Har ni några reflektioner kring eller tips hur man får kontakt med sitt inre, eller ska jag säga hur man får kontakt med sig själv. Hur gör man om man ständigt känner sig vilsen och orolig, och inte har någon naturligt självförtroende att falla tillbaka på?
Märker folk av utifrån om man har dålig balans i sig själv, och hur får man ens vänner att hjälpa och förstå?
Inre kontakt
Moderator: Moderatorgruppen
Några fundamentala saker man kan arbeta med är:
Uppmärksamhet innåt
Dvs att man försöker vara medveten om ens egna beteende. Att man observerar vad man säger, hur man säger det, varför man säger det, hur man rör sig, går, äter, om man reagerar på olika fenomen lägger märke till vilket fenomen det är och börjar fundera varför man ifrågasatte det.
Det handlar alltså i första hand inte om att reflektera över beteendet, utan bara uppmärksamma det utan att lägga något omdömme i det. Helt enkelt lära känna hur man själv fungerar i olika situationer.
Reflektera
Sen efter man uppmärksammat något kan man efter det även ibland reflektera över varför man beteede/reagera som man gjorde om beteendet gav dålig effekt och inte vara rädd att erkänna sina misstag för att efter det lägga om sina strategier
Acceptans/Förväntningar
Att när man i hamnar i olika situationer helt enkelt acceperar dem (för att acceptera något måste man i regel först ha identifierat det, varför det är viktigt att uppmärksamma saker), dvs att man accepterar att ens förväntingar inte blir uppfyllda (förväntningar är inlärda minnen, värderingar, om hur man upplever att något borde vara). Det kan vara förväntningar man har på sig själv eller situationen. Det kan ibland vara svårt att hitta en balans mellan att ha för mycket förväntningar (som lätt gör en besviken och ledsen/arg) och inga förväningar (som gör en passiv).
Jag märker att jag själv har väldigt höga förväntningar på andra (vilket oftast är dåligt) och mig själv (vilket gör att jag är väldigt driven mot självutveckling men även hård mot mig själv) men väldigt låga förväntningar på situationer (dvs jag skapar inte intressanta situationer för mig själv, men blir heller inte rastlös av att vara i obekväma situationer)
Jag tror det är viktigt att kunna ha höga förväntingar (så att man inte blir passiv) men att samtidgit vara beredd att sänka dom. (vilket de flesta människor har väldigt problem med, inklusive mig själv)
Egentligen handlar självbild/förtroende etc mycket om förväntningar. Det är egentligen ingen som förväntar speciellt mycket av en, men av de sammanhang man rör sig i så matas man med budskap från miljön som försöker få en att agera i olika riktningar (reklam, föräldrar, vänner etc) och leva upp till olika förväntingar man matas med.
Friheten från påtryckningar kommer när man lär sig förstå hur andra prackar på en förväntingar som man lär sig att inte faller offer för. Vissa skaffar sig extrem integritet för att skydda sig mot andras förväntningar, dvs de sätter upp ett personligt revis som de sedan pissar ner med deras attityd. Detta är förresten den mest accepterade i västsamhället, men jag tycker den är rätt fånig eftersom det skapar en statisk/spänd känsla hos personen.
Det viktga är egentligen inte att ha integritet, utan att ha det när det behövs (dvs när man märker att folk kommer börja köra med en om man är för snäll). Om du dvs inte satsar på att bli chef/boss. Då är integritet a och o. Det gäller att inte vara rädd att köra över folk.
Om du vill att dina vänner ska hjälpa och förstå tror jag att det viktigaste är att du inte är rädd för att prata om det. Jag har ofta varit rädd för att prata om saker jag upplevt som pinsamma men så fort jag pratar om det och berättar hur jag mår så brukar människor acceptera en. Accepterar dom en inte ska man dock reagerar på samma sätt, dvs säga ifrån att det inte accepterar en (eftersom de har förväntingar på en). När de inser att de beter sig dåligt genom att inte accepera en så brukar de ofta acceptera det och sedan rätta om sina förväntingar. Ibland kan man behöva göra såhär några gånger fram och tillbaka, men även de mest tröga brukar mjukna tillslut. Men i regel är det dåligt att prata med människor som har för höga förväntingar på en eftersom de ofta tenderar till att vara dåliga lyssnare.
Uppmärksamhet innåt
Dvs att man försöker vara medveten om ens egna beteende. Att man observerar vad man säger, hur man säger det, varför man säger det, hur man rör sig, går, äter, om man reagerar på olika fenomen lägger märke till vilket fenomen det är och börjar fundera varför man ifrågasatte det.
Det handlar alltså i första hand inte om att reflektera över beteendet, utan bara uppmärksamma det utan att lägga något omdömme i det. Helt enkelt lära känna hur man själv fungerar i olika situationer.
Reflektera
Sen efter man uppmärksammat något kan man efter det även ibland reflektera över varför man beteede/reagera som man gjorde om beteendet gav dålig effekt och inte vara rädd att erkänna sina misstag för att efter det lägga om sina strategier
Acceptans/Förväntningar
Att när man i hamnar i olika situationer helt enkelt acceperar dem (för att acceptera något måste man i regel först ha identifierat det, varför det är viktigt att uppmärksamma saker), dvs att man accepterar att ens förväntingar inte blir uppfyllda (förväntningar är inlärda minnen, värderingar, om hur man upplever att något borde vara). Det kan vara förväntningar man har på sig själv eller situationen. Det kan ibland vara svårt att hitta en balans mellan att ha för mycket förväntningar (som lätt gör en besviken och ledsen/arg) och inga förväningar (som gör en passiv).
Jag märker att jag själv har väldigt höga förväntningar på andra (vilket oftast är dåligt) och mig själv (vilket gör att jag är väldigt driven mot självutveckling men även hård mot mig själv) men väldigt låga förväntningar på situationer (dvs jag skapar inte intressanta situationer för mig själv, men blir heller inte rastlös av att vara i obekväma situationer)
Jag tror det är viktigt att kunna ha höga förväntingar (så att man inte blir passiv) men att samtidgit vara beredd att sänka dom. (vilket de flesta människor har väldigt problem med, inklusive mig själv)
Egentligen handlar självbild/förtroende etc mycket om förväntningar. Det är egentligen ingen som förväntar speciellt mycket av en, men av de sammanhang man rör sig i så matas man med budskap från miljön som försöker få en att agera i olika riktningar (reklam, föräldrar, vänner etc) och leva upp till olika förväntingar man matas med.
Friheten från påtryckningar kommer när man lär sig förstå hur andra prackar på en förväntingar som man lär sig att inte faller offer för. Vissa skaffar sig extrem integritet för att skydda sig mot andras förväntningar, dvs de sätter upp ett personligt revis som de sedan pissar ner med deras attityd. Detta är förresten den mest accepterade i västsamhället, men jag tycker den är rätt fånig eftersom det skapar en statisk/spänd känsla hos personen.
Det viktga är egentligen inte att ha integritet, utan att ha det när det behövs (dvs när man märker att folk kommer börja köra med en om man är för snäll). Om du dvs inte satsar på att bli chef/boss. Då är integritet a och o. Det gäller att inte vara rädd att köra över folk.
Om du vill att dina vänner ska hjälpa och förstå tror jag att det viktigaste är att du inte är rädd för att prata om det. Jag har ofta varit rädd för att prata om saker jag upplevt som pinsamma men så fort jag pratar om det och berättar hur jag mår så brukar människor acceptera en. Accepterar dom en inte ska man dock reagerar på samma sätt, dvs säga ifrån att det inte accepterar en (eftersom de har förväntingar på en). När de inser att de beter sig dåligt genom att inte accepera en så brukar de ofta acceptera det och sedan rätta om sina förväntingar. Ibland kan man behöva göra såhär några gånger fram och tillbaka, men även de mest tröga brukar mjukna tillslut. Men i regel är det dåligt att prata med människor som har för höga förväntingar på en eftersom de ofta tenderar till att vara dåliga lyssnare.
Jag är inget pros på detta,
men troligen så kan endel i omgivingen märka att man
har dålig balans i sig själv
dom som är öpna och vill se, och förstå,
försök att föstå vad dit inder har att säga,
gör inte det på busen,
gå ut i natuden där du kan vara ensam,
och sök, i dig och naturen,, där finns alla dina svara
även om du inte kan se dom,
men troligen så kan endel i omgivingen märka att man
har dålig balans i sig själv
dom som är öpna och vill se, och förstå,
försök att föstå vad dit inder har att säga,
gör inte det på busen,
gå ut i natuden där du kan vara ensam,
och sök, i dig och naturen,, där finns alla dina svara
även om du inte kan se dom,
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Dan
Ja ibland kan det märkas men i allmänhet verkar folk så stressade och maskerade att de inte klarar av att märka någon annans känsloliv. Fast det kan ju vara så att de projicerar sina egna osäkerheter på andra och känner igen ssyndromet. När man står och ska redovisa inför en grupp på skolan kan man lätt slås av tanken att alla ser hur nervös man är, men det behöver ju inte alls stämma.
Varför tror du att man förlorar kontakten med sig själv?
Ja ibland kan det märkas men i allmänhet verkar folk så stressade och maskerade att de inte klarar av att märka någon annans känsloliv. Fast det kan ju vara så att de projicerar sina egna osäkerheter på andra och känner igen ssyndromet. När man står och ska redovisa inför en grupp på skolan kan man lätt slås av tanken att alla ser hur nervös man är, men det behöver ju inte alls stämma.
Varför tror du att man förlorar kontakten med sig själv?
Re: Inre kontakt
Dan skrev:Har ni några reflektioner kring eller tips hur man får kontakt med sitt inre, eller ska jag säga hur man får kontakt med sig själv. Hur gör man om man ständigt känner sig vilsen och orolig, och inte har någon naturligt självförtroende att falla tillbaka på?
Märker folk av utifrån om man har dålig balans i sig själv, och hur får man ens vänner att hjälpa och förstå?
Din utgångspunkt för alla övningar för att "finna ditt inre" eller "ditt sanna jag", är att du redan är identisk med ditt inre, att det är där från en inre position du blickar ut genom ditt psyke ut i världen. Problemet är att du, som så många andra, identifierar dig med ditt psykes möte med omvärlden, inte med den "inre namnlösa någon" som "blickar ut genom psyket".
Så här kan du göra: lyssna på din favoritmusik, slut ögonen, och låt tankarna komma och gå, känn så småningom att du "glider neråt eller inåt", men se till att inte somna. Då kan ditt inre öppna sig!
Du kan också säga till dig själv, programmera dig med orden: "Jag vill nå mitt inre, sanna jag!" Sedan släpper du den tanken, lyssnar på musiken och ser vad som händer, låter tankarna komma och gå.
Det är lätt att säga att man skall strunta i vad andra tycker om en, men om man faktiskt gör det, hur skall man då ställa sig? Sök upp någon du har förtroende för och be den personen berätta hur han eller hon ser på dig.
Den som är i fullständig balans är död. Liv är ständig obalans, tillfällig snabbt övergående balans, och ny obalans. Så mal det på.
Lev väl! Lev ditt liv! Ingen annan kan göra det åt dig!
A
Re: Inre kontakt
Katana skrev:Algotezza skrev:Den som är i fullständig balans är död. Liv är ständig obalans, tillfällig snabbt övergående balans, och ny obalans. Så mal det på.
Hahaha... lät kul. Den första meningen.
Håller inte med om detta, att man måste dö för att kunna vara den man är eller vara i balans. Dessa tillfälligt snabbt övergående balansen som du talar om låter mer som tillstånd av harmoni för mig. Jag ser en stor skillnad mellan balans och harmoni. Harmonin är flyktig som alla andra känslotillstånd, men balans kan man ha permanent om man lär känna sig själv och veta hur man skall tackla div. yttre påverkan för att kunna just bibehålla den. Förutsättningen är dock att man känner väl igen sig (sitt inre jag) så man direkt vet om när man börjar ta sig ur balans eller inte och göra det som behövs för att stoppa det.
Du kan aldrig finna någon verklig balans så länge du identifierar dig med rörelsen, den yttre fysiska eller den inre mentala. Där råder ständig obalans. För att finna balans måste du finna denna bortom rörelsen, i din inre stillhet, i din innersta identitet bortom all rörelse och obalans. Den är fullt möjlig att uppnå i detta liv, men kräver oerhört mycket. Du skall finna din inre stillhet, inte bilden av stillheten, utan den fasta punkten som visar sig i ditt medvetande som - en blind fläck. Du kan inte uppleva den direkt, men identifiera dig med den, bli ett med den. Den himmelska fridens punkt. (Detta är inspirerat av Martinus kosmologi).
A
Re: Inre kontakt
Katana skrev:Algotezza skrev:Den som är i fullständig balans är död. Liv är ständig obalans, tillfällig snabbt övergående balans, och ny obalans. Så mal det på.
Hahaha... lät kul. Den första meningen.
Håller inte med om detta, att man måste dö för att kunna vara den man är eller vara i balans. Dessa tillfälligt snabbt övergående balansen som du talar om låter mer som tillstånd av harmoni för mig. Jag ser en stor skillnad mellan balans och harmoni. Harmonin är flyktig som alla andra känslotillstånd, men balans kan man ha permanent om man lär känna sig själv och veta hur man skall tackla div. yttre påverkan för att kunna just bibehålla den. Förutsättningen är dock att man känner väl igen sig (sitt inre jag) så man direkt vet om när man börjar ta sig ur balans eller inte och göra det som behövs för att stoppa det.
-Katana-
För mig är balans = temporärt läge där två motsatta krafter "tar ut varandra", medan harmoni = två processer som går väl eller behagligt ihop utan att "ta ut varandra", de "klingar väl ihop".
A
Om man förstår Gud så kan man be honom att hjälpa. Att be till Gud är ett undermedvetet sätt att få hjälp av sitt högre jag. Det fungerar om man är ärlig och tror på det.
Man kanske kan uppnå det, men jag är säker på att det inte varar evigt... allting tar slut... därför finns vi och universum... och även om jag kunde uppnå det, så skulle det alltid finnas andra som hela tiden försöker uppnå det... för livet slutar aldrig...
Livet... universum... jag... hittar inte balansen...
Det finns ingen evighet förutom det här... evighet kan inte börja nånstans... annars är det inte evighet...
Om det fanns något evigt nirvana/himmel så skulle alla redan ha kommit dit... det skulle inte finnas nån anledning för oss att hela tiden utvecklas här...
Men det kanske finns ett sätt att hitta balansen... man måste sluta tro på evolutionen... man måste acceptera sitt liv så som det är... och leva i nuet... där ingenting finns...
Men jag tror att... vi måste fortsätta leva i den här illusionen för evigt... för utan den här illusionen finns inte verkligheten... balansen...
Det är jobbigt att hela tiden finnas men... "ingenting" kan inte sluta existera... för även om allt annat skulle försvinna... så skulle den ändå finnas kvar... så inget kan sluta existera...
...
Algotezza skrev:Den är fullt möjlig att uppnå i detta liv, men kräver oerhört mycket.
Man kanske kan uppnå det, men jag är säker på att det inte varar evigt... allting tar slut... därför finns vi och universum... och även om jag kunde uppnå det, så skulle det alltid finnas andra som hela tiden försöker uppnå det... för livet slutar aldrig...
Livet... universum... jag... hittar inte balansen...
Det finns ingen evighet förutom det här... evighet kan inte börja nånstans... annars är det inte evighet...
Om det fanns något evigt nirvana/himmel så skulle alla redan ha kommit dit... det skulle inte finnas nån anledning för oss att hela tiden utvecklas här...
Men det kanske finns ett sätt att hitta balansen... man måste sluta tro på evolutionen... man måste acceptera sitt liv så som det är... och leva i nuet... där ingenting finns...
Men jag tror att... vi måste fortsätta leva i den här illusionen för evigt... för utan den här illusionen finns inte verkligheten... balansen...
Det är jobbigt att hela tiden finnas men... "ingenting" kan inte sluta existera... för även om allt annat skulle försvinna... så skulle den ändå finnas kvar... så inget kan sluta existera...
...
Katana skrev:Livet, universum och även du är redan i balans.
ne... för vi kan släppa tanken av att det inte är så...
och vi kan inte släppa tanken för att... obalansen är verkligt...
om det inte var verkligt skulle vi aldrig fått såna tankar...
men jag antar att... meningen med att ha ett mål (balans) är inte alltid att nå den... men att ha något att sikta mot.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster