funderare skrev:På wikipedian kan man förresten läsa om hur mobbare och plågoandar, som av nån anledning länge antogs lida av låg självkänsla, i själva verket nog snarare lider av för hög självkänsla.
Vi i väst verkar väldigt mycket utgå från fundament att självet är en kärna, separerat från miljön.
Vi upplever alltså att: När man visar "höga tecken på självkänsla" är man alltså en som är "självständig", "autonom", helt "frikopplad" från en hotfull miljö. Man är alltså fristående.
Det skribenten "funderare" här säger, är att man "förut trodde" att mobbare antogs att lida av låg självkänsla men att man "nu tror" att de lider av "för hög" känsla. Men som sagt i båda dessa exempel, så utgår man från att individen är helt självständig från miljön, och jag anser att detta bara är en rest från upplysningsidealet.
Wikipedia skrev:Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva, menade man
I denna uppfattning så tror man alltså att människan är totalt frikopplad från miljön, och att självkänsla/självbild/självförtroende är något som är konstant från miljö till miljö, just eftersom vi tror att självet är "självständigt", dvs en kärna, en individ, separerat från miljön.
Ser vi en kändis på en reklampelare, som ler och ser glad ut - dvs ser ut som en lycklig och genom det "lyckad" människa, så ANTAR vi att denna människa är lika lycklig i precis ALLA miljöer/kontexter.
Jämför vi med en bild förknippad med Impressionism, så är det tydligt hur självet också här anses vara självständigt. Människan, som fristående varelse är central - men inte den "mest centrala" aspekten, det mest centrala är upplevd "klarhet i naturen", vi är alltså befriade från den "tidigare förslavande religionen och flockmentaliteten". Vi har nu i samhället nått till en sådan nivå att vi kan bryta oss loss från tidigare kollektiva och förslavandre strukturer.
Men tittar vi på hur en senare konstriktning som sedare kom att utveckla sig, är det självet blir att vi blir distanserade från miljön, vi blir manipulativa och cyniska, vi ställer oss "på avstånd" och beräknar och gör operationer på miljön. När självet uptvecklar distansen mellan sig själv och sin miljö till en viss extrem så resulterar det i "den existentiella krisen", då vi känner "oss själva" totalt alienerade och separerade "från våran miljö".
Tittar vi på ett känt konstverk, Skriet. Här är det tydligt hur människan är central i bilden, men samtdigt står hon inte i mitten, utan det är en förskjutning till höger, samtidgit som kroppen är "förvrängd". Detta är ett konstverk som man förknippar med expressionism, där det ett av de mest centrala, återkommande elementen, är att miljön är totalt förvrängd, men även självet.
Detta är enligt mig extremen av att tro att självet går att separera från miljön. Tittar vi på bilden så ser man i bakgrunden, längre bort på bron, att det faktistk är andra människor som står där. Det finns alltså människor med i bilden, men de står på en väldig distans. Samtidigt som bilden har ett väldigt fokus på en öppen miljö. Det är alltså en väldigt kontrast/differentiering mellan individ/miljö. Tittar man på bron/vägstaketet (eller vad det är) som människorna står på/vid så är den väldigt strukturerad, den representerar samhället och strukturen, bron är trots allt något mänskligt konstruerat. Men tittar man på vad den mesta ytan av bilden tar upp, så är det miljön i bakgrunden som ger ett mer känslosamt/orgelbunden/kaotiskt uttryck. Det är alltså även en konflikt mellan natur/sämhällsstruktur.
Det som händer senare, att ju mer människan blir självständig, desto mer är hon upp till sig själv att definiera sina egna mentala strukturer, men detta slutar mer och mer i kollaps mellan själv och miljö. Här är det inte alls samma kontrast, men problemet är att strukturerna har kollapsat. Detta är som sagt inte sund utveckling, det är patologisk, kollaps.
(Som sagt, jag har inte läst en enda bok om konst, konstteori eller konsthistoria, detta är mina högst personliga, psykologiska tolkningar av konsten)
Learning takes place through adaption and Piaget believed that adaption had two aspects, assimilation and accommodation. Assimilation is the aspect that conserves the organisation of information and absorbs it into existing schema, and accommodation occurs when an object cannot be assimilated and the schemata have to be modified to include the object (Piaget, 1981). Schemata are our general knowledge bases about objects or events, acquired from past experiences (Matlin, 1998). Another characteristic of a child in the sensorimotor stage is the child’s inability to distinguish herself from the world surrounding her. Within this period the transition occurs from what Sigmund Freud called the “oceanic feeling” (inability to separate the self from the external world) to the ability to make the distinction between the two (Bjorklund, 1995). This is seen in the development of object permanance. Object permanace is the development of the knowledge that objects exist even when they cannot be percieved. A teddy bear hidden behind a screen is still in existence and is worth searching for, it has not suddenly disappeared off the face of the earth
Wilber (som bl.a.) utgår från Piaget pratar om att i alla utveckling går att beskriva såhär: 1. Identifiering, 2. Differentiering, 3. Integrering.
Ett problem som kan hända under utvecklingen är att Självet misslyckas med att Integrera, och börjar istället att Disassociera. Jag trår att våran nuvarande psykologiska utveckling går att beskrivas såhälr: Impressionismen har identifierar människan som "abstrakt" självständig i miljön, I Expressionismen (och den existentiella kristen) så diffrerentierar sig människan och efter det dissassocierar sig från miljön, Men den postmoderna tillståndet som senare kom att växta fram så betonar man väldigt mycket kontexten/miljön, men det är fortfarande inget tal om integrering här. Självet har inte utvecklat sig, det har kollapsat.
Så den vanliga uppfattningen att självkänsla är en kärna, något som är konstant i alla sammanhang, tror jag är nogt vi måste ge upp.
Sen tror jag även att tanken att självkänsla innebär att man har distans till situationen och "har kontroll över den" genom att vara frikopplad från den, tror jag är en felaktig uppfattning.
Hur ens självkänsla yttrar sig beror mycket på miljön skulle jag säga, hur paradoxalt det än kan låta för en västerlänning. Men går man lite djupare och penetrerar vad självkänsla är i grund och botten skulle kunna vara, så handlar det inte om att det är ett själv som är "självständigt" från miljön, utan ett själv som är totalt integrerat med miljön.
Den som har "självkänsla" är alltså den som är "ett" med miljön. För att få självkänsla ska vi inte försöka kontrollera/manipulera miljön genom att stöta bort den, vi måste först acceptera den, innan vi kan bli "ett" med den och börja arbeta på den.
En vanlig dröm många människor har i dagens samhälle är att de skulle vilja vara en "kändis" eller någon "lyckad" människa. Problemet som många inte förstår är att detta typ av beteende är ett förnekande av den miljön vi själva befinner oss i. Vi önskar vi kunde vara i en glamorös miljö, INTE att vi var en annan människa. Vi vill vara oss själva, men i "andras kläder", dvs vi vill vara i deras miljö och ha deras förutsättningar.
Men att lyckas penetrera den existentiella krisen och integrera sig med miljön är att först, på ett rationellt plan inse att vi inte är "separerade, självständiga individer", efter vi accepterat det på ett ratonellt plan, kan vi senare börja att komma att uppleva detta på ett emotionellt plan.
Att vi i botten av vårat hjärta accepterar det sammanhang vi är i, och att vi inte längre vill försöka fly undan in i andra miljöer/sammanhang.
- förtydliga mig lite. Det är "self esteem" man talar om, vilket kanske inte nödvändigtvis är detsamma som det vi kallar självkänsla... ?
Uppmuntrar helt klart till fortsatt deltagande här. (Dock är PopJimmys inlägg nog lite för avancerat för mig, så jag avvaktar med att kommentera det.)