Skogsälvan, menar du att du aldrig skrattar åt saker som inbegriper att en människa skadas?
Själv skrattar jag ibland åt sånt, ibland inte. Själva det faktum att någon skadas är irrelevant för komiken, däremot kan ju en människa falla på ett sätt som blir komiskt, t.ex. om fallet sker på ett ovanligt eller spektakulärt sätt. Det faktum att någon skadas ska väl inte behöva lägga sorti på komiken, nån måtta får det väl vara med empatin? Visst är det dåligt om folk skadas, men om de nu skadas, gör det väl inget om folk råkar se en komik i det inträffade. Vidare kan man inte rå för sina preferenser, varken när det gäller komik eller annat, så inte ska man behöva skämmas om man ser komik i något som samtidigt är allvarligt.
Jag undrar också om du alltid skrattar när folk gör bort sig. Jag ser själv ingen automatisk komisk poäng i att folk gör bort sig. Men omvänt så utesluter jag inte att händelser där folk gjort bort sig, samtidigt kan innehålla andra faktorer som gör dem komiska.
Vidare är jag skeptisk mot det som Sceptisk skriver:
Den del av oss som söker omedelbar tillfredställelse tycker att det är roligt när andra gör bort sig eller skadar sig.
Alla är inte så bitchiga att de ser en omedelbar tillfredsställelse i att andra allmänt gör bort sig eller skadar sig. Men många, jag skulle gissa på 40-90%. Jag är iallafall inte sån. Men rör det en person jag ogillar, ser jag det förstås som en fördel om den personen skadas. Det behöver inte handla om komik.
De flesta verkar ha dålig kontakt mellan känslan i maggropen och den där ängeln på axeln, vilket leder till att de skäms över vem de är, hur de reagerar på saker och ting, etc... Världen skulle bli lyckligare av mer tänkande människor men framför allt mer fritänkande människor. Som ser verkligheten snarare än att anamma gamla fördomar och normer, typ jante-lagen.
Sadism är driften att vinna något helt på andras bekostnad och är helt antisocial.
Skitsnack. En sadist kan bli tillfredsställd enbart av att någon annan skadas, dvs helt utan att han själv direkt tjänat något på kuppen. Ditt tänkande visar människans urgamla och primitiva tendens att förlägga den moraliska skulden på allt ont, på egoism och individualism. För att de själva innerst inne är fyllda av skuldkänsleångest.
Därför finns det en nedre gräns för hur sadistisk humorn i ett socialt umgänge kan vara.
Menar du att det inte finns någon annan gräns för människans sadism, än hurpass mycket av sin sadism hon vågar avslöja inför omgivningen? Ursäkta om jag blir personlig nu, men jag måste fråga om du talar av egen erfarenhet?
Den som har sadistiska böjelser ska inte skämmas för det, för ingen kan hjälpa vem den är eller vad den gillar. Men mitt fasta råd är att kanalisera för dessa drifter på ett sunt sätt, så att tryckkokaren ventileras, för annars kan det explodera okontrollerat på nån fylla eller liknande.
?