dk skrev:Anna Sara skrev:Nej. Alltså hon sa t.ex. en gång när jag var liten att hon skulle söka en psykolog för sitt barn om någon blev homosexuell. Hon tycker att de "trasslar in sig" och har ett fisförnämt komplex, säger det uppenbart angående bisexualitet att liksom det är ett brott mot idealismen.
Menade hon kanske att ett fisförnämt komplex ändå var bättre än bara ett komplex?? Om du blev homo skulle hon iallafall ha ett riktigt problem och kunna gå till psykolog?
Är det lite så du menar med krisidealism, som du skrev tidigare? Att man har ett ideal att vara utanför all struktur och alla ramar? För mig innebär kris ivarjefall det, att man "är mellan" något, att man saknar fast mark under fötterna. PÅ vilka sätt mer än att vara bi/hetero lever du ut din krisidealism, Anna-Sara?
Alltså upphöjt och förvirrat, ja typ. Det känns som om hon tror att andra är "avundsjuka och har dåligt självförtroende" (som hon brukar uttrycka) och därför projicerar komplex i individer, t.ex. homosexuella människor.
Jag tänkte för några år sen hela tiden på hur min barndom (och där i krisen) hur den traumatiserat, präglat eller skapat mig, jag vet inte hur stor relevans en konflikt med krisen som epicentrum har.. det blir som en "psykos". Jag provocerar inte för sakens skull förutom när jag drabbas av det man kan kalla för psykos, men också under en kränkning som jag inte kan försvara mig imot eftersom bevisbördan blir för tung eller något man snubblar på. Genom en sån här spiral uppstår en evolverande kris jag mer bekvämt håller mig fast i. Genom omgivningen så kan jag låsa mig när de behöver något av mig som förut stod i extrem konflikt till dem själva, vilket min integritet inte håller för, (min mamma har en t.ex. en grej med att diagnosisera mig och kan säga att det finns en särskild paranoia inom ett viss kriterium, gentemot sina föräldrar, osv....) Det är på något sätt den här kultur som jag står eller uppstår i som jag matats med, magiskt tänkande som jag föraktar. Om jag ska vara självsäker så hävdar jag att en krisidealism och den romantiska kollektivism pekande på en omdefiniering av individualismen som det innebär, problematiken med känslan av ansvaret, som inte bär för en enskilds tro.. att det är en upplysning av struktur/känslor i utvecklingens dramatik, en långsam förändring genom nödvändiga kollapser, man måste ha attraherat in så pass mycket av det vittnesmaterial som förlöser trögheten så att en ny plattform kan formas av ens kärna. Jag har en slags attraktion till obalans, det är en estetik jag kan befinna mig i på ett annat sätt.
Det här var en utläggning av min primära konkreta situation inte ett så bra svar, men det kommer kanske lite senare, jag tycker krisidealism är ett bra ämne.
