Att leva med borderline och narcissistisk störning

[gottlib]

jag säger som vår familjeterapeut säger till oss:
gör slut. ni är inte bra för varandra. ni passar inte ihop.
hon gör det inte mer komlicerat än så.

Låter som en ganska skön terapeut, faktiskt.

Gottlib, i vilken utsträckning tror du på ert förhållande?

luipa

Svårt att svara på. De sista veckorna har det varit riktigt dåligt, vi har inte kunnat prata med varandra på ett vettigt sätt och vi har båda sagt att vi ska skiljas. Men nu börjar det mjukna upp och min fru börjar prata om sådant vi ska göra tillsammans senare (nästa år). Jag känner att hon inte verkligen menar att hon vill skiljas utan att hon bara uttrycker sin ilska och att det är ett slags ställningskrig. Hon vill testa min styrka och få mig att backa under hotet om skiljsmässa men jag vet att det som så många gånger förr kommer att slå om till att hon älskar mig.

Personligen är jag mycket utthållig och kan ta en hel del motgångar och har hopp om ett bättre liv framöver. Vi har planerat ett annat typ av liv med mindre arbete och betydligt mer fritid i hennes hemland, vi mår båda bättre där pga klimatet och människorna. Men jag vet också att upp och nedgångarna kommer att fortsätta även där och om det ska kunna fungera måste vi hitta en väg ur den här onda cirkeln vi går i. Kanske har vi redan sårat varandra för djupt för att ta oss ur det här. Hon ett behov att ge igen för gamla saker och har mycket svårt att starta om på nytt. På slutet har även jag börjat fundera på om jag kan glömma allt som varit eller om min ilska mot henne kommer att bli bestående.

Idag var det fint väder och hon hade en fin klänning och den parfymen som hon använde när vi träffades för mer än 15 år sedan. Det väckte fina minnen från tiden då vi var förälskade.

[funderare]

Den här tråden fångade mitt intresse, och jag följde den med rätt stort intresse. Du Gottlib får gärna berätta mer om hur det går, dvs ifall det inte känns för personligt eller jobbigt att göra det.

Min huvudreflektion i övrigt var - vilken jag nu lite sent om sider delger - att jag kände med tjejen (dvs Gottlibs flickvän). Det låter ju inte som att hon har det så lätt? Dunka en sten i huvudet, självmordsförsök, osv. Jag fick även intryck av att hon ju verkar mottaglig för hjälp, i och med att hon följde med till (sorry om mitt minne sviker) terapeuten, rådgivaren, etc.

Sen verkade ju diagnosen vara av lekmannaslag - men kan förstås vara rätt för det!.

Jag noterade även hur länge ni hållit ihop, det var ju typ 10 år eller nåt, och 7-8 år sedan du första gången ringde psykjouren pga saker hon gjort. Innan jag läste det trodde jag typ att ni båda två var rätt unga (typ kring 20 år), och att relationen kanske varat i typ 0-3 år eller nåt. (Ja, det här är väl inte mycket till kommentar från mig.)

Jag känner förstås även för dig!

Men som sagt, det verkar jobbigt för tjejen, och jag tycker vissa av sakerna som skrivits här i tråden (av andra) låter så hårda. För är hon sjuk så råder hon väl inte fullt ut för hennes mer destruktiva aktioner? Det är nog inte alltid så lätt, är vi nog många här som kan intyga, särskilt inte om man mår dåligt och är mitt inne i något (depression, osv).

[Skogsälvan]

funderare, du har helt rätt i att det är fruktansvärt plågsamt för den drabbade, men även för dennes anhöriga. Tyvärr, florerar det en massa fördomar om psyikisk ohälsa som skrämmer omgivningnen. Rör det sig om psykotiska reaktioner så är egentligen inte den drabbade drabbad av samhället, då denne inte upplever det på det sättet. Det är de anhöriga som får ta smällen. Och jag är genuint ledsen att det inte finns mer stöd för dessa människor. Det säger väl sig självt att det måste vara enormt psykiskt påfrestande att ha fött en galning till son?

[Luipa]

funderare, kul att du bidrar med ditt perspektiv.

Ska man jämföra lidande tror jag också, utan tvekan, att t ex en självmordbenägen person lider mer än omgivningen. Men det jag framförallt förespråkat i denna tråd är fasta gränser gentemot destruktivt beteende. Fastheten bör helst praktiseras utifrån en kärleksfull grund men det är inte alltid vi är så goda. Dessa gränser tror jag verkligen kommer den självmordbenägne till gagns även om jag främst argumenterar utifrån den närståendes perspektiv.

Jag tror däremot inte att någon part tjänar på att bli bemött som offer. Huruvida det är relevant att tala om offer eller inte är en annan diskussion men rent pragmatiskt så försvårar offerinställningar sunda relationer.

Sen verkade ju diagnosen vara av lekmannaslag - men kan förstås vara rätt för det!.

I det inledande inlägget beskriver gottlib att diagnosen återfinns i hennes journal som härstammar från en psykiatriker.

[Kiifen]

Instämmer med teurapeuten, gör slut fort som faan! Det GÅR inte att förändra en sådan person du beskriver. Det är OMÖJLIGT. Jag har också varit ute för ett destruktivt förhållande och jag blev liksom det skyddande bihanget kring en mentalt sargad människokropp som inte orkade med någon självinsikt. Innan jag träffade henne var jag en oerhört harmonisk person, när jag gjorde slut fick jag ta itu med en massa sår hon lyckats riva upp i mig och det tog tid att läka dom.

Att leva tillsammans med en annan människa ska bygga på kärlek och respekt, man sk ainte vara nån jävla teurapeut eller surrogatförälder till partnern. Det är ett faktum men måste acceptera. Men det är klart, jag kan inte tala för hela mänskligheten, var och en får göra som dom vill.

[Skogsälvan]

Kiifen, jag håller med dig om att det är önskvärt att det ligger till på det sättet, men "nöd och lust" då? Anser du att det är moraliskt rätt och försvarbart att man avslutar ett förhållande för att den man älskar har problem? Du tycker inte att ge och ta är det som gäller, utan bara ta? Trådskaparen har det svårt, liksom hans tjej och jag förstår dilemmat. Kanske är det bäst att förhållandet avslutas, jag är inte tillräckligt insatt för att göra den bedömningen, men i min värld är det både korkat, omoget och egoistiskt att avsluta ett förhållande för att den andre har drabbats av ett problem. En människa är betydligt större än sin diagnos.

[funderare]

Skogsälvan; jag tycker ordet "galning" låter lite väl negativt, och jag ser kanske inte riktigt kopplingen till psykos (eller är borderline alltså en form av psykos?). Men vi är nog överens om att det är plågsamt för bägge parter.

Luipa; jag kan ha blandat ihop vad gällde diagnosen. I övrigt håller jag med dig om att gränser kan vara till gagn. Nu upplevs mina liknelser kanske som knepiga, typ att det känns illa att vara sträng mot hundvalpen när man är ute och går med den, eller att neka det gråtande barnet att se på tv sent på kvällen, men visst finns väl vissa likheter i resonemangen - typ att både hunden och barnet i slutändan brukar tjäna på reglerna? Samma sak gäller väl inom relationsvärlden då även vad gäller att sätta regler kring exempelvis otrohet, eller för den delen destruktiva självmordsbeteenden? Kanske rentav ännu mer, pga det sistnämndas skadliga natur. Alltså bör man - för att förhindra att den destruktive fortsätter i destruktiva banor - sätta upp gränser och tala om för denne att detta inte är okej. För kanhända testar den destruktive gärna gränserna? Och om effekten blir att det är "okej" (typ), så fortsätter denne att se hur långt det går att gå (dvs hur mycket partnern klarar av)? Jag tror jag är med.

Offerperspektivet var intressant, dvs att oavsett om personen är offer eller ej så vinner man på att inte bemöta personen som vore denna ett offer. Ska fundera mer kring det.

[Skogsälvan]

funderare: Ha överseende med mig, jag är lite disträ. När jag skrev galning menar jag en människa som uppfattas som avvikande, konstig, vilken man får negativa associationer till. Det är väldigt svårt för närstående till psykiskt sjuka på många plan.

[gottlib]

Mycket att kommentera så jag missar nog en del men jag känner som skogsälvan med "i lust och nöd". Man ställer upp för varandra när man har det svårt. Hon har på flera sätt varit bra för mig i min utveckling trots att hon har en mycket svår sjukdom där symptomen blivit alltmer framträdande med åren. Samtidigt förstår jag dom som säger att det är bäst att göra slut även om jag har svårt att acceptera det budskapet. Vad som är det riktiga beror väl egentligen på om man är bra för varandra eller om man kanske bara skadar varandra och att båda skulle få ett bättre liv genom att gå skilda vägar.

Luipa, det märks att du har erfarenhet, många kloka ord tycker jag. Hon är nu utomlands och jag i Sverige men hon ringer nästan varje dag och vill att jag kommer. Jag försöker jobba på det här med gränser och försöker få henne att acceptera sin sjukdom. Det har hon visserligen gjort till viss del men hon lägger till sist alltid skulden på mig, det är jag som skapat hennes sjukdom genom att inte ge henne det hon behöver (tillräckligt med närhet och kärlek mm.).

Jag vill att hon ska bli beredd att göra kompromisser, det är något som aldrig funkat mellan oss. Antingen accepterar jag hennes beslut eller så måste jag strunta blankt i det och gör som jag själv vill. Vill att hon ska lära sig att också jag är en individ som kan vilja göra sig på annat sätt och att man måste lyssna på den andre för att kunna hitta en väg som båda kan acceptera.

Hon har tyvärr mycket svårt att anpassa sig på något sätt men jag märker ändå att när jag står fast vid att jag inte vill fortsätta om hon inte gör förändringar och accepterar sin sjukdom fullt ut så mjuknar hon ändå lite. Hon har en stor konflikt inom sig nu, jag har aldrig tidigare så tydligt visat att jag inte vill fortsätta under de här förutsättningarna och hon tror därför att jag har hittat någon annan. Tror nog att det där med bra gränser för vad som är acceptabelt är hälsosamt för oss båda men det känns som vi har en lång väg att vandra.

funderare, jo visst testar hon gränser och om man inte är stabil så hamnar man snart i en omöjlig situation. Det är svårt det här, om jag ger efter när hon slår sig själv eller gör självmordsförsök så belönar jag det beteendet. Samtidigt om jag inte ger efter kanske det eskalerar än värre. Jag försöker visa att jag hatar det betendet och att det inte är ett sätt som hon kan styra mig med.

[Rafael]

Gottlib, det är intressanta tankar. Väldigt svårt att egentligen ge några råd såhär på ett forum, men jag tror att du bör pröva på att uppsöka en psykolog/analytiker/psykiatier. Det kanske inte är något för dig, och mycket beror på samspelet patient-läkare/analytiker osv, men det verkar som om du har lite för mycket av dig själv i det här för att kunna vara "objektiv". Med tanke på att man inte jsälv är medveten om det man är omedveten om, kan du kanske bättre hjälpa din fru. Att du t.ex. ville flytta ihop med din fru direkt trots att hon inte ville det, + att du inte ville bo särbo med henne, kanske är något som hade varit bra för hennes självreflektion, men inte bra för dina behov. Svårt det där...

I vilket fall bör du ransaka dig själv, och fundera på vad du faktiskt ställer upp med. Det är ju inte alls säkert att din fru faktiskt kommer förändras. Inget du behöver svara på i sak, men har du några tankar om varför din fru betéer sig som hon gör, och då alltså utanför ett "makt"-perspektiv. Vad har fött det här behovet hos henne tror du? (som sagt behöver ej ge svar, men kan vara bra att ha någon åsikt om).

Trist att du tappat alla dina barndommsvänner, väldigt vanligt tycks det. Detta måste väl göra att du är rädd att förlora din fru? Väldigt vanligt med män som har allt socialt genom frun och därför direkt hittar någon ny efter en skiljsmässa.

[gottlib]

Jo Rafael, jag har försökt att vara objektiv och rannsaka mig själv men håller med dig i allt du skriver. Det finns en risk att man manipuleras av en sjuk person och tror att man har en skuld trots att man inte har det, men det finns också en risk att man uttnyttjar situationen och lägger all skuld på den andre då hon har en diagnos. Det är därför jag inte har försökt skönmåla mitt agerande så att jag kan få synpunkter från lite friska ögon.

Jag känner att jag i vissa situationer har agerat utifrån en rädsla att förlora henne och i och med det en stor del av det sociala livet. Samtidigt är det mer än så, vi har delat många år tillsammans och jag skulle uppleva det som att förlora en historia om vi går skilda vägar. Som att tappa flera år av livet. Har den senaste tiden fått rätt så tydliga inviter från en av hennes (inte så nära) vänninor som har förstått att vi har problem, men att byta fru är inte som att byta bil för mig. Även om jag inte skulle få problem att bygga upp nya sociala relationer så känner jag mig inte lockad av att gå den vägen. Kanske beror det delvis på mina erfarenheter om hur min fru och jag träffades men också på att jag vill min fru väl oavsett om vi klarar av att leva tillsammans eller inte. Jag tror alltså inte det bara handlar om att jag är rädd att bli ensam även om den faktorn finns med där till en del.

Har också funderat på att själv söka hjälp. Det finns en del som jag måste klara ut hos mig själv, som att jag numera snabbt blir mycket stressad och irriterad utan egentlig orsak. Tror att det är en kombination av flera orsaker som pågått under många år, familjesituationen, stressigt arbete och flera andra projekt. Utbränd skulle väl många kalla det för.

[Kiifen]

Kiifen, jag håller med dig om att det är önskvärt att det ligger till på det sättet, men "nöd och lust" då? Anser du att det är moraliskt rätt och försvarbart att man avslutar ett förhållande för att den man älskar har problem? Du tycker inte att ge och ta är det som gäller, utan bara ta? Trådskaparen har det svårt, liksom hans tjej och jag förstår dilemmat. Kanske är det bäst att förhållandet avslutas, jag är inte tillräckligt insatt för att göra den bedömningen, men i min värld är det både korkat, omoget och egoistiskt att avsluta ett förhållande för att den andre har drabbats av ett problem. En människa är betydligt större än sin diagnos.

Det är fördjävligt att vissa människor drabbas av psykiska sjukdomar, men en kärlekspartner är inte i rätt situation att kunna förändra dom. Man kan vara världens gulligaste och snällaste, men det enda som kommer hända är att det blir en gullig och genomsnäll person mindre i världen, för dom förstör nämligen de gulliga och snälla personerna.

Borderline hör inte till de sjukdomar eller besvär man kan drabbas av som förkylning eller myggsveda, deras aktualisering ligger lång tillbaks i tiden, de finns heller ingen sjukdomsinsikt, det är en oerhört lång tillfriskningsperiod, som inbegriper intensiv kognitiv terapi, insiktsträning som inbegriper konfrontation och även medicinering - det är alltså inte något som bara kan botas med enbart kärlek. Om de mot förmodan blir botade kan de bli suicidala eftersom de då inser allt dom gjort mot sina närmaste och allt dom gått miste om - saker sjukdomen höll dom omedvetna om.

Det är heller inte säkert att dom vill stanna kvar i den relation dom är i nu eftersom det är sjukdomen som valt partnern. Det är samma syndrom som med hustrumisshandlare, det ÄR kvinnor med en viss slags inställning som dras till män som förnedrar och slår dem, samma sak med män som dras till kvinnor som förnedrar och utnyttjar dom.

Jag är inte helt säker på vad för slags moral du talar om...

[Luipa]

Det är svårt det här, om jag ger efter när hon slår sig själv eller gör självmordsförsök så belönar jag det beteendet. Samtidigt om jag inte ger efter kanske det eskalerar än värre.

Detta är gränssättningsproblemet á la nötskal. Jag tror att den andra parten tjänar på att bli behandlad som vore hon i grunden frisk och jämlik. Det blir då det friska man relaterar till och på så sätt hjälper henne att relatera till det också. Men obs, jag är lekman på området.

Vad som är det riktiga beror väl egentligen på om man är bra för varandra eller om man kanske bara skadar varandra och att båda skulle få ett bättre liv genom att gå skilda vägar.

En separation kan också leda till att den ena får en positiv nystart men den andre får det svårare eller oförändrat besvärligt. Jag tycker inte en separation behöver vara felaktig per definition om den leder till att den ena partens hälsa försämras. Det är svårt att säga vilken separation som är 'rätt' eller 'fel'. Ibland handlar det om ren överlevnad.

Jag är också för 'nöd och lust' - tänkandet men inte in absurdum. Partnern är inte bara kärlekspartner utan även en livskamrat (beror förstås på). En förutsättning är däremot att den stabilare inte förlorar sin stabilitet för då finns snarare risk för total försämring. Det beror alltså på.

[Skogsälvan]

Kiifen, (ursäkta mig men nu blir det något OT) på vad baserar du att det är en viss typ av kvinnor som involverar sig i relationer där kvinnomisshandel utbryter? Vad menar du? Tror du att dessa kvinnor vill bli misshandlade? Jag förstår inte. Det är ju inte så att det handlar om en örfil på första daten, utan något mångfacetterat som växer fram successivt.

[gottlib]

Kiifen, (ursäkta mig men nu blir det något OT) på vad baserar du att det är en viss typ av kvinnor som involverar sig i relationer där kvinnomisshandel utbryter? Vad menar du? Tror du att dessa kvinnor vill bli misshandlade? Jag förstår inte. Det är ju inte så att det handlar om en örfil på första daten, utan något mångfacetterat som växer fram successivt.

Jag tror nog att det ligger mycket i det där. Ens uppväxt formar dig som person, om du tex. blivit tvungen att redan som barn ta ett vuxenansvar pga. av att föräldrararna haft problem med exempelvis alkohol så kan barnen välja olika roller. En roll är man blir den som tar ansvar och hjälper andra som har det svårt. Som vuxen finns det då en risk att man omedvetet söker sig till personer med problem av olika slag. Detta kan upprepas gång på gång utan att man inser vad man håller på med. Man har helt enkelt hittat en trygghet i att vara den som hjälper, någon annan roll har man inte tränats i att klara och därför finns det, hur konstigt det än kan låta, en trygghet i att välja samma destruktiva förhållanden.