I diskussionen kring ordets livshistoria och språkmissbruket kom jag (iaf på andra forum) att beröra något som jag finner föga gynnande för gemene mans mentala tillstånd. Detta något är den mentala fjättring det konventionella språkbruket innebär. Jag menar att människan mentalt förmörkar sin egen medvetenhet – gör sig själv omedveten – i och med att hon med det konventionella språkbruket förlorar stora delar av vad hon själv eller andra påstår verkligen innebär.
Med detta menar jag att gemene man i mångt och mycket mentalt bemästras av gruppmentaliteter av olika slag, den enskilda individen förlorar, omedvetet, kontrollen över sig själv och leds av större skaror i allehanda riktningar. Detta kan röra såväl samhällsanpassning (socialiseringen, förstatligandet av den mänskliga mentaliteten) som filosofisk anslutning eller hänförelsen i någon politisk ideologi. Den enskilda individen förlorar betydelsen av sig själv för sig själv och blir en bricka i ett mycket större ”spel”, i någon sorts tävlan om global eller universell dominans, en ond vilja att styra över alla och allt. Allt detta pga av den mentala fjättring det innebär att inte kunna bemästra sig själv.
Är det ovanstående något du känner att du vill kommentera?
Den mentala fjättringen
Moderator: Moderatorgruppen
Visst är det så att det lurar mallar för ideologi där ute vart man än vänder sig. Men vad är våra alternativ? Kan vi överhuvudtaget diskutera utan att skapa det du pekar på? Kan vi överhuvudtaget omfatta något med vår mening utan att exkludera annat, göra selektioner över relevans, vad som skall och inte skall ha det?
Jag ser det som att utveckling kräver att man slår in på stigar, som är det just för att andra röjt väg genom idogt trampande, för att sedan dra sig tillbaks. Reflektera över vad som sågs på färden, hur det relaterar till tidigare stigars vyer.
Kanske är det det du manar till? Att röra sig tillbaks, att inte välja stig, utan hela tiden välja den som för en framåt?
Fast vad rör vi oss mot då? Är det något vi verkligen kan omfatta utan att inbegripa oss i dessa strukturer, som alltid rymmer anspråk på relevans, jag förmodar dig tala om?
Fast kanske menade du inte att fenomenet är lika existentiellt som jag här ger uttryck för funderingar kring? Kanske är du mer ute efter att belysa det som skapas av vår psykologiska, till skillnad från existentiella, disposition och det sociala samspel som den ger upphov till?
Jag ser det som att utveckling kräver att man slår in på stigar, som är det just för att andra röjt väg genom idogt trampande, för att sedan dra sig tillbaks. Reflektera över vad som sågs på färden, hur det relaterar till tidigare stigars vyer.
Kanske är det det du manar till? Att röra sig tillbaks, att inte välja stig, utan hela tiden välja den som för en framåt?
Fast vad rör vi oss mot då? Är det något vi verkligen kan omfatta utan att inbegripa oss i dessa strukturer, som alltid rymmer anspråk på relevans, jag förmodar dig tala om?
Fast kanske menade du inte att fenomenet är lika existentiellt som jag här ger uttryck för funderingar kring? Kanske är du mer ute efter att belysa det som skapas av vår psykologiska, till skillnad från existentiella, disposition och det sociala samspel som den ger upphov till?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Håller med i mycket av det du säger.
Här kommer lite feedback, jag ursäktar om några av mina formuleringar är dåliga.
Jag ser inte individen som en bricka i ett "spel". Snarare som en metalbit som slipas till och formas som en kugg i ett maskinverk. Utifrån kuggperspektivet så vill inte kuggen "tävla", utan fungera utan gnissel. De har givit upp sina anspråk eftersom de inte vet hur de ska komma till nästa arena.
Vissa personer nöjer sig dock inte med att vara kuggar, de har ett större maktanspråk, de ser då maksinen som ett "spel" och söker sig vidare.
***
En annan sak:
"Den enskilda individen" som du talar om, är ett exempel på en konventionell/kulturell konstruktion (dvs gränsdragning).
Det är inte alla kulturer som pratar om "den enskilda individen" - detta är något som (jag upplever) är ganska utmärkande för "västerlänsk kultur" (främst anglosaxisk). Vi har helt enkelt "valt" att göra en stor gränsdragning "runt en individ". Vi definierar alltså människan till stor del som en "individ". Denna individ är frikopplad från: 1. Sin yrkesroll, 2. Sin familj (vi har ej plikt mot ), 3. Kultren (vi har kultur/religionsfrihet), 4. Samhället, inte riktigt sant, men nästan. Vi skriver "kontrakt" med olika länder (medborgarskap, etc) och vi är fri att välja "samhälle", dock när vi valt måste vi följa lagar och förordningar.
Jag skulle inte säga att den "enskilda individen" blir mentalt bemästrad, detta är kulturellt "biased" (dvs, det existerar inget sådant som en "enskild individ" utanför kulturen, den enskilda indivden uppstår som ett sätt att dra gränser mellan människor i socialiseringprocessen, för att definiera vem som har ansvar för vad). Dock tolkar jag din intention som djupare, och jag väljer därför att omtolka ditt "individ" begrepp till vad jag kallar "människan".
Människan är något som (för den som inte är låst i en given "kulturkonfiguration", utan tar flera kulturer och försöker skapa plats åt det väsentliga som kulturen "uppmärksammar") definieras utifrån flera dimensioner. En är den individuella, och en annan del är den relationella. Vi i väst är kanske bättre än andra att erkänna att människan har en individuell dimension.
Ska jag sammanfatta vad jag försöker säga, så är det att människan är en varelse som tar plats i flera dimensioner samtidgit. Vissa kulturer, som en i deras kultur väljer att fokusera sin kultur runt några centrala och priämra punkter, och på så sätt "beskära" vad som samtidigt då prioriteras som sekundärt.
Här kommer lite feedback, jag ursäktar om några av mina formuleringar är dåliga.
För det första vill jag kommentera en sak:Den enskilda individen förlorar betydelsen av sig själv för sig själv och blir en bricka i ett mycket större ”spel”, i någon sorts tävlan om global eller universell dominans, en ond vilja att styra över alla och allt. Allt detta pga av den mentala fjättring det innebär att inte kunna bemästra sig själv.
Jag ser inte individen som en bricka i ett "spel". Snarare som en metalbit som slipas till och formas som en kugg i ett maskinverk. Utifrån kuggperspektivet så vill inte kuggen "tävla", utan fungera utan gnissel. De har givit upp sina anspråk eftersom de inte vet hur de ska komma till nästa arena.
Vissa personer nöjer sig dock inte med att vara kuggar, de har ett större maktanspråk, de ser då maksinen som ett "spel" och söker sig vidare.
***
En annan sak:
"Den enskilda individen" som du talar om, är ett exempel på en konventionell/kulturell konstruktion (dvs gränsdragning).
Det är inte alla kulturer som pratar om "den enskilda individen" - detta är något som (jag upplever) är ganska utmärkande för "västerlänsk kultur" (främst anglosaxisk). Vi har helt enkelt "valt" att göra en stor gränsdragning "runt en individ". Vi definierar alltså människan till stor del som en "individ". Denna individ är frikopplad från: 1. Sin yrkesroll, 2. Sin familj (vi har ej plikt mot ), 3. Kultren (vi har kultur/religionsfrihet), 4. Samhället, inte riktigt sant, men nästan. Vi skriver "kontrakt" med olika länder (medborgarskap, etc) och vi är fri att välja "samhälle", dock när vi valt måste vi följa lagar och förordningar.
Jag skulle inte säga att den "enskilda individen" blir mentalt bemästrad, detta är kulturellt "biased" (dvs, det existerar inget sådant som en "enskild individ" utanför kulturen, den enskilda indivden uppstår som ett sätt att dra gränser mellan människor i socialiseringprocessen, för att definiera vem som har ansvar för vad). Dock tolkar jag din intention som djupare, och jag väljer därför att omtolka ditt "individ" begrepp till vad jag kallar "människan".
Människan är något som (för den som inte är låst i en given "kulturkonfiguration", utan tar flera kulturer och försöker skapa plats åt det väsentliga som kulturen "uppmärksammar") definieras utifrån flera dimensioner. En är den individuella, och en annan del är den relationella. Vi i väst är kanske bättre än andra att erkänna att människan har en individuell dimension.
Ska jag sammanfatta vad jag försöker säga, så är det att människan är en varelse som tar plats i flera dimensioner samtidgit. Vissa kulturer, som en i deras kultur väljer att fokusera sin kultur runt några centrala och priämra punkter, och på så sätt "beskära" vad som samtidigt då prioriteras som sekundärt.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
Mattias.B
J R Auk skrev:Visst är det så att det lurar mallar för ideologi där ute vart man än vänder sig. Men vad är våra alternativ? Kan vi överhuvudtaget diskutera utan att skapa det du pekar på?
Alternativet är egen erfarenhet och skapandet av egen visdom utifrån denna. Allt annat är försök till genvägar...
-
Mattias.B
PopJimmy skrev:Jag ser inte individen som en bricka i ett "spel". Snarare som en metalbit som slipas till och formas som en kugg i ett maskinverk. Utifrån kuggperspektivet så vill inte kuggen "tävla", utan fungera utan gnissel. De har givit upp sina anspråk eftersom de inte vet hur de ska komma till nästa arena.
Då ser du bara den ena sidan av spelfältet i detta "spel" mellan den maskinella mänskligheten (döden) och den mänskliga/humana mänskligheten (de levande). Frågan är bara för vilken sida man kämpar.
PopJimmy skrev:Dock tolkar jag din intention som djupare, och jag väljer därför att omtolka ditt "individ" begrepp till vad jag kallar "människan".
"Enskild individ" är något av kaka på kaka, egentligen - och vad jag menar är den "enskilda människan" och hennes egen medvetenhet, i kontrast till "gruppmänniskan" och deras "kollektiva medvetenhet" (som är begränsande och bemästrande).
Fast all erfarenhet som jag har är väl de facto min egna erfarenhet?
Det synes mig som att du talar om en normativ attityd. Varför inte beskriva den mer i detalj?
Min invändning rörde snarare att vi i mötet med den nya sinneserfarenheten, ord, meningar, ljud, ljus osv, alltid måste inrangera, i vår ordning, dessa för att göra dem begripliga. Och jag kan inte se hur inrangering kan göras utan att skapa ett system. Och alla system håller ett anspråk på reella relationer mellan dess delar. Även om det bara är fantasi det berör. Så jag ser inget skäl att förkasta anspråken på att något är, systemet för bemästande av andras mening, utan menar snarare att vi skall anamma detta till fullo så att vi ser att just dessa anspråk är grunden för vårat engagemang i språk, begrepp och tolkning av omvärlden.
Jag skulle även gärna höra vad du menar att man kan göra åt detta fenomen som du menar, och jag instämmer i, följer på språket?
Det synes mig som att du talar om en normativ attityd. Varför inte beskriva den mer i detalj?
Min invändning rörde snarare att vi i mötet med den nya sinneserfarenheten, ord, meningar, ljud, ljus osv, alltid måste inrangera, i vår ordning, dessa för att göra dem begripliga. Och jag kan inte se hur inrangering kan göras utan att skapa ett system. Och alla system håller ett anspråk på reella relationer mellan dess delar. Även om det bara är fantasi det berör. Så jag ser inget skäl att förkasta anspråken på att något är, systemet för bemästande av andras mening, utan menar snarare att vi skall anamma detta till fullo så att vi ser att just dessa anspråk är grunden för vårat engagemang i språk, begrepp och tolkning av omvärlden.
Jag skulle även gärna höra vad du menar att man kan göra åt detta fenomen som du menar, och jag instämmer i, följer på språket?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Mattias.B
J R Auk skrev:Fast all erfarenhet som jag har är väl de facto min egna erfarenhet? Det synes mig som att du talar om en normativ attityd. Varför inte beskriva den mer i detalj?
Ja, men det finns dock de som inte skilja på vad de har läst sig till och vad de verkligen har upplevt och därefter erfarit.
Jag talar om människans självmedvetenhet. Den är inget det hjälper om man skriver om i detalj, den måste upplevas. Vägen dit är olika lång beroende på hur intrasslad man är i sig själv.
J R Auk skrev:Min invändning rörde snarare att vi i mötet med den nya sinneserfarenheten, ord, meningar, ljud, ljus osv, alltid måste inrangera, i vår ordning, dessa för att göra dem begripliga. Och jag kan inte se hur inrangering kan göras utan att skapa ett system.
Det handlar om att bibehålla eller återuppliva ens begreppsbildningsförmåga och våga "släppa" begreppen efter att man bildat sig dom och bilda sig dom på nytt i ens nya möten med omvärlden.
Alltså det att abstrahera (väsentligt avskilja) istället för att differentiera (i jämförelse särskilja) som den inrangering du omnämner innebär.
Medvetenheten består medan världuppfattningen (i form av bilder utifrån) tar en annan form. Insikten blir möjlig.
J R Auk skrev:Och alla system håller ett anspråk på reella relationer mellan dess delar. Även om det bara är fantasi det berör. Så jag ser inget skäl att förkasta anspråken på att något är, systemet för bemästande av andras mening, utan menar snarare att vi skall anamma detta till fullo så att vi ser att just dessa anspråk är grunden för vårat engagemang i språk, begrepp och tolkning av omvärlden.
Skälet jag ser till att system och deras anspråk på reella relationer mellan dess delar är att förkasta när det kommer till språk och bildandet av begrepp är att det i slutändan (och nu ser jag långt framåt) leder till ett defintionsstyrt världsspråk som i fel hand inte leder till annat än ett verkligt slaveri människan aldrig (pga att hon saknar begreppsbildningsförmågan och därmed medvetenheten) kommer att kunna ta sig ur. Detta är inte något en människovänlig/human varelse vill åstadkomma.
J R Auk skrev:Jag skulle även gärna höra vad du menar att man kan göra åt detta fenomen som du menar, och jag instämmer i, följer på språket?
Vårda språket, låt det inte bemästra dig utan sätt dig in i ordens djupare betydelse och lär dig bemästra det. Skapa en djupare förståelse i dig själv och andra, lär andra att bemästra språket. Återblicka på (respektera) ordet och dess historia. Särskilj språken - skapa inte ett världsspråk men använd begreppsbildningsförmågan för att skapa förståelse över språkgränserna.
Det jag frågar mig nu; är huruvida du ser ordens betydelse som nedlagda i "boken" eller om du är en begreppsanarkist likt mig?
För att vårda språket, vad betyder det?
Jag antar från det du tidigare sagt att det inte handlar om att värna om ordets mening, utan att det handlar om att värna om uppfattandet av ordets mening, så som en mening som vi har behov av.
Kan vi tex byta begrepp X mot Y, och behålla innebörden i X, och fortfarande vårda språket?
För att vårda språket, vad betyder det?
Jag antar från det du tidigare sagt att det inte handlar om att värna om ordets mening, utan att det handlar om att värna om uppfattandet av ordets mening, så som en mening som vi har behov av.
Kan vi tex byta begrepp X mot Y, och behålla innebörden i X, och fortfarande vårda språket?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det ligger mycket i det du skriver.
Jag vill också gärna påpeka hur det understryker vikten av abstrakt tänkande. En vikt som är väldigt främmande för många, har jag förstått. Det gäller inte bara matematik, pussel och matristest; världen är full av kvantiteter vars magnitud våran överlevnad är avhängig på. Men även mycket annat som på bästa sätt hanteras abstrakt, om man inte t.o.m. är tvungen att lösa det abstrakt.
Jag vill också gärna påpeka hur det understryker vikten av abstrakt tänkande. En vikt som är väldigt främmande för många, har jag förstått. Det gäller inte bara matematik, pussel och matristest; världen är full av kvantiteter vars magnitud våran överlevnad är avhängig på. Men även mycket annat som på bästa sätt hanteras abstrakt, om man inte t.o.m. är tvungen att lösa det abstrakt.
-
Mattias.B
J R Auk skrev:Det jag frågar mig nu; är huruvida du ser ordens betydelse som nedlagda i "boken" eller om du är en begreppsanarkist likt mig?
Jag menar att ordens betydelser ursprungligen finns att finna i skrifterna och jag är nog något av en begreppsmonarkist i sådana fall - jag förespråkar en sammanställning (syntes) av det underliggande begreppet framför det att genom sönderdelning (analys) förstå dom.
J R Auk skrev:För att vårda språket, vad betyder det?
Det innebär att man inser att man pratar andra språk när man använder sig utav sk låneord. Att sluta använda det egna språkets motsvarighet är inte att vårda sitt språk.
J R Auk skrev:Jag antar från det du tidigare sagt att det inte handlar om att värna om ordets mening, utan att det handlar om att värna om uppfattandet av ordets mening, så som en mening som vi har behov av.
Ja, det handlar till stor del om att hålla sin begreppsbildningsförmåga vid liv och inte systematiskt definiera begrepp att lägga till minnet.
J R Auk skrev:Kan vi tex byta begrepp X mot Y, och behålla innebörden i X, och fortfarande vårda språket?
Nej, och något liknande menar jag ha hänt med "monarki" och dess egentliga innebörd i svenska språket.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
Mattias.B
Avantgardet skrev:Men vadå egentliga innebörd? Ska inte begreppen svara mot den tid vi själva befinner oss i?
Inte om den tid man själv befinner sig i innebär att begreppen delvis eller helt är höljda i dunkel eller har förvanskats - dvs i tider av omedvetenhet och då spridandet av sådant mentalt mörker förespråkas. Då krävs upplysning om att ord har en egentlig innebörd.
Det enda som fjättrar en människa är hennes avsikter. Omm an äger samma avsikter som de människor man har omkring sig så kommer man oavlåtligen att slukas in i deras gemensamma galenskap. Det är stört när omöjligt för någon att på egen hand ta sig ur sin kulturella prägling. Man måste ju tänka på att kulturen innefattar precis allting som personen upp tills nu vet och tror och lärt sig. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Den enda vägen ut är att utbilda sig och söka sig till andra umgängeskretsar.
Människan gör sig inte omedveten, människan är helt enkelt underställd de villkor som gäller för hennes existens. Dessa villkor är kulturen med språk, traditioner, klädstilar, vad som är pojk respektive flickaktigt, manligt, kvinnligt, högt och lågt.
Språket är för övrigt en enda stor världsbild. En tänkare kan helt enkelt inte kalla sig filosof förrän han ifrågasätter sitt språk eftersom alla slutledningar man drar, alla strukturer för hur man tänker finner sin grund och prägling i hur språket är uppbyggt. Om man skulle lära sig t ex Indiska så skulle man också kunna se på saker på ett annat sätt. Så desto fler språk man kan, desto flexiblare blir också ens tanke.
Anpassningen in i en kultur är en nödvändighet och inte alls av ondo. Förutsatt att man - i mitt tycke - har turen att växa upp i en kultur som främjar sociala (inte socialistiska), vetenskapliga och andliga värderingar.
Människan gör sig inte omedveten, människan är helt enkelt underställd de villkor som gäller för hennes existens. Dessa villkor är kulturen med språk, traditioner, klädstilar, vad som är pojk respektive flickaktigt, manligt, kvinnligt, högt och lågt.
Språket är för övrigt en enda stor världsbild. En tänkare kan helt enkelt inte kalla sig filosof förrän han ifrågasätter sitt språk eftersom alla slutledningar man drar, alla strukturer för hur man tänker finner sin grund och prägling i hur språket är uppbyggt. Om man skulle lära sig t ex Indiska så skulle man också kunna se på saker på ett annat sätt. Så desto fler språk man kan, desto flexiblare blir också ens tanke.
Anpassningen in i en kultur är en nödvändighet och inte alls av ondo. Förutsatt att man - i mitt tycke - har turen att växa upp i en kultur som främjar sociala (inte socialistiska), vetenskapliga och andliga värderingar.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 4 och 0 gäster