Hjälp med att finna en stabilare "självbalans"

[Erkan]

Hej!

Jag har under lång tid försökt att finna en stabil balans i min självkontroll. Problemet är bara att jag har en alldeles för svag självkänsla för att kunna göra atmosfären i själen lugn och harmonisk. Och jag vet inte när den började, jag vet bara att jag har haft det väldigt länge. Troligen kom den tidigt eftersom ja var väldigt blyg som liten, och är de än idag.

Pågrund av min rädsla för att göra bort mig för andra, och min sociala fobi för folkmassor,fester och obekväma situationer har jag omedvetet låst in mig i en slags försvars mekanism-attityd som gör att varje gång jag får press på mig på något sätt, så enkelt som att de kommer några främlingar och sätter sig bredvid mig på krogen eller något dylikt och börjar prata får jag panik ångest och vill bara gå därifrån, och de gör jag med en ursäkt att ja lovade en vän att ja skulle komma.

Givetvis vill jag mer än gärna sitta kvar o prata som aldrig förr, lära känna nytt folk och utvecklas i min personlighetsutveckling, men de går inte, dessutom får jag sådana där "klump i halsen" företelser när jag pratar med främlingar, antagligen för jag spänner mig av något slag.

De som sårar mig är att jag vet att jag har en skaplig social utveckling trots min unga ålder, men i praktiken kan jag inte ha utdelning av den hur mkt jag än försöker, och därför vänder jag mig till er för att få hjälp med att låsa upp dörren jag inte har någon nyckel till där hela mitt personlighetsutvecklings register befinner sig..

Alltså, kortfattat jag behöver hjälp att stärka min självkänsla och förbättra min spontana sociala kompetens, eftersom detta i sin tur gör mig deprimerad..

Tacksam för svar!

Mvh Erik

[german.timofejev]

Det finns en del böcker som handlar om hur man stärket sjävkänsla.  Jag tycker att du bör läsa nån och göra övningar som står där. Sedan så kan man ju alltid kontakta en psykolog för att lösa problemt. Om du ska kontakta en psykolog så skulle jag rekomendera nån som inriktar sig på kongnitiv beteendes terapi.
I enkla drag så måste du öära dig att värdera dig själv. Du måtse få tyst på denna inre  röstet som säger att du är inte värd något.

har du några frågor så är du välkommen att kontakta mig via min e-mai adress.
Lycka till!

[Erkan]

Det finns en del böcker som handlar om hur man stärket sjävkänsla.  Jag tycker att du bör läsa nån och göra övningar som står där. Sedan så kan man ju alltid kontakta en psykolog för att lösa problemt. Om du ska kontakta en psykolog så skulle jag rekomendera nån som inriktar sig på kongnitiv beteendes terapi.
I enkla drag så måste du öära dig att värdera dig själv. Du måtse få tyst på denna inre  röstet som säger att du är inte värd något.

har du några frågor så är du välkommen att kontakta mig via min e-mai adress.
Lycka till!

Tack för ett sådant snabbt svar!

Jaså finns de böcker? Frågan är hur pass individuella dessa böcker är, för ja tycker min situation är ganska så förvriden, och är rädd att de inte skulle hjälpa mig.. Men man kan ju aldrig veta innan man testat..

Jag har stundtals funderat på att söka upp psykolog, men jag skäms lite över det så att vrida igång hjulet är inte så lätt..

Problemet är för mig egentligen inte att jag har dåligsjälvkänsla av någon konkret anledning, jag kan bara inte tro på mig själv, och även om jag en dag är på gott humör och tänker " NU ska jag ut och bara vara allmänt trevlig och social på stan med nytt och okänt folk " så slutar de ändå hur jag än börjar med att de meningar jag har i huvudet aldrig kommer ut hur jag än skriker dem inom mig..

Samma sak i skolan, när jag bara inför ett per personer ska läsa upp någonting så får jag plötsligt hjärtklappning och de känns som om alla personer betraktar mig som konstig.. och jag vill bara försvinna, det är jätte jobbigt hela situationen jag har för ja vill så gärna vara den jag egentligen är!

Mvh erik

[german.timofejev]

Erkan

Den mening som är i din huvad måste tysta. Jag ska bäretta en lite hemlighet för dig. Du behöver inte lyssna på denna meningen ignårera den bara. Gör du de så kommer den att tystna.

Redan nu ser jag att du försöker hitta olika bårtförklaringar för att lösa din problem.- Exempelvis böceker. Du tvivlar på deras individualitet. Du försöker hitta en anledninga att låta bli att lösa din problem. Anledning för deta är att du är rädd du är rädd att börja om på liv. Det är säkrare som det är nu för att du är van vid det. Du vet inte vad som händer då du löser din problem. Du som dom flesta av oss är räd av ovishet.

Livet handlar om att ta riker. Jag tycker att du bör gå imåron till en bibliotek och låna en bok som handlar om hur man förendrar självförtruande och självkänskla. Sedan så jag tycker att du bör ta dig samma och bästella tiden till en pyskolog. Gör det imårgon

Jag tycker att det är modigt att ärkänna sitt problem och lösa den. Många vågare inte ärkänna.

Lycka till!

[Zokrates]

Det är ljus i en man av ljus, och han lyser upp hela världen. Om han inte skiner, då är han mörker. Du som säger att du vill vara den du är, du är redan detta.

[A]

Zokrates har rätt.

[tobiias]

Kan man vara någon annan än man är?

[A]

Tobiias har rätt.

[Algotezza]

Kan man vara någon annan än man är?

Nej, men man kan tro det, eller låtsas vara någn anna än man är, spela en roll, skapa en självbild som ej är sann och som man identiferar sig med... Men djupt inom sig är man den man är. Under alla masker och filter.

A

[A]

Algotezza har rätt.

A kan.

[Algotezza]

Algotezza har rätt.

A kan.

Vägen genom A.

A

[A]

A är börjAn.
Anslaget.
Ä väl bra lustigt att det är så Ö

[Algotezza]

Självbalans kan man få hos Doktor Bo K. Staf:

- Säg A, om jag får B, så får vi C vad D E!

A

[J R Auk]

Det finns en del böcker som handlar om hur man stärket sjävkänsla.  Jag tycker att du bör läsa nån och göra övningar som står där. Sedan så kan man ju alltid kontakta en psykolog för att lösa problemt. Om du ska kontakta en psykolog så skulle jag rekomendera nån som inriktar sig på kongnitiv beteendes terapi.
I enkla drag så måste du öära dig att värdera dig själv. Du måtse få tyst på denna inre  röstet som säger att du är inte värd något.

har du några frågor så är du välkommen att kontakta mig via min e-mai adress.
Lycka till!

Tack för ett sådant snabbt svar!

Jaså finns de böcker? Frågan är hur pass individuella dessa böcker är, för ja tycker min situation är ganska så förvriden, och är rädd att de inte skulle hjälpa mig.. Men man kan ju aldrig veta innan man testat..

Jag har stundtals funderat på att söka upp psykolog, men jag skäms lite över det så att vrida igång hjulet är inte så lätt..

Problemet är för mig egentligen inte att jag har dåligsjälvkänsla av någon konkret anledning, jag kan bara inte tro på mig själv, och även om jag en dag är på gott humör och tänker " NU ska jag ut och bara vara allmänt trevlig och social på stan med nytt och okänt folk " så slutar de ändå hur jag än börjar med att de meningar jag har i huvudet aldrig kommer ut hur jag än skriker dem inom mig..

Samma sak i skolan, när jag bara inför ett per personer ska läsa upp någonting så får jag plötsligt hjärtklappning och de känns som om alla personer betraktar mig som konstig.. och jag vill bara försvinna, det är jätte jobbigt hela situationen jag har för ja vill så gärna vara den jag egentligen är!

Mvh erik

Testa att påtala att du känner denna ångest. Du kanske inte behöver uttrycka det som ångest, då det är ett väldigt laddat ord, utan kan använda nervositet. Min personliga syn på problemet du beskriver är att det är fruktan över att framstå som "svag", där svag är att någon får syn på att du är obekväm, och att det gör att du fokuserar på känslan av spänning och förväntan. Till detta följer även en biologisk förhöjd uppmärksamhet inför främmande situationer. För att dra en parallell för att visa på detta samband mellan psyke/kropp så kan jag nämna att överdoser av droger sker i "nya", inte tidigare kända, miljöer. Och är alltså inte bara kopplat till mängden av drogen som intas. Exakt samma dos som i en känd situation skulle vara behaglig blir för kroppen en överdos. Vårat beteende och kroppens reaktion till det är knutet till huruvida det ageras på en plats som är välkänd eller okänd för oss.
Det du behöver är att få platsen, nu är det ju inte en fysisk sådan, att vara känd för dig. Och mitt förslag är att du gör detta genom att visa upp ditt obehag. För mig har det fungerat många gånger. Bara det att man påtalar att det är en ny och för en inte helt bekväm situation tar bort behovet av att mörka det obehag man känner och lättar en del av spänningarna som är kopplade till situationen.
Om du gör detta och du får samma erkänsla som jag fått av ett dylikt förfarande så tror jag att du sakta men säkert kan komma att nå dit som du strävar, att otvunget umgås med människor.

Vi ska inte glömma att mycket av det som styr oss är flyktmekanismer som baseras på antaganden om eventuella reaktioner från folk i våran omgivning. När man utelämnar sig så märker man att folk bryr sig inte så mycket som man föreställer sig. Det som uppfattas av största vikt för en själv passerar ofta obemärkt förbi någon annan.

Vad jag kan förstå så har du låtit din fantasi tagit överhand i dessa situationer. Du föreställer dig ett möjligt "ont" som lurar om du inte drar dig undan. Jag tror att du behöver få konkreta bevis på att det inte är något speciellt att utsätta sig för dom situationer du beskriver.

[Erkan]

Det finns en del böcker som handlar om hur man stärket sjävkänsla.  Jag tycker att du bör läsa nån och göra övningar som står där. Sedan så kan man ju alltid kontakta en psykolog för att lösa problemt. Om du ska kontakta en psykolog så skulle jag rekomendera nån som inriktar sig på kongnitiv beteendes terapi.
I enkla drag så måste du öära dig att värdera dig själv. Du måtse få tyst på denna inre  röstet som säger att du är inte värd något.

har du några frågor så är du välkommen att kontakta mig via min e-mai adress.
Lycka till!

Tack för ett sådant snabbt svar!

Jaså finns de böcker? Frågan är hur pass individuella dessa böcker är, för ja tycker min situation är ganska så förvriden, och är rädd att de inte skulle hjälpa mig.. Men man kan ju aldrig veta innan man testat..

Jag har stundtals funderat på att söka upp psykolog, men jag skäms lite över det så att vrida igång hjulet är inte så lätt..

Problemet är för mig egentligen inte att jag har dåligsjälvkänsla av någon konkret anledning, jag kan bara inte tro på mig själv, och även om jag en dag är på gott humör och tänker " NU ska jag ut och bara vara allmänt trevlig och social på stan med nytt och okänt folk " så slutar de ändå hur jag än börjar med att de meningar jag har i huvudet aldrig kommer ut hur jag än skriker dem inom mig..

Samma sak i skolan, när jag bara inför ett per personer ska läsa upp någonting så får jag plötsligt hjärtklappning och de känns som om alla personer betraktar mig som konstig.. och jag vill bara försvinna, det är jätte jobbigt hela situationen jag har för ja vill så gärna vara den jag egentligen är!

Mvh erik

Testa att påtala att du känner denna ångest. Du kanske inte behöver uttrycka det som ångest, då det är ett väldigt laddat ord, utan kan använda nervositet. Min personliga syn på problemet du beskriver är att det är fruktan över att framstå som "svag", där svag är att någon får syn på att du är obekväm, och att det gör att du fokuserar på känslan av spänning och förväntan. Till detta följer även en biologisk förhöjd uppmärksamhet inför främmande situationer. För att dra en parallell för att visa på detta samband mellan psyke/kropp så kan jag nämna att överdoser av droger sker i "nya", inte tidigare kända, miljöer. Och är alltså inte bara kopplat till mängden av drogen som intas. Exakt samma dos som i en känd situation skulle vara behaglig blir för kroppen en överdos. Vårat beteende och kroppens reaktion till det är knutet till huruvida det ageras på en plats som är välkänd eller okänd för oss.
Det du behöver är att få platsen, nu är det ju inte en fysisk sådan, att vara känd för dig. Och mitt förslag är att du gör detta genom att visa upp ditt obehag. För mig har det fungerat många gånger. Bara det att man påtalar att det är en ny och för en inte helt bekväm situation tar bort behovet av att mörka det obehag man känner och lättar en del av spänningarna som är kopplade till situationen.
Om du gör detta och du får samma erkänsla som jag fått av ett dylikt förfarande så tror jag att du sakta men säkert kan komma att nå dit som du strävar, att otvunget umgås med människor.

Vi ska inte glömma att mycket av det som styr oss är flyktmekanismer som baseras på antaganden om eventuella reaktioner från folk i våran omgivning. När man utelämnar sig så märker man att folk bryr sig inte så mycket som man föreställer sig. Det som uppfattas av största vikt för en själv passerar ofta obemärkt förbi någon annan.

Vad jag kan förstå så har du låtit din fantasi tagit överhand i dessa situationer. Du föreställer dig ett möjligt "ont" som lurar om du inte drar dig undan. Jag tror att du behöver få konkreta bevis på att det inte är något speciellt att utsätta sig för dom situationer du beskriver.

Jag är lite i ett mållöst tillstånd just nu, blev lite chockad av din text eftersom de stämde in på precis alla punkter du förklarade, jag vet att de antagligen är på bättringsväg eftersom att acceptera att man har ett problem och faktiskt försöka få hjälp med det är ett stort steg bara det, men att verkligen förändra min sociala kompetens är fortfarande lite svårt att inse att de går, som du säger har mina fantasier tagit över ganska mkt för vad andra personer tycker om mig och hur deras förväntningar på mig är..

Frågan är bara hur jag ska gå till väga för att faktiskt förändra min situation i praktiken och inte bara veta om den..

tack för era kloka svar de uppskattas ovärderligt mkt!