Beskrivning av hysteri?

[J R Auk]

Hej, jag undrar om någon är beläst inom psykologin och kan säga vad som utgör hysteri.

Särskilt vad man menade med den kvinnliga hysterin, och hur termen då överensstämmer med termen nu.

[J R Auk]

Ingen som vet?


Då får jag väl fortsätta springa utan kött på benen.

Jag har läst om en definition som löd, ifrågasättande av det egna värdet, behov av hävdelse, ständigt sökandes bekräftelse.

Den definitionen kan jag förstå föranledde att kvinnor över lag benämndes som så (sakta i backarna nu inte bli upprörda) om man betänker dom ideal som var rådande och den uppfostran som gavs.

Men, jag funderar kring om det verkligen finns en dispositionering till ett sådant beteende eller om allt var miljön och kulturen.

Min tanke är att när ett begrepp likt hysteri kom att florera så uppstod det i behov att förklara något som var ett utspritt fenomen i samhällets kvinnliga population.

Men skulle man ta begreppet, givet den definition som jag presenterat ovan, och söka efter bärare av dessa egenskaper, finner man inte då att det snarare är män som har en dispositionering inför nämnda beteende.
Och inte bara män utan "manligt".
Jag tänker mig att det är detta med reproduktionen som försätter oss i ett sådant dilemma, det är bra mycket mer jobb för oss att få oss en avkomma en det är för en kvinna.
Hon kan smyga bort under natten, vi får sätta lås på dörren. Om man antar att kulturellt arv är en del av det vi som sociala varelser söker realisera i vår fortplantning.

Hursomhelst så ser jag överallt en osäkerhet på det egna värdet behov av hävdelse och liknande trams. Och det larviga är ju att den som inte hävdar sig uppnår det som den hävdande söker.

Så vad tros, finns det något att diskutera i detta?

Kanske tillskrivandet av hysteri till kvinnor är flykten från spegelbilden. Det var ju män som gav definitionen och diagnostiserade den ni vet.

[What Gives?]

Såvitt jag vet är hysteri en kulturell atavism och är således inte längre gångbar.

[Johan Ågren]

Gammal benämning på stress när den övergår i ångestattacker, tror jag. Negativ stress bottnar just i: "ifrågasättande av det egna värdet, behov av hävdelse, ständigt sökandes bekräftelse". Det saknas ett meningsfullt sammanhang som ger tillfredställelse/lycka, och där man har förmågan att uppfylla kraven. Att kvinnor tydligen drabbaddes av detta i hög grad förut berodde på att de hölls korta av den mansdominerade kulturen samtidigt som deras egna värden falnade i och med att männen industrialiserade den produktion som tidigare varit förbehållet kvinnan, och gett henne en stark unik position. Kvinnans roll kom således att gå från profession till hobbyverksamhet, och hon tappade sin identitet med unika meningssammanhang. Och i sin hävdelse med männen kom kvinnan aldrig i kapp och fick känna sig unik och stark.

Så visst har kvinnan varit i ett ogynnsamt läge sedan industrialiseringen. Redan när vävstolen uppfanns under slutet av medeltiden så tog männen chansen att ta över och dominera den verksamheten, medan kvinnan fick se sin roll försvinna och ersättas av tillkortakommande. Att inte ha en tydlig självklar roll som man känner sig stark och behövd i är själva grunden för psykologiskt illamående.

Samhällets projektion mot kvinnan löses för en tid upp under krigets välde, men allt på mannens villkor. Kan det då vara till nytta? Ska kvinnan få ett andrum under patriarkatets krigslekar och sedan tacka? Det är svårt att föra det motsägelsefulla påståendet att krig kan leda till emancipation, det är som att bygga ett hus på en sandgrund. Det finns många bevis på att frånvaron av män i ett land kan styrka kvinnans roll och makt. Många gånger leder det till frigörelse och uppluckring av genusrollerna, men vinnarna är få. I krigets spår följer våldtäkt, död, svält, fattigdom och förtryck. Offren är oftast kvinnor, barn och de gamla.

Första världskriget innebar en tillfällig förändring av de könsuppdelade arbetena, vilket berodde på frånvaron av män på hemmafronten i Sverige. Kvinnorna behövdes som arbetskraft och inom industrin ökade antalet lönearbetande kvinnor betydligt. Men trots denna frigörelse från hemmets ok var standarden på jobben låg och lönen ännu lägre. Många av de jobb som kvinnorna fick sig tilldelade bestod oftast av arbetsuppgifter som var ansträngande och monotona och hade låg status bland de manliga arbetarna. Att kvinnorna började arbeta utanför hemmet ansågs generellt inte som konkurrens eftersom det var en tillfällig lösning på bristen på mansarbetskraft under kriget. Men inom en del fackföreningar och på vissa arbetsplatser uteslöts kvinnor helt.

Det kan tyckas som att kriget ändå leder till en positiv förändring för kvinnorna, om än liten. Men under mellankrigstiden gick snarare utvecklingen bakåt. Man drömde om den gamla goda tiden och längtade efter stabilitet och trygghet efter krigets osäkerhet och radikala förändringar i samhällets struktur. Det ledde till en ännu striktare frysning av könsrollerna både i och utanför hemmet.

Kvinnan fick större frihet, även om den reglerades på mannens villkor. Men trots att könsrollerna förändrades och en ny stark kvinnorörelse började gro under kriget fanns det ingen tydlig beblandning mellan klasserna. Frigörelsens solidaritet sträckte sig bara inom det egna samhällsskiktet även om klasstrukturen förändrades när en ny klass växte fram genom industrin och då krigsbyråkratin gav många jobb. Nya arbetsområden åt kvinnor ledde till en egen inkomst, och beroendet av en man var inte lika stort.

Emancipationen hade som bekant sitt stora uppsving i slutet av 1960- och början av 1970-talet i Sverige. De återinförda kvinnorollerna efter kriget blev grogrund till förtryckta drömmar, som fick sitt utlopp i barnens uppfostran. Efterkrigsbarnen blev den fördröjda effekten av kvinnornas frigörelse under kriget och det blev de som sedan revolterade mot både klass- och genusskillnader.

Ett ofrivilligt ansvar läggs på kvinnorna. Det är de som drabbas hårdast och deras uppoffringar tas för givet: tjäna fosterlandet, ta hand om de sjuka och framför allt föda nya söner.

I armén motarbetas kvinnans tillskrivna egenskaper såsom humana, svaga, fredsbejakande, individuella och ifrågasättande, och maskuliniteten skapas genom frånvaron av det feminina.

Mannen ska vara kollektiv, stark både fysiskt och psykiskt, hård och disciplinerad. För att skapa en militär styrka krävs det att kuva det kvinnliga i varje man. Det gäller att förtrycka individen och personens sexualitet för att möjliggöra ett effektivt mördande. Det sker oftast genom tvång och anses vara en svår uppgift. Män är inte födda till mördare men konstrueras till det av ledande auktoriteter. Att eliminera den självständiga rösten inom sig, som inom militären förknippas med det kvinnliga. Vanliga skällsord som används för att förstärka föraktet är bland annat fitta, bög, fikus och fröken.

Källa: http://www.uppmana.nu/content/view/4761/92/

/Johan

[What Gives?]

Johan, var kommer citatet ifrån?

[J R Auk]

Såvitt jag vet är hysteri en kulturell atavism och är således inte längre gångbar.

Vadå?

Bara för att vi sett det förut gör väl inte att fenomenet det beskriver försvinner?

Eller hur menar du, anar min missuppfattning av dig här.

[What Gives?]

Såvitt jag vet är hysteri en kulturell atavism och är således inte längre gångbar.

Vadå?

Bara för att vi sett det förut gör väl inte att fenomenet det beskriver försvinner?

Eller hur menar du, anar min missuppfattning av dig här.

Jag menar att en medicinsk diagnos är resultatet av så mycket mer än patientens psyke/kropp.

Det är oändliga faktorer som definierar vad vi betraktar som sjukdomsfenomen, men här vill jag mest peka på de kulturella betingelserna. Vårt samhälle har förändrats avsevärt sedan hysteribegreppet introducerats, och sannolikt även diagnosen i takt med detta.

[J R Auk]

Då instämmer jag till fullo i dina ord.