Ni som är "sociala"...

[Anders]

Fråga till er som anser er "sociala". Försöker förstå min "Sociala fobi" eller vad det nu är jag har

Hur pallar ni med att sitta och prata... timmarna i ända? Ni som inte känner att måste dra er undan efter någon timme, utan kan fortsätta prata, typ timmarna i ända.

Hur orkar ni? Anpassa sig hela tiden, avskärma de associationer som inte driver samtalet framåt, vara på pass för att kommentarer inte skall uppfattas negativt, inte få vara sig själv. Så känner jag, men uppenbarligen känner inte alla så.

Hur tänker ni, hur gör ni? Vad är hemligheten?

[J R Auk]

Nummer ett, att i samtalet etablera sig själv. Varför fly och anlägga en fasad? Att vara finkänslig har väl sina poänger dock.

Du verkar ha lagt en norm för samtalet där det är inriktat på något blase konsensusartat. Samtalet kan ju vara så mycket annat. Det är ju lek, sökande, kamp och smeksamt.

Sen kan man ju umgås, vara social, utan att samtala, prata med ord. Är även det ett problem? Att umgås utan att säga något.

[Anna Sara]

Precis. Problemet och sorgen som du dragit in i dig själv, är att du bävar inför att möta mänsklighetens dysfunktion, att vi är uppbackade av lögner.


Sen kan man "lära känna sig själv" också, men det är lätt att man blir förtvivlad i synteserna av psykologi och sanning, men det ÄR också i för sig "den nakna sociala fobin"...

[JimmyAberg]

Fråga till er som anser er "sociala". Försöker förstå min "Sociala fobi" eller vad det nu är jag har
...
Hur tänker ni, hur gör ni? Vad är hemligheten?

Prova läs första inlägg i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4639 inlägget är dock lite rörigt

[Zokrates]

Vem fan orkar vara ansträngt social? Det som inte kommer naturligt, det som måste frammanas är ett skådespel jag överlåter åt andra.

[JimmyAberg]

Vem fan orkar vara ansträngt social? Det som inte kommer naturligt, det som måste frammanas är ett skådespel jag överlåter åt andra.

Frågan är om det inte är jobbigare att vara ansträngt asocial?

[Zokrates]

Jag betvivlar att naturligt asociala personer behöver anstränga sig nämnvärt, det förefaller ju orimligt.

[Fromm]

Vem fan orkar vara ansträngt social? Det som inte kommer naturligt, det som måste frammanas är ett skådespel jag överlåter åt andra.

Frågan är om det inte är jobbigare att vara ansträngt asocial?

Jag betvivlar att naturligt asociala personer behöver anstränga sig nämnvärt, det förefaller ju orimligt.

Vi har olika stort behov av social gemenskap. Dvs vår rädsla för isolering är olika stor.

[Anders]

Nummer ett, att i samtalet etablera sig själv. Varför fly och anlägga en fasad? Att vara finkänslig har väl sina poänger dock.

Du verkar ha lagt en norm för samtalet där det är inriktat på något blase konsensusartat. Samtalet kan ju vara så mycket annat. Det är ju lek, sökande, kamp och smeksamt.

Sen kan man ju umgås, vara social, utan att samtala, prata med ord. Är även det ett problem? Att umgås utan att säga något.

Men man måste hela tiden styra sin uppmärksamhet mot det som pratas om. Man måste stänga av att associera iväg, tänka på nåt helt annat osv..

Prova läs första inlägg i denna tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4639 inlägget är dock lite rörigt

Spännande läsning, förklarar "mekanismerna". Men innebär det att man GILLAR det, timme efter timme, om man behärskar det?

[Anders]

För att förtydliga mig lite: Jag menar inte ett långt engagerat samtal mellan 4 ögon, det kan jag, det gör jag, det gillar jag.
Men mer det här med "middag", "puben", "gänget". Det tröttar mej enormt efter ett tag. Det gör jag, krävs för att accepteras, jag har gjort det år efter år och jag uppfattas som nån slags hyfsat trevlig, men det kryper i mej, har nog hatat det sen dag 1.

Alltså : Ni som känner er "sociala" - klarar ni av att stänga av er själva under massor av timmar, eller går ni liksom upp i gänget? För er som det kommer "naturlig för"?

[Fromm]

Alltså : Ni som känner er "sociala" - klarar ni av att stänga av er själva under massor av timmar, eller går ni liksom upp i gänget? För er som det kommer "naturlig för"?

Anders för att uppnå social konformitet beror väl på vilken typ av gäng du försöker gå upp i.
Pingstkyrkan har sitt tungotal för gemytligheten och filosoferna har fenomenologin.

Halleluja bröder & systrar  :)

[JimmyAberg]

För att förtydliga mig lite: Jag menar inte ett långt engagerat samtal mellan 4 ögon, det kan jag, det gör jag, det gillar jag.
Men mer det här med "middag", "puben", "gänget". Det tröttar mej enormt efter ett tag. Det gör jag, krävs för att accepteras, jag har gjort det år efter år och jag uppfattas som nån slags hyfsat trevlig, men det kryper i mej, har nog hatat det sen dag 1.

Känner igen detta. Jag själv har alltid haft en "elitistisk" ådra som gjort att jag känner att jag är utanför/över samtalet, diskussionerna känns för "triviala". Detta har gått över mer och mer på sista tiden, dels: för att jag förstått relevansen det "högsta" vilket gör att jag kan "sänka mig" till sällskapets nivå, samt dels: att andra alltid har intressanta perspektiv att dela med sig - varför är andras perspektiv intressant? Jo för att mångfalden berikar situationen, att gå från perspektiv till perspektiv, lägga fram teser, antitesser, skapa syntester, osv. Men för att ett intressant samtal "ska till" måste båda parter vara "sanningsenliga", dvs. våga stå för sina ståndpunkter (dvs. accetpera första perspektivet, "1:a person")  samt vara "rättvis" dvs. acceptera andras ståndpunkter (dett är att acceptera det andra perspektivet, "2:a person"). Antingen blir det en allvarlig kamp där båda "mobiliserar styrkor" för att skapa "en maximal kraft", eller så blir det en lek där båda "underminerar" respektives perspektiv.

Det handlar alltså om att kunna ta 1:a & 2:a persons perspektiv, samt att erkänna att alla _alltid_ redan gör anspråk på tillvaron, dvs. vilket "kontrakt" som ska gälla i situationen. Detta är lek och allvar. Det "sociala" är oundvikligt, när vi erkänner detta så kommer vi alltid att kunna vara på "fronten". Det som hindrar oss från att vara på "fronten" är att vi är rädd för andras föreställingar (vilket ofta är våra egna föreställnignar projicerade på andra).

...

För att förtydliga mig lite: Jag menar inte ett långt engagerat samtal mellan 4 ögon, det kan jag, det gör jag, det gillar jag.
Men mer det här med "middag", "puben", "gänget". Det tröttar mej enormt efter ett tag. Det gör jag, krävs för att accepteras, jag har gjort det år efter år och jag uppfattas som nån slags hyfsat trevlig, men det kryper i mej, har nog hatat det sen dag 1.

Alltså : Ni som känner er "sociala" - klarar ni av att stänga av er själva under massor av timmar, eller går ni liksom upp i gänget? För er som det kommer "naturlig för"?

Samt:

Spännande läsning, förklarar "mekanismerna". Men innebär det att man GILLAR det, timme efter timme, om man behärskar det?

Problemet med "puben" scenariot, är att det är ett socialt kontrakt, inte DET sociala kontraktet. Ett socialt kontrakt kan ses som "spelreglerna" i den sociala situationen, och att du tycker spelet är tråkigt är antagligen för att: 1. du kan spelet vid det här laget - det är för förutsägbart (dvs du har bemästrat "ageranderollen" i spelet) eller 2. du TROR du kan spelet och tycker det är förutsägbart (men i själva verket var du aldrig speciellt duktig på det, du är dock en bra "kritiker" - du har bemärstat "observatörrollen" i spelet).

...

Det sociala är alltså oundvikligt, frågan är alltså inte hurvida man "är" eller "inte är" social, utan hur man är "socialt".

Är man maktfullkomlig eller maktlös?  Är man agerande eller observerande? Är man slätstruken/accepterande/refuterande/förnekande? Är van allvarlig eller skämtsam? Är man öppen/transparent eller stängd/dold med sina källor? Är man sanningsenlig eller självförnkande? Är man rättvis eller partisk? Återger man ett fakta  "sant"/precis eller falsk/förvrängt utifrån egen filtrering? Är den explicit/tydligt-enkel eller implicit/mångtydigt-komplex? Är man monoton i hur man reagerar med sina känslor eller dynamisk flexibel utifrån vad andra parten berättar? Är man långsam/betänkande/korrekthet eller snabb/hetsig/energisk/nyhetens-behak?  Är man på hemmaplan/trygg eller bortaplan/på-osäker-mark? Vad grundar man sina anspråk på: individe/kollektivet, begär/dygder, etik/estetik/sanning? Vilken värdegrund förespråkar man: magisk, mytisk, rationell, pluralistisk, integral? Är problemrymden diffus eller klar? Är det ett teoretiskt eller praktiskt problem? Generellt eller specifikt? Andligt eller jordnära?

osv. osv.

[JimmyAberg]

Vem fan orkar vara ansträngt social? Det som inte kommer naturligt, det som måste frammanas är ett skådespel jag överlåter åt andra. Smile

Frågan är om det inte är jobbigare att vara ansträngt asocial?

Jag betvivlar att naturligt asociala personer behöver anstränga sig nämnvärt, det förefaller ju orimligt.

Det finns inga människor som "naturligt asociala personer". Det finns människor som gillar ensamhet, men detta betyder inte att de inte har sociala färdigheter. Jag tycker din grundsyn är lite felaktigt, eftersom jag ser människan som del av ett kultur-/språksammanhang.

En naturligt asocial person är isf en hypotetisk person: någon som är autist och inte lärt sig ett språk.

Språket är en förlängning av våran vilja/våra anspråk. Att vara asocial är att vara avtrubbad/apatatisk - och denna apati har alltid uppsått genom ett socialt trauma, det är detta som gör att människan i fråga känner sig maktlös - eftersom personen fastnat i den "hjälplösa offerrollen" och kan ej ta sig ur.

[JimmyAberg]

Nummer ett, att i samtalet etablera sig själv. Varför fly och anlägga en fasad? Att vara finkänslig har väl sina poänger dock.

Du verkar ha lagt en norm för samtalet där det är inriktat på något blase konsensusartat. Samtalet kan ju vara så mycket annat. Det är ju lek, sökande, kamp och smeksamt.

Sen kan man ju umgås, vara social, utan att samtala, prata med ord. Är även det ett problem? Att umgås utan att säga något.

Men man måste hela tiden styra sin uppmärksamhet mot det som pratas om. Man måste stänga av att associera iväg, tänka på nåt helt annat osv..

Detta är bara för att "kulturkrocken" mellan er är för stor, inte att den sociala dimensionen per pefinition är att ge upp sig själv. Den sociala dimensionen är snarare att "praktisera" sig själv i andras sällskap.

[Anders]

Tack för dina svar Jimmy, bra grejer!

...dels: att andra alltid har intressanta perspektiv att dela med sig ....,Men för att ett intressant samtal "ska till" måste båda parter vara "sanningsenliga", dvs. våga stå för sina ståndpunkter ...  samt vara "rättvis" ..." Antingen blir det en allvarlig kamp där båda "mobiliserar styrkor" för att skapa "en maximal kraft", eller så blir det en lek där båda "underminerar" respektives perspektiv...

Det här funkar bättre ju färre spelare det är på planen. I ett "gäng" känner jag mycket sällan detta. Det blir mer att man sitter och upprörs över nåt tillsammans, indigneras för att smälta in, utan att det berör en särskilt mycket. Eller så håller man sig till nåt relativt urvattnat neutralt. Humor är den enda tillflykten och behållningen. Och att man, trots allt som du säger, får lite andras perspektiv.
...

(jag blajar lite om att 4 ögon ok, men gänget inte bra..)

Problemet med "puben" scenariot, är att det är ett socialt kontrakt, inte DET sociala kontraktet. Ett socialt kontrakt kan ses som "spelreglerna" i den sociala situationen, och att du tycker spelet är tråkigt är antagligen för att: 1. du kan spelet .... eller 2. du TROR du kan spelet ....

Eller 3. Man känner sig kass på spelet men går dit i alla fall för att det är där folk man gillar vill vara.

...

Det sociala är alltså oundvikligt, frågan är alltså inte hurvida man "är" eller "inte är" social, utan hur man är "socialt".

Är man maktfullkomlig eller maktlös?  Är man agerande eller observerande? Är man slätstruken/accepterande/refuterande/förnekande? Är van allvarlig eller skämtsam? Är man öppen/transparent eller stängd/dold med sina källor? Är man sanningsenlig eller självförnkande? Är man rättvis eller partisk? Återger man ett fakta  "sant"/precis eller falsk/förvrängt utifrån egen filtrering? Är den explicit/tydligt-enkel eller implicit/mångtydigt-komplex? Är man monoton i hur man reagerar med sina känslor eller dynamisk flexibel utifrån vad andra parten berättar? Är man långsam/betänkande/korrekthet eller snabb/hetsig/energisk/nyhetens-behak?  Är man på hemmaplan/trygg eller bortaplan/på-osäker-mark? Vad grundar man sina anspråk på: individe/kollektivet, begär/dygder, etik/estetik/sanning? Vilken värdegrund förespråkar man: magisk, mytisk, rationell, pluralistisk, integral? Är problemrymden diffus eller klar? Är det ett teoretiskt eller praktiskt problem? Generellt eller specifikt? Andligt eller jordnära?

osv. osv.

F-n, man är ju allt det här i lite mixer, men det försvinner i ett enda "hur uppfattar gänget det jag tänker säga"