Att klara av en mix av tid av ensamhet & tid av sällskap

[thanksfish]

Jag önskar jag vore en vanlig människa som tillbringade merparten
av sin tid i sällskap och som när vännerna gick visste att det inte skulle dröja länge innan jag fick återse dem. Jag skulle inte behöva känna mig ensam och isolerad.

Men det är ingen idé att tänka så. Jag blev en sådan som får kämpa
i stället. En vars standardläge är ensamhet. Det finns två sätt att hantera den på...

Förr löste jag det under flera år med att helt bryta alla sociala band med andra människor. Det gjorde att jag inte behövde mäta min lycka i termer av enmsahet/tvåsamhet. Jag behövde inte känna att jag hade något att förlora, ty jag hade inget. Jag behövde inte försöka "vinna" i livet, för jag hade så att säga redan gett upp.

Men. Nackdelen var dock Smärtan som uppstod då jag ofrivilligt blev påmind om Människorna jag stängt ute, vilken var Outhärdlig.

Nu försöker jag gå den andra vägen. En kombination av ensamhet och tillfälligt sällskap. Ett nödvändigt ont på vägen mot en mer normal/social tillvaro. Men jag finner det problematiskt. Jag kan inte längre "njuta" av ensamheten  på det bitterljuva vis  jag förr gjorde, utan tillbringar all denna tid i ångest och längtan efter nästa gång någon ska korsa min väg. Detta leder till en mängd självdestruktiva beteenden (desperat kontaktsökande efter medmänniskor, suicadala tankar, dåliga vanor....), vilka i sin tur påverkar mina få relationer och stunder tillsammans med andra negativt. När telefonen väl ringer har jag hunnit "gå ner mig" ganska rejält...

Slutresultatet är att jag är mycket mycket nära min tidigare totala isolation, med skillnaden; total ångest + mycket mycket sällsynt umgänge. Detta upplevs som ännu värre.

Hur gör ni som delvis känner igen er i min situation?
Vad har ni för strategi för att kunna tackla eller kanske rentav njuta av ensamheten samtidigt som ni egentligen helt ärligt ogillar den i större dos? Men nu är den ändå här... And there is nothing you can do about it... (eller rättare sagt: det kan inte ändras över en natt). Så VAD gör vi med denna ofrivilliga gäst. Paradoxalt nog är bästa botemedlet mot honom att inte kämpa emot men samtidigt i smyg hålla ögonen öppna om det skulle dyka upp ett läge att dräpa honom i ett hastigt slag. För den gången... Men hur går detta till rent praktiskt; i tanke och i handling?

Det ska tillagas att;
jag eventuellt har borderline, vilket gör tomhetskänslorna vid ensamhet nästan outhärdliga, samtidigt som jag likt de flesta (jag vet att det finnns undantag här) har ett stort behov av ett socialt liv.

jag vänder mig hit och inte till en psykolog eftersom jag inbillar mig att denna typ av problematik lättare kan förstås av likasinnade och intelligenta människor, och jag väntar mig att några av dem ska finnas här.

jag är inte någon påläst människa, så förklara gärna komplicerade begrepp eller referera.

Tack för de svar som kan vara av intressse för mig eller för att kasta ljus på problematiken i mer generell mening. Och är den inte tillräckligt tydligt definierad så säg till, så ska jag göra ett nytt försök.  :)

[Zokrates]

Har du läst denna tråden?

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4855

Annars kan du ju börja med det.

[thanksfish]

Nu har jag läst den.
Men jag tycker inte att jag får svar på mina funderingar.

Min emsamhet är inte önskad, det är det första jag kan konstatera.
Jag ligger och skakar av ångest om kvällarna
och skriker allt jag kan (in i kudden för att inte störa grannarna) och somnar gråtandes. Nuff said about that...

Annars så var väl det jag mest fick av tråden (som du skrev) att man alltid har ett val och att man kan anstränga sig och förbättra sin situation osv osv. Detta är ju sant MEN! Man M Å S T E ändå uthärda stunder av ensamhet.

Dessa kommer kanske bli kortare och kortare ju närmare man kommer det jämviktsläget mellan [ensamhet <---> sällskap] som man vill nå, men de KOMMER vara där... Och då gäller det att kunna klara av dessa stunder på ett om inte konstruktivt så åtminstone på ett inte självdestruktivt sätt. Så är det nämligen för mig och mycket av detta beror på att jag låter mig själv uppleva denna ensamheten som jag känner .Alltså att känna den "i hjärtat"... Det gör att jag under dessa ofrånkomliga stunder hinner fördärva mig själv. Rent konkret är de två sista timmarna innan jag somnar allena en sådan mardröm för mig att jag vaknar dagen därpå som ett vrak, nästan helt tillintetgjord. Under dagen kämpar jag med varierande framgång (oftast negativt pga hur nedgången jag är) och framemot kvällningen (eller är det dåligt hela dagen; detta var best case scenario) upprepas mönstret.

Jag har inte hittat ett sätt att uthärda/ignorera ensamheten ännu.
Det är mitt problem!

Att sysselsätta mig har ännu inte hjälpt. Den biter så att säga genom det skyddande hölje som ett roligt dataspel eller liknande ger...

Jag tror själv att jag måste nå någonslags tankesättsförändring (paradigmskifte för att använda ett ord jag hatar annars), men jag vet inte hur och hur det ska se ut...

[Loke]

Har du någon samhällelig sysselsättning? Det är ju därigenom som de flesta får sitt umgänge. Genom fokus på något gemensamt göromål. Du kan kanske inte så lätt räkna med att få vänner genom fokus på dig som person. Hitta aktiviteter och sammanhang som innebär kontakt med andra som en bonus är mitt råd.

[thanksfish]

Har du någon samhällelig sysselsättning? Det är ju därigenom som de flesta får sitt umgänge. Genom fokus på något gemensamt göromål. Du kan kanske inte så lätt räkna med att få vänner genom fokus på dig som person. Hitta aktiviteter och sammanhang som innebär kontakt med andra som en bonus är mitt råd.

Jag går en kurs vid universitetet enbart för få chansen att träffa människor. Jag försöker överhuvudtaget exponera mig för andra människor så mycket jag kan...

men ändå .

Problemet kvarstår. De ensamma stunderna kommer inte ens i
idealfaller att försvinna huxflux, så jag måste hitta något vettigt sätt att
tillbringa och bemöta dem på.