Jag har länge funderat på varför folk skaffar barn,är det någon folk gör bara för att "alla andra gör det" eller för att man har hittat någon man riktigt älskar och vill ha någon "band" med den oavsett vad som händer?
Så vitt jag förstår är det någon slags överlevnads instinkt men handlar det om något mer?
Varför barn?
Moderator: Moderatorgruppen
Tyvärr tror jag att alltför många skaffar barn utan att egentligen tänka efter vad det innebär.
Och enbart av den enkla anledningen att det ska vara så.
Sen finns det en ännu värre kategori människor, och det är dom som skaffar barn bara som en statuspryl.
En trofé att visa upp i umgängeskretsen.
Fy faan, och STACKARS alla dessa ungar.
Och enbart av den enkla anledningen att det ska vara så.
Sen finns det en ännu värre kategori människor, och det är dom som skaffar barn bara som en statuspryl.
En trofé att visa upp i umgängeskretsen.
Fy faan, och STACKARS alla dessa ungar.
Varför nöja sig med ETT inlägg, när man lika gärna kan skriva två?
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
I mitt eget umgänge kan jag säga att det är förvånansvärt många som är oplanerade. Det får mig att ana att den andelen graviditeter är större än vad man kan tänkas tro. Trots det har dessa föräldrar levt upp till uppgiften vad jag kan se.
Vidare tror jag på att barnalstrandet bygger på kulturella föreställningar kring moderskapet. Kvinnor som avstår från barn - vare sig det är av egen vilja eller inte - betraktas som sämre. Det är helt enkelt så kvinnor förväntas "göra kön" i vårt samhälle. Jag tror mer på det än instinktsteorier som generellt sett känns förlegade i ett modernt samhälle. Vi är förbi sniffa-varandra-i-baken-beteenden.
Övriga platta cynismer om varför barn blir till kan inte vara annat än fantasilösa osanningar, eftersom vårt samhälle helt enkelt skulle kollapsa på de premisserna. Bli inte förvånad ifall samma cyniker kommer försvara sin eländespornografi med att så redan är fallet. Man kan bara hoppas att de inte lever som de lär.
Vidare tror jag på att barnalstrandet bygger på kulturella föreställningar kring moderskapet. Kvinnor som avstår från barn - vare sig det är av egen vilja eller inte - betraktas som sämre. Det är helt enkelt så kvinnor förväntas "göra kön" i vårt samhälle. Jag tror mer på det än instinktsteorier som generellt sett känns förlegade i ett modernt samhälle. Vi är förbi sniffa-varandra-i-baken-beteenden.
Övriga platta cynismer om varför barn blir till kan inte vara annat än fantasilösa osanningar, eftersom vårt samhälle helt enkelt skulle kollapsa på de premisserna. Bli inte förvånad ifall samma cyniker kommer försvara sin eländespornografi med att så redan är fallet. Man kan bara hoppas att de inte lever som de lär.
här kommer ett längre, lite hafstat inlägg........
det handlar om vilket arv/avtryck man vill ge till skapelseprocessen.
barn är att det finaste sättet man kan manifestera/uttrycka livet på.
många har idag problem med att hitta "meningen med livet", men tar vi oss en snabb titt tillbaka så är det vissa saker som är uppenbara: livet och dess förutsättningar utvecklas.
ett barn är alltså ett konstverk, vissa tycker kanske att detta är ett absurt sätt att resonera på, men, konstverk är en egen rörelse när det förlösts. den har en livslängd.
vidare så är det många som skaffar barn oplanerat, men problemet är för mig, inte att det är oplanerat, utan att många har bristande insikter i människans utvecklingsprocess och utvecklingsstadier.
ska jag skapa barn så vill jag ge dem de bästa förutsättningarna, dvs, gott av min tid och uppmärksamhet, annars löper större risk att barnet utvecklas på fel sätt.
det är alltså viktigt med hur man odlar något, folk borde kanske skaffa trädgård först, sedan djur och till sist barn, tror det är viktigt att förstå att allt liv i grund och botten strävar efter några fundamentala saker: en strävan att manifestera sig själva genom utvecklning. Det är alltså samma kraft som får växten att blomma ut som driver min egen strävan.
vi har alla en känsla av att vara "bättre" än andra, detta är något som ska sporras oss till att ge andra plats (och även ta deras plats/dirigera dem, när det såväl behövs)
nej, att skaffa barn är ett stort projekt som kärver mycket ansvar. men jag tror att mycket ansvar kommer när man väl blir föräldrer (om man själv haft relativt goda förhållanden hemma osv), eftersom man går in i en förälderroll.
Jag själv har insett att jag lever för ett antal saker:
1. uppleva nya saker, se saker på nya sätt
2. överskrida gränser
3. manifestera/uttrycka mig själv i konkreta artefakter/situationer och vad jag är kapabel av - utmana mig själv och andra
4. utforska komplexitet/djup
5. förenkla saker för att göra dem mer hanterliga för mig själv
6. resonera med andra för att förstå min egna plats, osv
det är en faschinerande resa vi alla tar del av, men i vissa stunder så känner jag att min existens känns helt överflödig, mest för att jag upplever att jag ibland har ett tvångsmässigt makt/struktureringsbehov av det psykologiska kaos jag själv upplevt.
jag vill gärna skaffa barn, jag vill att de ska ha mycket bättre förutsättningar än mig - mina föräldrar var missbrukare. men samtidgit så har jag insett att livet i vissa studner är hårt och ovärt.
jag har ibland funderat på att ta livet av mig när jag är klar med något av mina större projekt, eller det är så jag resonerar nu iaf, jag vill inte dö med "något oavslutat", visst det hör leken till att avsluta liv innan det blommat ut, men det är estetiskt avsmakligt att rycka ensklida varelser deras möjlighet till den kompletta livscykeln. Men i vissa fall är det ok att avsluta cykeln, dvs jag är för dödshjälp, etc, eftersom jag ser alla varelser som del av en större lek. det är helt enkelt en dålig giv.
en sak jag tycker är intressant är att flera av mina kompisar yttryckt tankar att "de vill ta livet av sig" eftersom de inte når upp till vad de upplever vara något slags "naturligt urval". Men för mig är det helt absurt att resonera såhär: Det "naturliga urvalet" är INTE det VI tycker ska leva vidare, utan det liv som faktiskt GÖR det.
Jag tycker t.ex. att det är okej att klippa vissna blad på en blomma. Ibland kanske det inte är det, vissa blommar är fina ändå.
Men är det någon uppfattning som jag särsklitt håller hårt om så är det uppfattningen om att livet oförskämt fortsätter att existera. Jag har i vissa perioder i mitt funderat på varför jag lever, eller varför jag ska ska gå och äta eller stiga upp ur sängen, och jag kommer aldrig på någon anledning, men det som jag med tiden insåg var att livet fortsatte, trots vad JAG tyckte om livet. Livet är alltså något vi alla måste handskas med, dvs "a mans got to do what a mans got to do", dvs, vi måste alla lära oss att leva med oss själva, vi har inte den kontrollen vi ibland önskar att vi hade, men samtdigit så skapar detta utrymme för misstag, och i förläningen är detta extremt viktigt för utvecklingen.
men ibland målar jag upp osmakliga bilder av scenarion med afrikanska slumstäder där förutsättningarna för livet är så dåliga att jag själv har svårt att legitimera om det är ett "värdigt liv", men oförskämt fortsätter livet att existera.
Det är även ett slag i ansisktet mot tidigare generationer om jag själv skulle ta livet av mig, visst, vi kanske har andra problem att brottas med idag än för flera tusen år sedan, men hur fan klarade sig människor förut egentligen? Enligt den statiskt jag har, så tycks livet varit extremt mycket mer skumpmässigt förut.
ja ja, det jag själv lever för just nu är att filosofera kring metafysik och metaprogrammering, jag håller f.t. att utveckla en spelmotor som tar tillvara på all metafilosofi. jag lever själv på väldigt knappa resurser, för mig handlar detta om ett konstnärligt kall. men samtidgit så inser jag att jag började med detta när jag var 5-6 år, det var då jag själv byggde lego labyrynter för spel med kulor, ritade egna spel, dramatiserade konflikter med mina transformers, etc. Jag har bara lyft över detta drama in i datorn, datorn är mitt digitala bollplank för min informationbehandligs/drama sonani.
En annan sak som jag funderade på förut var att alla varelser är informationsprocesserande, detta kan kanske tyckas låta banalt, men det är det inte. Underliggande fysik och kemi spelar enligt regler/lagaar och bildrar beteende mönster. Men mer komplexa strukturer, dvs, levande varelsr har alla i grund och botten ett intag och ett uttag. Dvs, mer komplexa strukturer är beroende av mindre komplexa strukturer för berarbetning. Vad är en människa egentligen? I en bemärkelse är vi en "tub" som processerar mat och intryck.
Problemet med dagens skola är att den är för fysiskt passiv. Jag tror vi behöver mer fysisk processing. Barn behöver känna att de är med och bidrar, att de ger något. Vuxna också för den delen. Dagens effektivitets och kontrollhets är, ironiskt nog, bortom all kontroll. Vårat stora behov av kontroll skapar alltså en form av osund oordning.
Samhället blir helt ostabilt eftersom vi har fel förväntingar på människor. Vi har ingen förståelse för hur människors förmågor utvecklias. Vi antar att de bara hipp som happ ska kunna saker och anpassa sig hur som helst. Detta är för att vi inte förstår våran egna historia. dels våran personliga och dels våran kulturella historia. Det är väldigt viktigt att förstå sin egna historia, annars kan man beröva andra förutsättningar man själv tillätt sig själv att ha. Men det finns enligt mig en gemensam uppsättning behov som manifestserar sig på olika sätt hos olika människor. det betyder inte att alla har samma behov - bara att alla behov på något sätt knytar an på ett meningsfullt sätt med hur människan är som växande/levande/interagerande varelse med allt vad inlärning/vilja/behov innebär.
Buddhisterna beskriver detta med att det överlag finns tre förhållningsätt: ignorans, begär/vilja/attraktion och bortstötning (negativ, repellation). Nietzsche diskuterar detta iom ressentimentet, i samband med kristna präster negerar begöret, viljan till makt . osvosvosov
Vidare så är detta samma problem för folk som försöker försvara yttrandefrihet och demokri genom demokratiska medel. Demokrati bygger inte på ett demokratiskt beslut, det bygger i grund och botten på våld - dvs fysisk gränssättning, och överrenskommelsen om dessa. Vi behöver alltså inte försvara strukturer som är mindre utvecklade än demokratin genom demokratiska beslut, vi måste kunna anpassa och och sjunka lägre om det så behövs, detta är grunden för all form av maktutövande, den som har mest makt är den som kan sjunka lägst och komma undan med det, allt annat anpassar sig efter det. Men sjunka lägst kan man göra i två bemärkelser: det utlitmata oödmjuka (tyrannen som sätter gränserna/definierar "fulheten i spelet" och tar till alla medel, det är fult eftersom det är bortom alla andras gränser) och det ultimata ödmjukheten (genuina religiösa ledares total öppenhet och solidaritet)
sjunka lägst innebär alltså i detta sammanhang precis samma sak som att vara oberoende. någon som är oberoende omständigheter utanför dem, alltså de yttre omstädndigheternas makt över dem är mindre än den makt och kontroll de har utåt. Men det är skillnad på hur mycket makt och kontroll man har. Den oödmjuke är den som har mycket makt och kontroll (i fysisk bemärkelse han kan sätta saker på plats, i fysisk tid och rym), men den ödmjukde är den som har mycket psykologisk makt) det är ingen som någonsin kan sätta honom på plats, vilket gör att människor runt om honom blir osäkra eller tillgivna och anpassar sig efter honom, trots att han inte har någonsomhelst reell, fysisk makt. De stora religiösa ledarna har trots allt sällan haft större fysisk makt (i förhållande till "världsförankrade människor" som t.ex. handelsmän), eller det är så jag upplever det iaf, eftersom den psykologsiska makten kommer propotionelligt med förmågan att ge upp beghovet av materiell makt och materiellt inflytande, dvs, exakt samma sak som att dö. Våran nuvarande överfokusering på "skönhet" handlar egentlingen inte om att vi har ett "estetiskt sinne" jmf med tidigare, det handlar istället om hur vi tvångsmässigt förhåller oss till de materiella omständigheterna, som negation på den tidigare kristna kulturens extrema fokusering på den missförstådd innebörden av av religös konemplation (kontemplation handlr aldrig om att "bekänna sig" för att anpassa sig till det sociala regelnätet, det handlade om att dö, att ge upp de materialla behovet för att det upplevdes som problematiskt, och att man insett det psykologiska välbefinnandet detta ger). Denna negation av behovet var alltså ett försök att transcendera behovet, men man insåg inte att negation måste medför inkludering/integrering av den tidgiare kulturen för att det ska vara tal om kulturell utveckling.
Oj jag snöar ut här lite märker jag.
Men som sagt, livet både ÄR (nödvändiga)förutsättningar som vi själva inte kan påverka -- vilket gör oss deprimerade, arga, frusterarade osv, MEN detta är en av hörstenarna för all form av kultur och samverkan, det är dessa vad jag kallar OPERSONIGA förutsättningar som vi ska arbeta utifrån då vi ska syssla med någon form av kulturutvöande. Kultur handlar som sagt om att vända och vrida på förutsättningar så att det passar oss. Alla problem som någonsin existerat kan alltså, i teorin, vändas till en fördel, och det är PRECIS detta som är grunden för all form av kultur och kultivering (ja detta innefattar våldsporr och bdsm).
Har du ett problem, är det enda du behöver göra att investera extremt mycket uppmärksamet i det, så upphör det. Och det är på detta sätt som människor får inflytande - de ger sig fan på att ge sig hän något som allt för många inte förstår hur de ska tackla. Detta gör att de som råkar ut för samma problem söker tröst hos kulturskaparen. Detta är innebörden av kulturell negation. (vilket egentligen är att negera, transcendera, inkludera och integrera). Det går alltså att vara "kritisk" till något utan att detta är utvecklande. Den djupare innebörden av vad begreppet "kritik" i vetenskapliga sammanhang egentligen syftar till är egentligen, egendomligt nog, utveckling. Man negerar något, går bortom det, iinkluderar det och svarar med något som tillför något bra alternativt skär bort något dåligt.
Den form av kulturell "kritik" som bedriv i "relativismens namn" är inte "kritik" i denna bemärkelse, eftersom kritikerna inte har det bakgrundsmaterial som behövs. Jag menar inte att man inttte FÅR vara kritisk (dvs utvecka saker), det jag menar är att man måste förstå att det egentligen är utveckling man syftar till. Det handlar om att förstå VARFÖR behovet av att vara kritisk öh.t. behövs.
Det räcker utöver detta inte med att kritisera något för att vara extremt, för att senare inkludera en annan extrem - detta är bara omoget. Visst det kanske löser problemet, men det introducerar istället nya problem, och dessa problem var precis det som den tidigare lösningen försökte adressera. Det behövs alltså en lösning som transcenderar båda problemen och integrerar dem, dvs, det dåliga behover negeras MEN inkluderas. Inkluderas det inte, så kommer en smäll tillbaka.
All kultur bygger alltså på negation, dvs, utsorterande av något icke önskvärt, detta är samma sak som disciplinering/kultuvering, vilket leder till något önsvärt. Basen för detta bygger på viljan, att det finns en stark vilja.
....
Men samtidgit så innehåller massa möjligeter, som inte alls är nödvändiga, dessa möjligheter måste vi våga fånga och ta, och det är då utvekcling sker. Dessa är högst personliga, dessa är ibland lottoaktiga, och det är som sagt inget vi kan göra något åt.
men samtidigt finns personliga nödvändigheter öden som också är intressanta, dvs, något som gör att något sticker ut, som gör att människan eller fenomenet ÄR en "karaktär", men det handlar ofta om "extremer" eller två saker som inte borde gå ihop men som gör det, det kan antingen vara dåliga förutsättnignar + gott handlande (hjälteinsats), goda förutästtningar + dåligt handlande (skurk, paris hilton någon?), samtidigt kan det handla om två karaktärsdrag som egentligen inte borde få existera samtidigt men som gör det, ett bra karaktärsdrag tillsammans med ett konsigt/dåligt, vilket gör att en intressant dynamik uppstår. (världens bästa pizzabagare odlar sin svamp i källaren för att få den rätta smaken - lagom suspekt men killen blir ett undantag eftersom han trots allt är världens bästa pizzabagare$)
HAHA HAHAHHAHHAA shit vad jag snöar ut såhär 04:14 på lördagsmorgoenen.¨
puss och kram på er allihop!
det handlar om vilket arv/avtryck man vill ge till skapelseprocessen.
barn är att det finaste sättet man kan manifestera/uttrycka livet på.
många har idag problem med att hitta "meningen med livet", men tar vi oss en snabb titt tillbaka så är det vissa saker som är uppenbara: livet och dess förutsättningar utvecklas.
ett barn är alltså ett konstverk, vissa tycker kanske att detta är ett absurt sätt att resonera på, men, konstverk är en egen rörelse när det förlösts. den har en livslängd.
vidare så är det många som skaffar barn oplanerat, men problemet är för mig, inte att det är oplanerat, utan att många har bristande insikter i människans utvecklingsprocess och utvecklingsstadier.
ska jag skapa barn så vill jag ge dem de bästa förutsättningarna, dvs, gott av min tid och uppmärksamhet, annars löper större risk att barnet utvecklas på fel sätt.
det är alltså viktigt med hur man odlar något, folk borde kanske skaffa trädgård först, sedan djur och till sist barn, tror det är viktigt att förstå att allt liv i grund och botten strävar efter några fundamentala saker: en strävan att manifestera sig själva genom utvecklning. Det är alltså samma kraft som får växten att blomma ut som driver min egen strävan.
vi har alla en känsla av att vara "bättre" än andra, detta är något som ska sporras oss till att ge andra plats (och även ta deras plats/dirigera dem, när det såväl behövs)
nej, att skaffa barn är ett stort projekt som kärver mycket ansvar. men jag tror att mycket ansvar kommer när man väl blir föräldrer (om man själv haft relativt goda förhållanden hemma osv), eftersom man går in i en förälderroll.
Jag själv har insett att jag lever för ett antal saker:
1. uppleva nya saker, se saker på nya sätt
2. överskrida gränser
3. manifestera/uttrycka mig själv i konkreta artefakter/situationer och vad jag är kapabel av - utmana mig själv och andra
4. utforska komplexitet/djup
5. förenkla saker för att göra dem mer hanterliga för mig själv
6. resonera med andra för att förstå min egna plats, osv
det är en faschinerande resa vi alla tar del av, men i vissa stunder så känner jag att min existens känns helt överflödig, mest för att jag upplever att jag ibland har ett tvångsmässigt makt/struktureringsbehov av det psykologiska kaos jag själv upplevt.
jag vill gärna skaffa barn, jag vill att de ska ha mycket bättre förutsättningar än mig - mina föräldrar var missbrukare. men samtidgit så har jag insett att livet i vissa studner är hårt och ovärt.
jag har ibland funderat på att ta livet av mig när jag är klar med något av mina större projekt, eller det är så jag resonerar nu iaf, jag vill inte dö med "något oavslutat", visst det hör leken till att avsluta liv innan det blommat ut, men det är estetiskt avsmakligt att rycka ensklida varelser deras möjlighet till den kompletta livscykeln. Men i vissa fall är det ok att avsluta cykeln, dvs jag är för dödshjälp, etc, eftersom jag ser alla varelser som del av en större lek. det är helt enkelt en dålig giv.
en sak jag tycker är intressant är att flera av mina kompisar yttryckt tankar att "de vill ta livet av sig" eftersom de inte når upp till vad de upplever vara något slags "naturligt urval". Men för mig är det helt absurt att resonera såhär: Det "naturliga urvalet" är INTE det VI tycker ska leva vidare, utan det liv som faktiskt GÖR det.
Jag tycker t.ex. att det är okej att klippa vissna blad på en blomma. Ibland kanske det inte är det, vissa blommar är fina ändå.
Men är det någon uppfattning som jag särsklitt håller hårt om så är det uppfattningen om att livet oförskämt fortsätter att existera. Jag har i vissa perioder i mitt funderat på varför jag lever, eller varför jag ska ska gå och äta eller stiga upp ur sängen, och jag kommer aldrig på någon anledning, men det som jag med tiden insåg var att livet fortsatte, trots vad JAG tyckte om livet. Livet är alltså något vi alla måste handskas med, dvs "a mans got to do what a mans got to do", dvs, vi måste alla lära oss att leva med oss själva, vi har inte den kontrollen vi ibland önskar att vi hade, men samtdigit så skapar detta utrymme för misstag, och i förläningen är detta extremt viktigt för utvecklingen.
men ibland målar jag upp osmakliga bilder av scenarion med afrikanska slumstäder där förutsättningarna för livet är så dåliga att jag själv har svårt att legitimera om det är ett "värdigt liv", men oförskämt fortsätter livet att existera.
Det är även ett slag i ansisktet mot tidigare generationer om jag själv skulle ta livet av mig, visst, vi kanske har andra problem att brottas med idag än för flera tusen år sedan, men hur fan klarade sig människor förut egentligen? Enligt den statiskt jag har, så tycks livet varit extremt mycket mer skumpmässigt förut.
ja ja, det jag själv lever för just nu är att filosofera kring metafysik och metaprogrammering, jag håller f.t. att utveckla en spelmotor som tar tillvara på all metafilosofi. jag lever själv på väldigt knappa resurser, för mig handlar detta om ett konstnärligt kall. men samtidgit så inser jag att jag började med detta när jag var 5-6 år, det var då jag själv byggde lego labyrynter för spel med kulor, ritade egna spel, dramatiserade konflikter med mina transformers, etc. Jag har bara lyft över detta drama in i datorn, datorn är mitt digitala bollplank för min informationbehandligs/drama sonani.
En annan sak som jag funderade på förut var att alla varelser är informationsprocesserande, detta kan kanske tyckas låta banalt, men det är det inte. Underliggande fysik och kemi spelar enligt regler/lagaar och bildrar beteende mönster. Men mer komplexa strukturer, dvs, levande varelsr har alla i grund och botten ett intag och ett uttag. Dvs, mer komplexa strukturer är beroende av mindre komplexa strukturer för berarbetning. Vad är en människa egentligen? I en bemärkelse är vi en "tub" som processerar mat och intryck.
Problemet med dagens skola är att den är för fysiskt passiv. Jag tror vi behöver mer fysisk processing. Barn behöver känna att de är med och bidrar, att de ger något. Vuxna också för den delen. Dagens effektivitets och kontrollhets är, ironiskt nog, bortom all kontroll. Vårat stora behov av kontroll skapar alltså en form av osund oordning.
Samhället blir helt ostabilt eftersom vi har fel förväntingar på människor. Vi har ingen förståelse för hur människors förmågor utvecklias. Vi antar att de bara hipp som happ ska kunna saker och anpassa sig hur som helst. Detta är för att vi inte förstår våran egna historia. dels våran personliga och dels våran kulturella historia. Det är väldigt viktigt att förstå sin egna historia, annars kan man beröva andra förutsättningar man själv tillätt sig själv att ha. Men det finns enligt mig en gemensam uppsättning behov som manifestserar sig på olika sätt hos olika människor. det betyder inte att alla har samma behov - bara att alla behov på något sätt knytar an på ett meningsfullt sätt med hur människan är som växande/levande/interagerande varelse med allt vad inlärning/vilja/behov innebär.
Buddhisterna beskriver detta med att det överlag finns tre förhållningsätt: ignorans, begär/vilja/attraktion och bortstötning (negativ, repellation). Nietzsche diskuterar detta iom ressentimentet, i samband med kristna präster negerar begöret, viljan till makt . osvosvosov
Vidare så är detta samma problem för folk som försöker försvara yttrandefrihet och demokri genom demokratiska medel. Demokrati bygger inte på ett demokratiskt beslut, det bygger i grund och botten på våld - dvs fysisk gränssättning, och överrenskommelsen om dessa. Vi behöver alltså inte försvara strukturer som är mindre utvecklade än demokratin genom demokratiska beslut, vi måste kunna anpassa och och sjunka lägre om det så behövs, detta är grunden för all form av maktutövande, den som har mest makt är den som kan sjunka lägst och komma undan med det, allt annat anpassar sig efter det. Men sjunka lägst kan man göra i två bemärkelser: det utlitmata oödmjuka (tyrannen som sätter gränserna/definierar "fulheten i spelet" och tar till alla medel, det är fult eftersom det är bortom alla andras gränser) och det ultimata ödmjukheten (genuina religiösa ledares total öppenhet och solidaritet)
sjunka lägst innebär alltså i detta sammanhang precis samma sak som att vara oberoende. någon som är oberoende omständigheter utanför dem, alltså de yttre omstädndigheternas makt över dem är mindre än den makt och kontroll de har utåt. Men det är skillnad på hur mycket makt och kontroll man har. Den oödmjuke är den som har mycket makt och kontroll (i fysisk bemärkelse han kan sätta saker på plats, i fysisk tid och rym), men den ödmjukde är den som har mycket psykologisk makt) det är ingen som någonsin kan sätta honom på plats, vilket gör att människor runt om honom blir osäkra eller tillgivna och anpassar sig efter honom, trots att han inte har någonsomhelst reell, fysisk makt. De stora religiösa ledarna har trots allt sällan haft större fysisk makt (i förhållande till "världsförankrade människor" som t.ex. handelsmän), eller det är så jag upplever det iaf, eftersom den psykologsiska makten kommer propotionelligt med förmågan att ge upp beghovet av materiell makt och materiellt inflytande, dvs, exakt samma sak som att dö. Våran nuvarande överfokusering på "skönhet" handlar egentlingen inte om att vi har ett "estetiskt sinne" jmf med tidigare, det handlar istället om hur vi tvångsmässigt förhåller oss till de materiella omständigheterna, som negation på den tidigare kristna kulturens extrema fokusering på den missförstådd innebörden av av religös konemplation (kontemplation handlr aldrig om att "bekänna sig" för att anpassa sig till det sociala regelnätet, det handlade om att dö, att ge upp de materialla behovet för att det upplevdes som problematiskt, och att man insett det psykologiska välbefinnandet detta ger). Denna negation av behovet var alltså ett försök att transcendera behovet, men man insåg inte att negation måste medför inkludering/integrering av den tidgiare kulturen för att det ska vara tal om kulturell utveckling.
Oj jag snöar ut här lite märker jag.
Men som sagt, livet både ÄR (nödvändiga)förutsättningar som vi själva inte kan påverka -- vilket gör oss deprimerade, arga, frusterarade osv, MEN detta är en av hörstenarna för all form av kultur och samverkan, det är dessa vad jag kallar OPERSONIGA förutsättningar som vi ska arbeta utifrån då vi ska syssla med någon form av kulturutvöande. Kultur handlar som sagt om att vända och vrida på förutsättningar så att det passar oss. Alla problem som någonsin existerat kan alltså, i teorin, vändas till en fördel, och det är PRECIS detta som är grunden för all form av kultur och kultivering (ja detta innefattar våldsporr och bdsm).
Har du ett problem, är det enda du behöver göra att investera extremt mycket uppmärksamet i det, så upphör det. Och det är på detta sätt som människor får inflytande - de ger sig fan på att ge sig hän något som allt för många inte förstår hur de ska tackla. Detta gör att de som råkar ut för samma problem söker tröst hos kulturskaparen. Detta är innebörden av kulturell negation. (vilket egentligen är att negera, transcendera, inkludera och integrera). Det går alltså att vara "kritisk" till något utan att detta är utvecklande. Den djupare innebörden av vad begreppet "kritik" i vetenskapliga sammanhang egentligen syftar till är egentligen, egendomligt nog, utveckling. Man negerar något, går bortom det, iinkluderar det och svarar med något som tillför något bra alternativt skär bort något dåligt.
Den form av kulturell "kritik" som bedriv i "relativismens namn" är inte "kritik" i denna bemärkelse, eftersom kritikerna inte har det bakgrundsmaterial som behövs. Jag menar inte att man inttte FÅR vara kritisk (dvs utvecka saker), det jag menar är att man måste förstå att det egentligen är utveckling man syftar till. Det handlar om att förstå VARFÖR behovet av att vara kritisk öh.t. behövs.
Det räcker utöver detta inte med att kritisera något för att vara extremt, för att senare inkludera en annan extrem - detta är bara omoget. Visst det kanske löser problemet, men det introducerar istället nya problem, och dessa problem var precis det som den tidigare lösningen försökte adressera. Det behövs alltså en lösning som transcenderar båda problemen och integrerar dem, dvs, det dåliga behover negeras MEN inkluderas. Inkluderas det inte, så kommer en smäll tillbaka.
All kultur bygger alltså på negation, dvs, utsorterande av något icke önskvärt, detta är samma sak som disciplinering/kultuvering, vilket leder till något önsvärt. Basen för detta bygger på viljan, att det finns en stark vilja.
....
Men samtidgit så innehåller massa möjligeter, som inte alls är nödvändiga, dessa möjligheter måste vi våga fånga och ta, och det är då utvekcling sker. Dessa är högst personliga, dessa är ibland lottoaktiga, och det är som sagt inget vi kan göra något åt.
men samtidigt finns personliga nödvändigheter öden som också är intressanta, dvs, något som gör att något sticker ut, som gör att människan eller fenomenet ÄR en "karaktär", men det handlar ofta om "extremer" eller två saker som inte borde gå ihop men som gör det, det kan antingen vara dåliga förutsättnignar + gott handlande (hjälteinsats), goda förutästtningar + dåligt handlande (skurk, paris hilton någon?), samtidigt kan det handla om två karaktärsdrag som egentligen inte borde få existera samtidigt men som gör det, ett bra karaktärsdrag tillsammans med ett konsigt/dåligt, vilket gör att en intressant dynamik uppstår. (världens bästa pizzabagare odlar sin svamp i källaren för att få den rätta smaken - lagom suspekt men killen blir ett undantag eftersom han trots allt är världens bästa pizzabagare$)
HAHA HAHAHHAHHAA shit vad jag snöar ut såhär 04:14 på lördagsmorgoenen.¨
puss och kram på er allihop!
Re: Varför barn?
Adiago skrev:Jag har länge funderat på varför folk skaffar barn,är det någon folk gör bara för att "alla andra gör det" eller för att man har hittat någon man riktigt älskar och vill ha någon "band" med den oavsett vad som händer?
Så vitt jag förstår är det någon slags överlevnads instinkt men handlar det om något mer?
Finns många svar... Du är själv inne på "alla-andra"-motivationen och "kärleksmotivationen".
Pga överlevnadsinstinkt: den själviska genen som drivkraft?
Andra anledningar:
plikt mot Gud/Bibeln eller samhället/staten/EU/Tellus/Solsystmet/Vintergatan/Galaxhopen/universum...
för att få fram barn vars blod skall rädda det sjuka barn man redan har
för att öht få ha sex (inom Hare-krishna-rörelsen får man ha sex - bara inom äktenskapet - endast i syfte att alstra avkomma)
pga att preventivmedlen ej funkat
A
Algotezza aka Algotezza
Rent biologiskt borde det vara så att de som inte skaffar barn inte för sina gener vidare vilket gör att de som skaffar barn blir dominerande (logik på låg nivå).
Annars är det en intressant fråga varför fertiliteten ökar eller minskar med konjunkturer, ideologi och religion hos föräldrarna osv. Många social effekter verkar spela in i hur många barn man (väljer) att ha.
Annars är det en intressant fråga varför fertiliteten ökar eller minskar med konjunkturer, ideologi och religion hos föräldrarna osv. Många social effekter verkar spela in i hur många barn man (väljer) att ha.
Re: Varför barn?
Adiago skrev:Jag har länge funderat på varför folk skaffar barn,är det någon folk gör bara för att "alla andra gör det" eller för att man har hittat någon man riktigt älskar och vill ha någon "band" med den oavsett vad som händer?
Så vitt jag förstår är det någon slags överlevnads instinkt men handlar det om något mer?
En del ställer frågor med så lågt innehåll att jag tar mig för pannan och utbrister;- SUCH!
Varför inte lika gärna ställa sig frågan, " Varför andas man?"
Intressantare frågeställning hade varit varför en del avsiktligt väljer att inte skaffa barn, respektive inte nöjer sig med ett lagom antal,
då kommer man ju in på individuella värdegrunder, väl värt att reflektera över.
Exempel 1
Kvinna, satsat på sig själv, hög samhällsposition, barnlös.
Borde inte samhället tjänat på att hon förde sina gener vidare?
Exempel 2
Turkisk kvinna, arbetslös, socialbidrag, 10 barn, de två äldsta grovt kriminella. Alla barn har floppat i skolan, sociala utredningar på 8 av barnen visar på några bokstavshandikapp.
Mamman väntar sitt elfte barn.
Borde hon verkligen skaffa ett till?
Nu har vi åtminstone ett intressant utgångsläge för fortsatt diskussion.
Till Z
Ja, varför i hela världen andas man? Varför funkar vi inte som bilarna helt och hållet?
A
A
Algotezza aka Algotezza
Re: Till Z
Algotezza skrev:Ja, varför i hela världen andas man? Varför funkar vi inte som bilarna helt och hållet?
A
Ser att du liksom jag tycker att en del frågor känns överflödiga,
eller är de kanske mer lämpliga enbart som barnfrågor?
Re: Till Z
Zokrates skrev:Algotezza skrev:Ja, varför i hela världen andas man? Varför funkar vi inte som bilarna helt och hållet?
A
Ser att du liksom jag tycker att en del frågor känns överflödiga,
eller är de kanske mer lämpliga enbart som barnfrågor?
Lämplig fråga på: BarnuppfostrarForum... FöräldraForum (om man vill ha barn men inte riktigt vet varför)... :lol:
A
Algotezza aka Algotezza
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
Re: Varför barn?
Zokrates skrev:En del ställer frågor med så lågt innehåll att jag tar mig för pannan och utbrister;- SUCH!
Varför inte lika gärna ställa sig frågan, " Varför andas man?"
Intressantare frågeställning hade varit varför en del avsiktligt väljer att inte skaffa barn, respektive inte nöjer sig med ett lagom antal,
då kommer man ju in på individuella värdegrunder, väl värt att reflektera över.
Exempel 1
Kvinna, satsat på sig själv, hög samhällsposition, barnlös.
Borde inte samhället tjänat på att hon förde sina gener vidare?
Exempel 2
Turkisk kvinna, arbetslös, socialbidrag, 10 barn, de två äldsta grovt kriminella. Alla barn har floppat i skolan, sociala utredningar på 8 av barnen visar på några bokstavshandikapp.
Mamman väntar sitt elfte barn.
Borde hon verkligen skaffa ett till?
Nu har vi åtminstone ett intressant utgångsläge för fortsatt diskussion.:wink:
Hej där pedagogen. Om du tycker innehållet var lågt så kan jag inte påstå att ditt svar höjde ribban nämnvärt.
Poängen med ett forum är ju att man ska kunna fråga, och om inte frågan gillas har jag svårt att fatta varför man slösar tid, energi, ettor och nollor på att engagera sig genom att sänka andra.
Här kommer en tanke: Tänk om frågan inte är "varför väljer föräldrar att skaffa barn?" utan "varför väljer barn att skaffa föräldrar?" Alltså, barn föds ju i alla fall, vare sig du bestämmer dig för att skaffa dem eller inte. Ibland får du som du vill, som du planerar, men det spelar ingen roll vad barnafödandet som helhet anbelangar. Däremot kanske just Du och Din Make/Maka erbjuder precis de förutsättningar som ett visst barn behöver?
Jag ser inte varför man nödvändigtvis måste motivera att skaffa barn med samma kausala egoprocess som att skaffa en blogg eller en bil. Det är inte fråga om vad man ska "ha" barn till.
Ett motiv så gott som något i sammanhanget är: för att det kändes bra/rätt/rimligt. Varför åt du? För att jag kände att jag var hungrig. Samma motivtyp.
Varför åt du? För att jag behövde kolhydrater till kvällens träningspass. Annan motivtyp.
Jag ser inte varför man nödvändigtvis måste motivera att skaffa barn med samma kausala egoprocess som att skaffa en blogg eller en bil. Det är inte fråga om vad man ska "ha" barn till.
Ett motiv så gott som något i sammanhanget är: för att det kändes bra/rätt/rimligt. Varför åt du? För att jag kände att jag var hungrig. Samma motivtyp.
Varför åt du? För att jag behövde kolhydrater till kvällens träningspass. Annan motivtyp.
Re: Varför barn?
What Gives? skrev:Zokrates skrev:En del ställer frågor med så lågt innehåll att jag tar mig för pannan och utbrister;- SUCH!
Varför inte lika gärna ställa sig frågan, " Varför andas man?"
Intressantare frågeställning hade varit varför en del avsiktligt väljer att inte skaffa barn, respektive inte nöjer sig med ett lagom antal,
då kommer man ju in på individuella värdegrunder, väl värt att reflektera över.
Exempel 1
Kvinna, satsat på sig själv, hög samhällsposition, barnlös.
Borde inte samhället tjänat på att hon förde sina gener vidare?
Exempel 2
Turkisk kvinna, arbetslös, socialbidrag, 10 barn, de två äldsta grovt kriminella. Alla barn har floppat i skolan, sociala utredningar på 8 av barnen visar på några bokstavshandikapp.
Mamman väntar sitt elfte barn.
Borde hon verkligen skaffa ett till?
Nu har vi åtminstone ett intressant utgångsläge för fortsatt diskussion.
Hej där pedagogen. Om du tycker innehållet var lågt så kan jag inte påstå att ditt svar höjde ribban nämnvärt.
Poängen med ett forum är ju att man ska kunna fråga, och om inte frågan gillas har jag svårt att fatta varför man slösar tid, energi, ettor och nollor på att engagera sig genom att sänka andra.
Det var det mest onödiga och för den här tråden ovidkommande inlägg jag läst. Jag skulle aldrig sänka mig till den nivån. Skärpning!
A (Messerschmidt)
Algotezza aka Algotezza
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Jag håller med Zokrates i detta ämne. Hans rättframhet är väl ett sätt för honom att visa att han tycker att denna fråga är en no-brainer. Kanske kunde han ha valt ett snällare sätt att visa det i och för sig.
Den genetiska fortplantningsdriften gör att folk har sex och skaffar barn. Det är den enda förklaring som behövs. Andra förklaringar är nog oftast överflödiga, och i den mån de finns, bottnar de oftast i en liknande förklaring. De som skaffar barn som statussymbol gör det för att status i sin tur ökar överlevnadsmöjligheterna för ens gener. Samma sak gäller för dem som skaffar barn för att hålla samman förhållandet. Och även för dem som gör det för att "alla andra gör det" (det har visat sig genom historien att det oftast lönar sig, ur ens geners överlevnadssynpunkt, att göra som "alla andra gör".)
Den genetiska fortplantningsdriften gör att folk har sex och skaffar barn. Det är den enda förklaring som behövs. Andra förklaringar är nog oftast överflödiga, och i den mån de finns, bottnar de oftast i en liknande förklaring. De som skaffar barn som statussymbol gör det för att status i sin tur ökar överlevnadsmöjligheterna för ens gener. Samma sak gäller för dem som skaffar barn för att hålla samman förhållandet. Och även för dem som gör det för att "alla andra gör det" (det har visat sig genom historien att det oftast lönar sig, ur ens geners överlevnadssynpunkt, att göra som "alla andra gör".)
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster