Insikten – en medfödd förmåga

[Mattias.B]

John Ronald Reuel Tolkien, denna enastående människa, beskrev i en av sina böcker en mycket betydelsefull insikt han själv kommit fram till som berör människans förmåga att komma till insikt. Denna beskrivning bestod i en av hans sagofigurers uttalanden och citatet lyder:

”He who breaks a thing to find out what it is has left the path of wisdom.”

I och med det menar jag att den människa som först påstod att människan har fler sinnen än ett var den som först lämnade den väg som leder till visdom bland medmänniskorna.

Människan har sinnesorgan men exempelvis inget hörselsinne, om du nu förstår vad jag menar. Hon har fysiska organ som förser hennes sinne med information. Insikten om detta är av väsentlig karaktär för att man överhuvudtaget komma till något som kallas insiktsfullhet eller klokskap.

Själva grunden för insikten är att vara sitt sinne, inte sin kropp, inte dom till sinnet kopplade fysiska organen utan ens inre väsen, det som faktiskt upplever den information som kommer in eller som skapas i ens inre. För detta väsen finns det idag många benämningar och några av dom är själ, psyke, sinne, medvetande och jag – och den som vill särskilja dessa åt menar jag vara ett sinne som har lämnat vägen som leder till visdom.

När man väl är sitt sinne har man olika förmågor, på både gott och ont, men vad jag ämnar berätta om i detta inlägg är förmågan att inse och det att komma till insikt om saker och ting.

Förmågan att inse, till skillnad från att enbart med sina ögon förnimma, börjar vid sinnets förmåga att skapa i sinnevärlden. Med det menas att insikten är något som sker i ens medvetenhet, något som närmast kan liknas vid ens ”inre värld”. Sinnet kan såväl skapa som återskapa och där det sistnämnda är något jag menar är sinnets minnesförmåga. Med hjälp av förmågan att inse kan människan komma till insikt om såväl små som stora ting, hon kan komma till insikt om såväl de för blotta ögat osynliga som de för blotta ögat synliga tingen.

Alltså, människan kan genom att vara sitt sinne komma till insikt om såväl det abstrakta som det konkreta och helheten därutav. Men icke att förglömma, insikten kommer man alltid till i det abstrakta, i det för blotta ögat osynliga, det är något som sker i ens sinnevärld.

Var är det då man kan inse eller komma till insikt om kan man undra. Ja, det är en väldans massa egentligen men vad jag framför allt har använt min förmåga att inse till är att förstå det jag kallar funktion, hur något fungerar och vad som får något att inte fungera som det är avsett att göra. Jag har vid ett tidigare tillfälle hävdat att insikt handlar om att sätta sig in i saker och ting – vad jag menar med det är alltså att göra detta genom sitt skapande och utforskande i sinnevärlden.

Som ett konkret exempel kan nämnas något jag själv erfarit. Jag hade sedan tidig ungdom ett stort intresse för hemelektronik och utvecklade mig till en reparatör av trasiga apparater. Efter att ha satt mig in i hur elektroniken och mekaniken fungerade inom detta område kunde jag inse var eller i vad felet bestod i en trasig apparat enbart genom att iaktta hur ex.vis DVD-spelaren, Videon eller TV:n betedde sig, hur eller var den utsöndrade lukt och värme eller vad den avgav för mekaniska missljud utan att för den skull öppna apparatens hölje eller lock. Detta var givetvis inget som fungerade varje gång (vissa apparater var ju helt livlösa) men det ger i alla fall en inblick i vad insikt bl.a. kan handla om och vad man bl.a. kan använda den till.

För att använda sin insikt i större sammanhang, som exempelvis funktionen innebär, måste man kunna skapa sammanbyggnader i sinnevärlden, det räcker inte med att inse en bild eller ett händelseförlopp utan det kräver en hel massa händelseförlopp. Okej, ett händelseförlopp kanske räcker för de allra enklaste funktionerna men vad jag talar om är mer sammansatta funktioner.

Sammansatta funktioner är som exempel människan och filosofin – och då framförallt en förening av dem båda. Andra sammansatta och svårare funktioner att komma till insikt om är dagens systematiserade samhälle och de synnerligen abstrakta företeelserna godhet och ondska.

Kort och gott, du måste bilda dig en egen uppfattning om något för att komma till insikt om detta något. Det är dock ingen felfri väg att komma till insikt, den innebär och kommer alltid att innebära egna misstag – men det är också dessa man lär sig något utav.

Vägen till visdom eller insiktfullhet går genom det abstrakta till en uppfattning om någots och alltings helhet.

Detta är långt ifrån allt vad som kan sägas om insikten men det är i alla fall en början.

Några tankar och reflektioner på detta?