Inläggav Fromm » 18 aug 2009 18:30
Vi har redan nämnt att de sado-masochistiska tendenserna måste skiljas från de destruktiva, ehuru de för det mesta blandas med varandra. Destruktivitet är något annat, enär dess mål icke är aktiv eller passiv symbios utan att förinta sitt föremål. Men också den är grundad på oförmågan att uthärda den individuella maktlösheten och isoleringen. Jag kan undfly känslan av egen maktlöshet i förhållande till världen utan för jaget genom att förstöra denna. visserligen blir jag, om jag lyckas tillintetgöra den, ensam och isolerad, men jag kommer att leva i en splendid isolation, varvid jag icke kan krossas av av överväldigande makter hos tingen utanför mig. Att ödelägga världen är det sista, nästan desperata försöket att rädda mig från att krossas av den. Sadismen vill införliva sitt föremål med sig; destruktiviteten vill tillintetgöra det. Sadismen tenderar att stärka den till atom förvandlade individen genom makt över andra, den destruktiva hållningen genom att avlägsna allt hot utifrån. Ingen iakttagare av de personliga förhållandena på vår sociala skådeplats kan undgå att imponeras av hur mycken destruktivitet som anträffas överallt. För det mesta är den destruktiva hållningen icke medveten såsom sådan utan rationaliseras på olika sätt. I själva verket finns det praktiskt taget ingenting som inte begagnas som rationalisering av den destruktiva hållningen. Kärlek, plikt samvete, patriotism har använts och används alltjämt som förevändningar för att förstöra andra eller sig själv. Likväl måste vi skilja mellan två olika slag av destruktiva tendenser.
Det finns destruktiva tendenser som härrör ur en speciell situation, såsom reaktioner på angrepp mot vårt eget eller andras liv och frihet eller på idéer som vi omfattar. En destruktiv hållning av detta slag är den egna livsbejakningens naturliga och nödvändiga följeslagare. Men den destruktiva hållning vi här talar om är icke denna rationella - eller som man skulle kunna säga reaktiva - fientlighet utan en ständigt lurande tendens hos en människa vilken så att säga blott väntar på tillfälle att komma till uttryck. Om det inte finns något objektivt skäl att ge uttryck åt denna destruktiva hållning, kallar vi människan ifråga själsligt eller emotionellt sjuk (ehuru hon själv vanligen bygger upp en rationalisering av ett eller annat slag). Men i de flesta fall rationaliseras de destruktiva impulserna på ett sådant sätt att åtminstone några andra människor eller en hel samhällsgrupp blir delaktig i rationaliseringen, och på så sätt kommer de för medlemmarna av denna grupp att te sig 'realistiska'.
Men föremålet för den irrationellt destruktiva hållningen och det speciella skälet till att man väljer detta ar blott av sekunär betydelse; de destruktiva impulserna är en passion hos en människa, och de lyckas alltid finna ett föremål. Om andra människor av ett eller annat skäl icke kan bli föremål för en persons destruktiva hållning, blir föremålet hans eget jag. När detta på ett mere markerat sätt blir fallet, blir följden ofta kroppslig sjukdom, och han kan även göra självmordsförsök.
Vi har utgått från att den destruktiva hållningen är en flykt från den outhärdliga känslan av maktlöshet, enär den söker avlägsna alla föremål med vilka individen kan jämföra sig. Men i betraktande av den oerhörda roll de destruktiva tendenserna spel, i det mänskliga beteendet förefaller denna tolkning icke erbjuda någon uttömmande förklaring själva förutsättningar för isoleringen och maktlösheten är upphovet till två andra former av destruktiv hållning – ängslan och hämning av livet. Om den roll ängslan spelar behöver inte mycket sägas. Varje hot mot vitala (materiella och emotionella) intressen skapar Ängslan," och destruktiva tendenser är den vanligaste reaktionen på sedan ängslan. Hotet kan förkroppsligas av vissa människor i en given situation. I ett sådant fall framträder den destruktiva hållningen mot dessa personer. Det kan också vara frågan om en konstant – ehuru icke nödvändigtvis medveten – ängslan, som härrör från en likaledes konstant känsla av att man hotas av yttervärlden. Denna form av stän-dig ängslan berör på individens maktlösa och isolerade belägenhet och är en annan orsak till den fond av destruktivitet som utvecklas hos honom.
Ett annat viktigt resultat av samma principiella belägenhet är vad jag nyss kallade hämningen av livet. Den isolerade och maktlösa indi-vider hindras, när han vill förverkliga sina sensuella, emotionella och intellektuella möjligheter. Han saknar den inre trygghet och självverk-samhet som är betingelsen för att de skall kunna förverkligas. Denna inre hämning ökas genom kulturella tabun i fråga om njutning och lycka, t. ex. sådana som alltsedan reformationen präglat medelklassens religion och moral. I vår tid har yttre tabun praktiskt taget försvunnit, men den inre hämningen har förblivit stark, trots att man medvetet accentuerat sinnenas njutning.
Problemet om förhållandet mellan livshämningen och den destruk-tiva hållningen har berörts av Freud, och när vi behandlar hans teori kommer vi att få tillfälle att framligga några egna hypoteser.
Freud ansåg att han förbisett vikten och betydelsen av de destruktiva tendenserna vid sitt ursprungliga antagande att sexualdriften och själv-bevarelsedriften var de båda grundläggande motiveringarna i det mänskliga beteendet.
I det han senare ansåg att de destruktiva ten-denserna är like betydelsefulla som de sexuella, uppställde han det an-tagandet att det finns två fundamentala drifter hos människan: en drift, som ar inriktad på livet och är mer eller mindre identisk med sexuell libido, och en dödsinstinkt, vars syfte just är att förstöra livet. Han antog att den sistnämnda kan blandas med sexuell energi och riktas antingen mot det egna jaget eller mot föremål utanför detta.
Han antog vidare att dödsinstinkten har sin rot i en biologisk egenskap, som finns i alla levande organismer och därför är en ofrånkomlig och oföränderlig ingrediens i livet.
Hypotesen om en dödsinstinkt är såtillvida tillfredställande som den gör full rättvisa åt de destruktiva tendensernas betydelse, som försum-mats i Freuds äldre teorier. Men den är otillfredsställande såtillvida som den faller tillbaka på en biologisk förklaring, som icke tar vederbörlig hänsyn till det förhållandet att destruktiviteten varierar oerhört bland olika individer och grupper. Vore Freuds hypotes riktig, måste vi anta att den destruktivitet som riktar sig antingen mot andra eller mot det egna jaget är mer eller mindre konstant. Men vad vi iakttar är rake motsatsen. Det är inte bara så att den destruktiva hållningens styrka växlar åtskilligt hos olika individer i vår kultur utan också så att dess ,intensitet är olika i olika samhälsgrupper. Så t.ex. är den destruktiva hållningen hos den lägre medelklassen i Europa avgjort mycket större än hos arbetarklassen och de högre klasserna. Antropologiska studier har gjort oss förtrogna med folk vilka utmärker sig för en destruktiv hållning, medan andra företer en anmärkningsvärd brist på destrukti-vitet, vare sig i form av fientlighet mot andra eller mot det egna jaget.
Det förefaller som om varje försök att första grunderna till den destruktiva hållningen måste utgå från iakttagelsen av själva dessa olikheter och därifrån övergå till frågan vilka andra differentierande faktorer man kan iaktta och huruvida dessa faktorer förklarar olikheten i styrka hos den destruktiva hållningen.
Detta problem erbjuder sådana svårigheter att det kräver en in-gående behandling, som vi inte kan inlåta oss på här. Likväl skulle jag vilja antyda i vilken riktning svaret kan sökas. Det förefaller som om destruktivitetens styrka hos individerna är proportionell mot den grad vari livets, expansionstendenser hämmas. Därmed hänsyftar vi inte på den individuella hämningen av det eller det instinktiva begäret utan på en hämning av livet i dess helhet, på en hämning av självverksamheten och utvecklingen av människans sensuella, emotionella och intellektuella möjligheter. Livet har sin egen inre dynamik; det vill växa, få uttryck, levas. Om denna tendens hämmas, förefaller det som om den energi som inriktar sig på livet, undergår en upplösningsprocess och förvandlas till en energi, inriktad på ödeläggelse. Livsdriften och driften att ödelägga är med andra ord icke ömsesidigt oberoende faktorer utan står i omvänt beroende av varandra. Ju mer livsdriften hämmas, desto starkare blir destruktionsdriften; ju mer livet förverkligar sina möjligheter, dess mindre stark blir destruktionsdriften. Den destruktiva hållningen är en följd av att livet icke fåtts levas. Sådana individer och sociala förhållanden, som åstadkommer att livet hämmas, skapar den passion för destruktiva som så att säga utgör den reservoar från vilken de fientliga tendenserna – vara sig de vänder sig mot andra eller mot det egna jaget – får sin näring.
Det behöver knappast sägas hur betydelsefulla det är att förstå, inte bara den destruktiva hållningens dynamiska roll i den sociala proces-sen, utan också vilka de speciella, förutsättningar är som intensifierar den. Vi har redan framhållit den aggressivitet som präglade medel-klassen under reformationstiden och som fick sitt uttryck i vissa reli-giösa uppfattningar inom protestantismen, särskilt i dess asketiska läggning och i Calvins åskådning om en Gud utan barmhärtighet, som det behagat att döma en del av mänskligheten till evig förtappelse utan dess förskyllan. Då liksom senare maskerades medelklassens fientlig-het huvudsakligen som moralisk indignation, som rationaliserades till en stark förbittring mot alla som hade möjligheter att njuta av livet. I vårt nutida samhälle har den destruktiva hållningen hos den lägre medelklassen blivit en viktig faktor vid nazismens framväxt, ty nazis-terna vädjade till dessa destruktiva tendenser och utnyttjade dem i kampen mot sina fiender. Det är lätt att se att roten till denna destruk-tiva hållning hos den lägre medelklassen just är av den art som vi vid denna utredning antytt – individens isolering och hämning av den individuella expansionsdriften; både dessa faktorer har varit mera framträdande i fråga om den lägre medelklassen än de samhälsklasser som befunnit sig över eller nedanför den.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
