Projektioner

[Sceptisk]

Populärt begrepp nuförtiden då alla pratar och ingen lyssnar. Men vad innebär (psykologisk) projektion egentligen. Det är knappast någon nyhet för någon hur en person som projicerar beter sig. Han eller hon kommer med anklagelser eller kritik eller fördömanden och lägger dom på andra människor. Om det hela skulle utvecklas i en allt aggressivare argumentationscirkel så ser man snart ett ganska typiskt fenomen att det som personerna kallar för varandra skulle lika gärna kunna appliceras på dom själva (ja åtminstone just då).

Den vedertagna uppfattningen av detta fenomen har därför OTURLIGT NOG blivit att projektion ÄR att anklaga andra för sina egna brister. Så naturligtvis så används ju också "projektion" i debatter numera. Det blir "Du projicerar" istället. Begreppet verkar bli cirkulärt. Man projicerar för att man projicerar och det hela rinner ut i att man vill ha makt och så vidare. Jag anser att detta är en alltför bokstavlig tolkning av vad som händer vid en projicering.

Jag tror det är såhär istället; man vill demonstrera sitt underläge på ett så tydligt sätt som möjligt inom ramen för att inte visa sig underlägen. För när man visar sitt underläge är man ju samtidigt rädd för att bli attackerad. Lösningen blir därför att man visar sin undergivenhet på ett aggressivt sätt istället.

Om man ser det på detta sättet istället tror jag det blir lättare att hantera sk projiceringar. Man kan behandla dom med stabilitet och vänlighet och det är precis det som en projicerare mest av allt vill.

Projektionen är en demonstration i undergivenhet. Ungefär som den där tjejen eller killen som visar sin kärlek genom att dra sig undan eller kasta lera eller förolämpa den älskade.

Vissa killar menar därför att man ska "negga" tjejerna, för då blir dom pilska som tusan. Nja. Om "neggningen" är konstruerad så är kärleken det också. Så behåll dina råd för dig själv Neil Strauss!

[J R Auk]

Absolut, jag kan instämma i att dom gånger jag har projicerat min situation på andra så har jag sökt ett svar, en lösning, stabilitet som du säger hos den som utstått projektionen.

Fast jag vill tillägga det rent frustrerade projicerandet. Jag tänker mig att vi kan dela upp ffenomenet mot dom vi känner, har en beständig relation till, och dom som bara råkar vår väg.

I det senare fallet ser jag mer ett trots mot existensen än något som söker kommunicera till den parten.

[Sceptisk]

Okej, intressant. Finns det mer du kan berätta om den "existentiella trotsen"?

[J R Auk]

Tja jag ser det som ett uppbrott av sedlighet som vi alla är mer eller mindre känsliga inför. Det är så att säga en kollaps av det som är sammanbindande. Projektionen blir då ett trots mot det som Kant skulle säga är vår praktiska naturs erkännande av det kategoriska imperativet.

Helt plötsligt kräver man en rätt att bete sig så som man inte önskar se upphöjt till allmän lag.

Och självfallet finns det en medvetenhet om "brottet" och därav resonerar jag att vi gör detta i situationer vi inte behöver möta vårat offer igen.

[Sceptisk]

Okej jag kan tolka det utifrån C G Jungs idé om integreringsimpulsen som vi alla har. Den innebär att psyket hela tiden strävar efter att integrera sig och bilda en helhet. Mellan dels anima och animus, alltså ens manliga och kvinnliga sidor men som jag har märkt kanske mest ofta mellan de socialt accepterade och icke-accepterade sidorna. "Sidor" här i betydelsen personligheter. Psyket består av en mängd olika personligheter som ofta återspeglar den yttre sociala situationen. Alltså man har en inre familj likaväl som en yttre familj, en inre vänskapskrets och kärlekar och älskarinnor såväl som yttre sådana.

Om vi nu tillsätter en sk "meme" till denna situation; "världen håller på att dö och det är alltihopa ditt fel, det är ditt fel för att du är klantig, självisk, omåttlig och pervers. Därför måste du göra dig själv PERFEKT!"

Ja det är vår kära YHVH som talar via präster och kungar och politiker genom alla tider. Lösningen på alla samhälleliga, sociala och mänskliga problem, kort sagt lösningen på ALLA problem är gör dig själv perfekt.

Vad som händer då är att den inre psykologiska situationen som innan bestod av en mångfald olika personligheter i en fungerande familjär helhet plötsligt splittras upp. Det blir "Krig i himlen" för att använda sig av mytologiska begrepp och de "goda" måste skiljas från de "onda" som getterna från fåren. Om detta inte görs så blir man själv logiskt fördömd till helvetet och om man gör det så blir man benådad till himlen.

Eftersom godhet bara kan uppnås via perfektion och perfektion bara via sanning så är hela vår existens underkänd på den punkten. För vi är knappast perfekta, vi vet verkligen inte mycket om sanningen, själva jorden vi lever på är heller inte perfekt enligt YHVH's standard utan snarare en smutshög. Våra liv är inte heller perfekta, våra föräldrar är inte perfekta, våra barn är inte perfekta. Hela existensen verkar kunna underkännas på en punkt eller annan punkt när det handlar om att sortera enligt perfektionsstandarden. Vi är istället i ett ständigt tillstånd av "tillblivande" och en tillblivelseprocess är aldrig perfekt. Därför fördöms alla tillblivelseprocesser, alla utvecklande processer.

Psykologiskt talat så åker dom ner i det undermedvetna som förtryckta tankar. När detta händer internt så börjar det också utföras praktiskt i det externa. Yttre symboler för de inre händelserna behandlas med ibland nästan lika skoningslös behandling. Om personer i ens omgivning på något sätt kan betecknas som de förbjudna tankarna så fördöms de också.

Det som händer är ju att till sist så är ju precis alla och allting fördömt och personen som lever med fördömardogmat blir ensam och isolerad, både i tanken och socialt. Ingen tolererar länge en person som fördömer sin omgivning.

Det finns en annan typ av projicering också. Och den är att den inre situationen reflekterar en miserabel situation där alla är emot personen i fråga. Alla vill denna person illa, vill hela tiden bestämma över personen, på alla sätt behandlar personen som ogräs. Denna person kommer då att utveckla ett inre liv som sedan hittas i yttre symboler av personer som hela tiden är emot honom eller henne.

Men varför blir det till just projiceringar, varför upplever man inte världen direkt med sina sinnen och anpassar sig efter vad som händer istället? Med den övre personligheten så beror det på att möjligheten att man skulla ta miste är i sig en förbjuden tanke, om man själv skulle ha fel så skulle man ju också bli förpassad till helvetet.

För den andra personen så är förhållandet likartat fast motsatt. Istället för att utge sig som härskare så utger man sig som offer och så länge man kan vara ett offer så är man ju också oskyldig. Om man skulle ha fel skulle man ju inte längre leva upp till bestämmelserna och därmed också fara till helvetet.

Detta summerar upp en totalitär världsbild som ifall politik skulle byggas på den, skulle innebära ett totalitärt system av allmän fördömelse.

Väldigt tråkig historia vore det. Därför som en liten kontrast till varför det inte skulle behöva se ut på det sättet. Innan skrev jag att psyket strävar efter att integrera sig, dvs återställa den inre familjen till en harmoni igen. Detta verkar vara det normala och hälsosamma tillståndet hos alla människor och om det får tillåtelse att utvecklas så kommer det också att göra det.

[J R Auk]

Tänker du då att det här är förklaringen för västerländsk kultur eller är detta något allmängiltigt?

Är lite vilse om du menar den faktiska YHVH, det vill säga symbolen som ges uttryck för, eller menar du detta som representant för den generella gudabilden?

Jag tänker om du vill se detta som begränsat västerländsk kultur eller allmängiltig i världen.

Och om inte, varför uppstår där inte samma ideal?

[Sceptisk]

Ja då måste vi nog kolla historiskt. Men som det verkar så började den stränga monoteistiska tron med en slags moralpanik av Abraham som slog sönder sin fars idoler. Han ville kanske med detta visa att det är fel att tjäna flera olika mästare för så fort man hamnar i onåd hos en kan man springa och gömma sig hos någon annan. Så Abraham ville cementera fast ett ansvarstagande hos folk, de skulle inte kunna slippa undan sina skulder. I det här fallet existentiella moraliska skulder.

Samtidigt var den Judiska guden något av en vettvilling som spred död och förintelse omkring sig i sin moraliver. Så jag tänker mig att som respons på detta så bad man om någon som kunde komma och rädda alla dels från den enorma bördan av skuld och samtidigt straffa alla onda anklagande människor, så kom Jesus och tog på sig skulden och frälste människorna från iallafall syndafallets skuld.

Men med Jesus kom det nya krav, nu räckte det inte längre med att vara god i handling, nu måste man också vara god i tanken och därmed så kan jag bara tänka mig att skulden förvärrades, medan Jesus fick sitta och ta emot förlåtelser, i ett slags moralmissbruk. I Islam så är det enorma krav, det finns en lång lista på hur du är förväntad att bete dig. Muhammed den ofelbare menar att annars ska man stenas till döds, det är så man ska kräva in skulder. Religioner har alltid vilat på skuldfrågor och man utkräver skulden till himlen på olika sätt. Vissa religioner mer fysiska än andra, men samtliga har varit lika brutala.

Hur som helst, dessa två världar, vår värld och Jesus eller Guds värld är av olika slag. Det tror jag alla religiösa håller med om. Om det finns något de är bra på att poängtera så är det denna världens syndaktighet, felaktighet, imperfektion och så vidare. Men det är bara i den Abrahamiska traditionen som detta är vårat fel. Det är vårt fel att vi dör till exempel, att kvinnor lider när de föder barn, att vi har korta liv, att vi inte är snälla med varandra hela tiden och så vidare. Allt detta är människans fel och man menar att det var på grund av att man var olydig i lustgården.

Så utifrån denna grundinställning till vår natur, att vi är olydiga, dumma, inskränkta och så vidare, så blir vi hela tiden fördömda. Och vi fördömer varandra likaväl som vi fördömer oss själva. Det var kanske denna moralpanik som startade "Kriget i himlen" som finns att läsa om både i Kristna men också i nordisk mytologi.

"Kriget i himlen" är en religiös omskrivelse för "mental splittring", "himlen" kan lika gärna kallas för "det inre livet". Kravet är hursomhelst att man skall vara "perfekt som gud i himlen", fastän detta också klargörs vara en omöjlighet eftersom vi är imperfekta skapelser. Vad som händer är att vi inför en censur i vårt medvetande som förtränger allt som kan komma att vara ansett som "fel" eller operfekt.

Vår kapitalistiska kultur är också driven av samma skuldschema, om man inte är tillräckligt framgångsrik, har dom rätta grejerna, den snyggaste tjejen, har alla tecken på framgång, då är man en förlorare - alltså enligt kulturen. Att vara förlorare är att vara satt i skuld. Därför måste man tvinga sig själv att bli bättre än alla andra genom att jobba och skaffa sig alla de saker som är symboler för denna framgång.

Detta innebär också ett "krig". Naivt är det att tro att kapitalismen är fredlig. Kapitalismen sorterar fram vilka som är framgångsrika, vilket blir fåtalet, och förlorarna, vilka alltid blir flertalet.

Men, jag säger det nu innan du hinner protestera, ett sådant system med så skarpa linjer mellan vinnare och förlorare skulle vara högst instabilt, därför så har man inrättat en "medelklass" som kan fungera som ett delsteg och en dämpare för att hindra uppror. Tänk om inte medelklassen fanns. Tänk om poliser, övervakare, väktare, banktjänstemän och hela den offentliga sektorn inte fanns och inte var en majoritet? Om inte alla dessa människor med deras plottriga, irrationella och skuldkompenserande åsikter inte fanns?

De alltför uppenbara skillnaderna, tillsammans med de alltför uppenbara orättvisorna skulle stå i dagen och folk på botten skulle bli direkt medvetna om att de är lurade. De skulle stå vid dörren och de skulle se att den är svag. USA kallas kontrasternas land, men USA består av en gigantisk medelklass som inte bara fungerar som en mjuk dämpare när det gäller intellektuell och befogad kritik...

Ungefär samma princip existerar i medvetandet hos den kulturindoktrinerade personen. På ytan är allting perfekt. Därimellan är det ett tjockt skikt med idiotiska bortförklaringar och på botten nere i det ruttnande slammet ligger sanningen, nerbrottad och bortglömd.

Därför tror jag att det inte är begränsat till en viss kultur utan det är snarare så att kapitalistiska samhällen som splittrar upp samhället i rika och fattiga har en tendens att bli på det här sättet. De alstrar ett medvetande som tycker det är obehagligt med för mycket sanning, för sanning är inget man tycker är härligt, utan det är något synnerligen allvarligt som måste skuldkompenseras bort med nån idiotisk sitcom som ställer alla ideal på huvudet och ger alla en känsla av att allting är okej, allting ordnar sig, låt oss bara skratta åt oss själva och hur dumma vi är, hur vi aldrig lyckas leva upp till "våra" ideal eller "våra" krav............

I begynnelsen levde vi utan både kapitalism och religioner, vi hade ännu inte delat upp världen i ägostycken och goda och onda, andliga och materiella. Vi såg fortfarande världen som en mångfald av krafter och varelser. Det som är hoppfullt är att vår natur att vara så är oförändrad.

[J R Auk]

Det här är ett strålade inlägg. Men vad gör man åt detta problem. Kan man bilda bort dragningen till att regrediera när stabilitet i det tonåriga identitetssökandet har uppstått?

Jag kan ibland känna det som om klyftorna är abnorma människor emellan. Inte bara ord och begrepp saknas. Det är insikter som gör att världen och världens beskaffenhet är så olika så inga argument blir giltiga ingen metodik för rätt förståelse antagna.

Jag har funderat på om man inte inför lärande skulle kunna omvända hela det system som nu används, och sätta abstrakta kunskaper i slutet av lärandet och låta dom intuitiva kunskaperna bildas förs.

Jag tänker då att filosofi, psykologi, naturvetenskap i sin observationella form är det som skall leda barn ut i livet. Och sedan när världen är så förstådd och värden på så sätt är nådda kan geografi, matematik och liknande systematiserande kunskapsgrenar läras ut. Självklart skall dessa element i föreslagna intuitiva kunskaper också väntas med.

Det är som om det som först krävs av ett barn för lärande är att acceptera auktoriteten. Istället för att låta sanningens auktoritet leda lärandet.

[Zokrates]

Ett utmärkt förslag Auk, anser också att barnen bör få lära sig mer om vad det innebär att vara en människa genom att få möjlighet att inta världen genom sina sinnen innan de utsätts  för det manipulerande lärandet.

Angående projektioner anser jag att det är individens viktigaste redskap som vi kan använda oss av för att inte bli totalt uppgivna inför vår påtvingade sociala lott. Utan dessa projektioner återstår endast anarki som en logisk ersättare varpå följden blir ett samhälle där vettlösheten skulle frodas och instabilitet råda. Det tycks vara ofrånkomligt att så länge som det finns människor som anser sig ha större rätt till världen än andra så kommer det alltid att finnas förtryckare och förtryckta.

Om de förtryckta tar över så blir förtryckarna förtryckta, kanske innebär detta att de förtryckta minskar i antal, men i gengäld så blir antalet förtryckare större.
Är detta ens önskvärt?

[Avantgardet]

All interaktion är i en bemärkelse ett förtryck. Det gäller att det får en symmetriskt likvärdig ömsesidighet. Det gäller inte att erövra "makten" (som i staten eller liknande), utan att återerövra vardagen. Att ta tillbaka den från de strukturer som har ersatt den och klivit in i dess ställe genom att förkroppsligas i våra beteendemönster.

[Algotezza]

All interaktion är i en bemärkelse ett förtryck. Det gäller att det får en symmetriskt likvärdig ömsesidighet. Det gäller inte att erövra "makten" (som i staten eller liknande), utan att återerövra vardagen. Att ta tillbaka den från de strukturer som har ersatt den och klivit in i dess ställe genom att förkroppsligas i våra beteendemönster.

Utmärkt uttryck, detta  att "erövra vardagen" - all verklig makts grund! Det visste alla husmödrar redan på 50-talet och tidigare!

A

[Sceptisk]

Ni talar om att acceptera auktoriteten, erövra vardagen och att använda oss av projektioner för att kunna stå ut med vår sociala lott. Jag kan tolka det att innebära något ganska djupt men ännu oförklarat. Att söka efter auktoritära svar är ganska näraliggande det sätt på vilket man söker efter en relation. Jag ska försöka ge min syn på saken.

Det man söker efter när man projicerar är att relationen skall bli förklarad och tydliggjord, men man vågar själv inte av rädsla för smärtsam avvisning, att göra det. Därför gör man tvärtom, man klandrar eller avvisar personen istället för att se om han kommer att stå kvar, för man tänker att ifall relationen är ömsesidig så kommer den andre personen att reagera med en ännu starkare bekräftelse än förut. Om personen däremot reagerar med en avvisning kommer därför behovet av en auktoritär lösning att bli allt starkare. Det blir alltså fråga om en maktkamp som ser ut att handla om att kontrollera personen men handlar istället om att försöka äga och kontrollera relationen. Detta är möjligt så länge som relationen förblir oförklarad mellan parterna.

Det finns ett stort behov av delaktighet och bekräftelse. Men för att delaktighet skall kunna vara möjlig utan vilseledande projektioner så är det viktiga att man hela tiden är tydlig med hur relationerna mellan människor ser ut. Om det inte är möjligt att förklara relationen så kan man dra slutsatsen att behovet av att bli bekräftat är dolt (i formen av projektioner, anklagelser, etc) av rädslan för att bli avvisad.

[J R Auk]

När jag talade om att "acceptera auktoriteten" här ovan så menade jag det som att det är ett pedagogiskt tilltaget redskap för att bilda i enlighet med rådande normer. Det var en reflektion över hur vi menar att vi ger lärande som en gåva till dom som inte har lärt. Våra barn.

[J R Auk]

Det man söker efter när man projicerar är att relationen skall bli förklarad och tydliggjord, men man vågar själv inte av rädsla för smärtsam avvisning, att göra det. Därför gör man tvärtom, man klandrar eller avvisar personen istället för att se om han kommer att stå kvar, för man tänker att ifall relationen är ömsesidig så kommer den andre personen att reagera med en ännu starkare bekräftelse än förut. Om personen däremot reagerar med en avvisning kommer därför behovet av en auktoritär lösning att bli allt starkare. Det blir alltså fråga om en maktkamp som ser ut att handla om att kontrollera personen men handlar istället om att försöka äga och kontrollera relationen. Detta är möjligt så länge som relationen förblir oförklarad mellan parterna.

Det finns ett stort behov av delaktighet och bekräftelse. Men för att delaktighet skall kunna vara möjlig utan vilseledande projektioner så är det viktiga att man hela tiden är tydlig med hur relationerna mellan människor ser ut. Om det inte är möjligt att förklara relationen så kan man dra slutsatsen att behovet av att bli bekräftat är dolt (i formen av projektioner, anklagelser, etc) av rädslan för att bli avvisad.

Skulle du acceptera att låta ansvarsflykt betecknar det som subjektet söker, undermedvetet, när provet på om det prövade står kvar sätts i verket?

[Sceptisk]

J R Auk

Förklara gärna vidare hur du menar. Du tar upp ansvarsflykt, i den existentiella meningen då eller? Isåfall skulle subjektet intuitivt omedvetet söka sig till sådan ansvarsflykt? Menar du att personen har en plan om ansvarsflykt innan denne sätter igång med att testa den andre?

Vilket ansvar skulle då personen fly från? Ansvaret för relationen? Ansvaret för att man "skall" bekräfta den andre och "skall" vara vänlig?

Ansvar har många betydelser och jag har min egen specialdefinition också. Som jag resonerat här utifrån din fråga så undrar jag om ditt slags ansvar handlar om en plikt gentemot konventionerna. Och då tänker jag fortsättningsvis att det är för att man flyr från sina plikter som man testar andra människor.

Om detta är så hur du har tänkt så tror jag att ansvar har ganska lite med det att göra. Personen testar inte personen för att denne inte vill ha något med denne person att göra, tvärtom. Personen tror själv att denne är maktlös inför relationen och försöker därför att ta kontroll över den genom att få den andre temporärt ur balans för att man själv inte litar tillräckligt mycket på den andre för att ha en öppen relation. Det betyder att ingen vill egentligen skada den andre, men till sist kan utmaningen bli så allvarlig att man slår ner den andre med motivet "för jag tycker ju om dig!"

Så subjektet söker kontakt och relation.