Typologin - och önskan att komma bortom (för andra gången)

[Avantgardet]

Hade upp det här en gång tidigare, och jag har väl direkt inga finurliga lösningar på det, annat än att ta upp det för diskussion. Det är väl en någorlunda tidsenlig fråga, får man väl lov att säga, vi har feminism, postkolonialism, queerforskning, befrielseteologi, och så många nyläsningar att alla våra tidigare - så bekväma - typologier inte längre räcker till. De där kärnorna, fasta karaktärerna, har gått helt och hållet förlorade. Vi tror inte längre på någon autenticitet. Undantagen är väl new-ageare, religiösa, och strängteoretiker (kanske biologister också). Samtidigt har vi paketlösningarna. Identiteterna som vi köper, alla dessa livsstilar. Och ja, även ni som fuskar med nåt exotiskt orientaliskt köper er en livsstil som en produkt, ni finner inte er själva. Det är en varastil bland andra, till försäljning. Mitt eget halvcyniska distanserande är inautentiskt, det är en roll bland andra.

Ändå finns de här diskurserna som söker fixera den mänskliga naturen. Man vill så gärna ha en lätthanterlig värld. En enkelt strukturerad i typer, som man sedan kan sortera sina intryck till. Man har sin mall genom vilken man måttar allt och alla. Att jag börjar grubbla i det här beror på en del saker som varit uppe i olika trådar, psykologiska typologier, och vulgära förenklingar av muslimerna (en riktigt populär grej), men också för några beundrar/hatbrev jag fått av några nya användare som PM. Man har sin mind made up, på förhand, eller på mycket kort tid. Själv vet jag aldrig var jag har nån - annat än under foten, men det är en annan femma -, och tar aldrig för givet att jag vet hur en person är. Som att det vore så enkelt. Men det är tryggt, oerhört tryggt att tillgripa reduktionerna. Kanske föredrar man att leva i skenet - en stabil värld -, än i den verkliga världen, den om vilken man (för att låna av Marx) kan säga att den är en där "allting fast förflyktigas". Jag, å andra sidan, tror ju att det är helt fel väg att gå. Det som fattas oss är inte dessa typologiseringar, utan det annorlunda att få förbli annorlunda, ogripbart, okontrollerbart, bortom varje vårt försök att göra våld på det då vi tvingar in det i våra kategorier. Reduktioner som låser våra möjligheter till att förstå fenomenen. Filosoferna är själva mästare på detta - att benämna, sätta etikett på, och reducera. Men man måste ha i åtanke att inget benämnande - eller fixerande i en typ - är en oskyldig akt.

Så hur gör vi för att komma bortom typologier? Det här borde intressera de där som dras åt det orientaliska också kan jag tycka.

[LJUSUPPLEVELSE]

Det är inte lätt att komma bort från typologierna, det verkar vara instiktivt för hjärnan att vilja gruppera.
Men det är inte benämningen av någon person som homo , religiös fanatiker , rasist som skrämmer / sätter gränser för umgänge tex.
Det är våra  förutfattade meningar kring dessa etiketter som gör den stora skadan.
Skulle man inte ha en stereotyp uppfattning om dessa grupper , så skulle det inte vara så farligt om någon ansågs vara homo tex.
Fast det är klart...är du svart och jude och någon anses vara rasist , så blir du inte så glad i honom , det första du gör....

mvh

[Fication]

Går det inte att omfamna typologierna då? Istället för att försöka undvika dem och alla antydningar till förutfattade meningar gå in i dem. Inse att det ligger något i typerna, eller fixerade modellerna av identiteter, och att de ger en viss information eller aspekt av en själv och andra, men att de (förmodligen) inte kan fånga det autentiska.

Identitetsproblemet har jag försökt hantera med en rörelse omväxlande utåt och inåt. Problemet uppstår som jag ser det när vi försöker fånga en sanning om hur allting är - här och nu. Man ska vara/inte vara autentisk, ha en viss köpt livsstil osv. Jag ser det som en lång process av växelvis identifiering av delar man tidigare inte trott sig ha och avidentifiering av delar man blir varse. En rörelse i tid.

Att använda tex typologier är för mig ett sätt att bena ut vad min identitet (som jag ser den nu och sett tidigare) är och vilken bias jag har i mitt förhållningssätt till världen och mig själv. Den enda hållpunkten ser jag som att försöka inte klamra sig fast vid några förutfattade meningar om vem man är eller vem man inte är.

Fication
vit, heterosexuell, man, far, husse, 30+, akademiker, INFP osv osv.

[vigor]

Att systematisera, schablonisera, kategorisera etc.. är ju någonting som gör oss till människor. Vi har ett mönstersökande förnuft i alla sammanhang. Samtidigt är vi ett flockdjur som ständigt är i behov av gemenskap och tillhörighet - grupper bildas.
Jag tror inte att vi kan ungå typologierna men kanske att man med tiden kan få en växande medvetenhet hos allmänheten om hur vi får förutfattade meningar och hur vi borde bortse från dem osv.

[Minded]

Basic problemlösning; är att först inse problemet, för att därefter göra något som syftar till att lösa det.

Det som är det basic problemet i den här frågeställningen, är att problemet inte inses som sådant - eftersom hela uppväxten, allt samhället säger och gör hävdar annat. Som jag personligen upplever det, har jag egentligen föga önskan att närma mig döden eller sk 'lära mig att kunna dö'. Snarare var det ungefär sista utvägen, efter att jag prövat allt annat.

Det som håller mig tillbaks är just att jag känslomässigt är tveksam till förtjänsterna med att gå den vägen. Det finns förvisso inget att vinna där borta. Heller inget att förlora. Men där jag är idag finns både vinst och förlust. Främst vinst, känns det som. Saker att hålla fast vid, att kalla mina.

Men, oavsett vad det gäller, tekniskt, dvs om jag faktiskt vill uppnå någonting reellt effektivt, så är det den vägen utan strings attatched som är det nästan löjligt uppenbara valet.

På sistone har jag frågat mig om det jag verkligen vill ha (för jag vill verkligen, uppenbarligen) är eftersom det faktiska jag får, eller om det är själva viljan, själva riktningen av mitt medvetande, som är relevant. Detta kan förvisso sägas ha riktningen att bli desillusionerad.

[Avantgardet]

Går det inte att omfamna typologierna då?

Jag tror inte det är så lätt att skilja modell och verklighet åt. Frågan är lite varför det är så viktigt för många av oss att snabbt ha bildat oss en uppfattning om saker och ting. Att ha koll på läget, aktörerna osv. Jag tar hellre ut min lunchrast jag och väntar med mitt omdöme. Behöver inte ens omedelbart förstå mig själv. Kan inte säga att jag är hundra på att det är så eller så jag upplevde något, men det skrämmer mig inte. Känner mig själv lite främmande inför problematiken, och det är väl antagligen därför jag reagerar antar jag. Modellerna har ju ett värde, de låter oss tolka något på ett visst sätt, men det är ju aldrig enda sättet. Men låser vi vår tolkning, så institutionaliserar vi vårt beteende. Vi får våra självuppfyllande profetior, och har inte rört oss en millimeter.

[Avantgardet]

Det är inte lätt att komma bort från typologierna, det verkar vara instiktivt för hjärnan att vilja gruppera.

Och vips så hade du redan jobbet gjort åt dig! Toppen, så slipper man fundera mer!

[Avantgardet]

Att systematisera, schablonisera, kategorisera etc.. är ju någonting som gör oss till människor. Vi har ett mönstersökande förnuft i alla sammanhang. Samtidigt är vi ett flockdjur som ständigt är i behov av gemenskap och tillhörighet - grupper bildas.

Samma här!

Jag tror inte att vi kan ungå typologierna men kanske att man med tiden kan få en växande medvetenhet hos allmänheten om hur vi får förutfattade meningar och hur vi borde bortse från dem osv.

En möjlighet är ju att syfta till bredd. Att skifta perspektiv, på regelbunden basis, testa en rad olika hypoteser. Men nånstans tror jag att det är mer fruktbart - även om det kan tyckas paradoxalt - att släppa alla försök, att skjuta upp omdömet, på obestämd tid. Omfamna whatever it may be.

[Avantgardet]

Minded, vet vi alltid rationellt vad vi vill då? Är inte detta med våra fundamentala livsuppgifter, våra kall här i livet, något vi ofta bara känner om vi är kongruenta eller inkongruenta med. Nåt slags obehag som belägrar oss i vissa situationer, och nåt slags tillfredsställelse i andra?

Är det så farligt att ställa sig frågande, istället för att spela upp den här charaden inför en själv att man skulle sitta på alla svar, att man skulle begripa allt som kommer en till mötes osv.?

[Minded]

Buddismen säger någonstans; Keep a dont know mind.

Edit: det är förvisso inget som kan lutas tillbaka på, eftersom visshet och definitivitet. Jag har en inneboende önskan, driv, avgudabild om att jag kan uppnå saker och ting. Att jag kan hålla, behålla, faktiskt bättre än många andra. Detta perspektiv har tydligen fått en del uppmärksamhet under åren..

[Avantgardet]

Du vet väl om att du slänger den där etiketten på mig stup i kvarten, och att det oftast är äckligt träffande. Likväl har jag inte läst nån buddhism alls. Men det är en intressant iakttagelse, och den har ju sina förträffliga lakoniska formuleringar.

[Minded]

Nej, jag lägger inte speciellt på minnet vad jag pratar om.

Buddism och andra religioner är inte speciellt skiljda från varandra. Enligt min uppfattning så pratar de alla om samma sak, bara med olika form, olika vokabulär, olika mycket eller lite gåtfullt. Men i essens samma sak. Och det är väldigt nära det här vi pratar om.

Helvetet är tydligen konstant lidande. Skärselden är ca som helvetet, men skiljer sig genom att vara just en reningsprocess, där onödigt tas bort. Himmelriket, paradiset, evigheten, är att vara i stunden. Eller åtminstone att kunna vara där.

Carpe diem, sa någon annan. Och, just det, på japanska är en översättning av paradiset 'här och nu'.

[Minded]

In fact, det är inte bara religionerna förunnat att ha riktningen mot paradiset, om fortfarande genomlidandes helvete och skärseld. Alla andra tekniska discipliner kan också räknas till skaran. Vad är exempelvis målet med filosofi? Dvs om riktningen i den är mot den andra extremen än strikt levebröd.

Hur är den absolut bäste skulptören? Konstnären? Elitgymnasten? Rörmokaren? Den som promenerar? De förlorar sig alla i stunden (i populära termer främst gällande idrottspsykologi; flow) när de gör vad de gör. Den som är hängiven sitt görande utför inte en teknik, de lever genom görandet, det de gör är en del av dem själva, ett avtryck, en själens spegel. Man kan alltså (i enlighet med essensen av konst) känna hur konstnären kände, dvs man får en ledtråd till vem/vad denne var i stunden då verket gjordes. Detta är förvisso vackert, eftersom lidelsefullt.

[Avantgardet]

Ja det är ju ett sätt att snäva in det. Intressanta tankar i övrigt.

Jag har många gånger hävdat, och hävdar nu också, att den enda rollen idag som på något sätt kan göra anspråk på att vara autentisk är skådespelarens. Det är att spela med öppna kort, det är enda sättet att, åtminstone skenbart, kliva utanför skådespelet. Får väl kanske leva med att alla inte befinner sig på samma ställe, och att rationalismens barnsjukdomar hänger med den in i vår egen tid också. Vi är varse problemen idag, vilket förstås inte är detsamma som att vi löst dem.

På många sätt är detta ett problem som sysselsatt mig genom hela livet. När jag var yngre så ville jag sprala ut en massa teckningar jag gjort som barn tillsammans med mina delgivningar och domar och fota det, sätta lite musik till det och känna mig urskuldad. Jag håller förövrigt med dig i ditt tal om konsten, och det är därför jag formligen lever för improvisationen (sätta allt på paus och följa magkänslan). Men samtidigt har jag inget emot de formalistiska lekarna heller, det har sina egna förtjänster. Där blir det återigen relevant med detta skådespelande, där det ena slår över i sin motsats.

[Minded]

Skådespelaren behöver inte vara den enda autentiska - det är inte att spela med öppna kort, snarare att inte strikt spela med dolda.

Jag kan inte formulera det, men jag får dessutom känslan att dina tankar om skådespelaren relaterar principiellt till spöken - som man frågar får man svar. Någon som har glömt sig själv (eller bara inte är medveten om sig själv; ex det lilla barnet) måste vara mer autentiskt än skådespelaren, tycker du inte?

Edit: och på tal om, du sa någon gång att när du rökte på, så ville du göra det så att rösten i ditt huvud som höll reda på din egentliga nykterhet skulle försvinna.