Självhat
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vad får dig att tro att du kan vara taskig mot mig? Du skulle medvetet kunna försöka men jag tvivlar att jag skulle kunna se det annat än som en lite barnslig men gullig gest. Håll i hatten, det blir än värre:
Har jag anledning att hata? Min far var (är) en riktigt elak fyllskalle, nu har jag inte mer kontakt med honom är vad som är nödvändigt - så mycket jag orkar helt enkelt. Han har alltid gjort klart för mig att han inte ville ha mig hemma. I fyllan och villan slog han bl.a. in dörren till "mitt" (mitt var det aldrig, det gjorde han klart för mig) rum med en skivstång och kastade en femkilosvikt på mig som jag med nöd och näppe lyckades avvärja, dock minns jag att min tumme klämdes mellan skivstångsvikten och elorgeln och att tapeterna fläckades av blod. De där tapeterna är intressanta i sig. Oerhört mycket ångest. Jag skrev en massa kryptiska meddelanden åt gubben på dem en gång när jag snedtrippade också. Var borta minst en dag i veckan från skolan, oftast två. Hade ingenstans att ta vägen, ingen att vända mig till. Ville försvinna, men hur? Både jag och min bror var i någon mening s.k. "problembarn". Jag satt mest och spelade gitarr hela dagarna (pappa såg till att kasta ut mina gitarrer från övervåningen så att halsarna gick av på dem och de blev obrukbara).
Det hela var en ond cykel som eskalerade. Jag och min bror hamnade mer och mer snett. Efter gymnasiet fanns det - tro det eller ej - inget annat alternativ för mig än kriminalitet. Det var just bland de kriminella jag fann min plats. De var de enda som tog emot en med öppna armar, som visste vad det innebar med skit. De ställde inga frågor, passa bara pipan till en med en sån där blick som vittnar om outtalat samförstånd. Min bror överdoserade opiater och var död i ett par minuter innan man lyckades få liv i honom. Själv gick jag på precis lika hårt som förut. I själva verket än hårdare. Jag gick på allt. You name it. Finns knappt en drog jag inte missbrukat. Vände jag mig till soc sträckte de sig precis så långt att de var villiga att betala en bussresa hem till farsgubben - och vad skulle det hjälpa? Morgondagen skulle ju vara precis samma skit. Skulle vara djävligt glad om jag hann stoppa i mig nån smörgås eller nåt hemma hos honom innan han söp till och körde ut mig igen. Man vill inte ligga andra till last heller. Och vad skulle man säga om nån frågade? Det är svårt det där.
Det här är dock onyanserat. Man måste ta i beaktande en del saker. Min pappa är inte ond, långt ifrån. I själva verket är han den genuint vackraste själ som finns (när han kan vara så). Han har inte haft det lätt. Heltidsjobbande byggnadsarbetare. Ensamstående med två grabbar och stora lån att betala av. Alla hans drömmar? Glöm det. Verklighet liksom. Klart han hade ångest. Jag vet inte om jag själv skulle fixat det. Och sen se hur allt barkar åt helvete för ungarna. Han fick först problem med knät, och sen med hjärtat. En lång, långtråkig, död är det enda som han gått till mötes, och det har han hela tiden vetat om - det är nog mycket därför han dricker. Kåken hade han byggt själv. Hela sin själ hade han lagt ner där, byggt upp sitt "slott" där han såg sin framtid, men allt sket sig och så satt han där så långt, långt, bort från vad han tänkt sig och utan nån att ta hjälp av. Kan man vara arg på honom? Nej. Han visste inte bättre. Han har gjort precis allt han kunnat, med de medel han haft att tillgå.
Så hur slutade det här då? Jo, nåt i den här stilen: jag ramlade sönder mer och mer. Mitt psyke skevade iväg av hela situationen - drogerna var bara en liten del av mitt psykes sönderfall. I några år slaggade jag hos vänner i knarkarkvartar, gjorde mindre bryt, sålde knark, och snattade. Det enda jag ägde var i stort den väska med ett ombyte kläder, ett anteckningsblock och en Ratos-pipa jag hade på ryggen. Polisen är ju trevliga. De hjälper en inte direkt på fötter. De tar det lilla man tjänat ihop och ger en böter till råga på allt. Så då är det till att börja om och ligga i än hårdare. Det är en ond cirkel. Jag hade dock djävligt tur, kom ihop mig med en tjej (som också vet vad skit innebär) och i samma veva fick jag en lekmannaövervakare - en riktig eldsjäl - som visste att hjälpa en på fötter. Det ordnade mer och mer upp sig, jag fick rätsida på saker. Så började den långa kampen att ta igen det jag missat.
Det kriminella var aldrig ett problem för mig, och är det inte. Varför värderades mina kunskaper lägre än andras? Vilket skitsnack. Jag begrep aldrig hur man kunde skriva ned mitt människorvärde bara för att man inte hade någon tillämpning för mitt kunnande inom samhället. Jag såg idioter och klåpare på alla djävla poster inom samhället så? Jag begrep verkligen inte, och begriper verkligen inte.
Så du se ner på mig? Skall jag vara ärlig så fram till mycket nyligt skulle jag sett ner på dig, men tydligen har jag lyckats slå an nåt slags filantropisk ton inom mig som resonerar och rinner ut genom mitt väsen på detta sätt som här framgår. Jag kan inte neka till att jag blir irriterad, rent av förbannad, när jag hör talas om problem av arten "depersonalisation" (hej, vadå liksom, aldrig tagit en riktigt fet tripp och förlorat "jagbegreppet"? Why the fuzz? What's the big deal?). Överallt ser jag en djävla massa gnälliga veka djävlar som inte sett ett skit, en massa lipsillar som självömkar, en massa barnrumpor som inte är torra bakom öronen. Men att vara arg löser inget. Då är det bättre att jag delar med mig av mitt kunnande, och säger den enkla djävla sanningen: LUGNA NER ER! Det finns fan så mycket värre grejer som kan inträffa, det finns fan så mycket värre problem att brottas med. Jag får äckelkänslor när jag läser studenttidningen och ser att alla tycks eniga om att vilja höja studiebidraget. Vad? Jag lever som en kung nu ju, ni är bara bortskämda!
Nu kanske du kan tala om för mig vem jag egentligen är? Jag vet då verkligen inte, jag vet inte ens vad det skulle betyda. Jag är totalsumman av den upplevelse som är här och nu, varken mer eller mindre. Utsträckningen av min perception i rummet, allt som fyller mitt sinne och som jag tvingas förhålla mig till. Vadå "vem jag är"? Ett namn? Ett ansikte? Vad? Drömmar? Minnen?
Och! Hur fan är det möjligt att bli kränkt eller hata sig själv när man saknar ett Jag (som du säger dig göra)? Då finns väl rimligtvis inget som kan hatas eller bli kränkt? Jag avser inte att vara ond på dig, jag vill bara sätta saker i perspektiv.
Har jag anledning att hata? Min far var (är) en riktigt elak fyllskalle, nu har jag inte mer kontakt med honom är vad som är nödvändigt - så mycket jag orkar helt enkelt. Han har alltid gjort klart för mig att han inte ville ha mig hemma. I fyllan och villan slog han bl.a. in dörren till "mitt" (mitt var det aldrig, det gjorde han klart för mig) rum med en skivstång och kastade en femkilosvikt på mig som jag med nöd och näppe lyckades avvärja, dock minns jag att min tumme klämdes mellan skivstångsvikten och elorgeln och att tapeterna fläckades av blod. De där tapeterna är intressanta i sig. Oerhört mycket ångest. Jag skrev en massa kryptiska meddelanden åt gubben på dem en gång när jag snedtrippade också. Var borta minst en dag i veckan från skolan, oftast två. Hade ingenstans att ta vägen, ingen att vända mig till. Ville försvinna, men hur? Både jag och min bror var i någon mening s.k. "problembarn". Jag satt mest och spelade gitarr hela dagarna (pappa såg till att kasta ut mina gitarrer från övervåningen så att halsarna gick av på dem och de blev obrukbara).
Det hela var en ond cykel som eskalerade. Jag och min bror hamnade mer och mer snett. Efter gymnasiet fanns det - tro det eller ej - inget annat alternativ för mig än kriminalitet. Det var just bland de kriminella jag fann min plats. De var de enda som tog emot en med öppna armar, som visste vad det innebar med skit. De ställde inga frågor, passa bara pipan till en med en sån där blick som vittnar om outtalat samförstånd. Min bror överdoserade opiater och var död i ett par minuter innan man lyckades få liv i honom. Själv gick jag på precis lika hårt som förut. I själva verket än hårdare. Jag gick på allt. You name it. Finns knappt en drog jag inte missbrukat. Vände jag mig till soc sträckte de sig precis så långt att de var villiga att betala en bussresa hem till farsgubben - och vad skulle det hjälpa? Morgondagen skulle ju vara precis samma skit. Skulle vara djävligt glad om jag hann stoppa i mig nån smörgås eller nåt hemma hos honom innan han söp till och körde ut mig igen. Man vill inte ligga andra till last heller. Och vad skulle man säga om nån frågade? Det är svårt det där.
Det här är dock onyanserat. Man måste ta i beaktande en del saker. Min pappa är inte ond, långt ifrån. I själva verket är han den genuint vackraste själ som finns (när han kan vara så). Han har inte haft det lätt. Heltidsjobbande byggnadsarbetare. Ensamstående med två grabbar och stora lån att betala av. Alla hans drömmar? Glöm det. Verklighet liksom. Klart han hade ångest. Jag vet inte om jag själv skulle fixat det. Och sen se hur allt barkar åt helvete för ungarna. Han fick först problem med knät, och sen med hjärtat. En lång, långtråkig, död är det enda som han gått till mötes, och det har han hela tiden vetat om - det är nog mycket därför han dricker. Kåken hade han byggt själv. Hela sin själ hade han lagt ner där, byggt upp sitt "slott" där han såg sin framtid, men allt sket sig och så satt han där så långt, långt, bort från vad han tänkt sig och utan nån att ta hjälp av. Kan man vara arg på honom? Nej. Han visste inte bättre. Han har gjort precis allt han kunnat, med de medel han haft att tillgå.
Så hur slutade det här då? Jo, nåt i den här stilen: jag ramlade sönder mer och mer. Mitt psyke skevade iväg av hela situationen - drogerna var bara en liten del av mitt psykes sönderfall. I några år slaggade jag hos vänner i knarkarkvartar, gjorde mindre bryt, sålde knark, och snattade. Det enda jag ägde var i stort den väska med ett ombyte kläder, ett anteckningsblock och en Ratos-pipa jag hade på ryggen. Polisen är ju trevliga. De hjälper en inte direkt på fötter. De tar det lilla man tjänat ihop och ger en böter till råga på allt. Så då är det till att börja om och ligga i än hårdare. Det är en ond cirkel. Jag hade dock djävligt tur, kom ihop mig med en tjej (som också vet vad skit innebär) och i samma veva fick jag en lekmannaövervakare - en riktig eldsjäl - som visste att hjälpa en på fötter. Det ordnade mer och mer upp sig, jag fick rätsida på saker. Så började den långa kampen att ta igen det jag missat.
Det kriminella var aldrig ett problem för mig, och är det inte. Varför värderades mina kunskaper lägre än andras? Vilket skitsnack. Jag begrep aldrig hur man kunde skriva ned mitt människorvärde bara för att man inte hade någon tillämpning för mitt kunnande inom samhället. Jag såg idioter och klåpare på alla djävla poster inom samhället så? Jag begrep verkligen inte, och begriper verkligen inte.
Så du se ner på mig? Skall jag vara ärlig så fram till mycket nyligt skulle jag sett ner på dig, men tydligen har jag lyckats slå an nåt slags filantropisk ton inom mig som resonerar och rinner ut genom mitt väsen på detta sätt som här framgår. Jag kan inte neka till att jag blir irriterad, rent av förbannad, när jag hör talas om problem av arten "depersonalisation" (hej, vadå liksom, aldrig tagit en riktigt fet tripp och förlorat "jagbegreppet"? Why the fuzz? What's the big deal?). Överallt ser jag en djävla massa gnälliga veka djävlar som inte sett ett skit, en massa lipsillar som självömkar, en massa barnrumpor som inte är torra bakom öronen. Men att vara arg löser inget. Då är det bättre att jag delar med mig av mitt kunnande, och säger den enkla djävla sanningen: LUGNA NER ER! Det finns fan så mycket värre grejer som kan inträffa, det finns fan så mycket värre problem att brottas med. Jag får äckelkänslor när jag läser studenttidningen och ser att alla tycks eniga om att vilja höja studiebidraget. Vad? Jag lever som en kung nu ju, ni är bara bortskämda!
Nu kanske du kan tala om för mig vem jag egentligen är? Jag vet då verkligen inte, jag vet inte ens vad det skulle betyda. Jag är totalsumman av den upplevelse som är här och nu, varken mer eller mindre. Utsträckningen av min perception i rummet, allt som fyller mitt sinne och som jag tvingas förhålla mig till. Vadå "vem jag är"? Ett namn? Ett ansikte? Vad? Drömmar? Minnen?
Och! Hur fan är det möjligt att bli kränkt eller hata sig själv när man saknar ett Jag (som du säger dig göra)? Då finns väl rimligtvis inget som kan hatas eller bli kränkt? Jag avser inte att vara ond på dig, jag vill bara sätta saker i perspektiv.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
You tell me! Det är klart att det format mig, oklart hur. Har inget annat liv att jämföra med. Har aldrig riktigt kunnat kosta på mig att känna efter heller. Jag lever, det är väl nog? I vissa avseenden så ligger jag långt efter andra, i andra avseenden långt före. Just nu mår jag skitgott - trots att jag är så haschabstinent att jag inte kunnat sova ordentligt på flera dygn, missförstå mig rätt, jag sover, visst gör jag det, mest hela tiden men högst en timme eller två och får ingen djupsömn, innan jag vaknar upp av nån feberdröm och är dyngsur i svett (kroppen som söker göra sig av med lite skit). Haschet är dock lugna puckar, det är inte ens knark. Och jag vette fan hur jag skulle stå ut utan det. Men det faktum att jag inte ens ids styra upp mer när jag är så här abstinent (så abstinent man nu kan vara av hasch, vilket är en barnlek i jämförelse med allt annat) vittnar om att jag har det för bra (åtminstone enligt min måttstock).
Det har ju dock gått flera år sen jag var så där illa ute. Jag bor i en annan stad nu där folk inte känner igen mig som kriminell vart än jag går. Jag pluggar, och det går bra. Jag lär mig.
Det har ju dock gått flera år sen jag var så där illa ute. Jag bor i en annan stad nu där folk inte känner igen mig som kriminell vart än jag går. Jag pluggar, och det går bra. Jag lär mig.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Fan vad ni underskattar mig! :lol:
Jag vet inte varför jag skulle ta min barndom på allvar, vad är att ta på allvar förresten? Och mina ångestcykler? Fuck, dagsformen pendlar - är det inte så att vara människa? Om det fanns nån möjlighet att vara rofylld och lycklig resten av livet skulle jag föredra döden. Jag är den jag är och är fullkomligt nöjd med det. Det krävdes en djävla mejsel för att hugga fram den här skönheten ur granitblocket och jag byter inte ut mina upplevelser mot nånting. Är det att ta på allvar? Eller är det att helt enkelt inse att inget kan vara annorlunda och att det finns inget att förlåta eller hata?
Visst fan skulle jag kunna självömka, sjukskriva mig och vänta på räddning. Eller så kan jag leva mitt liv. Identifiera mig med min uppfostrare? Han är inte värd det? Jag begriper inte. Ingen djävel hade kunnat göra det bättre i hans ställe. Vi är alla offer för omständigheter som vi inte själva rår för, bara att insupa skiten och ta den för vad den är - i slutändan inget annat än LIVET. Jag är glad att leva, det räcker för mig. Vad har jag att sörja? Jag hade kunnat vara en gnällig djävel jag med, men vem skulle jag straffa med det? Jo, mycket enkelt, endast mig själv.
Att jag delar med mig av mig själv så här... well, ta det för vad det är. Kanske finns det nåt litet frö däri.
Jag vet inte varför jag skulle ta min barndom på allvar, vad är att ta på allvar förresten? Och mina ångestcykler? Fuck, dagsformen pendlar - är det inte så att vara människa? Om det fanns nån möjlighet att vara rofylld och lycklig resten av livet skulle jag föredra döden. Jag är den jag är och är fullkomligt nöjd med det. Det krävdes en djävla mejsel för att hugga fram den här skönheten ur granitblocket och jag byter inte ut mina upplevelser mot nånting. Är det att ta på allvar? Eller är det att helt enkelt inse att inget kan vara annorlunda och att det finns inget att förlåta eller hata?
Visst fan skulle jag kunna självömka, sjukskriva mig och vänta på räddning. Eller så kan jag leva mitt liv. Identifiera mig med min uppfostrare? Han är inte värd det? Jag begriper inte. Ingen djävel hade kunnat göra det bättre i hans ställe. Vi är alla offer för omständigheter som vi inte själva rår för, bara att insupa skiten och ta den för vad den är - i slutändan inget annat än LIVET. Jag är glad att leva, det räcker för mig. Vad har jag att sörja? Jag hade kunnat vara en gnällig djävel jag med, men vem skulle jag straffa med det? Jo, mycket enkelt, endast mig själv.
Att jag delar med mig av mig själv så här... well, ta det för vad det är. Kanske finns det nåt litet frö däri.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vet inte om du kommer ihåg vad jag skrev angående frustrationens två ansikten: aggressionen och depressionen.sailaways skrev:Tror också så, men främst på sista meningen... hatet måste få ta sin plats!
Jag håller inte med dig i att "hatet måste få ta sin plats". Hatet är helt en av funktionerna som ser till till att "jaget får ta sin plats". Allt som lever/växer är behov av ett ytrymme, finns inte utrymme att stabilisera sig på, går det ej att växa. Skolbänken är ett exempel på detta: en plats som som definierar elevens integritet.
Att sätta någon på plats, är alltså ofta nödvändigt. (vilket inte är samma sak som att inkräkta innanför någon annans integritet)
Men visst, aggressionen måste få ta sin plats. Men den måste vara spontan. Problemet med känslor är om de sätter sig för djupt. Konstruktiv aggression medför konstruktiv konflikt medför konstruktiv förändring.
Man skulle kunna säga att aggressionen skapas av en (påträngande) närvaro, depressionen av en (påträngande) frånvaro. Aggression och depression uppstår i brist på samvaro. Kärlek är samvaro. För kärleksfull samvaro krävs ömsesidig (ej påträngande) närvaro.
Nej. Det handlar inte om innehållet. Du tänker för mycket på innehållet (i kontexten) och inte på känslan. Aggressionen är en reaktion som uppkommer ur en tolkning av en kontext. Det finns oändligt många anledningar att bli arg på någon, men känslan av att vara arg är bara en (visst finns det gradskillnader av att vara arg, och arg kan även kombineras med andra känslor).Avantgardet skrev:Äkta Känslor m.m. Vad är det? Hur vet man när man är där då? Hur man upplever något kommer väl an på hur man kontextualiserar det?
förstår du vad jag menar? skit i kontexten, skit i anledningen och omständigheterna till känslan. dessa är inte relevanta. att hitta det "sanna jaget" handlar miycket om att kunna hantera några grundläggande känslor i några grundläggande situationer på "det mest givande sättet" (utifrån ett etiskt dilemma). "äkta känslor" etc handlar om att kunna läsa etiska dilemman med gott ömdömme, dvs att inte ha minnen som kommer in och stör omdömmesprocessen, utan att ha utvecklat dygder som får en att hantera situationen på ett sätt som "etiskt faller naturligt". dock kan andra människor "förmdömma" ens agerande, men det tyder bara på att de själva inte utvecklat dygderna...
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
PopJimmy skrev:Alla känslor går i slutändan att försvara, (dock är detta inte samma sak som att alla handligar går att försvara, det är nämligen bättre att skapa konst än att tortera någon annan, som en produkt sitt lidande).
Sant.
Jag ställer mig fortfarande skeptisk till begreppsapparaten, det vet du Jimmy. "Naturlig", jo hejsan bara! Dock har du en viktig poäng, man skall inte lyssna till Avantgardets enahanda uppgifter.
Bz,
ingen anledning att oroa sig för mig.
Det gäller också dig sailaways. Ta det piano, det gör jag. I själva verket, om man skall vara helt ärlig, tar jag det piano pianissimo.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ett slags dygdetik signerat Aristoteles? Ska jag förstå det så? Det förutsätter ett slags social kompetens, såsom du lägger fram det, vilket skulle innebära att det "äkta" jaget är en till största delen (även om det alltid är det, men här i ett annat avseende) social grej. Jag har som sökt förstå det som själv-för-sig-själv snarare. Som reducerad på det sociala bruset helt och hållet, och möjligtvis att hålla fast vid den sensationen i de sociala sammanhangen.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster