Droger/psykiskt beroende

[Psykadelika]

Jag vet inte hur länge jag har grubblat på detta genom åren utan att få någon som helst respons av jämlika, dels för att min personliga del i det klämmer åt när det kommer upp på tapeten men också för att knark är tabu och .. ja ni förstår. Här är jag väl mer eller mindre anonym och kan därför ventilera mitt huvud utan att vara rädd för några som helst konsekvenser, om det ogillas så uppskattar jag att det kommer fram direkt.

Jag har sedan jag var 15 år växlat mellan olika beroenden och verklighetsflykter, det har antingen varit ett grovt onlinespelsberoende eller knark, grejen är väl den att jag inte tappat fästet från dessa två grejer än, då mitt välmående knappast har varit eller är på topp. Jag har också alltid haft svårt för att inte ljuga, men psykologer har konstaterat att jag inte är mytoman även om jag själv än idag funderar på om jag varit eller är det. Jag hittar förvisso inte på saker och ting utan undviker mest att berätta sanningen för ofta och undanhåller saker av olika relevans, som slutligen leder till att jag bryter varenda persons förtroende som jag har i min omgivning. Däribland min mor, far, bror och sambo. Detta har jag dock blivit bättre med även om jag drar smålögner till och från än idag.
När jag var som värst vid datorn kunde jag sitta och spela i 40-60 timmar i sträck, och när jag var som värst med drogerna kunde jag ta amfetamin eller ecstacy i flera dagar. Jag röker än idag hasch och marijuana några gånger om i halvåret för att koppla av, förmodligen för att jag än inte lyckats skapa någon självkänsla och fortfarande känner mig misslyckad till och från, men också för att jag har en fascination för droger. Idag är jag alltså på någon väg mot det bättre, men de är endast några få saker som får mig att slippa ångesten till och från under vardagen, saker som; datorn(spelande), poker, sex, livemusik, droger - ja, ni förstår.

Det är som det är, jag söker inte alls sympati, även om jag inte vet varför jag berättar en stor del av min "story", jag vill egentligen bara diskutera min fascination för droger och mitt eventuella psykiska beroende.
I april tog jag ecstacy senast och det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på hur roligt jag hade, jag har haft mardrömmar och bajsat på mig i sömnen efter det, vilket är naturligt eftersom drogen fungerar så och det får jag leva med, men efter mitt 12 timmar långa rus så trodde jag att jag kommit till en vändpunkt. Jag var helt äcklad av mig själv och grät konstant en hel dag, ja jag förstår att det är naturligt men det var inte som vanligt denna gång, jag började att tänka att jag var värd bättre tack vare  hjälp av kompisar och att jag faktiskt inte behövde knark alls i mitt liv.

Nu ett tag efter har jag insett att jag eventuellt kom till en vändpunkt, men att jag inte kunde ta vara på den. Eftersom jag alltid kommer tillbaka till vardagen så har jag börjat undra om jag någonsin kommer att komma ifrån min "fascination" - eller om den bara existerar pga mitt trasiga inre. Jag kan sitta och läsa om droger i evigheter, har skrivit långa uppsatser om olika droger, förundras konstant av deras sätt att påverka människans psyke, men det sträcker sig inte så långt att jag skulle vilja pröva varenda existerande drog. Saken är väl den att jag inte vill något mer än att aldrig behöva knarka, samtidigt som jag har problemet att jag är "kär" i knarkets effekter.

Så till frågorna, jag ber om ursäkt för den långa texten, vissa delar är förmodligen inte relevanta men det var skönt att inte tänka utan bara att skriva.

Existerar min fascination enbart pga att jag inte på långa vägar tagit itu med allt som jag har på axlarna, och skulle den således försvinna om jag bearbetade min ångest genom tex. KTB?

Detta kanske låter idiotiskt, men blockerar min fascination min möjlighet att faktiskt på riktigt VILJA bli fri från knark och således att jag kan må bra?

Eller är jag bara i ett meningslöst kretslopp av tankar och ideér som jag själv skapar för att må bra och tillfredställas samtidigt som jag undviker det "mörka"?

Jag vet inte ... jag hoppas bara att någon orkat läsa ända hit och känner för att diskutera.

[Damien]

Så till frågorna, jag ber om ursäkt för den långa texten, vissa delar är förmodligen inte relevanta men det var skönt att inte tänka utan bara att skriva.

Existerar min fascination enbart pga att jag inte på långa vägar tagit itu med allt som jag har på axlarna, och skulle den således försvinna om jag bearbetade min ångest genom tex. KTB?

Detta kanske låter idiotiskt, men blockerar min fascination min möjlighet att faktiskt på riktigt VILJA bli fri från knark och således att jag kan må bra?

Eller är jag bara i ett meningslöst kretslopp av tankar och ideér som jag själv skapar för att må bra och tillfredställas samtidigt som jag undviker det "mörka"?

Jag vet inte ... jag hoppas bara att någon orkat läsa ända hit och känner för att diskutera.

Det kanske hör ihop?
Om du lyckades bearbeta det du har på axlarna, så KANSKE fascinationen försvinner, och när den försvinner så KANSKE viljan att sluta växer?!?

Samtidigt tror jag att det kan vara väldigt individuellt också.

[Psykadelika]

Jag förstår vad du menar. Jag vill inte annat än tro att jag fascineras för att jag inte mår bra och att det försvinner om jag tar itu med saker och ting genom terapi. Jag har tidigare varit hos psykolog, då när jag inte behövde betala, suttit och pratat om hur jag vill gå vidare men ändå haft viljan kvar att ta droger och förundras utav dem. Måhända att jag inte var mogen nog att faktiskt gå vidare, jag vet inte.
Nu när jag pratar om detta vill jag inte få det att låta som att jag INTE vill bli fri, för det vill jag. Men jag kan inte säga att jag inte vill eller kommer ta droger igen, oavsett om jag 'bestämmer' mig eller inte.

Därav undrar jag om mitt tänkande om droger är något som faktiskt är permanent och som jag får lära mig att handskas på ett annat sätt.. ja, långsökt..

[JDM]

Hej!

Detta kanske låter idiotiskt, men blockerar min fascination min möjlighet att faktiskt på riktigt VILJA bli fri från knark och således att jag kan må bra?

Det låter inte det minsta idiotiskt, tvärtom insiktsfullt! Du har troligen rätt!

Som du säkert känner till så är drogberoende ett "sociobiopsykologiskt" problem. Även om någon lyckats bli av med sitt fysiologiska beroende så kan ett sociopsykologiskt kvarstå. Det vill säga, när personen placeras i samma sociala miljö som när personen hade ett fysiologiskt beroende så kommer personens psykologi påverkas och stimulera hjärnans biologi så att abstinenssymptom uppstår.

Existerar min fascination enbart pga att jag inte på långa vägar tagit itu med allt som jag har på axlarna, och skulle den således försvinna om jag bearbetade min ångest genom tex. KTB?

Jag tror att din fascination i grunden består av ett genuint intresse för vetenskapen om psykoaktiva droger men att den får en ångestgenererande effekt då detta intresse är associerat till ditt tidigare droganvändande. Det ideala är om du kan behålla ditt genuina intresse men bli av med ångesten. I själva verket kan ditt genuina intresse hjälpa dig att bli av med ångesten. KBT skulle säkert hjälpa dig!

Jag är inte expert på KBT men har någorlunda hum om hur kan fungera. Nedanstående är mitt eget påhitt dock, och jag är ingen kliniker. Jag har bara teori som kan styrka det jag säger, ingen eget förvärvad praktisk erfarenhet.

Vad jag tänker är att om du alltid, även när du använda droger mer frekvent, varit passionernat intresserad av att studera psykoaktiva preparat så kan detta intresse vara ett beteende som triggar dina abstinenssymptom. Jag tror det skulle vara bra för dig att bryta det beteendet och passionerat intressera dig för något annat område istället ett tag! När du lyckats undvika både att läsa om psykoaktiva preparat och använda droger under en ganska lång tid (förslagsvis en månad), så kan du långsamt återuppta ditt intresse för psykoaktiva preparat samtidigt som du undviker att använda droger. Börja då ex med att tillåta dig själv att läsa om droger 15 min per dag men absolut inte mer, efter 2 veckor ökar du till 30 min, efter 4 veckor  45 min, efter 6 veckor 1 h. Efter 8 veckor testa sedan igen att helt förbjuda dig att läsa om droger eller andra psykoaktiva preparat. Skriv gärna en dagbok under alla dessa veckor, dvs från det att du första gången förbjöd dig att läsa om droger och fortsätt skriva dagbok när du ökar tiden du tillåter dig själv att läsa om droger samt när du igen förbjuder dig helt att läsa om droger. Beskriv varje dag kortfattat (2-3 meningar kanske) hur du mår och gradera på en skala 1-10 hur nära du bedömmer dig vara att bryta avhållsamheten från användandet av droger. Förhoppningsvis kommer du må mycket bättre och gradera hur nära du bedömmer dig vara att bryta avhållsamheten betydligt lägre under den andra perioden av total avhållsamhet från att läsa om droger jämfört med den första perioden av total avhållsamhet från att läsa om droger. Testa detta om du tror det kan fungera. Jag är övertygad om att det skulle minska dina problem, men om dem inte skulle minska tillräckligt mycket så finns det sätt att anpassa metoden bättre.

Man kan även applicera samma metod på ett lite mer konventionellt sätt:
Innan någon använder droger finns det vanligtvis många förberedelser eller andra beteenden som är associerade till själva rusupplevelsen. Jag har själv aldrig använt droger, och endast läst om det ovanstående i teorin (aldrig jobbat med drogberoende), så du vet troligen mycket bättre vilka förberedelser och beteenden som jag pratar om. Dem kan också naturligtvis variera från person till person.
Ett sätt att komma till ro med sitt psykologiska beroende är att utföra dessa förberedelser eller beteenden utan att använda drogen. Om det finns 10 olika beteenden som oftast förekommer användadet av drogen så börja med att inte utföra något av dem i 4 veckor, öka sedan till 1-2 i 2 veckor, 4 beteenden i 2 veckor och så vidare enda tills du utfört alla beteenden. Naturligtvis skall det sista steget, där drogen kommer in i kroppen aldrig utföras!

Detta är inte anpassat till din fascination för vetenskapen om psykoaktiva droger, men kanske också skulle vara nåt att testa!?

Du kanske känner till mer än mig om det här, och redan tänkt dessa tankar? Men har du testat det i praktiken?

MVH, Jonatan

[Damien]

Du kanske inte har varit hos "rätt" psykolog?
Det gäller ju att du är hos någon som du kan känna förtroende för.

[Psykadelika]

Först vill jag säga att jag uppskattar ditt entusiastiska svar, och vad du än hade haft för teori så hade den varit varmt välkommen!!

Som du säkert känner till så är drogberoende ett "sociobiopsykologiskt" problem. Även om någon lyckats bli av med sitt fysiologiska beroende så kan ett sociopsykologiskt kvarstå. Det vill säga, när personen placeras i samma sociala miljö som när personen hade ett fysiologiskt beroende så kommer personens psykologi påverkas och stimulera hjärnans biologi så att abstinenssymptom uppstår.

Jag förstår att det är det som har hänt/händer just nu. Jag behöver dock inte vara i samma sociala miljö för att få abstinens, utan kan utan att ha planerat det plötsligt minnas ett lyckorus genom en association och således framkalla ångest. Detta är jag medveten om, men det är en omlöjlighet för mig att på något som helst sätt göra något bra utav min medvetenhet om problemet... tyvärr. Än så länge i alla fall.

Jag tror att din fascination i grunden består av ett genuint intresse för vetenskapen om psykoaktiva droger men att den får en ångestgenererande effekt då detta intresse är associerat till ditt tidigare droganvändande.

Det är verkligen det som är problemet, men jag vägrar tro (kanske för att jag inte vill motsatsen i grund och botten) att droger står i mitt psykes centrum enbart för att jag varit beroende. Exempel: Drogmiljöer kan fascinera mig precis lika mycket som de kan äckla mig, och att de helt plötsligt äcklar mig borde vara en konsekvens av att jag vill bli helt fri..

Först och främst kan jag berätta om hur mitt intresse började, och på vilken nivå det ligger idag. När jag var yngre så visste jag ingenting om knark och det var så främmande att jag inte ville komma i kontakt. När det sedan började med hasch, som för de flesta, så var jag enbart i dimmor och brydde mig inte ett smack om någonting. Att sitta och vara hög och röka var dag var bekvämt tills första gången jag upplevde ångest och panikångestattacker. Jag började ta amfetamin, som är ett centralstimulantia och således koncentrationshöjande. Jag och polare kunde sitta vakna 4-7 dagar i rad och "punda" som man gör på den drogen, dvs fixerar sig vid något - och jag fastnade vid olika drogforum som gjorde att jag började läsa på om knarkets historia, fysiologiska och psykologiska effekter. Detta startade mitt intresse för droger, och verkligen allt som kretsar runt det. Allt ifrån hur den undre världen eg. maffian omsätter tio gånger mer pengar än vad Bill Gates äger, hur psykoser uppstår till hur människan kan visa andra sidor som kan leda till universiella genombrott i tänkandet.

Idag har jag dock svårt för att läsa om droger, eftersom jag ofta direkt börjar minnas och vill tillbaka, detta är mitt mest aktuella problem...
Därför är din teori en VÄLDIGT bra idé, men jag vill påminna dig om att jag har ett "dator/dator-kontroll-beroende" som jag ersätter knarket, när jag inte sysselsätter mig med annat, dvs när jag så mycket utrymme att tänka att jag låter ångesten sippra ut. Det konventionella sättet som du förklarar låter väldigt intressant men jag tror fortfarande att det skulle framhäva allt det mörka utan att tveka.

[Psykadelika]

Du kanske inte har varit hos "rätt" psykolog?
Det gäller ju att du är hos någon som du kan känna förtroende för.

Du har givetvis en solklar poäng och jag kan inte lösa mina problem på egen hand, men jag, för mig själv, har konstaterat att jag kan bearbeta ångesten genom att prata om och gräva i problemet med vilken människa som helst.
Problemets grund kan förmodligen kvarstå, men det är inte lika aktuellt för mig som ämnet vi pratar om..

[Avantgardet]

Jag vet inte hur länge jag har grubblat på detta genom åren utan att få någon som helst respons av jämlika, dels för att min personliga del i det klämmer åt när det kommer upp på tapeten men också för att knark är tabu och .. ja ni förstår. Här är jag väl mer eller mindre anonym och kan därför ventilera mitt huvud utan att vara rädd för några som helst konsekvenser, om det ogillas så uppskattar jag att det kommer fram direkt.

Jag har sedan jag var 15 år växlat mellan olika beroenden och verklighetsflykter, det har antingen varit ett grovt onlinespelsberoende eller knark, grejen är väl den att jag inte tappat fästet från dessa två grejer än, då mitt välmående knappast har varit eller är på topp. Jag har också alltid haft svårt för att inte ljuga, men psykologer har konstaterat att jag inte är mytoman även om jag själv än idag funderar på om jag varit eller är det. Jag hittar förvisso inte på saker och ting utan undviker mest att berätta sanningen för ofta och undanhåller saker av olika relevans, som slutligen leder till att jag bryter varenda persons förtroende som jag har i min omgivning. Däribland min mor, far, bror och sambo. Detta har jag dock blivit bättre med även om jag drar smålögner till och från än idag.
När jag var som värst vid datorn kunde jag sitta och spela i 40-60 timmar i sträck, och när jag var som värst med drogerna kunde jag ta amfetamin eller ecstacy i flera dagar. Jag röker än idag hasch och marijuana några gånger om i halvåret för att koppla av, förmodligen för att jag än inte lyckats skapa någon självkänsla och fortfarande känner mig misslyckad till och från, men också för att jag har en fascination för droger. Idag är jag alltså på någon väg mot det bättre, men de är endast några få saker som får mig att slippa ångesten till och från under vardagen, saker som; datorn(spelande), poker, sex, livemusik, droger - ja, ni förstår.

Det är som det är, jag söker inte alls sympati, även om jag inte vet varför jag berättar en stor del av min "story", jag vill egentligen bara diskutera min fascination för droger och mitt eventuella psykiska beroende.
I april tog jag ecstacy senast och det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på hur roligt jag hade, jag har haft mardrömmar och bajsat på mig i sömnen efter det, vilket är naturligt eftersom drogen fungerar så och det får jag leva med, men efter mitt 12 timmar långa rus så trodde jag att jag kommit till en vändpunkt. Jag var helt äcklad av mig själv och grät konstant en hel dag, ja jag förstår att det är naturligt men det var inte som vanligt denna gång, jag började att tänka att jag var värd bättre tack vare  hjälp av kompisar och att jag faktiskt inte behövde knark alls i mitt liv.

Nu ett tag efter har jag insett att jag eventuellt kom till en vändpunkt, men att jag inte kunde ta vara på den. Eftersom jag alltid kommer tillbaka till vardagen så har jag börjat undra om jag någonsin kommer att komma ifrån min "fascination" - eller om den bara existerar pga mitt trasiga inre. Jag kan sitta och läsa om droger i evigheter, har skrivit långa uppsatser om olika droger, förundras konstant av deras sätt att påverka människans psyke, men det sträcker sig inte så långt att jag skulle vilja pröva varenda existerande drog. Saken är väl den att jag inte vill något mer än att aldrig behöva knarka, samtidigt som jag har problemet att jag är "kär" i knarkets effekter.

Så till frågorna, jag ber om ursäkt för den långa texten, vissa delar är förmodligen inte relevanta men det var skönt att inte tänka utan bara att skriva.

Existerar min fascination enbart pga att jag inte på långa vägar tagit itu med allt som jag har på axlarna, och skulle den således försvinna om jag bearbetade min ångest genom tex. KTB?

Detta kanske låter idiotiskt, men blockerar min fascination min möjlighet att faktiskt på riktigt VILJA bli fri från knark och således att jag kan må bra?

Eller är jag bara i ett meningslöst kretslopp av tankar och ideér som jag själv skapar för att må bra och tillfredställas samtidigt som jag undviker det "mörka"?

Jag vet inte ... jag hoppas bara att någon orkat läsa ända hit och känner för att diskutera.

Å gud, du låter som ett NA-möte, skulle aldrig stå ut med att knarka om jag gick omkring och tänkte sådär. Det finns två typer av människor: 1) de som knarkar (även alkohol), och 2) de som knarkat klart. Jag har skapat mig en egen liten vrå genom att vara någon som knarkar av ren nostalgi.

Människans väsen är att stoppa i sig saker, intryck av allehanda slag (även mat, kulturprodukter m.m., måste räknas dit - kort sagt: allt). Om detta intresse är något som stör dig så sök en ny hobby, inte svårare än så. Varför ska man gå omkring och ha ångest för att man är intresserad av något?

Att ta sina tankar på allvar när man är drogad...? Klart fan man är slutkörd efter ett race på tjack och E, klart fan att man får ångest och mår skit. Enda regeln som gäller är att kan man inte ta en avtändning så ska man inte stoppa i sig skiten - eller så fegar man och landar på nåt mjukt (benso och holk).

[JDM]

...jag har ett "dator/dator-kontroll-beroende" som jag ersätter knarket, när jag inte sysselsätter mig med annat, dvs när jag så mycket utrymme att tänka att jag låter ångesten sippra ut. Det konventionella sättet som du förklarar låter väldigt intressant men jag tror fortfarande att det skulle framhäva allt det mörka utan att tveka.

Försök få att vända ditt ångestreducerande beteende till något positivt. När ångesten uppstår, ge dig ut och spring en timma, eller städa lägenheten/huset, ta en promenad, om du spelar ett intrument gör det, eller gör något framför datorn. Men se till att du har flera olika sådana strategier så att inte en blir abnormt stor, för då blir den ju destruktiv för resten av livet. Det behövs en balans i tillvaron. Ex måste man ibland städa, laga mat, sova, osv. Inte bara sitta framför datorn, vara ute och springa, spela intrument. Jag har själv rätt svårt för att få till den balansen! Så du är inte ensam.

Du säger att du tror att det där mörka skulle framhävas, och det har du förmodligen helt rätt i. Och det är därför man tar det steg för steg. Du kan även göra en nedtrappning av beteendet (dvs inte sluta läsa om droger fullkomligt utan minsta ner det succesivt) om du känner att det skulle vara lättare, fast jag tror att du skulle tycka det var lättast att sluta med det helt, och försöka hålla ut tills du får börja återuppta intresset. Då har du ju något positivt att se fram emot, istället för något negativt om du gör en nedtrappning först.

Det finns även andra sätt att handskas med ångesten, meditation och fysisk träning är två sätt som kan fungera. En metod inom KBT är "mindfullness". http://en.wikipedia.org/wiki/Mindfulness

Det kan vara ett komplement att ta till när ångesten blir väldigt svår. Denna teknik strävar åt att minska ångesten medan den tidigare, s k exponering och beteendeprevention, strävar efter att öka ångesten. Mindre ångest skall minska benägenheten att utföra de oönskade handlingarna, i detta fallet använda droger eller läsa om droger. Ökad ångest samtidigt som användandet av droger eller läsningen om droger undviks, sänker indirekt så småningom ångestnivån och därmed benägenheten att utföra det oönskade beteendet. Detta beror på att kroppen inte är byggd för att befinna sig på en konstant hög ångestnivå, och då denna inte kan reduceras med beteenden (som undviks) så kommer den istället tvingas att sänka ångestnivån. En konstant hög ångestnivå är nämligen skadlig för kroppens fysiologi, och den tilltvingade sänkningen av ångestnivån är ett sätt för kroppen att hålla sig frisk. Det gäller bara att stå ut, så fixar kroppen problemet själv!

, Jonatan

[PopJimmy]

Du behöver disciplin.

Lägg ner drogerna, och börja studera Zenbuddhism.



Vill du verkligen göra något åt din situation, pm:a mig så kan vi träffas.