J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Jag ser känslorna som det kroppen interna, tankarna som det kroppen externa. Det är således en mer primal funktion känslorna håller. Det är därför vi kan sänka tankarna i känslorna men inte tvärt om. Ska vi låta känslorna bada i, smaka på, tankarna, så måste vi simulera allvaret i tankarna för att göra dom åtkomliga känslorna.
"Tankarna som det kroppen externa"? Kroppen = allt utom hjärnan? Sker inte tänkandet i kroppen? Iscensatt schizofreni eller ett arv efter Descartes?
"Allvaret i tankarna" - är tanke = allvar? Känsla = på lek? Det är ju tvärtom - i den typiska känslan tar vi allt på distanslöst blodigt allvar, i tänkandet kan vi skapa distans.
För mig är, som jag skrev, alla inre processer ett kontinuum.
Tankarna är av kroppen men inte i kroppen. Vilken substans skall vi söka? Den ideella eller den materiella? Jag syftar på den ideella.
Med inre processer menar jag att dessa icke primärt försiggår i vår fysiska omvärld, varken i den del som utgörs av träd, gräs och stenar och medmänniskor omkring oss eller, på närmre håll, i den fysiska hjärnan. Med "mitt inre" menar jag inte primärt fysisk hjärna, inre organ och tarmar, utan de "kroppsnära" upplevelser som är speglingar av fysiska processer och vad som sker i våra upplevelseorgan. Men vår upplevda medvetandevärld är också en spegling av processer i "andlig energi", som sträcker sig bortom den fysiska världen och förklingar i en andlig värld bortom den fysiska. Alltså: det finns i min världsbild dels objektiv, andlig materia, dels objektiv fysisk sådan, vilken är ett särfall av den andliga, samt vår subjektiva, immateriella upplevelse av de processer vi kommer i kontakt med som sker i dessa materieformer, upplevelser som är subjektiva, immateriella speglingar i mitt medvetande av processer som äger rum i dessa materieformer. Min fysiska hjärna är bara en transformatorstation mellan den fysiska och den andliga verkligheten eller världen och min fysiska kropp är att likna vid en antenn nedstucken i den fysiska världen, med vars hjälp jag som jag kan skapa i och uppleva den fysiska världen, hela tiden primärt befinnande mig i den andliga världen. Vi är andeväsen som har tillgång till fysiska kroppar, skapar- och upplevelseverktyg som vi lärt oss använda - vi säger då att vi "inkarnerat" i dem, men de fungerar bara i förlängningen av vår andliga organism i den andliga världen, som är vår stadigvarande boning, men det är en identitet vi oftast glömmer mer eller mindre helt när vi "sticker ner" kroppsantennen i den fysiska världen (genomgår vår graviditet, föds och växer upp), när vi sålunda "inkarnerar" och då mer eller mindre identifierar oss med denna "antenn", vilken när vi är vakan livges genom att genomströmmas av andlig energi. När vi sover drar sig denna andliga enegri tillbaka och vi "vaknar upp" till vår primära tillvaro i andevärdlen; men något vi ofta bara kan minnas fragment av, via "drömmar", när vi vaknat.
Om man köper den bild jag beskrivit här, accepterar den, går in i den, så kommer den att utvidga ditt medvetande och du kommer att i din vardag så msåningom kunna bekräfta den. När jag rör mig i omvärlden kan jag till exempel ställa om mitt medvetande så att jag upplever mig som en fast punkt medan världen och mina upplevelser rör sig genom mig, mitt medvetande. Det blir som i drömmen.
J R Auk skrev:Jag instämmer i dina tankar om känslornas allvar därav menar jag att tanken måste göras allvarlig för att nås av känslorna.
Ja, tankarna har ju en lägre grad av täthet än känslorna, är flyktigare, och i den mån täthet och tyngd är lika med allvar, blir ju känslorna automatiskt mer allvarliga.
Algotezza skrev:J R Auk skrev: Det finns således ingen teori i känslorna. Allt är praktik.
Långtifrån allt vårt tänkande kan karakteriseras som "teori". Vårt tänkande är oerhört känslopräglat och känslostyrt. Mer än vi tror i vardagslag.
Jag menar inte att allt tänkande är teori, jag menar bara att känslorna inte teoretiserar. Dom är inför det dom ställs allvarliga. Vi kan inte skapa känslan avundsjuka inför något vi inte har avundsjuka för. Vi får då byta objektet mot något som håller känslorelationen.[/quote]
När vi i vårt teoretisernade är säkra på en sak eller absolut övertygade om någonting, är väl känslor inblandade? Likaså när vi värderar krävs inslag av känslor, känslofärgning av vad vi upplever. Vem kan värdera, ens intellektuellt, utan känsloinslag?
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Vidare är känslor som källor. Man kan dricka djupt, dränka sig helt. När väl en känsla har förnimnts så kan vi ösa den över vår känsloföörnimmelse till den graden vi helt övertas av känslan. Kan vi göra det samma med tankar?
Känslor tar slut. Du kan inte känslorunka i det oändliga. Eftersom, för mig, tanke och känsla mer är en enhet än vad det av allt att döma är för dig, har jag inga problem att gå in i en tanke och bosätta mig i den för en tid, låta mig bemäktigas eller hypnotiseras av den, eftersom hela tiden känslan är med.
Att vi är så duktiga på att skilja mellan "tanke och känsla" är en myt: det är så att en hel del av det vi menar är tanke faktiskt är lika mycket känsla. Det beror på efter vilket teoretiskt mönster du ordnar ditt inre kontinuum om du kallar något som sker/du utför i ditt inre för en tanke eller en känsla.
Men varför är känslan med i tanken? För att du internaliserar tanken, du lever ut i det virituella rummet som din tanke utgör. Du flytar ditt levda liv från världen där ute till världen där inne.
Mina mer eteriska känslor är lika "kroppsbefriade" som du beskriver tankarna. När jag lyssnar på musik jag tycker om, sluter ögonen och flyter bort i känslobilder och vakna drömmar... T.ex. när jag lyssnar på Lundsten, Jarre, Kraftwerk, Pink Floyd, Tangerine Dream...
J R Auk skrev: Vad är vi? Kroppen i världen? Kroppen bara?
Se min beskrivning ovan!
J R Auk skrev:Känslan är något som vi erfar, den är ett seende. Tanken är något vi gör, den är ett skapande. Därav gör jag skillnaden dem emellan. Jag kan inte vilja mina känslor. Inte direkt, jag måste använda en metod som inte infinner sig i min viljas relation till tankarna.
Det seende är inte vi, det seende är det. Det är inte i vi det är i det som kontrasterar vi. Hur ser vi annars oss själva?
Ja, att känna är att uppleva, och alla våra sinnen är varianter på att känna. När vi hör känner vi vibrationernna från luftmolekylernas svängningar, när vi ser känner vi fotonerna, när vi luktar känner vi doftpartiklarna... Våra upplevelser är immateriella, subjetiva speglingar av den objektiva materiella reaktionen mellan våra upplevelseorgans och omvärldens materier.
Att tänka är att på en gång skapa tankarna och uppleva dem.
Man kan lära sig att indirekt via olika suggestionsmetoder styra sina känslor, men det är svårt att göra det direkt. Jag kan ofta via suggestiva tankebilder styra mina känslor, åtminstone delvis...
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Jag tror alla har känt, eller har någon relation, till upphävandet av känslan för sammanhangets passande. Det kan vara att man blir för rörd. Empatisk, för ilsken. Vi ställer oss då i vägen för känslan, vi dom intellektuella aliens som svävar i av kroppen skapta rum, blockerar dom. Och jag tror vi alla har känt känslans kraft. Då vi någongång har hängett oss. Släppt all kontroll och bara flutit med i känslans strida ström.
Ja, vi stoppar en viss "pinsam" känsla (som kan leda till pinsamt beteende) med en annan känsla, en motkänsla eller med en mer viljemässigt, intelligensstyrd känsla, men vi kan inte stoppa den med något som inte är känsla.
Jag instämmer till fullo att det krävs en känsla för att se vart känslan kommer leda och att avstanna det som ses. Men anropet till den tilltänka känslan kommer från tanken. Det är idén som anropar det som varit och tydliggör det. Vi återskapar allvaret för att nå känslan. Vi återskapar inte vår reflektion över känslan, utan det primära seendet av känslan.
Men den rationella värderingen av vad det vara må är ett resultat av känsla och intelligens i samarbete, av intellektualiserad känsla.
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Där kan man förlora sig. Nattsvart mörker, ångest, rädsla, hat. Euforiskt vakum. Glädje, kärlek, förhoppning. Det går att leva i dom känslorna. Men det är inte möjligt att fungera med världen då. Vi bryter med vår "politicon" natur. Vi rationaliserar i oss själva och inte med vår värld. Känslorna släpper vi till smått om smått. Bara i lagom mängd för att meningens fråganden skall fly, inte för mycket så att vi brister i vår samlevnad.
Det beror väl på dig själv och din sociala kontext och kravet från DU-et hur pass du väljer att gå in i eller ta avstånd från en viss mer eller mindre överväldigande känsla. Men det är inte alltid vi kan göra ett medvetet val.
När kan vi inte? Berusad till den grad att minnet av en förförståelse försvinner. I det blir känslan primär, men annars vet jag inte. Jag lever inte i mina känslor, jag lever i mina tankar om känslorna.
Jag gör både och. Jag kan allt efter behag inta olika positioner i mitt medvetande. Jag har en position som jag kallar den inre observatören där jag totalt oberörd kan konstatera: nu går allt åt helvete, nu gör jag bort mig, nu brakar helvete löst. Och medan helvetet pågår kan jag oftast upprätthålla den positionen som en inre liakre, en fast punkt. Jag ställer mig aldrig vid sidan av mig själv, men jag kan betrakta mig djupt inifrån.
J R Auk skrev:En viss alienation inför mitt vara måhända. Men så länge det råder en förment idioti så ser jag inget annat val. Tankarna ackompanjerar känslorna i den primala människan, känslorna ackompanjerar tankarna i den upplyste människan.
De tu förenas igen i den övermänskliga människan.
Så jag ser det som att vi alltid har ett val, och det kräver medvetenhet. Utan medvetenhet inget medvetet val. Men det är vårat ansvar. Ofrånkomligt.
Jag talar om hängivelse. Det är en aktivitet, det är inte något i vår natur, det är något som vår natur minns. En artefakt från tidigare form. Inte personlig då utan formens form. Människans ursprung.
Det jag menar är således inte att det inte går att leva med världen i sig, utan att det inte går att leva i världens samvaro. Det är andra som sätter gränser för våra känslors auktoritet. Eller manar oss att bemäktiga oss känslornas auktoritet. Och när väl så skett så kan vi inte bortse från detta i vår samvaro ofrånkommliga förtryck, av det individuella, känslosamma. Vi måste återskapa den auktoritet som känslorna en gång höll genom intellektet.
Nej, jag ser inte omvärlden som min fiende. Det handlar inte om "mig kontra världen". För mig är livet att ge och få - inte att ge och ta.
J R Auk skrev:Algotezza skrev:J R Auk skrev:Jag ström är en bättre liknelse än stig. Därav den naturliga riktningen på färden. Därav det smått onaturliga i uplösandet. Paddlandes mot strömmen tills källan är nådd.
Jag kanske är korkad (jag
är nog korkad) men jag fattar inte vad du menar med din bild. För mig
är jag själv källan,
i källan, och jag flyter inte med någon ström, utan strömmen flyter ur mig... genom avsikter, tankar och känslor samt ,ytterst, handlingar i yttervärlden. Jag
är mitt NU - men för mig är NUet här och nu, stabilt, och alla livsprocesser "flyter genom" detta nu. Om dessa processer skulle nå ett slags balans, stanna upp, skulle min existens upphöra.
Kroppen är alltid i nuet. Vart annars kan den vara? Men tanken är inte i nuet, den är ur nuet men inte i det. Likt tanken är ur kroppen men inte i den. Det är egentligen inte en dualitet jag talar om, det är en enhet med två sidor. Vi när utsträckning, komplexitet på två axlar.
Men vi kan inte säga att allt är i detta nu. Att allt är i samma källa. Jaget, inte ego, det medvetna. Det som ser, är inte i nuet, det är i nuets helhet. Dået, nuet, potentialiteten. Det är utanför tiden. Tidlöst. Samtidigt som det är det som skapar tiden. Eller motverkan till hängivelsen skapar tiden. Rädslan när, bär upp, uppdelningen som separerar.
Jag ser det som att tankar är processer för min omvärdsliga bestämmelse, det är en helhet som jag i mitt tidlösa tillstånd bygger. Jag flyter med en tanke när jag tänker den. Men jag slutar inte processen tanke när jag slutar tänka, jag slutar bara hålla den i mitt jags blickfång. Således är jag tanken, men tänker dom inte i mig.
Känslorna är även dom i samma relation för betraktelsen. Spektrar i känslorna bär vi alltid med oss. En en gång väckt känsla är alltid där, det som känts är det som utgör spektrat. Men det är inte i vårat jag. Det är genom att distansera mig från mitt jag, alienerandet från mig själv, som jaget ser det kända. Det är i upphörandet av jagets kännande som synen av det kända framträder.
Jag är mina känslors och tankars totalitet. Men jag är det utan tid. I tiden är jag viljandet av totalitetens partikularitet. Först då blir någon mening synlig. Först då kan vi
leva.
Småsnurriga ord. Men jag försöker så gott jag kan.
För mig är det absoluta nuet tidlöst, har inget med tid att göra. Det relativa nuet, nutiden, har det dock, då det får sin karaktär av att relateras till förflutenhet och framtid. Tiden manifesteras genom de processer som strömmar och som jag får att strömma genom nuet. Nuet är jag. Att finna det absoluta i nuet är att finna evigheten. Stillheten i rörelsen och rörelsen i stillheten. Det pågående. Den levande och levandegörande paradoxen. Närvaron.
Nu slirade jag bort från trådämnet... Men, men, smällar man får ta!
A
