kWee skrev:Justin : Förstår jag rätt? Du tycker alltså att barn som inte far illa, är bättre att omhänderta trots att de inte far illa av sina biologiska föräldrar för att dessa använder en drog?(för att någon inte hade huvud att se situationen som den är)
och om jag förstod dig rätt, hur fan kan du resonera så? Då kan vi ju lika bra börja omplacera allas barn utefter någons utsago än hur bra barnen mår...för vilken orsak som helst..
Kände hur något kortslöt i skallen men förklara för mig igen.
Ja, det blev tydligen lite kortslutning där. Jag ska förklara bättre.
En första förutsättning för mitt resonemang är att de som jobbar på socialen med att omplacera barn till knarkare är kompetenta och goda och gör ett bra jobb. Jag vet inte om de är det, men låt oss för resonemangets skull anta att de är det, eller att de bytts ut mot sådana.
Anta att socialen utrett 100 barn till knarkare och ska fatta beslut om vad man ska göra med dem. Om inget av dessa barn kan socialen veta med
hundraprocentig säkerhet att det kommer att få det bättre av att omplaceras. Om inget av dem kan socialen med
hundraprocentig säkerhet utesluta att det kommer att få det sämre av att omplaceras. Dock finns det bland dessa barn några som socialen med 95 procentig säkerhet kan säga kommer att få det bättre eller i vart fall inte sämre av att omplaceras, några för vilken motsvarande siffra är 90 procent, och så vidare nedåt. Var ska då socialen dra gränsen för hur säkra de måste vara på att ett barn inte får det sämre av att omplaceras, innan de omplacerar det? Vid 51%? 75%? 90%? 95? 99%? 99,99%? 99,999999%?
Var skulle du vilja att gränsen drogs? Ju högre gränsen dras, desto mindre blir antalet omplacerade barn som får det sämre av att omplaceras, men desto mindre blir också antalet barn som räddas från knarkare. Vill socialen alls kunna rädda t.ex. minst tio barn som verkligen behöver räddas, kanske de måste dra nämnda gräns så lågt att det statistiskt sett kommer att visa sig att de råkade omplacera även ett eller två sådana barn som förlorar på att omplaceras.
Det är ungefär som med kirurger på en akut. Att kirurger i sitt opererande ibland gör misstag som gör att patienten dör (patienter av vilka några kanske rentav skulle ha klarat sig bättre utan operation) beror på att kirurger inte väljer att vara
exakt hundra procent säkra på att inte döda patienten. Skulle de välja att handla på sådant sätt att de kan vara
exakt hundra procent säkra på att inte döda patienten, skulle det inte bli några operationer alls. Och det vore ju ännu värre, för de flesta patienter. Påståendet att man inom vården arbetar enligt principen att aldrig skada någon patient stämmer alltså inte. Vi skulle inte ha en fungerande vård om man inte inom vården de facto accepterade en praxis som gör att patienter då och då faktiskt tar skada och rentav dör av den vård de får. Om t.ex. kirurger på en akut inte skulle acceptera att ta en viss risk att råka döda patienten (d.v.s. om de inte skulle acceptera att statistiskt sett råka döda fler än noll patienter), skulle de inte kunna rädda några liv alls. När en operation kan öka våra överlevnadschanser drastiskt, väljer vi nog gärna att låta operera oss, trots att vi inte kan vara exakt hundra på att inte
operationen kommer att bli vår död.
En annan bra analogi är att man måste acceptera att några människor blir oskyldigt dömda till fängelse om man ska kunna döma någon alls till fängelse. En domstol kan nämligen aldrig vara exakt hundra procent säker på någons skuld. Över tid omsätts den procentsiffra, som står för risk för oskyldiga att bli dömda, till ett reellt antal oskyldigt dömda. Därför måste vi acceptera att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser idag. (Inom en snar framtid kan det bli möjligt att genom extrem övervakningsteknik undvika att oskyldiga döms till fängelse, men riskerna med sådan extrem övervakningsteknik som skulle behövas för det behöver jag nog inte gå igenom här.)
På liknande sätt är det bättre för knarkares barn att ha så stor chans som möjligt till ett bra liv, än att kunna vara exakt hundra procent säkra på att just
socialen inte kommer att förstöra deras liv. Om socialen har en praxis (när det gäller barn till knarkare) som tycks rädda ungefär tio gånger fler liv än den förstör, skulle barnen
sammantaget -
de flesta barn till knarkare - förlora på om socialen upphörde med sin omplaceringsverksamhet. Dock skulle
några av dem vinna på det. Problemet är att man inte på förhand kan veta vilka. Därför står valet för socialen (antar jag) mellan 1) att genom ingripande låta detta relativa fåtal barns liv bli förstörda och 2) att genom passivitet låta många fler liv barns bli förstörda.
Då undrar jag varför passivitet skulle vara bättre än ingripande.
