Hur förhålla sig till upplevelse/feedback/"facit"?

[funderare]

Hej! Efter att ha läst här då och då under ett par års tid tänkte jag försöka mig på mitt första inlägg här. Det är en kraftigt nedkortad version av en tråd jag startade i psykologiforumet på Cognito, men där jag börjat misströsta lite över att inte få (ännu?) mer feedback och diskussion. Så jag försöker här också, trivs jag så lär jag förstås delta här mycket mer. Inlägget handlar om hur man bör förhålla sig till negativ feedback, rör bl a tankar och känslor, och jag söker både psykologiska och filosofiska (m fl) reflektioner kring det hela.

I kronologisk ordning...
1. Två personer (arbetskollegor, bekanta, vänner/kompisar, etc) gör något tillsammans (promenad, biobesök, pratstund, djupare samtal, etc).
2. Person A ser positivt på aktiviteten, att den blev av, att man fått dela upplevelsen, att man kanske fått ett fördjupat band till den andre, att man kanske gjort sociala framsteg, osv. Allt var förstås inte perfekt, för det är det ju typ aldrig, men A väljer ändå att se positivt på det hela.
3. Direkt eller via omvägar får A ta del av negativ feedback från B. Kanske i form av nedlåtande sk*tsnack inför andra, nedlåtande kommentarer, negativt fokus på nån detalj, osv.
4. A blir då både lite sårad och ledsen, samtidigt som A även undrar varför B väljer att lyfta fram negativt. (Beroende på om A är grubblande, känslig, socialt osäker, har låg självkänsla osv kan det ju knappt finnas någon ände för hur B kan gå ner sig.)

Förstår ni scenariot?

Nyckelfrågorna:
Hur ska A förhålla sig till det ovanstående? Var kanske inte upplevelsen så positiv eller trevlig ändå? Vad ska A tycka? Tänka? Känna? Om upplevelsen? Om sig själv? Om sin prestation? Vad gäller förresten "objektivt" sett?

(Jag är alltså inte enbart ute efter hur A ska se på B och relationen till B, utan kanske ännu mer på hur A ska se på själva aktiviteten, sin egen prestation osv.)

Jag funderar även kring steg 3:s inverkan. Typ hur feedback kan få upplevelsen av en händelse/episod att svänga såpass. Vill ni här bredda diskussionen ytterligare, så är det okej. Exempelvis:
S1. C upplever sig under många år leva lyckligt gift.
S2. Plötsligt får C veta att maken/makan under flera år kört ett dubbelspel, haft älskare/älskarinna/-or, lurat av C pengar, osv.
S3. Var C lyckligt gift??
Hoppas ni ser kopplingen, även fast detta förstås är en enormt tillspetsad version av mitt huvudexempel.


Ytterligare tankar och förtydliganden, i den mån de underlättar...

En huvudgrej är väl kanske A:s önskan om ömsesidighet?
Att få vara med om själva aktiviteten (promenad, biobesök, pratstund, djupare samtal, etc) i sig är ju en sak. I sig kanske något positivt?? (Eller?)
Men sen finns ju även en social aspekt på det hela, typ sånt som att fördjupa/bredda en relation, osv. Samt kanske - om A är lite tillbakadragen och socialt osäker - göra sociala framsteg osv. Då är ju bra mycket trevligare om B pratar positivt inför andra, jämfört med att B pratar nedlåtande och negativt och kanske får andra att tro - motiverat eller ej - negativa saker om A, vilket då kanske bara spär på A:s eventuellt låga sociala självkänsla.

Går A i några fällor, typ tankemässiga/kognitiva eller så? Kan misströstan och deppighet vara helt på sin plats?

Vad ser ni som det kanske största problemet hos A? (Hos B?) Vad gör A för fel i hanteringen?


Från dialogen i det andra forumet:
>>Bör A betrakta episoden som positiv? Som bra? Som lyckad? Det hela "var" ju lyckat ända fram till feedbacken kom...?
> Ja, visst ska A det! Jag tycker också att A ska göra en glad honnör till den egna förmågan att kunna fokusera på det positiva i tillvaron.

Det är ju sympatiskt skrivet. Men...? Ja vad ska man tänka? Vad gäller? Vad finns att säga?

[Johan Ågren]

Om jag är lyckligt gift - och ovetandes bedragen under denna tid - så tar det inte bort det faktum att jag var lycklig och vad detta genererade i sin tur. Däremot var jag aldrig "lyckligt gift" i den bemärkelsen att jag hade det liv jag trode jag hade. Man får försöka bena upp de faktiska egenskaperna. Deppigheten är på sin plats då det är en reell förlust av självbekräftelse, jag inser mitt lägre värde. Misstaget en sådan person då kanske gör är att han drar på större växlar än vad som är rimligt: Inget i hans äktenskap är längre av godo. Personen ifrågasätter allt han blivit under äktenskapet; egenskaper som tidigare upplevdes som goda, men då de enbart uppstått på falska grunder så är allt med äktenskapet av ondo, och all utveckling som med glädje ägt rum under äktenskapet ses som ett ont dödkött. Här måste personen ta ställning till om han/hon ska identifiera sig med denna utveckling eller ta avstånd och börja om med sitt liv på nytt som det gestaltade sig före äktenskapet. Frågan är om personen kan se dessa egenskaper som unika händelser som han med stolthet kan tillägna sig själv, eller om det faller under resultatet av det olyckliga äktenskapet. Beroende på hur han gör så så kan han se de enskilda händelserna som lyckliga, även om äktenskapet också hade olyckliga aspekter. Att säga att ett äktenskap var olyckligt är som att säga att ett liv var olyckligt, men det beror snarast på vad man identifierar sig med och vad man jämför med. Där borde i rimlighetens namn existera en skala också.

Om jag tror att jag klarat av något - fast någon annan faktiskt bara lurat mig att tro att jag klarat av det - så har jag aldrig klarat av det = konsekvenser för min självkänsla. Om denna lögn däremot sedan lett till att jag klarat av ytterligare uppgifter - utan att någon lurat mig - så har jag faktiskt klarat av dessa, även om den första lögnen låg som förutsättning. Att jag klarat av dessa uppgifter kan inte fråntas mig då jag faktiskt presterat något, och någon självkänsla bör inte gå förlorad.

Det är som att få höra att man kommit till som ett kondombarn. Hade inte kondomen spruckigt så hade jag inte kunnat prestera vad jag gjort i mitt liv. Men mitt lyckade liv kan inte tillskrivas den spruckna kondomen, utan de reella egenskaper jag har haft i varje stund i mitt liv. Jag kan inte säga att mitt liv inte varit lyckligt bara för att mina föräldrar egentligen inte ville ha mig den där kvällen. Det går säkert att dra stora växlar på det också, men i rimlighetens namn så borde man se till de reella värdena som byggt upp mig i varje enskild situation och gjort mig till den jag är idag. Alternativt kan man inse att ens liv tagit en dålig vändning - och börja om igen.

Johan