Sceptisk vart skulle du placera din egoism Etisk, Rationell, Psykologisk eller Sceptisk egoism?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Egoism
Vad kallar du roffande och glupska personer som Enron's fd. Ceo Jeff Skilling & skandias fd vd Lars-Erik Pettersson?
Bra eller dåliga egoister?
Vi klarar inte av altruism
Moderator: Moderatorgruppen
Det är ingen som tvingar dig att läsa mina inlägg Avantgardet.
Fromm
Jag skulle inte placera "min egoism" alls då den inte verkar ha något med dom perspektiven att göra. Det finns såklart delar som stämmer överens men jag betraktar min uppfattning som ett work-in-progress.
Du frågar om bra och dåliga egoister. Egoism är egoism och det finns inget etiskt i egoism överhuvudtaget. Egoismen är varken bra eller dålig, den är bara som den är, dvs egenintresse. Eftersom alla människor drivs av egenintresse är vi alla potentiellt lika "roffande" som både Jeff och Lars-Erik.
De flesta av oss har dock inte möjligheten att roffa på ett sådant sätt som en ledare för ett stort företag eller politiker i ett land. Och alla VD's roffar heller inte på sätt som är olagliga. Men frågan är, finns det överhuvudtaget någon som väljer att avstå från att få pengar helt utan att behöva anstränga sig? Vilket belopp skulle man nöja sig med? En miljon? Tio miljoner? Saken är den att man skulle aldrig nöja sig vid något belopp, även om man fick en miljard så räcker inte det. När man väl fått den vill man ha två miljarder, fem, tio, hundra. Det finns ingen hejd på glupskheten hos någon.
Det enda som kan hindra en från att roffa på ett område är för att man hittar något annat som är mer intressant och mer tillfredställande. Till exempel socialt status. Om ett intresse skulle konfliktera med ens aptit på social status så hamnar man i ett läge där man antingen får välja eller så gömmer man undan sådana intressen som inte lämpar sig socialt. Att välja är processen att göra sådana avvägningar.
Fromm
Jag skulle inte placera "min egoism" alls då den inte verkar ha något med dom perspektiven att göra. Det finns såklart delar som stämmer överens men jag betraktar min uppfattning som ett work-in-progress.
Du frågar om bra och dåliga egoister. Egoism är egoism och det finns inget etiskt i egoism överhuvudtaget. Egoismen är varken bra eller dålig, den är bara som den är, dvs egenintresse. Eftersom alla människor drivs av egenintresse är vi alla potentiellt lika "roffande" som både Jeff och Lars-Erik.
De flesta av oss har dock inte möjligheten att roffa på ett sådant sätt som en ledare för ett stort företag eller politiker i ett land. Och alla VD's roffar heller inte på sätt som är olagliga. Men frågan är, finns det överhuvudtaget någon som väljer att avstå från att få pengar helt utan att behöva anstränga sig? Vilket belopp skulle man nöja sig med? En miljon? Tio miljoner? Saken är den att man skulle aldrig nöja sig vid något belopp, även om man fick en miljard så räcker inte det. När man väl fått den vill man ha två miljarder, fem, tio, hundra. Det finns ingen hejd på glupskheten hos någon.
Det enda som kan hindra en från att roffa på ett område är för att man hittar något annat som är mer intressant och mer tillfredställande. Till exempel socialt status. Om ett intresse skulle konfliktera med ens aptit på social status så hamnar man i ett läge där man antingen får välja eller så gömmer man undan sådana intressen som inte lämpar sig socialt. Att välja är processen att göra sådana avvägningar.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Sceptisk skrev:Jag skulle inte placera "min egoism" alls då den inte verkar ha något med dom perspektiven att göra.
Det finns såklart delar som stämmer överens men jag betraktar min uppfattning som ett work-in-progress.
Ok men du har väl fått namnet egoism från någonting?
Sceptisk skrev:Egoismen är varken bra eller dålig, den är bara som den är, dvs egenintresse.
Egoismen måste ju vara bra när du säger att
"intolerans gentemot egoism leder till asociala beteenden av alla slag och sökande efter tillfredställelse sker på asociala sätt."
Sceptisk skrev:Det enda som kan hindra en från att roffa på ett område är för att man hittar något annat som är mer intressant och mer tillfredställande. Till exempel socialt status. Om ett intresse skulle konfliktera med ens aptit på social status så hamnar man i ett läge där man antingen får välja eller så gömmer man undan sådana intressen som inte lämpar sig socialt. Att välja är processen att göra sådana avvägningar.
Finns det ingen risk för intolerans mot egoism då man ger bort väldigt mycket som tex. Bill Gates?
Eller är man immun om man en gång varit för egoism?
Jag är lite ordblind, framför allt framför en skärm, så jag har inte orkat lusläsa alla dina inlägg noga, Sceptisk.
Men jag får en väldigt svartvit bild då jag läser det du skrivit. Den bild du förmedlar till mej är att Altruism är nåt slags totalt självförintande inför gruppen medan Egoismen är nåt ustuderat, planerat roffande, låt vara att det kan vara slugt beräknande av att man behöver gruppen för att få målet.
Själv tror jag bara att man fungerar. Man överlever, och försöker göra det på ett behagligt sätt. Och eftersom vi antagligen är de flockdjur som en del ovanstående nämnt så blir det lämpligt att vi gör vissa handlingar med tanken på det kollektiva. Annars kanske vi gör det bästa möjliga för oss själva ibland. Men inte är det ofta. Då man sitter hemma ensam, sitter man ju mest och grämer sig, till exempel.
Egoistisk och Altruistisk är för mej bara ett sätt att beskriva mitt intryck av hur andra uppträder. Egoism och Altruism skulle kunna vara sätt att beskriva olika delar av uppträdande som människor har.
Men om jag får säga det själv så tror jag att jag tänker vare sig särskilt altruistiskt eller egoistiskt särskilt ofta. Jag går bara omkring och gör.
Däremot är det ett ovedersägligt faktum att vi lever inne i våra egna huvven.
Oj vad långt det här blev. Egoistiskt av mej. Hoppas ni orkade läsa.
Men jag får en väldigt svartvit bild då jag läser det du skrivit. Den bild du förmedlar till mej är att Altruism är nåt slags totalt självförintande inför gruppen medan Egoismen är nåt ustuderat, planerat roffande, låt vara att det kan vara slugt beräknande av att man behöver gruppen för att få målet.
Själv tror jag bara att man fungerar. Man överlever, och försöker göra det på ett behagligt sätt. Och eftersom vi antagligen är de flockdjur som en del ovanstående nämnt så blir det lämpligt att vi gör vissa handlingar med tanken på det kollektiva. Annars kanske vi gör det bästa möjliga för oss själva ibland. Men inte är det ofta. Då man sitter hemma ensam, sitter man ju mest och grämer sig, till exempel.
Egoistisk och Altruistisk är för mej bara ett sätt att beskriva mitt intryck av hur andra uppträder. Egoism och Altruism skulle kunna vara sätt att beskriva olika delar av uppträdande som människor har.
Men om jag får säga det själv så tror jag att jag tänker vare sig särskilt altruistiskt eller egoistiskt särskilt ofta. Jag går bara omkring och gör.
Däremot är det ett ovedersägligt faktum att vi lever inne i våra egna huvven.
Oj vad långt det här blev. Egoistiskt av mej. Hoppas ni orkade läsa.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Fromm
Egoism är det ord jag tycker kommer närmast vad jag talar om men bara för den skull så inbegriper det inte allt jag säger. Sökandet efter definitioner är meningslöst, dels för att varje definition bara leder vidare till ännu en definition som kräver ännu en definition. Och å andra sidan så är det inte som att någon är helt oförstående inför vad som diskuteras här, eller hur? Jag söker inte efter definitioner utan efter förståelse hos den jag pratar med.
Vad som är "bra" och "dåligt" är irrelevant. Detta har inte med etik att göra, egoism har ingenting med etik att göra. Jag säger bara vad som händer. Det jag kommer med är en rent teknisk analys, inget annat. Vad skulle kunna göra egoismen etisk? Jag svarar på den frågan här nedan eftersom du skrev:
Egoism är fundamental och jag menar självklart inte att egoism skulle vara en ståndpunkt som man själv väljer att inneha. Egoism är vår grundläggande natur. Men om din fråga betyder att ifall man själv inser sin grundläggande egoistiska natur då blir mer tolerant inför andras egoistiska beteenden så vill jag mena att man får ett helt annat sätt att se på företeelser överhuvudtaget. Men det får du testa själv.
Anders
Självklart är jag svartvit i mitt resonemang. Finns det något jag avskyr så är det halvmesyrer. Tekniska påståenden är antingen sanna eller falska, det finns inget annat. Halvsant existerar inte.
Låt oss ta begreppen ännu en gång. Altruism är enbart givande utan en endaste minsta liten tanke på sig själv och vad man själv behöver. Inte nånting. Noll! Altruism är ett kravlöst osjälviskt givande. Inget annat och vi kan därför inte förstå altruismen för den tycks inte ha några som helst motiv utom att bara ge. Det som kommer närmast är seriefiguren Shmoo. Om man tror att folk är altruister kommer man råka illa ut. Och man kommer aldrig att kunna förstå varför människor gör som dom gör. Man blir som ett barn som tror att andra bara ska "förstå en" och offra sig som en förälder så fort det kliar nånstans. Fast innerst inne fattar alla att alla andra har egenintressen. Ingen är så dum. Fast folk blir verkligen bättre och bättre på att spela dumma.
Egoism är egenintresse med inslag av (skenbara) altruistiska gärningar. Det är en milsvid skillnad mellan hur saker och ting TER sig och hur dom verkligen ÄR. Det måste du ändå förstå att en person kan bete sig vänligt och samtidigt ha onda avsikter. Var och en av oss är utstuderade planerande egoister. Det är lika bra att vänja sig vid den tanken även om den är motbjudande.
Varför är den motbjudande tror du?
Egoism är det ord jag tycker kommer närmast vad jag talar om men bara för den skull så inbegriper det inte allt jag säger. Sökandet efter definitioner är meningslöst, dels för att varje definition bara leder vidare till ännu en definition som kräver ännu en definition. Och å andra sidan så är det inte som att någon är helt oförstående inför vad som diskuteras här, eller hur? Jag söker inte efter definitioner utan efter förståelse hos den jag pratar med.
Egoismen måste ju vara bra när du säger att "intolerans gentemot egoism leder till asociala beteenden av alla slag och sökande efter tillfredställelse sker på asociala sätt."
Vad som är "bra" och "dåligt" är irrelevant. Detta har inte med etik att göra, egoism har ingenting med etik att göra. Jag säger bara vad som händer. Det jag kommer med är en rent teknisk analys, inget annat. Vad skulle kunna göra egoismen etisk? Jag svarar på den frågan här nedan eftersom du skrev:
Finns det ingen risk för intolerans mot egoism då man ger bort väldigt mycket som tex. Bill Gates? Eller är man immun om man en gång varit för egoism?
Egoism är fundamental och jag menar självklart inte att egoism skulle vara en ståndpunkt som man själv väljer att inneha. Egoism är vår grundläggande natur. Men om din fråga betyder att ifall man själv inser sin grundläggande egoistiska natur då blir mer tolerant inför andras egoistiska beteenden så vill jag mena att man får ett helt annat sätt att se på företeelser överhuvudtaget. Men det får du testa själv.
Anders
Självklart är jag svartvit i mitt resonemang. Finns det något jag avskyr så är det halvmesyrer. Tekniska påståenden är antingen sanna eller falska, det finns inget annat. Halvsant existerar inte.
Låt oss ta begreppen ännu en gång. Altruism är enbart givande utan en endaste minsta liten tanke på sig själv och vad man själv behöver. Inte nånting. Noll! Altruism är ett kravlöst osjälviskt givande. Inget annat och vi kan därför inte förstå altruismen för den tycks inte ha några som helst motiv utom att bara ge. Det som kommer närmast är seriefiguren Shmoo. Om man tror att folk är altruister kommer man råka illa ut. Och man kommer aldrig att kunna förstå varför människor gör som dom gör. Man blir som ett barn som tror att andra bara ska "förstå en" och offra sig som en förälder så fort det kliar nånstans. Fast innerst inne fattar alla att alla andra har egenintressen. Ingen är så dum. Fast folk blir verkligen bättre och bättre på att spela dumma.
Egoism är egenintresse med inslag av (skenbara) altruistiska gärningar. Det är en milsvid skillnad mellan hur saker och ting TER sig och hur dom verkligen ÄR. Det måste du ändå förstå att en person kan bete sig vänligt och samtidigt ha onda avsikter. Var och en av oss är utstuderade planerande egoister. Det är lika bra att vänja sig vid den tanken även om den är motbjudande.
Varför är den motbjudande tror du?
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Sceptisk skrev:Varför är den motbjudande tror du?
Egoism är som andra ismer en tro på hur världen fungerar. Egoism talar om hur människan fungerar.
Motbjudande för att Ayn Rand och efterföljande ekonomer kommer med sambands teorier hur människan fungerar.
Ekonomer inte Neurologer förklarar hur vi tänker.
Sceptisk skrev:Sökandet efter definitioner är meningslöst
Inte om du definierar om ordet Egoism och ordet Altruism. Om du vill ha förståelse vill jag förstå vart din egoism hör hemma.
Speciellt när Rationell, Psykologisk, Anarkistisk och Etisk egoism påminner om Sceptisk egoism.
Du vill/kan tydligen inte tala om var din egoism kommer ifrån. Då får jag väl anta att det var Ayn Rand?
Eller är det John Stuart Mills som är din förebild för Sceptisk egoism?
Här är en tidigare version av ekonomisk rasism
http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_economicus
Sceptisk skrev:Jaha, jag vet inte riktigt vilken slags analys du faktiskt utför.
Om du inte förstod du inte min tidigare analys så förstår du nog inte vad jag menar med ekonomisk rasism?
Rasistiska ideologier och förklaringar uppstod pga. behovet att rättfärdiga koloniseringen av världen.
Det handlade dock inte om någon rasism på pseudobiologisk grund; denna utvecklades först vid slutet av 1800-talet i Europa.
Det uppkom också en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken,
ibland betecknat som "Den vite mannens börda" (efter en dikt med samma namn av Rudyard Kipling).
Tidens intelligenta kunde knåpa ihop lämpliga förklaringar till att försvara koloniseringen.
Tex. John Stuart Mills förklarade varför Englands kolonisering av Indien var nödvändig och det gjorde han 1857 under Sepoyupproret.
Tidens sk. intelligenta personer misstolkar Darwin för att kunna förklara på pseudobiologisk grunder Egoism och Rasism.
Egoism är ideologin för att rättfärdiga den ekonomiska grymma verkligheten.
Rasism är ideologin för att rättfärdiga den grymma koloniseringen.
Hoppas du förstår bättre varför jag är kritisk till egoism?
Jo på ytan handlar det ju om egoism. Ayn Rand talade om det rationella i att vara egoist och givetvis finns det många andra som menar att egoism till och med är en etisk ståndpunkt. Jag anser att egoism har inget med det att göra, egoismen är vårt tillstånd och för att kunna lära sig något överhuvudtaget så måste man inse sin situation. Jag har inte sagt allt jag vill säga om detta ännu. Ha tålamod med mig.
Om man förutsätter att vi redan av naturen är egoister - betydelsen att vi alltid handlar utifrån egennytta och tillfredställandet av behov - och tittar på vad som har pågått här så tycker jag en annorlunda bild växer fram. Vi har ett litet antal personer som kan förverkliga sina egoistiska begär, medan den stora massan har blivit itutade att de ska vara altruistiska och självuppoffrande, att det är en synd att vara självisk och att man ska tänka bara på allmännyttan och uppställda ideal.
Men det finns djupare rötter till det scenariot som är kulturella och drivs, som jag sagt i andra poster, av en syn som jag betecknat som existentialistisk. Eftersom den betonar människans särställning i tillvaron, tillvarons grundläggande meningslöshet och människans ansvar att via sitt fria val skapa sitt eget liv och sin egen mening.
Detta är den världsuppfattning som jag menar ligger bakom imperialism och kolonisering, rasism, fascism och nazism. Där människan ska "förverkliga sig själv" genom externa raider och utbredning. I vår tid är det kanske Amerikanarna som är de främsta existentialisterna som de klampar omkring i världen och krossar allt i sin väg för att "förverkliga sig själva". Det är inte någon slump att New Age och floden teurapeuter och coacher kommer från USA men också en stor mängd aggressivitet och våld. Existentialismen är en väldigt våldsam filosofi, för när man följer den till sin slutpunkt så menar den ju att allting i tillvaron är meningslöst och det enda som räknas är du själv. Visst du uppmanas ta ansvar, men på vilka grunder rannsakas det ansvaret? De flesta existentialister tror inte på Gud, så vad eller vem ska verkställa ett samvete? På vilka grunder ska samvetet fungera? Ingenting spelar ju någon roll, du kan göra vad du vill i självförverkligandets namn. Den grundläggande tankegången i existentialismen är att vi är fria. Fria att skapa vårt eget öde och dom som är bäst på att förverkliga sig själva - de som är högljuddast och mest individualistiska - blir alltså de högst utvecklade, eller övermänniskorna som Nietzsche sa. Så det är för existentialisten som egoismen blir en personlig ståndpunkt som denne därefter försöker att rättfärdiga genom att kalla den för "rationell" eller "etisk".
Mot detta ställer jag den motsatta tanken att vi är inte alls fria utan helt och hållet i beroende. Vi skapar inte vårt öde, vi skapar faktiskt ingenting. Det enda vi gör är att tillfredställa behov och det är allt vi klarar av att göra. Inom ramen för den uppfattningen finns det helt enkelt inte plats för något självförverkligande eller triumferande heroismer. Vi är alla lika hjälplösa inför tillvaron och är via vårt beroende på samma nivå som djuren och har ingen möjlighet överhuvudtaget att bli övermänniskor. I erkännandet av vår gemensamma belägenhet, av våra behov och känslor så finns det en möjlighet till att söka varandras hjälp istället. Vi vet att eftersom vi är beroende och hjälplösa så är vi också sårbara och dödliga, vi lever inte för alltid och medvetenheten om vår dödlighet gör också att vi kan se på varandra som jämlikar. Men trots att vi nu kan se sådana saker som jämlikheter så ser vi också att det till synes finns många orättvisor.
Ja om man tänker som en existentialist så är hela existensen orättvis. Vi äro enbart utslängda i den meningslösa tillvaron, enligt existentialisten.
Mot detta ställer jag en annan tanke. Eftersom vi är helt och hållet i existensens våld så menar jag att vi lever helt enligt en ständigt pågående process eller öde, låt oss kalla det för en plan. Och denna "plan" har ett syfte med precis allting som händer. Så även om livet på ytan är orättvist, så tror jag att det som händer ändå sker med goda avsikter genom att det för utvecklingen framåt. Utvecklingen inte bara för individen utan för livet i stort. Och då kan man antingen spjärna emot och fördöma hela existensen, tycka att allting är orättvist, att allting är meningslöst eller följa med på resan och kanske lära sig något.
Och det var ju ungefär vad Darwin sa också, fast han demonstrerade det biologiskt, att livet utvecklas till allt mer komplicerade former. Att man tycks kunna skönja en förbättring och berikning i hela ekosystemet, inte bara för enskilda individer i en grupp, utan överhuvudtaget. Så istället för att bekräfta denna upptäckt så tog existentialisterna den och gjorde om den till en ståndpunkt i deras agenda för självförverkligande där de själva "stog högst" i "utvecklingen". I realiteten finns det såklart inte något som att "stå högst" i evolutionskedjan eftersom det bara är en demonstration om hur livet i allmänhet förändrats över tid och anpassat sig till olika omständigheter.
PS. Förväxla inte min uppfattning om existentialism som den erkända filosofiska rörelsen som Kant, Kirkegaard, Camus, Nietzsche och Sartre stog för. Det har att göra med en kulturell uppfattning som dessa filosofer endast konkretiserade och lyfte upp till ytan.
Om man förutsätter att vi redan av naturen är egoister - betydelsen att vi alltid handlar utifrån egennytta och tillfredställandet av behov - och tittar på vad som har pågått här så tycker jag en annorlunda bild växer fram. Vi har ett litet antal personer som kan förverkliga sina egoistiska begär, medan den stora massan har blivit itutade att de ska vara altruistiska och självuppoffrande, att det är en synd att vara självisk och att man ska tänka bara på allmännyttan och uppställda ideal.
Men det finns djupare rötter till det scenariot som är kulturella och drivs, som jag sagt i andra poster, av en syn som jag betecknat som existentialistisk. Eftersom den betonar människans särställning i tillvaron, tillvarons grundläggande meningslöshet och människans ansvar att via sitt fria val skapa sitt eget liv och sin egen mening.
Detta är den världsuppfattning som jag menar ligger bakom imperialism och kolonisering, rasism, fascism och nazism. Där människan ska "förverkliga sig själv" genom externa raider och utbredning. I vår tid är det kanske Amerikanarna som är de främsta existentialisterna som de klampar omkring i världen och krossar allt i sin väg för att "förverkliga sig själva". Det är inte någon slump att New Age och floden teurapeuter och coacher kommer från USA men också en stor mängd aggressivitet och våld. Existentialismen är en väldigt våldsam filosofi, för när man följer den till sin slutpunkt så menar den ju att allting i tillvaron är meningslöst och det enda som räknas är du själv. Visst du uppmanas ta ansvar, men på vilka grunder rannsakas det ansvaret? De flesta existentialister tror inte på Gud, så vad eller vem ska verkställa ett samvete? På vilka grunder ska samvetet fungera? Ingenting spelar ju någon roll, du kan göra vad du vill i självförverkligandets namn. Den grundläggande tankegången i existentialismen är att vi är fria. Fria att skapa vårt eget öde och dom som är bäst på att förverkliga sig själva - de som är högljuddast och mest individualistiska - blir alltså de högst utvecklade, eller övermänniskorna som Nietzsche sa. Så det är för existentialisten som egoismen blir en personlig ståndpunkt som denne därefter försöker att rättfärdiga genom att kalla den för "rationell" eller "etisk".
Mot detta ställer jag den motsatta tanken att vi är inte alls fria utan helt och hållet i beroende. Vi skapar inte vårt öde, vi skapar faktiskt ingenting. Det enda vi gör är att tillfredställa behov och det är allt vi klarar av att göra. Inom ramen för den uppfattningen finns det helt enkelt inte plats för något självförverkligande eller triumferande heroismer. Vi är alla lika hjälplösa inför tillvaron och är via vårt beroende på samma nivå som djuren och har ingen möjlighet överhuvudtaget att bli övermänniskor. I erkännandet av vår gemensamma belägenhet, av våra behov och känslor så finns det en möjlighet till att söka varandras hjälp istället. Vi vet att eftersom vi är beroende och hjälplösa så är vi också sårbara och dödliga, vi lever inte för alltid och medvetenheten om vår dödlighet gör också att vi kan se på varandra som jämlikar. Men trots att vi nu kan se sådana saker som jämlikheter så ser vi också att det till synes finns många orättvisor.
Ja om man tänker som en existentialist så är hela existensen orättvis. Vi äro enbart utslängda i den meningslösa tillvaron, enligt existentialisten.
Mot detta ställer jag en annan tanke. Eftersom vi är helt och hållet i existensens våld så menar jag att vi lever helt enligt en ständigt pågående process eller öde, låt oss kalla det för en plan. Och denna "plan" har ett syfte med precis allting som händer. Så även om livet på ytan är orättvist, så tror jag att det som händer ändå sker med goda avsikter genom att det för utvecklingen framåt. Utvecklingen inte bara för individen utan för livet i stort. Och då kan man antingen spjärna emot och fördöma hela existensen, tycka att allting är orättvist, att allting är meningslöst eller följa med på resan och kanske lära sig något.
Och det var ju ungefär vad Darwin sa också, fast han demonstrerade det biologiskt, att livet utvecklas till allt mer komplicerade former. Att man tycks kunna skönja en förbättring och berikning i hela ekosystemet, inte bara för enskilda individer i en grupp, utan överhuvudtaget. Så istället för att bekräfta denna upptäckt så tog existentialisterna den och gjorde om den till en ståndpunkt i deras agenda för självförverkligande där de själva "stog högst" i "utvecklingen". I realiteten finns det såklart inte något som att "stå högst" i evolutionskedjan eftersom det bara är en demonstration om hur livet i allmänhet förändrats över tid och anpassat sig till olika omständigheter.
PS. Förväxla inte min uppfattning om existentialism som den erkända filosofiska rörelsen som Kant, Kirkegaard, Camus, Nietzsche och Sartre stog för. Det har att göra med en kulturell uppfattning som dessa filosofer endast konkretiserade och lyfte upp till ytan.
Fromm skrev:Sceptisk skrev:Varför är den motbjudande tror du?
Egoism är som andra ismer en tro på hur världen fungerar. Egoism talar om hur människan fungerar.
Motbjudande för att Ayn Rand och efterföljande ekonomer kommer med sambands teorier hur människan fungerar.
Ekonomer inte Neurologer förklarar hur vi tänker.Sceptisk skrev:Sökandet efter definitioner är meningslöst
Inte om du definierar om ordet Egoism och ordet Altruism. Om du vill ha förståelse vill jag förstå vart din egoism hör hemma.
Speciellt när Rationell, Psykologisk, Anarkistisk och Etisk egoism påminner om Sceptisk egoism.
Du vill/kan tydligen inte tala om var din egoism kommer ifrån. Då får jag väl anta att det var Ayn Rand?
Eller är det John Stuart Mills som är din förebild för Sceptisk egoism?
Här är en tidigare version av ekonomisk rasism
http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_economicus
Psykologer borde tala om hur vi tänker och neurologer om hur hjärnan tänker
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Sceptisk skrev:Om man förutsätter att vi redan av naturen är egoister - betydelsen att vi alltid handlar utifrån egennytta och tillfredställandet av behov - och tittar på vad som har pågått här så tycker jag en annorlunda bild växer fram. Vi har ett litet antal personer som kan förverkliga sina egoistiska begär, medan den stora massan har blivit itutade att de ska vara altruistiska och självuppoffrande, att det är en synd att vara självisk och att man ska tänka bara på allmännyttan och uppställda ideal.
Antar att ” pågått här” betyder Sverige och inte USA?
Sceptisk skrev:Mot detta ställer jag den motsatta tanken att vi är inte alls fria utan helt och hållet i beroende. Vi skapar inte vårt öde, vi skapar faktiskt ingenting. Det enda vi gör är att tillfredställa behov och det är allt vi klarar av att göra.
Sceptisk skrev:Mot detta ställer jag en annan tanke. Eftersom vi är helt och hållet i existensens våld så menar jag att vi lever helt enligt en ständigt pågående process eller öde, låt oss kalla det för en plan. Och denna "plan" har ett syfte med precis allting som händer.
Synd att vi inte kan skapa bilder. Det skulle underlätta förståelsen.
Sceptisk skrev:Jo på ytan handlar det ju om egoism. Ayn Rand talade om det rationella i att vara egoist och givetvis finns det många andra som menar att egoism till och med är en etisk ståndpunkt. Jag anser att egoism har inget med det att göra, egoismen är vårt tillstånd och för att kunna lära sig något överhuvudtaget så måste man inse sin situation. Jag har inte sagt allt jag vill säga om detta ännu. Ha tålamod med mig
Sceptisk du kanske sammanför de 4 egoismerna till någon ny naturlig Egoism.
Likväl bygger det på en pseudobiologisk grund för att rättfärdiga social utslagning.
Vem/vad backar annars upp din naturlig Egoism som tex.
”egoismen är vårt tillstånd och för att kunna lära sig något överhuvudtaget så måste man inse sin situation.”
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster