligen smart tänkt, men..."

tror cogito

[miss x]

Pedagogisk kompetens = smart?

Hmm..Inte nödvändigtvis.
MEN kanske en kombination av att vara pedagogisk i den bemärkelsen att man tydligt kan klargöra hur man kommit fram till en ide och att ha en bra portion logisk förmåga till hjälp att komma dit.

I vissa fall är pedagogik ett viktigt verktyg att kunna hantera, och som sagt när man ska lägga fram en tydlig beskrivning av HUR man TÄNKT för att komma fram till en lösning på ett problem, så att en så stor målgrupp som möjligt kan förstå, så är pedagogiken ett nödvändigt hjälpmedel när man väljer hur man ska formulera sig.

..vill vi lotsa eleverna genom att lägga orden i munnen på dem eller vill vi sätta ribban högt för att stimulera den egna utvecklingen, begreppsvärlden/föreställningsförmågan, och komma åt den inre motivationen o.s.v.).

Den innre motivationen kommer nog den enskilde bäst åt på egen hand.
Hos mig har det varit näst intill omöjligt att väcka att intresse för något jag ser som ovidkommande för min egen utveckling, de lärare som försökt har misslyckats.
Det är iallafall min erfarenhet, men jag anar att alla är olika på den punkten.

Smart i förhållande till ett uppsatt mål? I den bemärkelsen synes "smarthet", för mig, vara detsamma som finess i exekutionen.

Samma här.
Men når man halvvägs, i slutändan, så bör man lära sig vara nöjd.
Lättare sagt än gjort dock.

Den jag ser som "mindre smart" är den som har ett behov av att uttrycka sig i väldigt_många_ och ovanliga ord, en som måste "linda in" det de säger i termer som ska LÅTA svåra, trots att poängen är obefintlig.

Poujadism, min kära fröken x!

Ursäkta om jag är besvärlig man kan du förklara begreppet (Poujadism)?

Vissa saker kan inte redogöras för annat på en nivå av hög abstraktion - åtminstone inte utan att göra avkall på väsentliga premisser i resonemanget.

Jag vet inte..
Kan du ge ett sådant exempel?

Men, likväl, så berör du här något väsentligt med det du skriver. Är det så, som ditt inlägg implicerar, att "smarthet" är ett slags gradskala som är substanslös i sig själv men ges betydelse när den sätts samman med en annan färdighet? Exempelvis (som ditt exempel) pedagogiskt smart?

Det är nog, som sagt en förutsättning att man, iallafall behärskar den pedagogiska "smartheten" till viss del för att kunna lägga fram det man menar på ett, i andra människors ögon, begripligt sätt.

Man måste vara förmögen att UTTRYCKA det man menar på ett eller annat sätt.
Jag tror att det finns enormt många högt intellektuellt begåvade som har revolutionerande ideer och problemlösningsförmåga utöver det vanliga men som tyvärr saknar kapaciteten att uttrycka detta på ett begripligt sätt.
En människa kan förefalla smart men utan att på ett kreativt sätt kunna omsätta detta i praktiken (?)

Jag håller skillnad på "smarthet" och allmänbildning i de flesta fall.
Jag tycker, som omnämnt att det ofta handlar om att vara förmögen att dra egna slutsatser..

MEN det finns undantag, denna man kan exempelvis inte lära sig knyta sina skor, tycks vara rätt oförmögen att dra egna slutsatser medan han är ett "levande lexikon" när det gäller faktainlärning.
Kim Peek lider av Savantsyndrom:
http://www.youtube.com/watch?v=k2T45r5G3kA

Relativismen pockar på ännu en gång. Om så är fallet så börjar vi onekligen närma oss en definition av "smarthet" som jag kan gå med på...

Kan vi testa denna (?):
GENI:
Unikt intresse för särskilt ämne (innom vilket man är överlägsen)+enorm envisa+ pedagogisk förmåga (kunna förmedla sina ideer)+överlägsen logisk och analytisk förmåga

[Avantgardet]

I vissa fall är pedagogik ett viktigt verktyg att kunna hantera, och som sagt när man ska lägga fram en tydlig beskrivning av HUR man TÄNKT för att komma fram till en lösning på ett problem, så att en så stor målgrupp som möjligt kan förstå, så är pedagogiken ett nödvändigt hjälpmedel när man väljer hur man ska formulera sig.

Helt riktigt!

Den innre motivationen kommer nog den enskilde bäst åt på egen hand.
Hos mig har det varit näst intill omöjligt att väcka att intresse för något jag ser som ovidkommande för min egen utveckling, de lärare som försökt har misslyckats.
Det är iallafall min erfarenhet, men jag anar att alla är olika på den punkten.

Upptäcker man en manipulation från lärarens sida så spjärnar man oftast direkt emot, det är antagligen mer eller mindre av en regel. Jag har emellertid en fallbeskrivning som kan vara intressant. Det kom sig så att jag hade en gitarrelev. Denne hade en besynnerlig förmåga att "ge upp" i allting han företog sig - första lilla misslyckande. Efter mycket hemligt analyserande från min sida fann jag vari problemet låg. Hans världsbild innefattade en syn på människan som var strikt biologisk, varför han (säger ingalunda att logiken här är vattentät) inbillade sig att alla färdigheter vi har och utvecklar här i livet är genetiskt betingade och icke-påverkbara. Det säger sig självt att en sådan inställning inte är fruktbar när man skall till att lära sig något. Vidare menade han att hans förmåga att "ge upp" likaledes var genetiskt betingad och därför opåverkbar - detta kallar man, tämligen träffande, i regel för "inlärd hjälplöshet". Genom att jobba på denna föreställning och ersätta den med en föreställning som i stället sätter fokus på medvetandet så löstes problemet. Med andra ord: istället för man är vad man är så får vi ett man är vad man gör. I detta fallet var det inte intressant huruvida föreställningen de facto var "sann", det viktiga var här om föreställningen ägde pragmatiskt värde. Han insåg således att han hade alla möjligheter i världen att själv påverka sitt liv - stor omställning. Att känna sig förmögen att påverka sin egen situation är a och o för att motivationen skall infinna sig. Nu finns det förvisso tusentals andra pedagogiska problem att lösa, men detta var ett som var hemskt lärorikt både för mig och honom.

...når man halvvägs, i slutändan, så bör man lära sig vara nöjd.

Visdom, visdom, många +poäng för den!

Ursäkta om jag är besvärlig man kan du förklara begreppet (Poujadism)?

Poujadismen var en skamlös populistisk, borgerlig, antiintellektuell, nationalistisk, politisk rörelse i frankrike runt femtiotalet. Poujade gjorde sig själv känd, i vissa kretsar, för sin underbara kritik av samtidens franska filosofer, men också för sina skojiga tavtologier (i stil med "ett mynt är ett mynt"). Sartre avfärdade han rakt av för att denne använde alldeles för snårig terminologi. Enligt det poujadiska tänkandet är allt som Poujade själv inte begriper fel.

Vissa saker kan inte redogöras för annat på en nivå av hög abstraktion - åtminstone inte utan att göra avkall på väsentliga premisser i resonemanget.

Jag vet inte..
Kan du ge ett sådant exempel?

Tycker själv jag uttryckt mig underligt här. Nåväl. Det går såklart att summera en berättelse i en s.k. "fabel", där man reducerar handlingen på intriger och annat som kan betraktas som "ornament", men vi skulle knappast kunna säga oss ha läst boken därigenom. Låt oss ta "Brott och straff" som exempel. En student mördar en pantlånerska, driver omkring i stad, gör några bekantskaper, hemsöks allt mer av sitt dåliga samvete och sin paranoia, och väljer slutligen att ta sitt straff. Förstår vi då boken? Samma fenomen går igen i distinktionen mellan populärvetenskaplig framställning och en framställning för facket. Vi har alla lärt oss hur Bohrs atommodell ser ut, men den är, som bekant, en metaforisk framställning som inte alls är riktig - en atom ser inte alls ut som Bohrs modell. Det är helt enkelt så att en komprimerad och förenklad framställning förlorar hemskt mycket information - betänk en bild på en dator i en viss upplösning och sen i en annan, eller hur man komprimerar ljudfiler som mp3 (beskär frekvenser som inte är lika "viktiga"), oavsett vilket är det ett bortfall i information. Alltså så skulle jag, nästan, vilja hävda att denna aspekt av "smarthet" nog är mer knutet till ett begrepp som "flit" (och motsatsen "lathet").

Det är nog, som sagt en förutsättning att man, iallafall behärskar den pedagogiska "smartheten" till viss del för att kunna lägga fram det man menar på ett, i andra människors ögon, begripligt sätt.

Ja, jag betraktar det så. Det är onekligen så att en kommunikationsakt alltid har ett slags "riktadhet" (man vänder sig alltid till någon). Denna "riktadhet" är internaliserad i själva expressionsakten - i utsägandet, eller rent av i konceptionen, forumuleringen, av en tanke som sedan skall förmedlas i talakten. Det vill säga att när du, eller jag, vänder oss till ett barn så tänker vi mest troligt i en terminologi som vi antar att barnet begriper - vi har redan, på ett sätt, inom oss själva barnets röst, inlemmad i, som en del av, våra egna uttryck. Vill man då vända sig till en "bred" publik - som jag tolkar det du skriver som "andra människor" - så lägger man fram sin sak på ett sånt sätt som man gissar att den breda massan skall kunna komma att förstå den. Jag vet emellertid inte om jag vill kalla detta för "smarthet" - om vi tar det i bemärkelsen "populism". Det skulle innebära, om vi tar det till extremer, att Britney Spears är mer musikaliskt "smart" än Ornette Coleman endast på den grund att hon är mer "lättsmält". Att vara sofistikerad är väl inte ett tecken på att man inte är "smart"? Däremot kan jag instämma i ditt yttrande om vi med det menar att någon som är sofistikerad för sofistikeringens (?) egen skull inte är "socialt smart" - i bemärkelsen att denne, mest troligt, framstår son en anal besserwisser och en djävla dönick.

Man måste vara förmögen att UTTRYCKA det man menar på ett eller annat sätt.

Här är vi helt ense. Det är helt klart ett kriterium för att överhuvud kunna bedöma "smarthet". Emellertid så har jag språkfilosofiska invändningar (av kraftig skeptisk variant) på just denna punkt, men det kan vi ta en annan gång.

En människa kan förefalla smart men utan att på ett kreativt sätt kunna omsätta detta i praktiken (?)

The "smartness" is in the eye of the beholder! quote="miss x"]quot;]Jag håller skillnad på "smarthet" och allmänbildning i de flesta fall.
Jag tycker, som omnämnt att det ofta handlar om att vara förmögen att dra egna slutsatser.. [/quote]

Håller med om att det finns en väsentlig skillnad mellan "smarthet" och allmänbildning - å andra sidan finns det ju inget som säger att det inte är "smart" att vara allmänbildad.

MEN det finns undantag, denna man kan exempelvis inte lära sig knyta sina skor, tycks vara rätt oförmögen att dra egna slutsatser medan han är ett "levande lexikon" när det käller faktainlärning.

Savantsyndromet är onekligen oerhört intressant. Ytterst illa informerad om hur det funkar - bara sett den där dokumentären om mattesnillet som såg tal i form och färg (och på just den punkten så misstänker jag att vi alla har en sådan sida i vårt tänk men att den inte får fritt utlopp i rådande kulturella kontext - då den inte är önskvärd, och inte stämmer in i den vedertagna definitionen av "intelligens").

Kan vi testa denna (?):
GENI:
Unikt intresse för särskilt ämne (innom vilket man är överlägsen)+enorm envisa+ pedagogisk förmåga (kunna förmedla sina ideer)+överlägsen logisk och analytisk förmåga

Det tycker jag är en utmärkt definition (så god som någon annan, kanske rent av bättre). Men hur tillämpningsbar den är är en annan femma. Min expertis begränsar sig till att vara jag, och du har just reducerat mitt geni till det smala området - vet inte om jag skall skratta eller gråta. Nåväl, inte illa pinkat av en trähäst. Med mina gener så är det ändå att betrakta som en oerhörd vinst.

[Zokrates]

Vilka haranger!

Anpassning, ja det var en övergripande definition det. Styckar vi upp den till att gälla det som ligger människans sinne närmast så talar vi om vinst.
Underförstått ligger det alltid en individuell belöning och trycker bakom epitetet smart. Den som vi kallar smart har gjort en vinst av något slag, antingen åt sig själv eller en grupp. Jag anser att det inte går att bortse från detta och kallar det härmed för fakta.

Ordet smart skulle även kunna ersättas med ordet skicklig, i betydelsen att utföra en handling. En handling strävar alltid efter ett syfte, oftast något personligt. En hantverkare kan komma på smarta lösningar för att spara in på material, men även en mördare kan vara smart om han inte åker fast.
Att vara smart kan alltså sträcka sig över både goda som onda handlingar.

Jag är smart!