- Lidandets Värde!

[* KYREUS *]

Så många "framgångsmänniskor" jag sett, som inte lärt sig ett smack om tex ödmjukhet. Så många prövade medmänniskor jag sett som blivit stora, VERKLIGT STORA, som människor.


        Frågan för dagen: kan man växa som människa - UTAN lidande?

[B. Mattias S]

Kan man utvecklas som människa utan lidande. Ja, det kan man. Jag växer som människa även när jag upplever harmoni och tillfredställelse. Men det bör tilläggas tycker jag att man kan växa av lidande också, när det handlar om att uthärda lidande, lära känna sina svagheter, hantera lidande odyl. Lidande är inte gott i sig själv skulle jag säga.

BMS

[Katana]

Klipp

[FIG]

Jag Tro att du Kan det till en viss Mån, eller Gräns.

Och om du ska komma lände än så, så måste du nog lärad dig det andra också, Hur lidande är.

[Rising]

Frågan för dagen: kan man växa som människa - UTAN lidande?

Jag tror att vi människor har ett behov av att känna lidande. Om detta behov inte stimuleras på naturlig väg så kommer det att stimulera sig själv. Alltså: Man kommer att lida, även fast man inte har något "bra" skäl för det.

Så fungerar det med många saker hos oss människor:
Om man inte blir sjuk på riktigt av tuffa sjukdomar så sjunker ens immunförsvar så att man blir sjuk av smågrejer istället. Kroppen vill se att den kan bli sjuk.

Har man inget riktigt att vara rädd för så kan man uppfinna fobier, har man inga riktiga regler att följa så kan man utveckla tvångstankar, osv. (Inte helt hundra på dessa exempel)

Jag tycker iaf att människor är bra på att uppfinna saker att lida för, även när de inte har naturliga skäl att känna lidande. Så du kan ha rätt att människan behöver lidande för att växa, bara det att människor är bra på att själva fixa detta lidande.

[Anders H]

Om man ska vara kreativ, t.ex. skriva en låt, måste man lida. Helt enkelt för att det perspektivet är mer ovanligt och mer intressant.

[Damir]

Jag tror att lidande är ett kristet påhitt. Inom islam talar man inte om att man måste lida för att livet är så, inte så vitt jag vet. Verkar för mig som att man pratar extra om lidande i västländerna. Varför?
Min teori är att västländerna sedan industrialiseringen har fått något slags hybris. Västerlänningar överlag lider i större utsträckning av diverse psykiska sjukdomar, däribland narcissim och övertro på sig själva. Västerlänningar har blivit skickliga på att ljuga för sig själva. Tänk då en snubbe som träffar en fin tjej och de börjar dejta. Han är van vid att ljuga för sig själv så han börjar intala sig själv att den här tjejen är rena ängeln och att livet är det mest underbara, till skillnad från igår som var hur kasst som helst. En vecka efteråt dumpar hon honom och han börjar lida.  
Jag tror lidande hör ihop med karma, guds sätt att sätta ner dig på jorden och lära dig en läxa. Tro för mycket eller för lite om livet och du får uppleva lidande tills du lär dig läxan.

[gottlib]

Jag tror inte att man kan växa i någon större utsträckning om man inte kämpar, det krävs uppoffringar, tex. lidande eller annan ansträngning. Dessutom, framgång som kommer efter att man verkligen ansträngt sig känns så mycket bättre. Däremot får det givetvis inte gå till överdrift.

[* KYREUS *]

Vad är då alternativet till lidande? Vad för slags tillvaro; och i så fall var och för vem??

[B. Mattias S]

Vad är då alternativet till lidande? Vad för slags tillvaro; och i så fall var och för vem??

Ja, kanske kyrkans antagna slutdestination - Himlen. Om man vill tänka sig en definitiv frånvaro av lidande.
BMS

[* KYREUS *]

Tack för dina reflektioner. Visst, visst - nog känner jag som präst igen tesen om himlen som enda existensen utan lidande. Dom gamla sa ju ofta om människan och hennes existens - "lidandet är vår arvedel".
Men för mig är den här tråden mera en nyfiken liten "undersökning" om den existentiella upplevelsen av lidandet här och nu, mitt i livet.

       Frågan för dagen: hur kan det komma sig att så många
                                 sk naturfolk - mitt i lidandet -
                                 mitt i svälten - uppvisar så mycket
                                   livsglädje?? (trots allt)

[Algotezza]

Så många "framgångsmänniskor" jag sett, som inte lärt sig ett smack om tex ödmjukhet. Så många prövade medmänniskor jag sett som blivit stora, VERKLIGT STORA, som människor.


        Frågan för dagen: kan man växa som människa - UTAN lidande?

Svar nej. Spontant sett.

Men vad är lidande? Övermäktig mental smärta? Försynens undervisning i ödmjukhetens svåra konst? Att slipas till av Gud själv? Finns det mentalt lidnade och kroppslig smärta eller finns det mental smärta och kroppsligt lidande också? Eller är smärta = lidande?

Eller är lidande, som någon påstått, detsamma som att vara beroende av smärta?

A

[Katana]

Klipp

[Katana]

hur kan det komma sig att så många sk naturfolk - mitt i lidandet - mitt i svälten - uppvisar så mycket livsglädje?? (trots allt)

För att de accepterar verkligheten som den är. Därför.

[Stefan]

Frågan är vad "växa som människa" är. Som jag ser det är det att utveckla sin preferenser (t ex från extremt materialistiska preferenser till mer andliga dito), att bli bättre på att hantera svårigheter, att våga se världen som den är, etc. Jag tror att mänskor som inte är bra på att hantera svårigheter, på att våga se världen som den är, är detta pga tidigare problem. T ex kan en mänska som har mycket problem i unga år bli väldigt aggressiv eller väldigt konflikträdd. Ingen av dessa attityder är särskilt bra att ha.

Så tvärtom tror jag att lidande ofta kan "förminska" en som människa. Däremot tror jag att många mänskor går omkring med större eller mindre problem och det är först när man får verkligt stora problem som man tar tag i dessa på riktigt. Gör man det - tar aktivt tag i sin situation och medvetet försöker utveckla sin personlighet - kan man "växa". Men då är lidandet snarare det som utlöser ett arbete med syfte att växa än något som i sig leder till att man växer.