Av:
Du kanske hakar upp dig på saker oms "naturlig" och "äkta" och "sann" osv?
"äkta" i förhållande till... vaddå? "sann" i förhållande till ... vaddå?
För mig har detta alltid varit självklart: till mitt egna samvete. jag har alltså haft en tvångsmässig regel att inte avvika från mitt samvete.
visst, kanske har jag i mina tidiga år blivit färgat på olika sätt genom den kärlek jag fått uppleva, osv, hur som helst, så klingar begrepp som "naturlig" "äkta", "sann" osv bra i min begreppsvärld, kanske för att de överenstämmer med något jag tidigit fått uppleva. jag vet inte.
jag tror att det är svårare i ditt fall. om man på ett eller annat sätt "tvingas" in i kriminalitet, så kanske denna känsla inte växer fram (alternativt hämmas).
jag vet som sagt inte om det jag känner är naturligt, men jag tror det. jag har överlag tillåtits varit väldigt barnslig, naiv och oförstörd väldigt länge i mitt liv. det är något barnsligt hos mig som lever kvar, en slag barnslig glöd, en slags naiv tilltro till saker och ting. jag tror att den mest naturliga processen är att födas in i kärleksfulla omständigheter. (med naturlig menar jag alltså inte med hur pass vanligt detta varit under mänsklighetenshistoria). Det jag menar med naturligt är, att om man kunde välja sin uppväxt, så skulle man välja föräldrar som verkligen älskade än, före än att välja föräldrar som hatade och misshandlade en. För mig känns detta väldigt naturligt, men å andra sidan känner nog inte en människa som farit illa på detta sätt.
Men jag håller fast vid att kärlek är det som är mest naturligt. Jag använder alltså naturligt på ett speciellt sätt. Att våldta sina barn är för mig även naturligt (men utifrån "naturliga omständigheter", dvs kausakpsykologiska förlopp). Denna naturligthet jag pratar om när jag pratar om kärlek är en form av obetingad naturlighet, en äkta naturlighet. Den är alltså skilld från den naturlighet jag ser i att barn som far illa har ett naturligt behov av att skjuta ihjäl alla på deras skola. Det är naturligt för mig också, men detta handlar om social prägling.
Jag tenderar helt enkelt att värdera det mest "positivt eftersträvansvärda" som naturligt.
...
Kort och gott: Du måste ha upplevt kärlek för att själv kunna förstå varför den upplevs som mest naturlig. Jag förstår att du ställer huvudet på skaft när människor börjar prata om "äkta känslor" "sanna känslor", etc om du inte upplevt ren kärlek. Men detta går i förlängningen inte att diskutera. Antingen så tror på kärleken eller inte. Tror du på kärleken blir den "sann" , "äkta", "naturlig" etc. Det är alltså ett inslag av tillit och tro här måste jag medge. Och jag tror det är viktigt att erkänna detta. Vågar man inte tro på kärleken kommer man aldrig att uppleva den... Och detta hävdar jag väldigt bestämt....
Självhat
Moderator: Moderatorgruppen
Alltså, jag vågar inte reducera dessa resonemang till att endast röra dygdetik.Avantgardet skrev:Ett slags dygdetik signerat Aristoteles? Ska jag förstå det så?
Saken är den, att såhär ligger det till: Det handlar om att etiskt och moraliskt omdömme är något som växer fram iom mänsklig interaktion, alltså, beroende på vilken typ av interaktion du tagit del av, så formar denna din etiska preferens. det kan vi alla vara med om.Det förutsätter ett slags social kompetens, såsom du lägger fram det, vilket skulle innebära att det "äkta" jaget är en till största delen (även om det alltid är det, men här i ett annat avseende) social grej.
jag tror personligen att ingen föds "disciplinerad" eller "rättrådig" etc. Dessa egenskaper växer fram då man "avslutar" situationer. Dvs, man blir bara disciplinerad, om man lär sig avsluta små målsättningar först. Varje avslut ger en skön känsla som stärker ens uppfattning av förmågan. Alltså blir man i sin uppfostran utmanad på rätt sätt och belönad på rätt sätt för den ansträngning man gjort så utvecklar man ett förtroende för att man kan avsluta situationer, detta ligger till grund för självdisciplinen.
På samma sätt fungerar andra dygder.
Så vad är då den "äkta" och "naturliga" biten i detta. Jo, det handlar om att göra rätt avslut (dvs fatta rätt beslut och följa upp med rätt typ av handling/ansträning). I början är utmaningarna kanske små, men lyckas man klara av att slutföra konflikten/utmaningen på rätt sätt, så växer något inom en.
Misslyckas man, så skapas istället känsla av misslyckade etc, och lär man sig inte hantera dessa så kan saker börja växa snett.
Den här biten hänge jag inte med på...Jag har som sökt förstå det som själv-för-sig-själv snarare. Som reducerad på det sociala bruset helt och hållet, och möjligtvis att hålla fast vid den sensationen i de sociala sammanhangen.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ett bra försök åtminstone, jag vet inte om jag håller med. Personligen ser jag inga rätt och fel, och jag ser inte att jag farit illa heller. Fuck no! Jag har lärt mig livets hårda skola, jag är rustad för katastrof, det är jag enbart tacksam för. Avundas inte de som haft det "lätt". Jag är stolt, och jag älskar min familj - de är som de är, det är allt. Vi är inte knepigare än andra familjer, bara det att vårt sätt tydligt definierats i det allmänna medvetandet som "problematiskt", kanske för att den kulturen inte är produktiv nog (enligt den kapitalistiska logiken). Pappa är inte så våldsam, brorsan är långt värre. Men det är spriten som gör det hos dem bägge. Inget konstigt egentligen. Kärleken kan väl ha många ansikten utan att för den skull bli falsk? Är det känslan man hyser eller det uttryck den tar sig? Det senare tror jag har mer med kultur än med kärlekens essens att göra.
Förstår att min reduktion till en dygdetik var lite extrem, det var bara ett försök från min sida att få grepp om det här. Inte helt oväntat skönjer jag dock ett slags Buddhaideal i den "autentiska människan" i Jimmys tänkande. Men vad kunde vara mer "äkta" i just det specifika fallet?
Och det är väl lite min poäng. Vill inte tala om Människan, men väl människor.
Förstår att min reduktion till en dygdetik var lite extrem, det var bara ett försök från min sida att få grepp om det här. Inte helt oväntat skönjer jag dock ett slags Buddhaideal i den "autentiska människan" i Jimmys tänkande. Men vad kunde vara mer "äkta" i just det specifika fallet?
Och det är väl lite min poäng. Vill inte tala om Människan, men väl människor.En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Dygder?
Illusionen om att tro sig veta vad som är bäst för andra.
Ingenting tar någonsin slut, allting är evigt.
Hur vet man att en känsla är äkta? Man känner den. Så enkelt är det.
Föreställ er känslan att se någon ni älskar bli skjuten i huvudet mitt framför ögonen på er. Det går inte att föreställa sig en känsla, den måste upplevas.
Vad är det för känsla som gör att man vill utsätta en annan människa för just den upplevelsen? Kan det vara självhat?
Illusionen om att tro sig veta vad som är bäst för andra.
Ingenting tar någonsin slut, allting är evigt.
Hur vet man att en känsla är äkta? Man känner den. Så enkelt är det.
Föreställ er känslan att se någon ni älskar bli skjuten i huvudet mitt framför ögonen på er. Det går inte att föreställa sig en känsla, den måste upplevas.
Vad är det för känsla som gör att man vill utsätta en annan människa för just den upplevelsen? Kan det vara självhat?
sailaways skrev:Ens mål är inte att förlåta andra utan att förlåta en själv.
Mmm.. alltså förlåtelse är någonting som bara kan komma inifrån, för sin egen skull. Fast om någon som verkligen burit sig illa åt ångrar det får man en möjlighet att även förlåta denne.
Snäppet svårare, men inte alls omöjligtsailaways skrev:Skulle inte det innebär inte det ett godtyckliggörande (samtycke) av källan/ursprunget till det agerande som skapade själslig skada (känslomässiga störningar- därmed även förnimmelsebara (fysiologiska) störningar, kognitiv/tankemässiga störningar)?
Även om man lyckats korrigera dessa störningar i efterhad..
Vad menar du ?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster