sailaways: du har rätt i att förlåta är att göra det omöjliga, om det vore möjligt vore det inte att förlåta. Men just däri, att ge blank fan i vad som är möjligt eller inte ligger väl just förlåtelsen?
http://youtube.com/watch?v=dwDZ6jrDgdg&feature=related
Jag vet fortfarande inte vad du menar med "äkta" i det här sammanhanget eller hur man skulle kunna veta när man är just det eller när man inte är det?
Självhat
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Avantgardet skrev:Du menar på sätt och vis döden som att ta död på den egna personen, men inte som i att ta livet av sig? En karaktärsdöd? Då kan jag hålla med dig om att det är en utomordentligt nyttig efarenhet som alla borde genomgå.
Mmm... syftar på sund självkritik och acceptans av ens egna brister i syfte för att ev. förändra det som klämmer en själv i själen eller bara medvetandegöra det för att ta sig sitt egna ansvar om inte annat. På sätt och vis tar man död på en viss bekvämlighet inom sig, för att bereda mer utrymme för det man egentligen är i sin helhet.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
sailaways: Varför får jag hela tiden intrycket att du drar likhetstecken mellan identiteten och självet? Det är en mycket problematisk föreställning. Jag ser inte vi har något själv att "reclaima", vi är alltid nya hela tiden (i varje situation och sekund). Vi ändras i takt med tiden, att hålla fast vid en identitet är ett fåfängt självplågeri i mina ögon. Förstår du hur jag tänker här?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
sailaways skrev:Förlåtelse är en LÖGN, endast en kompromiss av något.
Hurså ?
Om jag alltid har umgåtts med människor som får mig att må dåligt vore det på plats med en fet insikt. Insikten blir inte av om inte jag förstår vidden av det skedda, känner smärta, ångrar och väljer om. När jag inser att jag är värt bättre har jag tagit till mig min självkritik, förstått att jag gjort mig själv illa och ha överseende med det men inte göra om det. Det är förlåtelse för mig. Hur skulle det kunna vara en lögn om jag insett sanningen ?
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Som jag ser det kan självet ha två former: upplevande eller upplevt. Subjekt och objekt med andra ord. Det är en spricka i verkligheten som vi aldrig förmår överbrygga. För att nå det senare krävs reflexion, vilket med nödvändighet innebär att det är en (re)konstruktion - vilket alltså också innebär att den alltid lider under möjligheten att ett falskt element smyger sig in. Det är en självobjektifiering, en tankekonstruktion som ger sken av något fast, beständigt.
Psykologerna skapar ett allt större vokabulär med tiden för att täcka in allehanda upplevelser. Men innebär det att du lider av något, eller att du söker något som inte finns? Jag vet inte vad depersonalisation är för något. I mina öron klingar det kristen vanföreställning (själ), med ett stänk av Descartes dualism. Närvaro är allt som är. Endast närvaro är. Frånvaro är ett slags fantom, som förvisso är en väsentlig beståndsdel i vår "verklighet" men likväl är den inte (åtminstone inte för-handen-varande).
Själv tycker jag Derrida behandlar förlåtelsen på ett utmärkt sätt (lade du märke till den distinktion han gjorde på "förlåtelse" och försonings-"kalkyl"?). Och han berör ju där också just denna "spricka" som jag söker belysa. Är du någon eller något? Dessa kategorier finns hela tiden i vårt språk, och det gäller därför att vara uppmärksam. Älskar man t.ex. Någon (som en absolut singularitet) eller älskar man Något (med en viss karakteristik)? Psykologerna är inte alltid tillräckligt uppmärksamma på de metafysiska antaganden de själva gör, och du skall absolut inte lita blint till dem. De behöver livnära sig också, därför SKAPAR de dessa benämningar och gör sig själva "nödvändiga".
För mig är förövrigt vad som hänt inte lika intressant som det som sker här och nu, det bekommer mig inte i lika stor grad (och att hålla fast vid det, gravitera kring det skedda, är att föra in det i nuet och levandegöra det - i en bemärkelse självplågeri).
Psykologerna skapar ett allt större vokabulär med tiden för att täcka in allehanda upplevelser. Men innebär det att du lider av något, eller att du söker något som inte finns? Jag vet inte vad depersonalisation är för något. I mina öron klingar det kristen vanföreställning (själ), med ett stänk av Descartes dualism. Närvaro är allt som är. Endast närvaro är. Frånvaro är ett slags fantom, som förvisso är en väsentlig beståndsdel i vår "verklighet" men likväl är den inte (åtminstone inte för-handen-varande).
Själv tycker jag Derrida behandlar förlåtelsen på ett utmärkt sätt (lade du märke till den distinktion han gjorde på "förlåtelse" och försonings-"kalkyl"?). Och han berör ju där också just denna "spricka" som jag söker belysa. Är du någon eller något? Dessa kategorier finns hela tiden i vårt språk, och det gäller därför att vara uppmärksam. Älskar man t.ex. Någon (som en absolut singularitet) eller älskar man Något (med en viss karakteristik)? Psykologerna är inte alltid tillräckligt uppmärksamma på de metafysiska antaganden de själva gör, och du skall absolut inte lita blint till dem. De behöver livnära sig också, därför SKAPAR de dessa benämningar och gör sig själva "nödvändiga".
För mig är förövrigt vad som hänt inte lika intressant som det som sker här och nu, det bekommer mig inte i lika stor grad (och att hålla fast vid det, gravitera kring det skedda, är att föra in det i nuet och levandegöra det - i en bemärkelse självplågeri).
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Tror att jag börjar förstå varför du skriver som du gör. Du JÄMFÖR dig själv och DIN förmåga med någonting som inte är. Så kan vi aldrig förlåta... det är sant och jag är ledsen att du inte finner ro och utrymme i dig själv att göra det du själv kan. Du låter onekligen hård mot dig själv... god bless ya :wink:
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag är inte säker på att jag förstår frågan.
Men angående detta "MÅSTE" som du skriver, varför då? Says who? Psykologer kommer med sina måsten, men då måste (!) man fråga sig varför. Jag följde en gång en kausalitetskula tillbaka genom tiden och såg den rulla in på min barndoms köksgolv, för att där plockas upp av en fyraårig jag. Scenen var uppbrottet mellan mina föräldrar. Jag fällde några tårar i självömkan. Sen insåg jag att det var onödigt. Om allt är bra som det är just här och nu så innebär det ju att allt som skett lett fram till detta bra, och därför är allt i sin ordning. Det går att kontrastera mot min brors perspektiv som är fullkomlig bitterhet, han sitter och sörjer vad han "kunnat" bli men aldrig blev p.g.a. av farsans supande. Vad är poängen? Han kan ju fortfarande göra av sig själv vad än han kan tänkas vilja göra av sig själv, det enda som står i vägen för honom är just detta fasthållande av det förflutna - den bitterhet och offermentalitet som följer därpå. Jag har gått igenom fruktansvärt mycket skit. Många som knarkat ihjäl sig och slikt. Jag är glad att jag själv lever - mot alla odds. Jag har mig själv, tak över huvudet, mat i magen, vad mer skulle jag kräva? So what mitt liv har varit, och är, kaos från början till slut? Vem i helvete är vettigare? Vem är "bättre"? Och sure, jag har ångest emellanåt, kraftig, där jag sitter och stirrar in i en tapet två eller tre dygn i streck med fullkomligt död och stum blick. Men jag låter det komma, och jag låter det gå. Mörka tankar som för mig ut till intighetens brant och bortom. Men det är bara livet, inget dödligt. Visst låter jag minnen dyka upp i mitt sinne, hemska sådana också, men minnen är allt de är. Istället för att söka "lösa" dem på något sätt låter jag dem bara vara vad de förefaller vara (och jag vet med säkerhet att de kommer ändras med tidens gång, och komma att betyda helt andra saker än vad de här och nu betyder för mig - jag är en berättelse som är långt ifrån färdigskriven ännu). Det är bara ta det piano, finns de som har det så långt mycket djävligare.
I själva verket är jag en självplågare av rang. Jag svälter mig själv emellanåt, jag drogar för mycket och tycker synd om mig själv när jag är avtänd. Jag motionerar knappt nåt nu för tiden. Min katt är mitt mesta sällskap. Men jag är herre över min tillvaro. Ibland kraschar jag, springer till psykologer och beteendeterapeuter. De kan inte hjälpa mig ett skit - för jag vill i grund och botten inte byta ut mina lögner mot deras, det är biverkningar i vilket fall som. Medicinen är dock kul, lindrar plågorna. Ångesten är inte så pjåkig - det är den som driver mig framåt, motiverar mig till förändring, och inte minst så inspirerar den mig. Jag skulle vara grå och livlös, en zombie, utan min sporadiska ångest.
Depersonalisation? Jag fattar fortfarande inte ett skvatt. Du är ju där, inte sant? Personlighet har du ju också. Inte nog med det - du tycks mig helt okej. Hade jag kunnat hade jag gett dig en kram och bjussat på en spliff.
Nyckelpersoner - kommer och går, med eller utan nycklar. Det är du som tillskriver dem den makt de har över dig. Du överlåter aktivt din egen makt till dem. Det är okej att göra, jag gör själv så, men det är viktigt att veta att man själv har del i det. Glöm det där "MÅSTE". Jag måste fan ingenting, vill jag så sätter jag mig ner och svälter ihjäl, och jag är tjurskallig nog att bevisa en poäng av det slaget. Döm inte ditt lidande, njut av det. Vin är väl egentligen inte det godaste, rätt bitter smak, ger lätt huvudvärk, men nog går det njuta av alltid. För att inte tala om vad det är för skit folk stoppar i sig (tänk surströmming). Du behöver inte värdera dina känslor, men om du gör det så ta och värdera dem som DU vill se dem värderade och inte som pysskologerna säger.
Men angående detta "MÅSTE" som du skriver, varför då? Says who? Psykologer kommer med sina måsten, men då måste (!) man fråga sig varför. Jag följde en gång en kausalitetskula tillbaka genom tiden och såg den rulla in på min barndoms köksgolv, för att där plockas upp av en fyraårig jag. Scenen var uppbrottet mellan mina föräldrar. Jag fällde några tårar i självömkan. Sen insåg jag att det var onödigt. Om allt är bra som det är just här och nu så innebär det ju att allt som skett lett fram till detta bra, och därför är allt i sin ordning. Det går att kontrastera mot min brors perspektiv som är fullkomlig bitterhet, han sitter och sörjer vad han "kunnat" bli men aldrig blev p.g.a. av farsans supande. Vad är poängen? Han kan ju fortfarande göra av sig själv vad än han kan tänkas vilja göra av sig själv, det enda som står i vägen för honom är just detta fasthållande av det förflutna - den bitterhet och offermentalitet som följer därpå. Jag har gått igenom fruktansvärt mycket skit. Många som knarkat ihjäl sig och slikt. Jag är glad att jag själv lever - mot alla odds. Jag har mig själv, tak över huvudet, mat i magen, vad mer skulle jag kräva? So what mitt liv har varit, och är, kaos från början till slut? Vem i helvete är vettigare? Vem är "bättre"? Och sure, jag har ångest emellanåt, kraftig, där jag sitter och stirrar in i en tapet två eller tre dygn i streck med fullkomligt död och stum blick. Men jag låter det komma, och jag låter det gå. Mörka tankar som för mig ut till intighetens brant och bortom. Men det är bara livet, inget dödligt. Visst låter jag minnen dyka upp i mitt sinne, hemska sådana också, men minnen är allt de är. Istället för att söka "lösa" dem på något sätt låter jag dem bara vara vad de förefaller vara (och jag vet med säkerhet att de kommer ändras med tidens gång, och komma att betyda helt andra saker än vad de här och nu betyder för mig - jag är en berättelse som är långt ifrån färdigskriven ännu). Det är bara ta det piano, finns de som har det så långt mycket djävligare.
I själva verket är jag en självplågare av rang. Jag svälter mig själv emellanåt, jag drogar för mycket och tycker synd om mig själv när jag är avtänd. Jag motionerar knappt nåt nu för tiden. Min katt är mitt mesta sällskap. Men jag är herre över min tillvaro. Ibland kraschar jag, springer till psykologer och beteendeterapeuter. De kan inte hjälpa mig ett skit - för jag vill i grund och botten inte byta ut mina lögner mot deras, det är biverkningar i vilket fall som. Medicinen är dock kul, lindrar plågorna. Ångesten är inte så pjåkig - det är den som driver mig framåt, motiverar mig till förändring, och inte minst så inspirerar den mig. Jag skulle vara grå och livlös, en zombie, utan min sporadiska ångest.
Depersonalisation? Jag fattar fortfarande inte ett skvatt. Du är ju där, inte sant? Personlighet har du ju också. Inte nog med det - du tycks mig helt okej. Hade jag kunnat hade jag gett dig en kram och bjussat på en spliff.
Nyckelpersoner - kommer och går, med eller utan nycklar. Det är du som tillskriver dem den makt de har över dig. Du överlåter aktivt din egen makt till dem. Det är okej att göra, jag gör själv så, men det är viktigt att veta att man själv har del i det. Glöm det där "MÅSTE". Jag måste fan ingenting, vill jag så sätter jag mig ner och svälter ihjäl, och jag är tjurskallig nog att bevisa en poäng av det slaget. Döm inte ditt lidande, njut av det. Vin är väl egentligen inte det godaste, rätt bitter smak, ger lätt huvudvärk, men nog går det njuta av alltid. För att inte tala om vad det är för skit folk stoppar i sig (tänk surströmming). Du behöver inte värdera dina känslor, men om du gör det så ta och värdera dem som DU vill se dem värderade och inte som pysskologerna säger.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
sailaways skrev:När ens inre organiska känslomässiga system har kränkts så pass att man kommer in i en negativ spiral kan en frånvaro- en bortkoppling ske i syfte till försvar mot verkligheten.
Man MÅSTE föra in det som varit, den känslomässigt obehandlade gårdagen, för att i framtiden kunde leva i nuet. Annars kommer man föralltid vara låst i reaktiva ångestcykler.Se på ert eget liv så förstår ni att så är fallet, bara att det förekommer i olika differerande grader.
Jaha.. jag har personligen åkt runt i den där helvetescylindern mot min fria vilja och tvingades att acceptera det som varit eller dö. Var det något mer du hade att tillägga ?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 28 och 0 gäster