Förklara friska sinnens opålitlighet?

[Okunnig]

Kan ni ge exempel på hur man ska bemöta dessa människor? Kan ni måla upp ett hypotetiskt eller verkligt exempel, och sedan illustrera hur ni skulle övertyga personen att se sina sinnen på ett mer ödmjukt sätt? Eller består världen av två olika människor, de som kan vara ödmjuka, och de som inte kan det?

Verkligt exempel visst.

Hur ska vi göra med dessa vittnesmål tex:

http://www.levandehistoria.se/node/1987

Har du någon ide? Du får börja. Så de blir lite mer ödmjuka som du vill.

Jag blir tvungen att erkänna att jag inte förstår din poäng....kan du förtydliga kanske?

[Okunnig]

Eller ett anat exempel. Jag tror det är fredag idag. Mina sinnen säger mig det. Jag har tagit in fakta och information via mina sinnen och tror att det är fredag.

Jag har massa andra knasiga idéer också. 1+1=2. Vi ska alla dö någon gång. Jag behöver vatten för att överleva osv.

Har du aldrig upplevt att du trodde det var en vardag, men i själva verket visade det sig att det var en annan? Typ att du trodde det var tisdag, men det var en onsdag? Om så är fallet, kan du inte heller just nu vara säker på att det är fredag. Kanske du måste jobba imorgon? Om du kollar kalendern är det ett erkännande att du inte vet

Och exakt hur kan du vara säker på att 1 + 1 = 2? Har du argument för det, eller har du enbart valt att tro det som alla andra runt omkring dig tror, dvs, grupptryck?

[freddemalte]

Jag har länge stört mig på alla de människor som blint litar på vad de ser, hör, känner osv. Folk som säger saker så som "Jag vet det, jag såg det ju med mina egna ögon!" eller "Jag hörde ju det, klart att det hände!" eller absolut värst "Jag vet att jag har rätt, för jag känner att jag har rätt!"

För alla som är någorlunda insatta i hur den mänskliga psyket hanterar sinnenas signaler, filtrerar bort en mängd "bagateller", tolkar det utifrån personens tidigare erfarenheter eller intryck och hur fullständigt normala känslor kan påverka vår verklighetsuppfattning, är det förhoppningsvis tydligt att sådana människor lever under falsk trygghet och saknar någon högre insikt om sig själva. På ytan kanske detta inte verkar vara något värt att klaga över, men betänk då att denna typ av människor ofta orsakar lidande för andra människor, tex genom att vittna fel i rättegång, ha fördomsfulla "kunskaper" om andra och om man drar det till sin spets, även kan begå mord eller massmord för att de är så säkra på att deras sinnen har gett dem korrekt information.

Det är denna falska trygghet som jag ser som extremt farlig, och vill eliminera. Dock har jag till dags dato inte lyckas omvända någon "Mina sinnen är pålitliga" människa till en mer ödmjuk person, så uppenbarligen behöver jag tips på hur en sådan omvändning skulle kunna gå till. Jag har själv blivit mindre arrogant med åren, så jag är övertygad om att det är möjligt, men hur?

Kan ni ge exempel på hur man ska bemöta dessa människor? Kan ni måla upp ett hypotetiskt eller verkligt exempel, och sedan illustrera hur ni skulle övertyga personen att se sina sinnen på ett mer ödmjukt sätt? Eller består världen av två olika människor, de som kan vara ödmjuka, och de som inte kan det?

Själv hoppas jag verkligen att så inte är fallet.

Hej Okunnig

Din fråga anknyter lite till den frågeställning jag tar upp i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=7579

Kanske kan du hitta något matnyttigt där?

Vänligen

Fredrik

[Kallekula]

Eller ett anat exempel. Jag tror det är fredag idag. Mina sinnen säger mig det. Jag har tagit in fakta och information via mina sinnen och tror att det är fredag.

Jag har massa andra knasiga idéer också. 1+1=2. Vi ska alla dö någon gång. Jag behöver vatten för att överleva osv.

Har du aldrig upplevt att du trodde det var en vardag, men i själva verket visade det sig att det var en annan? Typ att du trodde det var tisdag, men det var en onsdag? Om så är fallet, kan du inte heller just nu vara säker på att det är fredag. Kanske du måste jobba imorgon? Om du kollar kalendern är det ett erkännande att du inte vet

Och exakt hur kan du vara säker på att 1 + 1 = 2? Har du argument för det, eller har du enbart valt att tro det som alla andra runt omkring dig tror, dvs, grupptryck?

Nja mina exempel visar väl egentligen på klassiska filosofiska frågor. Vad är sanning, objektivitet kontra subjektivitet osv.

Det finns det hur mycket trådar som helst om här på forumet. Onödigt att jag skulle rabbla upp samma sak.  Testa en klassisk uppgift: tidig jmf senare Wittgenstein.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ludwig_Wittgenstein

[Harald Davidsson]

Förklara friska sinnens opålitlighet? skriver du..


lider du av paranoia?

[Okunnig]

Jag har länge stört mig på alla de människor som blint litar på vad de ser, hör, känner osv. Folk som säger saker så som "Jag vet det, jag såg det ju med mina egna ögon!" eller "Jag hörde ju det, klart att det hände!" eller absolut värst "Jag vet att jag har rätt, för jag känner att jag har rätt!"

För alla som är någorlunda insatta i hur den mänskliga psyket hanterar sinnenas signaler, filtrerar bort en mängd "bagateller", tolkar det utifrån personens tidigare erfarenheter eller intryck och hur fullständigt normala känslor kan påverka vår verklighetsuppfattning, är det förhoppningsvis tydligt att sådana människor lever under falsk trygghet och saknar någon högre insikt om sig själva. På ytan kanske detta inte verkar vara något värt att klaga över, men betänk då att denna typ av människor ofta orsakar lidande för andra människor, tex genom att vittna fel i rättegång, ha fördomsfulla "kunskaper" om andra och om man drar det till sin spets, även kan begå mord eller massmord för att de är så säkra på att deras sinnen har gett dem korrekt information.

Det är denna falska trygghet som jag ser som extremt farlig, och vill eliminera. Dock har jag till dags dato inte lyckas omvända någon "Mina sinnen är pålitliga" människa till en mer ödmjuk person, så uppenbarligen behöver jag tips på hur en sådan omvändning skulle kunna gå till. Jag har själv blivit mindre arrogant med åren, så jag är övertygad om att det är möjligt, men hur?

Kan ni ge exempel på hur man ska bemöta dessa människor? Kan ni måla upp ett hypotetiskt eller verkligt exempel, och sedan illustrera hur ni skulle övertyga personen att se sina sinnen på ett mer ödmjukt sätt? Eller består världen av två olika människor, de som kan vara ödmjuka, och de som inte kan det?

Själv hoppas jag verkligen att så inte är fallet.

Hej Okunnig

Din fråga anknyter lite till den frågeställning jag tar upp i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=7579

Kanske kan du hitta något matnyttigt där?

Vänligen

Fredrik

Jag tackar ödmjukt för tipset, men tyvärr orkar jag inte läsa igenom 3 sidor forum på en och samma gång ( mild dyslexi här förstår du ). Men om det är något specifikt som du tror att jag skulle uppskatta, så skulle jag bli mycket tacksam för en "copy-paste"

[Okunnig]

Eller ett anat exempel. Jag tror det är fredag idag. Mina sinnen säger mig det. Jag har tagit in fakta och information via mina sinnen och tror att det är fredag.

Jag har massa andra knasiga idéer också. 1+1=2. Vi ska alla dö någon gång. Jag behöver vatten för att överleva osv.

Har du aldrig upplevt att du trodde det var en vardag, men i själva verket visade det sig att det var en annan? Typ att du trodde det var tisdag, men det var en onsdag? Om så är fallet, kan du inte heller just nu vara säker på att det är fredag. Kanske du måste jobba imorgon? Om du kollar kalendern är det ett erkännande att du inte vet

Och exakt hur kan du vara säker på att 1 + 1 = 2? Har du argument för det, eller har du enbart valt att tro det som alla andra runt omkring dig tror, dvs, grupptryck?

Nja mina exempel visar väl egentligen på klassiska filosofiska frågor. Vad är sanning, objektivitet kontra subjektivitet osv.

Det finns det hur mycket trådar som helst om här på forumet. Onödigt att jag skulle rabbla upp samma sak.  Testa en klassisk uppgift: tidig jmf senare Wittgenstein.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ludwig_Wittgenstein

Din åsikt är uppfattad.

Dock vill jag påpeka att de flesta äldre filosofier har bevistat sig vara felaktiga. Även Descartes till synes obestridliga "Jag tänker, därför finns jag". Helt enkelt för att neurologi inte fanns på Descartes eller Wittgensteins tid. De hade därmed ingen rättvis chans att se den sanna naturen bakom vad vi kallar "mänsklighet".

För att förtydliga: Att hänvisa till antikens filosofer bevisar inget mer än din tendens att föredra utdaterade teorier före uppdaterade teorier.

Menar det inte som en förolämpning, är enbart robotisk i min kritisism, dvs, ingen diplomatisk smidighet.