Varför älskar vi att bli rädda?

[Skogsälvan]

Väldigt rimlig vinkling, Anders. Det så här jag tycker FF fungerar som bäst, när ämnen fylls på med betraktelser från olika perspektiv.

[Ranchi]

.

[jonashjalmar]

När vi blir skrämda, rädda, nervösa och dylikt så insöndras noradrenalin och/eller adrenalin i blodet, signalsubstanser som gör att hjärtfrekvens och blodtryck ökar vilket i sin tur ökar vår kapacitet att transportera syre till våra celler. Detta gör kroppen redo att fly eller stanna och slåss. Vi känner oss alerta, outtröttliga, starka och odödliga.

Man kan vara så förtjust i detta förhöjda tillstånd att en skräckfilm inte längre räcker, man behöver kasta sig ut ur flygplan för att uppnå samma rus. Adrenalinjunkies är beroende av sin egentillverkade drog. Joggare brukar "lida" av samma beroende, när de tränar insödras adrenalin och endorfiner.

Jag ställer mig frågan om det inte snarare är efter påslaget av adrenalin som njutningen kommer. Jag kan ta mig själv som exempel, då jag hoppat fallskärm är det inte under hoppet, då adrenalinet praktiskt taget sprutar ur öronen, som jag upplever njutning. Då är i stället fokuseringen total, så ingen energi finns till att njuta. Däremot, efter landningen, när adrenalinnivån sakta sjunker och man kan samla sig en aning, då kommer njutningen tillbaka.

Borde det inte vara samma sak om vi återkopplar till stenåldersmänniskorna? Att det var först efter kampen mot faran som njutningen kom, då man faktiskt kände att man levde, och njöt av det.
¨

Skulle säga relativism. Vi vet inte hur vi har det, egentligen. Har andra det sämre har vi det bättre än de, i alla fall.

Varför är det så många nyfikna och så många sålda lösnummer vid katastrofer? Vi har det bättre än de stackars satarna.

Samma med skräckgrunkor. De drabbar oss inte här och nu. Då man VERKLIGEN är är rädd är det inte så j-a roligt. Men att sitta framför brasan eller skärmen med en chipspåse och höra skräckisar...

Allting är relativt, ja, och det relativa är en social konstruktion i sig. Under den mörkaste medeltiden var det förknippat med godhet enligt kristen lära att ta hand om och ge allmosor åt fattiga, sjuka och andra som hade det sämre en en själv. Då skulle snarare rädslan för att få lida helvetets kval ligga i att inte ge allmosor, och detta skulle ge en kick. Medeltidens adrenalinjunikes var möjligen de som ej brydde sig om de fattiga och sjuka. Snacka om "live on the edge"...

[Skogsälvan]

Det får mig att undra om det finns någon korrelation hurvida man njuter som mest före, under, eller efter sex.

[Sceptisk]

Vi tycker inte om att vara rädda eller skräckslagna, men att titta på en skräckfilm, eller som fom gjorde förr i tiden, tittade på när gladiatorer slaktade djur och slavar och varandra i en arena, kan vara ett sätt att möta sina rädslor under icke hotfulla omständigheter. Att åka berg och dalbana är roligt bara för att vi litar på att den kommer att hålla. Att titta på en skräckfilm är intressant för att vi då kan titta på sådant som skrämmer oss samtidigt som vi sitter i vår trygga soffa eller fotölj med en maffig skål popcorn och stor läskedryck vid vår sida. Det ger kanske en känsla av osårbarhet eller att vara utom räckhåll för allt skrämmande och det är den känslan som vi njuter av.

[Minded]

Det får mig att undra om det finns någon korrelation hurvida man njuter som mest före, under, eller efter sex.

Vad motiverar; En förväntan om njutning, eller njutningen självt?

[Skogsälvan]

Det får mig att undra om det finns någon korrelation hurvida man njuter som mest före, under, eller efter sex.

Vad motiverar; En förväntan om njutning, eller njutningen självt?

Om vi tar ett snävare spektrum i liknelser - Före orgasmen (smyger runt i huset där den livsfarlige seriemördaren gömmer sig i skuggorna) hjärtat dånar, alla sinnen är hyperaktiva. Vid orgasmen (seriemördaren tittar fram bakom ett hörn) hjärtat slår så fort så att det känns som det slutar slå, paralysering. Efter orgasmen (seriemördaren är dräpt eller fångad) man är som en punkterad ballong och hjärtat fladdrar till sporadiskt för att försäkra om att man fortfarande lever. Det är en sorts njutning i alla de faserna, men det skiljer sig antagligen vilken fas man föredrar, eller vad tror ni?