Sadomasochism

[södertass]

friends, romans, countrymen..

ett första inlägg i en tråd jag kan relatera till. efter allmän tjuvläsning och en hel del funderande.
jag såg att ni behövde fler människor med rötter i smärta i den här tråden, mer än den gode jn. jag såg också ett hårdnackat motstånd till detsamma. men skitsamma.

hej.
jag är tjugofyra år. jag är kvinna. jag är uppvuxen med min far. jag har aldrig under min barndom fått något som ens kan liknas vid en fysisk bestraffning. de få 'övergrepp' av sexuell karaktär jag varit med om har varit av den allra mildaste sorten. (blottare)
jag är en milt introvert karaktär som har letts av två lustar i mitt vuxna liv. jakten på skönhet och den sexuella lustan.
(vågar jag tala klarspråk och helt enkelt säga att jag är en rätt kåt varelse?)
jag har fantiserat om våld och tvång sedan jag blev sexuellt medveten, och började leva ut fantasier vid 17 års ålder. efter det har jag hunnit med det mesta och lite till, men det är ganska ointressant.

så. en kort bakgrund.


jag är masochist. jag har milda sadistiska drag som visar sig med rätt partner, men i grund och botten uppnår jag sexuell tillfredsställelse genom att bli dominerad. och smärtad. (inte bara, men jag håller mig till ämnet här.)
smärta är mer än frigörandet av endorfiner, och alltså tror jag inte på att man kan bli beroende av den, mer än man blir beroende av kyssar. visst, ibland måste man bara.. men knappast enbart för att utsöndra substanser.
det är dessutom mer än en fysisk sensation. det handlar om att bryta egna tabun, att testa egen styrka, att söka sig inåt. visst är det ett samspel mellan båda parter, men i grund och botten så handlar det för mig om MIG när jag tar emot smärta. för jag har inte tid att fokusera på annat.
man reagerar med ryggraden när man får ett hårt rapp över ryggen. man rycker och drar sig åt sidan och spänner varenda muskel i kroppen. att ta sig förbi den reflexen och helt enkelt rida med, ta emot slaget är.. en slags crash course till att bli en baba. man når en ganska mild upplysning på två röda och tro mig när jag säger att den smärtan STÄRKER mig. för jag inser att jag kan ta den. samtidigt - och det här är en liten paradox - så är smärta något jag tycker ganska illa om. inte konstigt egentligen, det är inte meningen att vi ska gilla smärta, då hade vi inte blivit långlivade här på jorden.. men det jag insett är att det egentligen inte är själva slaget som betyder något. det är sekunden efter slaget. avsaknaden av smärta och den lättnad det innebär, den totala fokus man hinner samla innan nästa slag faller. när man är I själva smärtan, i just det ögonblicket.. då existerar ju faktiskt inte mer än exploderande nervändar och krampande käkmuskler.
så min masochism handlar egentligen inte ens om smärta. det handlar om avsaknaden av den.

sen finns det ju även en liten djupare aspekt i det hela, något jag fortfarande experimenterar med. jag minns inte om jn redan nämnt fenomenet 'subspace'.. eller jo, nämnt är det, eftersom jämförelsen psykedelia/sm gjorts ett flertal gånger i tråden.

jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, så ni får förlåta mig - jag får måla det i ord..

man når ett väldigt mörkt rum, djupt i sig själv när man tar emot mycket smärta. man ser inåt, nedåt, kryper liksom in i sig själv och blir ett foster i sin egen livmoder.

rätta mig om jag har fel - jag har ingen erfarenhet av psykedelia men jag har fått intrycket av att man med liknande droger söker sig utåt, bort från kroppen, istället för inåt?
nå, här söker jag mig inåt.. och jag vet att jag har saker att hämta där inne. men som sagt- jag experimenterar fortfarande med det. har bara varit på ytan och krafsat, egentligen. efteråt iallafall..den glöden. i bröstet och magen och könet och mitt ömma skinn - den glöden är guld värd. då svävar man - och det är inte ens en liknelse. då ligger man bara där och tror att det är ett ändlöst hav som man guppar på. letar albatrossar med blicken liksom.
där spelar endorfinerna sin roll, såklart.

hm, man blir lätt lite insnöad när man diskuterar med 'sina egna', dvs folk som sysslar med sm på olika nivåer. man tar för givet att de förstår hur man menar eftersom de allt som oftast delar ens erfarenheter. därför får ni förlåta om det är något jag är alltför hemlig med. eller fråga. det är ännu bättre. i vilket fall som helst så tror jag att det är nyttigt för mig att skriva det här, med tanke på vilka mottagarna är. då lägger man en ny vinkel på det hela.
och om jag har rätat ut några frågetecken på vägen så är det en positiv överrasking.

allt gott.
/a

[Jonas Nystrom]

Tack, södertassen, för din beskrivning.

Jag vet precis vad du säger. Vi får se om nån annan här kan förstå. Tror nästan det. Var beredd på frågor.

Det som slår mig starkast när jag tar del av människors sm-beskrivningar är hur olika de är. Vad olika saker sm beryder för människor. Min fästmö, som för övrigt gillade ditt inlägg men själv inte gärna skriver offentligt, meddelar ibland små saker ur subspace som jag får henne att skriva ner i samband med sessioner.

Som den här från i julas:

Den långa tiden jag andas i
finner inget slut.
Min herre slår hål på smärtan
så att ett ljus kommer in.
Ingen sötma av ogudaktighet tränger så djupt
som där jag står och bara river mig i bröstet.
Gud höjer ett varnande finger: Sikta rätt!
Brunnen är närmare än jag vill.

Svårare att kommentera på, säkert, men kanske talande för någon.

Nu får vi hoppas att våra vänner på ff inte drar sig för att komma med frågor och synpunkter. Och vi får hoppas att ditt bidrag följs av fler, just eftersom det är så olika vad folk pysslar med i sig själv.

kram
jn

[hovnarr]

Din kraft är ren, den har inget med ditt agg att göra. För första gången lärda jag mig att skilja på våldets ort i mig och aggets ort. Agget är sårat, våldet är rent. Wow.

Wow, ja. Detta börjar jag också ana, men jag skulle inte säga att jag personligen kan skilja på de två "orterna" i mig än.

Hörni, spelar våldets renhet någon roll för masochisten? Jag undrar alltså om det goda, eller utvecklande, i smärtan/våldet uppkomer enbart tack vare mottagarens inställning. Ta en våldtäkt eller misshandel på gatan som exempel - är det bara ett missförstånd från offrets sida om han/hon inte utvecklas av det? (Nu bortser jag från de uppenbara skillnaderna, som att man inte kan mysa med våldtäktsmannen efteråt osv.)

[Viola]

Hmmm - våldets renhet - finns det inte fler som talar om det -
fascistisk vålds- och krigsromantik?

Psykopaten kanske inte heller känner agg - han tittar intresserat på
den där figuren som vrider sig i plågor. Lustigt!

Man kanske inte hyser agg när man krigar och dödar och gör sin
plikt för fosterlandet. krig rensar luften ju.

Hur går det ihop att man kallar sig åskledarskapets barnfarska?
Det låter för mig som att avreagera sina aggressioner.
Åska är väl närmast en bild av aggressionen - eller?

Kärringen mot strömmen
Agnostica

[hovnarr]

Det låter för mig som att avreagera sina aggressioner.

Det här citatet finner jag talande, och helt sant.

Det låter för mig som att någon som finner sexuell tillfredsställelse genom att bli dominerad och smärtad måste finna sexuell tillfredsställelse i en högst oplanerad våldtäkt. Rädslan för att bli smittad av en könssjukdom ingår i priset och ökar, tack och lov, Ditt lidande och Din hjälplöshet.

Men är det så? Det låter, för mig, också lite absurt. Jag skulle gärna vilja att någon förklarade.

Det känns som om vi kommer tillbaka till smärtan, ångesten, hemskheten. Och att dessa kommer att leda till något bra. Ett ljus. En frid. En polstjärna i ett evigt mörker. Men är det så?

Om jag skulle mörda min mor idag så skulle det verkligen sätta mig på kollisionskurs med min mörka sida. Vilken ångest! Hela livet raseras, allt ändras, jag kan inte göra något, jag blir utlämnad bla, bla. Skulle jag kunna nå ljuset, insikten, friden, sällheten eller vad det nu är ur detta lidande? Jag har naturligtvis inte provat, så jag vet inte.

Eller är det så att man använder ett "lidande light" (sm, som är "light" inte pga graden eller dosen av smärta, utan det faktum att det ändå finns ett uns av vilja och kontroll i situationen) för att överskugga det verkliga lidandet (livsledan, en nära anhörigs död, det trista vädret eller vad det nu må vara).

Är det som är sällhet, Jonas? Att hjärnan inte sysselsätter sig med det verkliga lidandet. Jag längtar så efter att förstå.

[Jonas Nystrom]

Visst finns det säkert många som använder frivillig smärta som en avledande manöver, Hovnarr. Så är vi ju programmerade att göra. Man biter sig i läppen. Eller rentav i tungan. Eller om det är riktigt illa i handen. Eller man sliter sig i håret i förtvivlan. Det finns ju så mycken förtvivlan här i världen. Och så många olika sorters, både grad- och artskillnader. Jag tror inte det är möjligt att kliniskt sortera ut smärta från smärta, flykt från plikt, nöd från lust eller sensationslystet kicksökande från ärlig strävan efter gränsöverskridande, transcendens. Jag vet också att just min subba, fästmö osv, inte bryr sig om huruvida jag agerar ur utlevelse och agg eller ur inlevelse och liksom förståndighet. Hon litar på mig helt enkelt, carte blanche. Tar vad som kommer, punkt slut. Jag tror det är en adekvat hållning för en subba men det betyder inte att jag som herre kan dela den. Hon har liksom råd att ha den hållningen just för att jag har den hållning jag har. Mitt i stormen kan hon säkert inte avgöra saker hursomhelst, there is a time for everything.

Mer om sällhet osv senare (du har, som jag ser det, delvis fel - sällheten kommer när jag befattar mig med det ena genom att bafatta mig med det andra, då blir världen mångdimensionell, transparent och genombesjälad - roten till ordet säll är just det!)

nu är det time för mig att rusa till jobbet...

vi ses

jn

[hovnarr]

Jag vet också att just min subba, fästmö osv, inte bryr sig om huruvida jag agerar ur utlevelse och agg eller ur inlevelse och liksom förståndighet. Hon litar på mig helt enkelt, carte blanche.

Vad menas med "lita på" i detta sammanhang? Litar hon på, att du inte ska döda henne, t.ex. Att hur hemskt det än blir så lever hon i alla fall, 100% säkert. Du skrev själv att det är du som drar gränsen. Hon kan då inte "lita på" att du drar en gräns, för det är ju självuppfyllande. Men att den gränsen dras före döden eller något annat förutbestämt tillstånd där du har din yttersta gräns - det kan hon lita på. Ungefär som jag litar på att mjölken jag köper på ICA inte ska vara förgiftad, eller att jag inte ska bli nermejad när jag cyklar till jobbet.

Som jag definierar lita på skulle jag säga "förvissad om att motparten kommer att göra som man vill". Här skulle jag snarare säga att det är frågan om att ge upp. Att vare sig lita eller inte lita - bara bli behandlad. Man ids inte ifrågasätta, besluta sig för att lita eller inte lita, man bara ger upp. Man bryr sig inte om mjölken är förgiftad eller ej, eller om bilarna stannar när man går över gatan. Man bryr sig inte om vad man vill. Allting bara är. Man har råd att ha den hållningen så länge bilarna alltid stannar, förutsatt att livet är en kärt.

Det finns ju så mycken förtvivlan här i världen. Och så många olika sorters, både grad- och artskillnader. Jag tror inte det är möjligt att kliniskt sortera ut smärta från smärta, flykt från plikt, nöd från lust eller sensationslystet kicksökande från ärlig strävan efter gränsöverskridande, transcendens.

Nä, det blir onekligen problematiskt när man ska säga "jag gillar smärta, för att..." Man kan inte ge ett entydigt svar. Det kan finnas hundra svar, där alla är rätta, på den enkla frågan "Varför gjorde du så?". Det är därför jag inte liksom jobbar på det sättet, annat än när jag söker varför-svar (dvs. alternativ) som jag ännu saknar.

Istället föredrar jag en rak fråga, till exempel:

Södertass: Skulle du finna tillfredsställning i att bli våldtagen på riktigt? Om inte, vad är det i den situationen som förnekar dig tillfredsställelse?

Jonas: Dömer du folk efter deras handlingar? Tycker du att fler borde bruka våld, för att generera mer smärta och panik som kan bli ljus? Tycks det dig att många är lite mesiga i sin attityd till smärtan och borde välkomna smärtan mer istället för att sky den så mycket?

I sällskap med skulden
/Stefan

[J R Auk]

rätta mig om jag har fel - jag har ingen erfarenhet av psykedelia men jag har fått intrycket av att man med liknande droger söker sig utåt, bort från kroppen, istället för inåt?

Jag kan bara tala för mig själv, men utåt är inte riktigt rätt eftersom vi är det enda som kan definiera något.

Implosion är mer korrekt. Inåt spränger gränsen och flödar utåt

Men det är samma med all lindans i periferin.

[J R Auk]

Ok om målet är att stärka sig med hjälp av medvetenheten om att man klarar smärtan, klarar sig ändå, inte böjer sig, alltid är starkare. Då har jag erfarenheten.
Men jag har antagit utmaningen av okända, sagt att, visst slå du, det gör mig ingen skillnad. Skadan uppstår enbart när jag erkänner den. Slag och sparkar, spott och spe, andan vinner alltid om man så vill det.
Visst är det stärkande för egot, renande i efterdyningarna, men samtidigt barnsligt. Jag visste det ju innan, vem försöker jag övertyga?

Det var ett bohov jag hade då, 15-17 år gammal, ganska fort insåg jag att mina självförhärligande lögner om att jag nu visste min gräns, gränslös, visste mitt mod, bara var en illusion.
Det handlar inte om smärta, den är då egoistisk, det handlar inte om att ge smärta, den likaså.
Fysisk smärta är bara en kroppens reaktion, en påminnelse om skadan som uppstår på det som medvetandet är satt att bevaka. Kroppen.
Psykisk smärta, kan ingen ge dig, den ger man sig själv. Och där finns det djupa brunnar, bottenlösa brunnar. Som man själv måste ansvara för om man trillar i, ingen hjälpande hand kan dra en upp, endast hålla en över ytan, borta från drunkningsdöden. Upp tar man sig bara själv.

[hovnarr]

Psykisk smärta, kan ingen ge dig, den ger man sig själv.

Är det verkligen alltid så? Är sorg psykisk smärta? Är psykisk smärta icke-önskvärt (varför ger vi oss själva den då?). Är det inte ett orimligt krav på en människa att hon ska kunna sätta sig över det som "borde" ge psykisk smärta. Jag förstår det inte.

Kan man säga så här till en person: "Du är inte ledsen, du har bara bestämt dig för att ha det ledsamt." Oavsett orsaken?

[J R Auk]

Kan man säga så här till en person: "Du är inte ledsen, du har bara bestämt dig för att ha det ledsamt." Oavsett orsaken?

Yes box, precis så.
Upplevelsen är subjektiv.
Man kan inte kräva att någon inte ska sörja, eller bli ledsen. Men ingen annan kan påverka det heller.

Det är samma tillämpning på alla problem.
Kan jag göra något åt det?
Om ja, så gör det då. Om nej, så aceptera då.

[Fann]

samtidigt - och det här är en liten paradox - så är smärta något jag tycker ganska illa om. inte konstigt egentligen, det är inte meningen att vi ska gilla smärta, då hade vi inte blivit långlivade här på jorden.. men det jag insett är att det egentligen inte är själva slaget som betyder något. det är sekunden efter slaget. avsaknaden av smärta och den lättnad det innebär, den totala fokus man hinner samla innan nästa slag faller. när man är I själva smärtan, i just det ögonblicket.. då existerar ju faktiskt inte mer än exploderande nervändar och krampande käkmuskler.
så min masochism handlar egentligen inte ens om smärta. det handlar om avsaknaden av den.
/a

När jag började läsa jn:s skriverier för två år sen blev jag dels chockad men dels förundrad att det FANNS sånt här. Det måste gå att förstå, tänkte jag. Det som var lättast att förstå vad det där med smärtan, tyckte jag. Din beskrivning är mycket tydlig och tankeväckande. Det är klart att för en som inte lever ett regelrätt sm-liv spelar det kanske ingen roll om det är smärtan i sig det går ut på eller avsaknaden av smärta. Skillnaden mellan det du berättar om och ett mer vanligt sätt att leva är ju ändå just smärta. Men för att återgå till din bild. Att jag tyckte jag kunde få någon slags mening i berättelserna om smärta som "befriare" var att jag kunde relatera dem till hur jag själv upplevde födelsen av mitt andra barn. Det är naturligtvis i flera avseenden en haltande jämförelse eftersom man föder barn för att föda barn och inte för att "personlighetsutvecklas". Men eftersom upplevelsen av hur jag gick in i smärtan var så stark och omvälvande och som jag uppfattar det något "i sig" tycker jag ändå att den kan ha vara av besläktad natur.

När jag fick mitt första barn hade jag läst massor av förlossningslitteratur och skulle absolut föda "naturligt" på det där lite romantiska anti-tekniska sättet som var det som gällde i början på 80-talet. Men jag fick en spruta petidin i rumpan utan att bli tillfrågad och blev stenhög och hade absolut ingen koll på vad som sen hände. Smärtan var fasansfull och jag var liksom inte "med". Därför var jag mycket bestämd nästa gång och beställde in spegel, vägrade ligga ned, sade bestämt ifrån att några sprutor eller lustgasmasker var inte aktuella åtminstone inte förrän efter förlosningen. Jag ville vara MED.

När värkarna kom och ebbade ut uppstod den där underbara lättanden men jag insåg att om jag skulle se utebbandent som en paus, om jag skulle se värken som något som "byggdes upp" och där utebbandent var ett "ingenting" då skulle jag inte vara "med" utan försöka hålla emot uppbyggandet (att värken byggs upp är ju en realitet, det är ju en muskel som rör sig) utan jag vände på bilden och såg utebbandet som en uppbyggnad i stället, som om värken var något som gick "ned" och tog sats för att bygga upp smärtfriheten. (Den där bilden hämtade jag från sång. Ett vanligt sångpedagogiskt knep för att man ska komma upp på höga toner är att tänka "ned" i stället för "upp" när man ska komma upp till tonen. det är rena trolleriet, man kommer både högre och får en friare klarare ton om man man går ned i stället för upp)

Jag vet inte om du kan känna igen dig i detta men det du säger om det där som är emellan påminner mig alltså om just detta. Om det stora i en sån här upplevelse är nån slags känsla av kontroll (som man får genom att klara av att vara så totalt koncentrerad) eller "katarsis" eller något annat vet jag inte men för mig är frågorna om vådtäkt rätt konstiga. det ena är detta att gå in i smärta det andra är vilka situationer som gör det möjligt för en att göra det. En våldtäkt är kränkande av andra skäl än att den gör ont.

jn säger att bdet är intressant att det är så olika för olika personer men själv slogs jag av motsatsen. När jag läser din berättelse och de anteckningar som "lilla E" skrivit samt hör vad jn brukar säga att S säger så är det väldigt mycket samma vokabulär och samma metaforer. det är "smycken", "skatter", "rum man går in i", "guld", sånt som "hämtas" , "ljus" osv. Det förefaller lite besynnerligt att språkbruket är så likartat. jag menar "smycken" är ju något man tar av sig och på sig nog skulle man väl kunna tänka sig att det uppstod andra bilder när man vill sätta ord på de synbra spåren efter en sån här session? jag gissar att det beror på att det inom sm-kretsar utvecklas en eegen kultur och ett eget språkbruk. Det där är det ju inget konstigt med men vill man kommunicera med världen "utanför" kan ju just den här typen av uttryck bidra till mystifieringen.

Mina egna erfarenheter av "våldsam och smärtsam sex" är mycket begränsade men var betydelsefulla på flera sätt även om jag inte blivit "religiös" eller ändrat personlighet av dem. Om man kan bli beroende på ett skadligt och handikappande sätt och hela tiden måste öka dosen vet jag inte. Den fara jag själv undrar över när jag läser berättelserna hör inte ihop med själva smärtan/våldet utan främst med hur det påverkar en att leva utanför samhället och att ha "hemligheter" som blir en del av sin identitet. Är detta något som du funderat över?

[hovnarr]

Det är klart att för en som inte lever ett regelrätt sm-liv spelar det kanske ingen roll om det är smärtan i sig det går ut på eller avsaknaden av smärta.

För mig är det åtminstone intressant. Söker man själva smärtan måste ju det rimligen bero på att man upplever att man har för lite av den varan i sitt liv. Smärta eller fysiskt lidande är då plötsligt något positivt och önskvärt i sig själv, ungerfär som glass eller lycka. Söker man avsaknaden av smärta genom att först nå en "smärttopp" måste det ju innebära att det är denna avsaknad som fattas en. Det skulle vara mycket lättare för mig att greppa, även om jag inte per automagi vill tro att det bara därför måste vara så, att det är avsaknaden man söker.

Jag är intresserad av andlig utvecklig, fastän jag inte riktigt vet vad det skulle vara. Personlig utveckling åtminstone. Jag upplever ett motstånd i mig själv om jag ska betrakta smärta som ett slags mystisk andlig katalysator - en väg i sig självt till upplysning. Om plötslig smärta däremot skulle ge upphov till ett "andrum" och det är denna andliga upplevelse man söker, då har jag mycket lättare att förstå. Men något säger mig att det inte är så enkelt.

värken var något som gick "ned" och tog sats för att bygga upp smärtfriheten

Var detta i syfte att få en starkare/längre upplevelse av smärta eller en starkare/längre upplevelse av smärtfrihet (genom att konvertera smärta till "negativ smärtfrihet")?

för mig är frågorna om vådtäkt rätt konstiga. det ena är detta att gå in i smärta det andra är vilka situationer som gör det möjligt för en att göra det. En våldtäkt är kränkande av andra skäl än att den gör ont.

Det var min hypotes, dvs. jag hoppades att södertass skulle svara på det sättet. Dvs. att det var smärtupplevelsen hon var ute efter och inte upplevelsen av att ha blivit kränkt. Ändå avvaktar jag fortfarande hennes svar, p.g.a. så som hon formulerade sig först:

i grund och botten uppnår jag sexuell tillfredsställelse genom att bli dominerad. och smärtad.

Jag skulle vilja tolka dominerad som en upplevd lättnad av att överlämna ansvar (obs: till någon ansvarsfull!) eller något liknande. Och jag skulle vilja tolka referensen till smärta som "uppnå sexuell tillfredsställelse genom att kunna tillgodogöra mig smärta". Just uttrycket "bli smärtad" tyckte jag pekade på att det är detta att någon annan gör en illa som är det centrala, snarare än upplevelsen av smärtan. Men det har jag (enligt ovan) ju svårt att begripa, så jag skulle gärna se att det var ett missförstånd från min sida.

Det där är det ju inget konstigt med men vill man kommunicera med världen "utanför" kan ju just den här typen av uttryck bidra till mystifieringen.

Just. Sådana uttryck väcker frågor hos mig, ofta provocerande, som jag hoppas blir besvarade, så att jag ska kunna sätta mig in upplevelsen istället för min tolkning av beskrivningen av upplevelsen.

även om jag inte blivit "religiös" eller ändrat personlighet av dem

Detta får mig att tänka på det jag skrev i början av detta inlägg. Är det smärtan i sig som är det utvecklande, eller upplevelsen av det som smärtan ger upphov till. Gaaahh, jag vet varken ut eller in.

Den fara jag själv undrar över när jag läser berättelserna hör inte ihop med själva smärtan/våldet utan främst med hur det påverkar en att leva utanför samhället och att ha "hemligheter" som blir en del av sin identitet.

Det skulle i alla fall vara ett stort problem för mig. Jag skyr hemligheter som pesten. Jag kan bevara andras hemligheter utan problem, men jag vill snabbt bekänna mina egna havanden och göranden. Kanske för att få acceptans, men snarare för att få reaktioner. Får man göra så? Vad tycker du om att jag är sån? Kan du fatta att jag gör så här? Det är en del av att lära känna mig själv, misstänker jag.

När jag började läsa jn:s skriverier för två år sen blev jag dels chockad men dels förundrad att det FANNS sånt här. Det måste gå att förstå, tänkte jag.

Min reaktion också. Skulle du kunna tänka dig att det FANNS människor som hade samma positiva förhållande till att bli kränkta och förnedrade som sm-utövare har till smärta? Då menar jag känslan av att verkligen ha blivit kränkt, till skillnad från "åh, faan vad coolt att man kan göra så här, det är så jävla förbjudet". Jag kommer tillbaka till det där hemska egentligen som aktualiserades när du talade om din sura morfar (har jag för mig att det var). Gränserna mellan bra och dåligt blir bara luddigare och luddigare.

[Jonas Nystrom]

jn säger att det är intressant att det är så olika för olika personer men själv slogs jag av motsatsen. När jag läser din berättelse och de anteckningar som "lilla E" skrivit samt hör vad jn brukar säga att S säger så är det väldigt mycket samma vokabulär och samma metaforer. det är "smycken", "skatter", "rum man går in i", "guld", sånt som "hämtas" , "ljus" osv. Det förefaller lite besynnerligt att språkbruket är så likartat. jag menar "smycken" är ju något man tar av sig och på sig nog skulle man väl kunna tänka sig att det uppstod andra bilder när man vill sätta ord på de synbra spåren efter en sån här session? jag gissar att det beror på att det inom sm-kretsar utvecklas en eegen kultur och ett eget språkbruk. Det där är det ju inget konstigt med men vill man kommunicera med världen "utanför" kan ju just den här typen av uttryck bidra till mystifieringen.

Då får du ta i beräkningen att det är jag som har initierat både S och lilla e i nedstigningens konst. Samt att de båda har fått begrepp för dittills obegripliga eller sprillans nya upplevelser av att ta del av framför allt (eller möjligen uteslutande) just mina ord. För dem är dess ord, metaforer och begrepp inte mystifieringar utan just förklaringar, åskådliggöranden.

Sedan är det så att vissa masochister inte "är" masochister i vanlig mening. Liksom man kan vara masochist i vanlig mening på flera sätt. För vissa masochister består den djupaste tillfredsställelsen av att tillfredsställa en sadist. Så enkelt. För andra är det smärtkicken eller en form av rent sexuell upphetsning som för dem utlöses enbart av smärta. För åter andra är det en påtagliga lättnaden just efter smärtan som är det primära. Eller kicken i att bemästra genom att gilla läget. Eller en kombination. Det jag menar med att inte "vara" masochist enligt ovanstående definitioner är att man helt enkelt inte gillar smärta eller underkastelse eller ens att tillfredsställa någon som gillar att smärta och/eller dominera, bevekelsegrunden är en annan. Det kan röra sig om något man skulle kunna kalla en rent andlig disciplin. Att lära sig att ta smärta utan att knorra ens i sitt inre, att underkasta sig någon alldeles oavsett huruvida vederbörande "förtjänar" detta. Sådant har alltid förekommit i andliga discipliner både i öst och i väst och då menar jag utan minsta sexuella gratifikation, ja, ofta i fullkomlig sexuell avhållsamhet. Se t ex http://www.sexuality.org/l/bdsm/masasp.html. Klosterlivets späkningar och löftena fattigdom-lydnad-kyskhet handlade till stor del om sådant. Även inom "sm-subkulturen" finns det exempel på ganska radikala yttringar åt det hållet, t ex http://www.bornslaves.com/smgarticle.html och där, mina vänner, handlar det sannerligen inte om att kokettera i lack och läder.

När vi ändå är inne på länkar så har vi en till vår kära motvallskäring Antagonostica också: http://www.sexuality.org/l/bdsm/smfacts.html om hon läser engelska, och en esoterisk gottpåse till grabbarna, Johan och Stefan (vars nya motto dryper av beskedlighet!) och kanske Auk, vad vet jag: http://www.domin8rex.com/serpent/spirit/spirit.htm eller den lite mer jordnära http://www.sm-arts.com/ eller för den nervstarke kirurgen http://www.bmezine.com/index.html. Vad dessa inbördes rätt olika hemsidor har gemensamt är kanske svårt att säga med ord (förutom att jn av diverse skäl finner dem lärorika eller intressanta) men de kan i alla fall knappast kallas pornografiska. Något att meta på, Fann?

jn

[Jonas Nystrom]

Masochisten gillar läget.
Sadisten gillrar läget.
hehehehe... sorry!

jn