Loke skrev:Tack för inlägget Zarathrustme, det gav mig ganska mycket. Det ligger en smärta i mig kopplat till minnet av att inte bli accepterad. Den smärtan ser olika ut i olika sammanhang, beroende på vilken sida av mig som inte blivit accepterad. Kopplat till de olika känslorna har jag olika invanda reaktionsmönster. Försvarssystem finns det något som heter, jag kan inte riktigt se om det alltid är det som det handlar om, men ofta är det i alla fall det. Det är någonstans i min uppmärksammhet och bemötande av dessa kopplade känslor, minnen och vanereaktioner som nyckeln till min ödmjukhet verkar ligga.
Det är mycket smärtsamt att inte bli accepterad för den man är.
När jag som liten (9-11 år) var den jag var, tog min mor på sig kappan och lämnade mig med orden "-Jag ska kasta mig framför tåget". Sedan lämnade hon mig i helvetet i några timmar, medan hon besökte någon väninna.
Detta inträffade många gånger.
Som liten visste jag en sak och det var att min pappa älskade mig. Därför var det med stor frimodighet som jag kom till min far och sa;
– Jag ska rymma. Med andra ord; jag tänker beröva dig på det finaste du har.
– Hej då, sade pappa och log precis som om jag hade sagt att jag skulle bära ut soporna.
Hans ord skar som knivar i mitt lilla bröst och smärtan bedövade mig fullständigt.
Människor i vår omgivning skadar oss, de vi litar på sviker…
Om jag har förlåtit dem?
Det finns inget att förlåta.
Men se har ju sabbat din uppväxt!
Självklart, hur skulle de kunna göra något annat?
De är en produkt av sitt arv och sin miljö, med sina skador och invanda reaktionsmönster och agerar utifrån deras förmåga att förstå.
Min mor led av en depression och min far råkade vara en av vår tids sämsta amatörpsykologer.
(För inte så länge sedan tog han upp just incidenten med "rymmningshotet" som ett exempel på hur bra pedagog han var. "Efter det var det aldrig tal om någon rymning mer.” Jag sa ingenting, utan låter honom leva i villfarelsen att han är en rackarns människokännare. Han behöver allt självförtroende han kan få.)
Det finns inget att förlåta.
Det ligger bortom förlåtelse.
Kan kon på ängen be om förlåtelse för att hennes juver blir stinna av mjölk? (Nej för hon kan inte tala, säger hovnarr)(käften hovnarr)
Kan kvinnan be om ursäkt för att hennes bröst blir stinna av mjölk?
Självklart inte, det ena ger det andra, därför att hon är.
Ska du be om förlåtelse när du exploderar, då någon tryckt på fel knapp?
Eller om tunnelbanetåget bromsar in så du far in i en gammal dam.
Förlåt.
Varför då? Det är som att säga "jag borde ha kunnat upphäva fysikens lagar då jag är en gud, men jag gjorde inte det".
Att be om förlåtelse är faktiskt maskerat högmod.
Givetvis är det normalt att bli ledsen när man är delaktig i att t.ex. skada någon (om man besitter förmågan att inse detta).
Då kan det vara trevligt för den gamla damen, i detta fall, att få veta att du faktiskt är ledsen över att du skallade henne.
– Jag är ledsen.
Mer korrekt än;
-Förlåt.
Samtidigt ska vi ju inte förringa värdet av traditionerna.
Zara..
