ADHD
Moderator: Moderatorgruppen
Alla dessa bokstavskombinationer är helt värdelösa. Varför ska vi sitta och diagnosticera varandra för varenda liten detalj som inte råkar vara helt i balans? Det leder ju ingenstans. Eller (PS) vad är det folk försöker uppnå med det? Det liknar ett ständigt felsökande. Det borde kanske därför också ha en diagnos.
Om det är så att folk tar efter alla läkare i detta extremt "terapeutiska" samhälle som redan sedan innan är känt för att vara väldigt jante så spär det på detta felsökande och letande efter excentriska och annorlunda personer. Med andra ord så har jante fått hela terapigruppen på sin sida. Resultatet blir att man känner sig alltmer rädd för att sticka ut och verka konstig. Jante finns i komiken, Killinggängets komik går nästan helt ut på att ta fram en excentrisk person och sedan förlöjliga honom. Jante finns ute på stan, i Sverige där står man i kö, man bufflas inte, man tar ingen annans plats, man visar väldig hänsyn. På bussarna är det tyst - man får ju inte störa ordningen dom andra som har så viktiga liv men framförallt så har man lärt sig att det inte lönar sig att vara sig själv. Jante finns i skolan, tävlingar är näst intill förbjudna, ingen får vara en vinnare, alla ska vara lika dåliga. Barn som inte kan koncentrera sig får ADHD diagnos, för nåt fel måste det ju vara på barn som inte står ut med att sitta varje dag och lyssna på en lärare. Om det skulle bli bråk så beror det automatiskt på "dom jävla invandrarna" eller dom där "bråkiga killarna" som har problem hemma. Jante finns numera också på krogarna, här super man inte som en karl, här dricker man öl som man skulle sippa på en caffe latte. Blir du full eller utmärker dig åker du ut.
Problemet med att hitta problem i allting är att det aldrig leder till någon lösning, för varje problem grenar ut sig i ytterligare små grenar och detaljerna blir mindre och mindre och förståelsen minskar i takt med felhittandet. För av nån konstig anledning hittar man aldrig "felet" men man resonerar ju så att i slutändan måste det ju ändå bero på individen, alltså återigen jante.
Att ställa en diagnos på en person tar bort den personens rättighet att vara som den är. Genom att ha en diagnos blir det plötsligt legitimt att försöka ändra på den personen och påtvinga denne sina egna uppfattningar och värderingar. Sjukförklara folk så kan man göra om dom så att dom passar modellen. Eller som man gör mot invandrare, kalla dom förtryckta för att hindra dom från att bära burka.
Allt detta felsökande och starka fokus på korrekthet är oerhört provocerande och det kanske gör att man tappar koncentrationen, blir förbannad, söker sig till mer spännande folk, droger och när man ser att det inte finns någon utväg så blir man deprimerad. Så är hela terapikarusellen i rullning.
Problemet med att hitta problem i allting är att det aldrig leder till någon lösning, för varje problem grenar ut sig i ytterligare små grenar och detaljerna blir mindre och mindre och förståelsen minskar i takt med felhittandet. För av nån konstig anledning hittar man aldrig "felet" men man resonerar ju så att i slutändan måste det ju ändå bero på individen, alltså återigen jante.
Att ställa en diagnos på en person tar bort den personens rättighet att vara som den är. Genom att ha en diagnos blir det plötsligt legitimt att försöka ändra på den personen och påtvinga denne sina egna uppfattningar och värderingar. Sjukförklara folk så kan man göra om dom så att dom passar modellen. Eller som man gör mot invandrare, kalla dom förtryckta för att hindra dom från att bära burka.
Allt detta felsökande och starka fokus på korrekthet är oerhört provocerande och det kanske gör att man tappar koncentrationen, blir förbannad, söker sig till mer spännande folk, droger och när man ser att det inte finns någon utväg så blir man deprimerad. Så är hela terapikarusellen i rullning.
Jag funderar på hur man kan göra parodi på det hela. Hur man kan vända på steken så att säga, om nu alla tävlar om att inte ha några fel hur kan man göra om det till en historia i sallad där alla grönsaker har en skönhetstävling eller nåt i den stilen om att kora den mest vanliga grönsaken. Det hela är ju egentligen bara så fånigt.
I Norge har man en helt annan inställning, där ser man excentriker på ett annat sätt, att de är värdefulla för att med deras olikhet kan dom lära andra någonting. Det skulle vara oerhört befriande med en sådan syn i Sverige också.
I Norge har man en helt annan inställning, där ser man excentriker på ett annat sätt, att de är värdefulla för att med deras olikhet kan dom lära andra någonting. Det skulle vara oerhört befriande med en sådan syn i Sverige också.
Sceptisk skrev:Jag funderar på hur man kan göra parodi på det hela. Hur man kan vända på steken så att säga, om nu alla tävlar om att inte ha några fel hur kan man göra om det till en historia i sallad där alla grönsaker har en skönhetstävling eller nåt i den stilen om att kora den mest vanliga grönsaken. Det hela är ju egentligen bara så fånigt.
I Norge har man en helt annan inställning, där ser man excentriker på ett annat sätt, att de är värdefulla för att med deras olikhet kan dom lära andra någonting. Det skulle vara oerhört befriande med en sådan syn i Sverige också.
Det är väl bara att verka för det i sitt eget lilla sammanhang. Jag har alltid odlat min excentricitet som motvikt till min mesiga anpasslighet.
Så sprider det sig som en sten på vattnet, som reklamen var för Kursverksamheten i Lund ett tag när det gällde kunskapen.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Sceptisk skrev:Om det är så att folk tar efter alla läkare i detta extremt "terapeutiska" samhälle som redan sedan innan är känt för att vara väldigt jante så spär det på detta felsökande och letande efter excentriska och annorlunda personer. Med andra ord så har jante fått hela terapigruppen på sin sida. Resultatet blir att man känner sig alltmer rädd för att sticka ut och verka konstig. Jante finns i komiken, Killinggängets komik går nästan helt ut på att ta fram en excentrisk person och sedan förlöjliga honom. Jante finns ute på stan, i Sverige där står man i kö, man bufflas inte, man tar ingen annans plats, man visar väldig hänsyn. På bussarna är det tyst - man får ju inte störa ordningen dom andra som har så viktiga liv men framförallt så har man lärt sig att det inte lönar sig att vara sig själv. Jante finns i skolan, tävlingar är näst intill förbjudna, ingen får vara en vinnare, alla ska vara lika dåliga. Barn som inte kan koncentrera sig får ADHD diagnos, för nåt fel måste det ju vara på barn som inte står ut med att sitta varje dag och lyssna på en lärare. Om det skulle bli bråk så beror det automatiskt på "dom jävla invandrarna" eller dom där "bråkiga killarna" som har problem hemma. Jante finns numera också på krogarna, här super man inte som en karl, här dricker man öl som man skulle sippa på en caffe latte. Blir du full eller utmärker dig åker du ut.
Problemet med att hitta problem i allting är att det aldrig leder till någon lösning, för varje problem grenar ut sig i ytterligare små grenar och detaljerna blir mindre och mindre och förståelsen minskar i takt med felhittandet. För av nån konstig anledning hittar man aldrig "felet" men man resonerar ju så att i slutändan måste det ju ändå bero på individen, alltså återigen jante.
Att ställa en diagnos på en person tar bort den personens rättighet att vara som den är. Genom att ha en diagnos blir det plötsligt legitimt att försöka ändra på den personen och påtvinga denne sina egna uppfattningar och värderingar. Sjukförklara folk så kan man göra om dom så att dom passar modellen. Eller som man gör mot invandrare, kalla dom förtryckta för att hindra dom från att bära burka.
Allt detta felsökande och starka fokus på korrekthet är oerhört provocerande och det kanske gör att man tappar koncentrationen, blir förbannad, söker sig till mer spännande folk, droger och när man ser att det inte finns någon utväg så blir man deprimerad. Så är hela terapikarusellen i rullning.
Men tänk om man fick det svart på vitt att man lider av ADHD, det skulle bli en form av legaliserad jante-trots. Då kan man utan hinder ha kul på jantarnas bekostnad och leva loppan. ADHD är nästan som en spirituell kod, en nyckel till världsaltet där man får göra vad man vill för att man inte är normal, för att man inte vill vara det. Givetvis får man räkna med att bli huntad, men det finns ingen som längre kunde tvinga en till anpassning.
Genialiskt! Det är bland det bästa jag hört.
Här lite terapi för alla andra med ADHD:
http://larrycarlson.com/medijate/index.htm
Kolla in "Mind melter" som särskilt terapeutiskt verktyg.
Här lite terapi för alla andra med ADHD:
http://larrycarlson.com/medijate/index.htm
Kolla in "Mind melter" som särskilt terapeutiskt verktyg.
Vad ser det ut som? Larrycarlson har en grymt cool hemsida med en massa häftiga flashfilmer, allt för konsumenten!
Denna är också rätt ball:
http://vimeo.com/347982
Denna är också rätt ball:
http://vimeo.com/347982
Sceptisk skrev:Bz
Självklart, har inte du det? Vi har alla ADHD!
Ok, men vad kommer efter ADHDn om vi nu sa att alla blev medvetna om att de har ADHD ?! Då är det normalt och inte längre så bra för att undivika UNS diagnoser framöver. Måste ju finna minst fem fel för att avvika och få särskilda rättigheter till ett mer ansvarslöst liv under den icke-makt man ändå har trots allt !
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster