Självkänsla

[Wintran]

Intressant påpekande, Kiifen! Jag ska fundera vidare på det och se om jag kan svara vid en annan tidpunkt (när jag är piggare).

Lite tankar kring den allmänna diskussionen:
Jag tror ändå att vi kan använda lycka, tillfredsställelse och positiva känslor i allmänhet som en sorts strävan i våra liv, men då menar jag på en tidsmässigt balanserad (både långvarig och kortsiktig) nivå. Till exempel vet jag att jag tillfälligt skulle må bra av heroin, men jag vet också att jag skulle må sämre än jag gör nu när effekten avtar. Dessutom vet jag att jag skulle skapa ett okontrollerbart beroende, skada min kropps fysiska inre, förlora massa pengar och uppleva massa andra negativa känslor. Detta logiska tänkande gör att jag ganska enkelt står emot lockelsen som ett mer kortsiktigt tänkande kanske erbjuder. Jag försöker använda den här typen av logik i det mesta jag gör, för att hitta det som får mig att må bäst i slutändan, om det så betyder att hjälpa någon annan för att själv få ett bättre samvete. Vissa situationer kanske kräver mer tänkande än andra, medan vissa är så uppenbara eller vardagliga att de borde kunna ske spontant. Även fast vi kan anamma diverse trosuppfattningar för att hitta en djupare mening med livet så tror jag att våra egna känslor och instinkter är de mest uppenbara riktlinjer vi människor har i dagsläget. Jag tror därför att vi bör försöka se, förstå och acceptera våra känslor, och sedan lära oss att hantera dem och handla efter dem på bästa möjliga sätt som får oss att må så bra som möjligt i slutändan.

Som du säger, Johan, tror jag inte heller att livserfarenheter i sig hjälper en att bli en bättre människa, men de kan definitivt vara till ens fördel om man använder sig av dem för att bli visare. Den som inte "lär sig av sina misstag" utvecklas helt enkelt långsammare än om han/hon tagit till sig och reflekterat över den negativa erfarenheten som misstaget bestod av.

[Johan Ågren]

Kiifen,

Du vässade din stämma lite så jag antar att du tycker att jag har osunda "åsikter".

Jag är ingen moralist - sådant kräver en form av absolutism. Jag har däremot ett ideal i det att jag strävar efter att agera bättre genom att genomsåda mina irrationella och destruktiva uppfattningar.

En människa som tror hon är fri är i sanning okunnig. Frågan är alltid vad vi binder oss till, och om detta är ett rationellt agerande. Man kan tro sig ha kontroll över sitt liv utan att för den sakens skull agera fritt från vanföreställningar. Att agera fritt utifrån sådana föreställningar skapar alltid spänningar som kommer att brista på ett eller annat sätt när spänningen blir skadlig eller beteendet genomskådas.

Som jag ser det är det fler än knarkare som tar "substitut", jag ser det överallt. Jag sätter mig inte till doms - utan konstaterar bara detta då jag ser de ytliga och lättgenomskådade funktionerna. Jag har således inte samma positiva människosyn - vare sig det gäller mitt eget liv eller andras. Jag är ingen naiv existentialist. Jag är positivist i den bemärkelsen att jag tror att människan kan förhålla sig neutralt till tingen utan att bygga en artificiell frihet. Detta är dock mycket svårt; det svåraste och viktigaste målet i det mänskliga livet. Alternativet är att vi fortsätter att göra val utifrån de orsaker som vi växt upp till att anamma, oavsett innehåll. Vad är friheten i detta? Det existerar ingen frihet - bara möjligheten till fördjupning (om ens denna).

Johan

[funderare]

När jag var väldigt nere en gång och kände mig otroligt misslyckad och värdelös sa min sambo till mig att hon älskade mig ändå. Och hon sa det på ett sätt att jag förstod vad hon menade. Det tog några minuter för orden att sjunka in och sen blev det en insikt som jag insåg var sann och som blev en del av mig. Det var fyra år sen och sedan dess har jag aldrig tvivlat på mitt eget värde.

Jag gifte mig med henne - förstås!

Låter bra Fication.

Det lät ju som att tre faktorer samspelade för att få till denna lyckosamma effekt... 1. Hon sade det. 2. Sättet hon sade det på. 3. Din mottaglighet för det hon kommunicerade.

Men... den för mig stora frågan; vad hade hänt om hon INTE sagt det? (Eller om någon av de andra faktorerna gått snett.)

Jag tycker den frågan är intressant (om än säkert i ditt fall numera hypotetisk), eftersom det för mig litegrann visar vilken effekt tillfälligheter (eller vad vi ska kalla det) kan ha på våra liv. Inte minst mitt liv. En negativ händelse, en negativ kommentar, en motgång, en negativ tanke... Själv känner jag nog att jag är alldeles för "bräcklig" och känslig för sånt, vilket kan ha en negativ effekt både på min tillvaro, min självkänsla, och för den delen även min förmåga att ta tillvara på möjligheter som uppstår. Positiva kommentarer, medgång osv verkar dessutom inte alls påverka mig lika starkt (som det negativa jag nämnde).

(Andra är förstås också välkomna att haka på )

[funderare]

Mycket intressant och bra tråd det här (tycker jag)!

Wintran, jag börjar med ditt första inlägg här i tråden, som var mycket intressant, inkl listningen av vad bra självkänsla innebär! Hur kom du förresten fram till punkterna du listade? Genom eget tänkande? Skrev du dem spontant?
De verkar hur som helst intressanta!

I övrigt en guldgruva denna tråd. Hade exempelvis - precis som några av de andra - ingen aning om att Johan himself kände och resonerade såsom han gjorde. Han och ni andra visar ju typ att man inte är ensam om att ha en på många sätt bristande självkänsla.

I mitt fall ser jag förresten bristande självkänsla som min allra sämsta egenskap (för mig själv och kanske även för andra). Jag är intelligent, kompetent, ser okej ut, sympatisk, ödmjuk, trevlig, humoristisk. osv... det får jag stup i ett höra från allehanda håll. Men... tyvärr lider jag även av dålig självkänsla, vilken tyvärr gör att jag agerar tillbakadraget, går miste om saker och livet, har lätt för att misströsta, grubbla, dra mig tillbaka, känna mig osäker, ledsen, sårbar, bräcklig, osv. (Se även mitt föregående inlägg.)

Ska nu fundera ännu mer kring det andra skrivit här. Ett problem är väl att hur bra det som skrivs än låter, så är man väl ändå på nåt sätt liksom fast i den låga självkänslan.

Nån som förresten har några länk- eller litteraturtips?

[ParadOxen]

Idag tycker jag att jag har både bra självkänsla och självförtroende, men det har inte alltid varit så. Hade jag inte varit så feg så hade nog det självförakt jag haft tagit kål på mig em gång i tiden.

Jag har genom mycken navelskådning kommit fram till att mitt självförakt byggde på att jag gjorde och köpte de prioriteringar som omtgivningen la på mig. Utåt set verkade allt bra, bra i skolan, schysst jobb osv men inåt sett mådde jag dåligt och kunde inte ta till mig att folk utifrån berömde mig för mina insatser. Jag såg mig själv som en riktig bedragare.

Det som fick mig ur denna cirkel var att jag tvingaes att ta reda på vad som var viktigt för MIG, vilka värden tycker JAG är viktiga och hur skulle jag vilja leva. Det har tagit sin lilla tid och man måste hela tiden revidera sina viktigaste värden inför sig själv.

När man väl insett vilken person det är man vill vara så tar man tag i varje lien händelse och sakta börjar att leva efter de värderingar man har. Hur skulle den personen jag vill vara agera i den här situationen? Och sen agerar man efter det. I VARJE liten sketen detalj i livet. På så vis så ger man sig själv en liten klapp på axeln och säger det där gjorde du bra.

[funderare]

Fortfarande en intressant tråd.
Wintran, om du fortfarande är här så missa inte mina frågor till dig en bit upp.

Här passar förresten nog bra att jag klistrar in nationalencyklopedins (www.ne.se) ord om självkänsla:

"självkänsla, inom psykologin en med känslor och värderingar förbunden del av en persons självmedvetande. Självkänslan antas bygga på antingen hur tillfreds man är med vad man klarar jämfört med vad man förutsatt sig eller hur man tror att man uppskattas av andra. William James och George Mead gav tidigt uppslag till en omfattande forskning med experimentella och andra metoder. Den har visat att självkänslan påverkar kognition, emotion och motivation och har betydelse för individuell utveckling, psykisk hälsa och välbefinnande."

På wikipedian kan man förresten läsa om hur mobbare och plågoandar, som av nån anledning länge antogs lida av låg självkänsla, i själva verket nog snarare lider av för hög självkänsla.

[Fication]

Det lät ju som att tre faktorer samspelade för att få till denna lyckosamma effekt... 1. Hon sade det. 2. Sättet hon sade det på. 3. Din mottaglighet för det hon kommunicerade.

Ja, så kan nog se det.

Men... den för mig stora frågan; vad hade hänt om hon INTE sagt det? (Eller om någon av de andra faktorerna gått snett.)

Det var visserligen en tillfällighet, allt som händer kan vi ju kalla tillfälligheter. Fast jag tycker att om man upplever en situation som utomstående observatör, och även för de inblandade, utan att veta något så ter sig det mesta slumpmässigt. Men ju mer man vet om de inblandade och om situationen desto mer förutsägbart blir det som händer. Slänger man in en siameskatt i en rottweilerkennel så är resultatet ganska förutsägbart.

En utomstående observatör kan ju tex upptäcka när två personer håller på att bli förälskade i varandra innan de själva märker det. Med det vill jag säga att insikten kanske var oundviklig i det långa loppet. Förr eller senare hade t.o.m. jag kanske fattat.

Ungefär som när man växer upp och mognar, det är olika tillfällen och händelser i livet som gör att vi tvingas växa och se på världen och oss själva på ett nytt sätt. Men utan dessa tillfällen hade vi ju mognat ändå, andra tillfällen hade dykt upp och ordnat det. En del saker sker liksom förr eller senare utan att slumpen behöver sticka ner sitt skitiga finger och röra om.

Jag tycker den frågan är intressant (om än säkert i ditt fall numera hypotetisk), eftersom det för mig litegrann visar vilken effekt tillfälligheter (eller vad vi ska kalla det) kan ha på våra liv. Inte minst mitt liv. En negativ händelse, en negativ kommentar, en motgång, en negativ tanke... Själv känner jag nog att jag är alldeles för "bräcklig" och känslig för sånt, vilket kan ha en negativ effekt både på min tillvaro, min självkänsla, och för den delen även min förmåga att ta tillvara på möjligheter som uppstår. Positiva kommentarer, medgång osv verkar dessutom inte alls påverka mig lika starkt (som det negativa jag nämnde).

(Andra är förstås också välkomna att haka på )

Ja, jag vill ju då förespråka att tillfälligheterna inte har fullt så stor inverkan på våra liv. Mitt intryck av mitt eget liv är att ju mer jag lär mig om mig själv, desto mer logiskt är det att jag hamnat i den livssituationen jag befinner mig i.

[Kiifen]

Johan Ågren

Positivism och existentialism har ju inget överhuvudtaget med varandra att göra. Den ena var en vetenskaplig epistemologisk teori, existentialism har att göra med existentiella frågor. Det är bara rappakalja att blanda samman dessa begrepp. Det finns ett begrepp som ständigt uteblir i dessa diskussioner eftersom vi antar att det så oerhört svårt att uppfylla, nämligen 'visdom'. Att man lärt sig något av sitt liv och andras goda råd. Sina erfarenheter, misstag, framgångar, etc. genom att vara klartänkt och kunnig och kunna genomskåda idioti och göra goda val, osv. Vi har alla förmågan att leva väl, men ifall man tar bort det som skulle kallas för visdom från ens liv då blir man handikappad och beroende av principer, regler och andras åsikter. Våga erkänna att du äger viss mängd klokskap och visdom och att du kan skaffa dig mer sådan eftersom. Varför väljer man en filosofi t.ex.? Jo på grund av sin visdom. Varför väljer man ett ideal? Också på grund av sin hittils skaffade visdom. Ibland behöver man ideal, ibland inte, det är visdom att kunna veta skillnaden.

Bara för att någon säger sig vara fri tänker inte jag att den personen måste leva under illusioner. En modig människa som klarar av att stå för sina åsikter, veta hur man framför dom, veta hur hon skaffar sig det hon vill ha är en hyfsat fri människa. Betydligt friare än den som degraderar sig själv till att följa nån annans regler och ideal. Detta påminner mig om Monty Pythons "Life of Brian":

Brian: Please, please, please listen! I've got one or two things to say.

Crowd: Tell us! Tell us both of them!

Brian: Look, you've got it all wrong! You don't NEED to follow ME, You don't NEED to follow ANYBODY! You've got to think for your selves! You're ALL individuals!

Crowd: Yes! We're all individuals!
Brian: You're all different!
The Crowd: Yes, we ARE all different!
Man in crowd: I'm not...

[PopJimmy]

Kiifen, detta är inget personligt, men ibland säger du så roliga saker som jag bara inte kan hålla mig från att börja kommentera.

Positivism och existentialism har ju inget överhuvudtaget med varandra att göra. Den ena var en vetenskaplig epistemologisk teori, existentialism har att göra med existentiella frågor. Det är bara rappakalja att blanda samman dessa begrepp.

Verkligheten består alltså av olika sammanhang som är helt omöjliga att föra ihop?

Haha. Jag fick en vision framför mig: Påven blir ertappad för att våldta ett barn och några dagar senare får han chansen att förklara sig under ett försvarstal, och då få möjligheten att förklara, hur han, som påve, kunde göra detta: "Min publika roll som påve och vad jag gör i mitt privatliv har ju inget överhuvudtaget med varandra att göra. Det är bara rappakalja att blanda samman dessa"

I ditt liv kanske: Jobb/Vetenskap, Middag, Politik, Fotboll och Knulla är alla HELT oberoende världar som absolut inte går att sammanföra. Att alla dessa världar är helt separerade och opererar enligt HELT olika lagar.

I min värld hänger dock allt ihop.



Här har du ett intressant stycke i.o.f.s. gäller detta logisk posivitism, som inte är samma sak som posivitism, MEN, som sagt du ger ofta tydliga utslag för att vara en scientist som är ivrig förespråkare för båda två, så jag tycker ändå att detta stycke känns relevant och befogat: Detta är f.ö skrivet av Ken Wilber, du vet den där New Agaren som skriver teorier "om allting". Wilber som var en av förgrundsfiguerna i den rörelse man brukar kalla den transpersonella psykologin. Ellis en väldigt erkänd vetenskapsman i vetenskapsetablissemanget, bl.a. professor i klinisk psykologi (läs mer här http://en.wikipedia.org/wiki/Albert_Ellis ) som var en ventenskapsförsvarar och företrädare för logisk positivism, och kritiserade Wilber och den transpersonella rörelsen hårt (detta var för över 20 år sedan, då wilber inte var speciellt känd) Detta är alltså Wilbers svar till Ellis.

There are three important points we should note about logical positivism. The first is that it is a very reductionistic and narrow worldview, since it explicitly excludes, from the realm of genuine knowledge, the worlds of literature, art, music, poetry, most philosophy and religion, sociology, mythology, introspective psychology, and even history (as A.J. Ayer admitted), since none of these conform to strict empirical verification. This is the arid worldview that Whitehead characterized as "quite unbelievable."
Further, if it wishes to be consistent, logical positivism has to exclude purpose, value, and meaning, since these also are non-empirical. But that has led more than one psychologist to point out that such a worldview is technically insane. "Such a view is crazy," says psychiatrist Karl Stern. "And I do not at all mean crazy in the sense of slangy invective but rather in the technical meaning of psychotic. Indeed, such a view has much in common with certain aspects of schizophrenic thinking." Ellis doesn’t succumb to psychosis simply because, as we will see, he doesn’t come close to being logically consistent. But my point is that most scholars now agree that, although it has a few very good points, the overall worldview of logical positivism is extremely narrow and limited, and relying predominantly or exclusively on it is a type of philosophical
suicide or insanity.
The second point is that, as John Passmore put it, "Logical positivism, then, is dead, or as dead as a philosophical movement ever becomes." The reason—in addition to its insane narrowness—is that, as a comprehensive worldview, it is a formal self-contradiction. It says, as
Ellis does, that "Only propositions that can be empirically verified are true." Unfortunately, that proposition itself cannot be empirically verified. Thus, as Huston Smith summarizes it, "The contention that there are no truths save those of science is not itself a scientific truth, and thus in
affirming it scientism [logical positivism] contradicts itself."

Logical positivism, then, taken in and by itself, is marginally insane and foundationally unscientific (unverifiable and self-contradictory). And yet Ellis is bold enough to offer it to the world! He might not be much of a philosopher but the guy’s got brass balls.
The third and strangest thing about logical positivism, taken as a worldview, is that it is a form of hidden absolutism. It says, in effect, that there absolutely are no absolute truths. As Schuon put it, positivism "sets out to reduce every element of absoluteness to a relativity, while making a quite illogical exception in favor of this reduction itself." Ellis says "Science abjures dogmas, certainties, ultimates, and absolutes. It only has tentative and revisable hypotheses. It never even views ’facts’ as incontrovertible." But those statements are not tentative and uncertain.
He clearly means that they are always so in his version of science; in other words, he means it absolutely. That is an absolute truth upon which Ellis rests his logical arse. And it is this powerful but hidden absolutism or dogmatism that pumps Ellis with enough certainty and machismo to tell the entire world that if it followed his system of thinking then global salvation will have arrived.
Such grandiose conceit can only be supported by an equally grandiose dogmatism—in this case, the naive but potent belief in scientism. And Ellises absolutism is all the more pernicious simply because it is hidden or unconscious. He honestly thinks he is more or less free of major irrationalisms, while the whole of his scientism rests squarely a monumental illogic.Ellis is very right about one important point, however: believers in absolutist systems tend to be fanatics, Ellis himself being no exception.

Det finns ett begrepp som ständigt uteblir i dessa diskussioner eftersom vi antar att det så oerhört svårt att uppfylla, nämligen 'visdom'. Att man lärt sig något av sitt liv och andras goda råd. Sina erfarenheter, misstag, framgångar, etc. genom att vara klartänkt och kunnig och kunna genomskåda idioti och göra goda val, osv.

Alltså... snälla Kiifen, kan du inte ta och definiera "klartänkt" för oss. Du kan gärna definiera "idioti", när du ändå är i gång.

Vi har alla förmågan att leva väl, men ifall man tar bort det som skulle kallas för visdom från ens liv då blir man handikappad och beroende av principer, regler och andras åsikter. Våga erkänna att du äger viss mängd klokskap och visdom och att du kan skaffa dig mer sådan eftersom. Varför väljer man en filosofi t.ex.? Jo på grund av sin visdom. Varför väljer man ett ideal? Också på grund av sin hittils skaffade visdom. Ibland behöver man ideal, ibland inte, det är visdom att kunna veta skillnaden.

Jag tycker du verkar vara fullsmockad med priciper, relger och åsikter om vad vetenskap är, hur den bör bedrivas, men som allt för ofta slutar i att du verkar förespråka scientism, dvs ett pseudoreligiöst förhållningsätt till vetenskap.

Bara för att någon säger sig vara fri tänker inte jag att den personen måste leva under illusioner. En modig människa som klarar av att stå för sina åsikter, veta hur man framför dom, veta hur hon skaffar sig det hon vill ha är en hyfsat fri människa.

En "modig människa" som "klarar att stå för sina åsikter". Jo tack, jag träffar dagligen "modiga människor" som vågar stå för deras åsikter, och jag kallar dessa för det mesta för FUNDAMENTALISTER. Däremot är en människa som vågar erkänna bristerna i sina åsikter, snarare än att bara stå för dom, enligt mig en mycket mer fri människa.

Betydligt friare än den som degraderar sig själv till att följa nån annans regler och ideal.

Men du verkar sjäv vara fullsmockad med sekulära, humantisktiska regler och ideal. Menar du att du skapat dessa själv?

[funderare]

Fication, tack för intressant svar! Det du tar upp är nog sånt jag borde fundera mycket mer på, typ genom att fundera mer kring mitt liv och de händelser som lett fram till där jag är nu. På nåt sätt känns det nog rätt mycket som tillfälligheter, eller snarare en kombination av dels tillfälligheter och dels... tja nån slags genomsyrande "riktning" eller hur man ska beskriva det.

[Fication]

Jag kommer att tänka på filmen 'Amelie från Montmarte', där Ameli har ett skarpt öga för detaljer hos människor. Som en tjuv smyger hon sig runt och ändrar små detaljer här och där, en kommentar här och där, utan att någon märker något för att få en person att växa, två att bli ihop osv. Det tycker jag är ett bra exempel på hur saker som av andra verkar slumpmässiga i själva verket är överlagda, fast av någon annan.

Jag ser stora möjligheter.

[Wintran]

Wintran, jag börjar med ditt första inlägg här i tråden, som var mycket intressant, inkl listningen av vad bra självkänsla innebär! Hur kom du förresten fram till punkterna du listade? Genom eget tänkande? Skrev du dem spontant?
De verkar hur som helst intressanta!

Kul att du fann dem intressanta! Jag kom på dem samtidigt som jag skrev inlägget här (det tog sin tid...), och de är nog baserade både på egna upplevelser och andras som jag hört/läst om. Jag har blivit riktigt intresserad av känslor det sista. Önskar bara jag hade mer tid att skriva ner och bena ut dem.

Bekymmersfria människor har oftast bra självkänsla.

Där har du en bra poäng.

Jag satt för några dagar sen och funderade på vad lycka egentligen innebär, och kom fram till att en del av lycka handlar om att kunna leva med sina problem. Nu när du säger det tror jag det är mycket det självkänsla handlar om också.

För att kunna leva med våra problem måste vi kunna släppa dem, för det är bara då vi kan finna ro. För att kunna släppa våra problem måste vi veta att vi faktiskt gjort vårt bästa för att lösa problemet. Oavsett om problemet blir bättre eller inte så kan vi vila i att det nu är bortom oss - vi har gjort allt vi kunnat, eller så mycket som vi varit villiga att göra.

Jag tror det är viktigt att komma ihåg att en stor del av livet handlar om prioritering - om vi inte spenderar tid på något blir vi inte bättre på det. Vi måste därför lära oss att inte ha ångest när vi inte gör saker, eftersom det egentligen handlar om vad vi själva väljer att prioritera.

[Åkes granne]

Självkänsla är identifiering med materian. Varken mer eller mindre.

[suchanother]

Bekymmersfria människor har oftast bra självkänsla.

Där har du en bra poäng.

Eller kanske tvärtom att människor med bra självkänsla är bekymmersfria?