Vi lever ju ett onaturligt liv i dagens samhälle
där kroppen ofta inte får några som helst utmaningar om vi inte skapar dem. Hur långt kan man gå för att skapa dessa?
Var går gränsen? Var finns din gräns Jn?
Detta är ett försök att ställa en förutsättningslös fråga.
Mobility is nobility (Tim Leary).
Jag tror med andra ord inte att den där gränsen kan fastläggas en gång för alla. Den är situationsbetingad. Att vilja fixera gränsen på nån sorts meny är en del av sjukdomen, inte en del av tillfrisknandet om du förstår vad jag menar. Självfallet har jag personliga begränsningar men det är en helt annan sak. Eller hur? Det är inte det du menar. Du menar gränser, inte begränsningar. En "gräns" är helig för mig - den fria viljan. Men vad det innebär i praktiken i olika situationer kan man inte förutsäga, det finns inget schematiskt eller dogmatiskt i det där. Eftersom vilja i sin kanske högsta potens är villighet har frågan om frihet inget att göra med frågan om underkastelse eller dominans. Gör man inte den distinktionen blir det naturligtvis vanskligt att orientera sig i min del av skogen. Men det har du ju märkt!
Finns det andra saker som kan stärka livsskänslan än att klättra
i berg eller få stryk? Själv skulle jag inte klara av någotdera av
hälsoskäl om man bortser från alla andra invändningar mot främst
det senare alternativiet.
Vad menar du med att du inte skulle klara att få stryk av hälsoskäl? Klart att du skulle! Om den som är villig att bjuda dig på smärta har den nödvändiga fingertoppskänslan så går väl vad som helst.
Jag kan tänka mig att om du - eller låt oss säga "en kvinna med dina egenskaper" om det känns bättre - skulle komma till mig för en smärtsession eller en serie dito, så skulle vi börja med meditation eller sång eller dans eller alla tre. Sedan skulle jag kanske få infallet att befalla dig att ge mig en örfil. Du skulle bli ställd och tveka, sedan skulle du (jag bara spånar, ok) klippa till som fan mel massor av uppdämda aggressioner och rädslor och jag skulle säga wow, tack... men vet du, det där funkar inte. Du måste lära dig att hitta ett annat ställe i dig själv. Skilja våld från agg. Lär dig att GE mig smärta - som en gåva från en tuff vän. Inte som ett straff eller för att avreagera dig. Jag är ett instrument du spelar på - och tonen är smärta och vad jag nu annars upplever - inte en slagpåse som du får leva ut dig på. Och så skulle du få slå en gång till. Om du skulle lyckas komma från ett rent ställe så skulle jag - återigen kanske - få infallet att som tack ge dig en örfil tillbaka, överraskande, utan förvarning så att du inte hann spänna dig och sätta upp garden och därmed missa upplevelsen. Och du skulle bli smått berusad på upplevelsen. Det är en naturlag, det blir man helt enkelt. Parallellt med denna eufori skulle det emellertid dyka upp känslor av förtvivlan, agg, sorg o s v som vill gråtas ut. Det skulle få ske. Vi skulle båda uppleva att vi var på samma sida. ...
Det kan också dyka upp sexuell åtrå. Liksom från ingenstans.
Eller så skulle det hela ha en mer erotisk ton redan från början. Vi skulle brottas osv, men det är ett helt annat scenario och säkert något din man inte skulle uppskatta ;-) Jag skulle få instruera honom i stället. Eller er båda samtidigt...
Ofta är våld och tvång och rentav smärta förknippade med sexuella känslor och drifter. Sexualitet och andlighet möts här. En snårskog av gamla ärr och varbölder och motsägande signaler med andra ord. Därav kvinnors inte ovanliga drömmar och dagdrömmar om brutal sexualitet...
Källarstädning.
jn
Jag förekommer sporadiskt på både möjliga och omöjliga platser på internet.