Behaviorismens renässans?

[Thegreatdelay]

Det jag funderar lite över är om behaviorismen återigen är påväg tillbaka som en accepterad förklaringsmodell till mänskligt beteende och som allt mer aktivt införlivas i behandlingen av en allt högre andel psykiska sjukdomar.

Behaviorismen får ofta skarp kritik för att vara för enkel i sina slutsatser; att den inte fångar in de många nyanser av mänskligt beteende som kanske inte alltid kommer till uttryck i just overt (synligt) beteende. "Den kognitiva revolutionen" under 70-talet utgjorde det starkaste motståndet mot behaviorismen. Men, på senare år har allt fler strömningar kommit att influeras av de gamla inlärningspsykologiska idéerna både vad gäller respondent ("Pavloviansk") betingning och operant ("Skinneriansk") betingning. En het potatis har länge varit att den äldre skolans behaviorism saknade förklaringsmodeller för hur språket utvecklas. Skinner benämnde språket och talandet som "verbalt beteende" och menade att det stod under samma förstärkningskontingenser som allt annat beteende. Detta var i allra högsta grad en förenkling och den förklaringen säger inte hur det då kommer sig att helt nya meningar skapas av en individ, dvs. en mening som inte tidigare lärts in och finns i individens inlärningshistoria.

På senare år har RFT - relational frame theory - blommat upp som en förklaringsmodell (med stort empiriskt stöd). Kortfattat handlar det om att när en individ lär sig via den sociala kontexten att sätta olika stimuli i relation till varandra (mer/mindre än, längre/kortare än, om/så etc.) så öppnas helt nya möjligheter att koppla helt godtyckliga och arbiträra stimuli till varandra och förändra dess funktion som långt överskrider de funktioner och relationer som etableras via direkt associativ inlärning. Detta kan ske med verbala (ljud) stimuli, visuella stimuli, emotioner etc. Kort sagt kan vad som helst sättas i relation till vad som helst. Detta öppnar stora möjligheter för t.ex. terapeutisk behandling av psykiska besvär.

Inlärning kan observeras ända ner på cellnivå (habituering av sensoriska neuron, t.ex.) och faktum är ju att det mänskliga immunförsvaret bygger på enkla inlärningsprinciper i form av respondent betingning.

Den radikala behaviorismen negligerar inte tankar och emotioner - dessa är bara andra former av beteenden.

VAD är det som skrämmer folk med inlärningspsykologin och det behavioristiska synsättet? Allt mer evidens kommer, det är en förklaringsmodell till mänskligt beteende som fungerar och som inte stödjer sig på flummiga eller ovetenskapliga/otestbara teorier och hypoteser, det är ett förhållningssätt som har tydligt och väl definierade begrepp och operationaliseringar.

Jag efterlyser en diskussion kring behaviorismen och inlärningspsykologin i 2000-talet: Har den sin plats eller har vi andra och bättre förklarings/behandlingsmodeller att använda idag? Och framförallt...vad är det som är så skrämmande med att livet kanske inte är mer än en enda lång rad av förstärkningskontingenser?

[Thegreatdelay]

Över 20 som tittat på tråden men ingen som kommenterat alls. Ingen som har en åsikt alls? Alla tankar är välkomna!

[Zokrates]

Över 20 som tittat på tråden men ingen som kommenterat alls. Ingen som har en åsikt alls? Alla tankar är välkomna!

Det som skrämmer mig är om vi helt återgår till moroten och piskan inom psykiatrin, då blir det kanske legalt med en elfösare på förståndshandikappade, för det är ju så lätt att få dem kuvade med smärta.

[Thegreatdelay]

Över 20 som tittat på tråden men ingen som kommenterat alls. Ingen som har en åsikt alls? Alla tankar är välkomna!

Det som skrämmer mig är om vi helt återgår till moroten och piskan inom psykiatrin, då blir det kanske legalt med en elfösare på förståndshandikappade, för det är ju så lätt att få dem kuvade med smärta.

Vad är det som säger att en psykiatri/behandling av psykisk ohälsa med inlärningspsykologisk bas per automatik innebär att man använder, vad du beskriver som, elfösare och piska? Som så oftast i debatter ang. behaviorism är det de radikalt negativa aspekterna som får alldeles för stor uppmärksamhet. Att principerna däremot hjälper många människor till ett bättre liv är det få som nämner. Inlärningspsykologiska tekniker är inget annat än verktyg - används de på fel sätt kan man orsaka stor skada, precis som med vilket annat verktyg som helst.

Vad är det som skrämmer så mycket och är så provocerande med principer som har så tydligt definierade ramar, så konkreta och väl operationaliserade begrepp och mängder och åter mängder utav evidens? Bör man inte sträva bort från icke-mätbara teorier om hur man bör behandla människor? Bort från hokus pokus och t.ex. regressionsterapi?

Vilka andra alternativ ser du avseende modern psykologisk behandling?

Många frågor finns det!  8)

[J R Auk]

Problemet är att du ju redan har stipulerat ett mål som den här behavioristiska modellen strävar efter, även om det är i ett negativt.

Så precis som KBT hotar att legitimera att man idiosynkratiskt från "norm" härleder ett "problem" som sedan skall korrigeras. Med andra ord hotar det där dolda maktperspektivet. Den där som inte motiverar sig utan motiverar sig med sin brist på motivation. Som -Alla vet ju att det är fel! osv.

Så som vi behandlar det som är symptomatiskt på samhället och skjuter den tvungna revolutionen på framtiden.

[Thegreatdelay]

Problemet är att du ju redan har stipulerat ett mål som den här behavioristiska modellen strävar efter, även om det är i ett negativt.

Så precis som KBT hotar att legitimera att man idiosynkratiskt från "norm" härleder ett "problem" som sedan skall korrigeras. Med andra ord hotar det där dolda maktperspektivet. Den där som inte motiverar sig utan motiverar sig med sin brist på motivation. Som -Alla vet ju att det är fel! osv.

Så som vi behandlar det som är symptomatiskt på samhället och skjuter den tvungna revolutionen på framtiden.

Jag vill inte påstå att jag stipulerat några mål, snarare gett min subjektiva syn och på basis av det också vill veta hur andra tänker kring det behavioristiska synsättet - främst eftersom det väcker så mycket känslor och ofta ses som något negativt.

Kuriosa: Tittar man på de nosologiska system vi idag har för att klassificera sjukdom/psykisk ohälsa och blickar tillbaka i tiden ser man en markant ökning av antalet diagnoser - på 1800-talet var antalet psykiska åkommor man kände till ytterst begränsade till antalet och paraplybegrepp som "galen", "tokig" eller liknande användes. Idag i den reviderade utgåvan av DSM IV finns såvitt jag kan minnas över 300 diagnoser med olika kriterier.

Förtydliga gärna för mig vilket dolt maktperspektiv du syftar på. Förtydliga även det sista du skriver, vad är det för revolution du åsyftar?

[J R Auk]

Det handlar inte om att du stipulerar det, metoden, eller praktiken när den är närvarande gör det.

Den tvungna revolutionen står i direkt anknytning till antalet diagnoser. Diagnoserna har bara snappat upp olika symptom enligt mig som beror på att samhället, eller samvarons ordning under den kapitalistiska logiken, inte passar oss. Vi lever otryggt på grund av hur samhället är utformat och det leder till spänningar, nervositeter, som befästs i beteenden.

Du vet väl också att när man först implementerade de här böckerna om psykiska sjukdomar, och den normal som måste vara förbefintlig för "sjukdomen" att relatera mot så blev större delen av USA's befolkning plötsligt "sjuka".

[Zokrates]

Det handlar inte om att du stipulerar det, metoden, eller praktiken när den är närvarande gör det.

Den tvungna revolutionen står i direkt anknytning till antalet diagnoser. Diagnoserna har bara snappat upp olika symptom enligt mig som beror på att samhället, eller samvarons ordning under den kapitalistiska logiken, inte passar oss. Vi lever otryggt på grund av hur samhället är utformat och det leder till spänningar, nervositeter, som befästs i beteenden.

Du vet väl också att när man först implementerade de här böckerna om psykiska sjukdomar, och den normal som måste vara förbefintlig för "sjukdomen" att relatera mot så blev större delen av USA's befolkning plötsligt "sjuka".

Det stämmer, liksom att de flesta som stämplades som fiender till stalinismen även fick diagnosen schizofreni, vad vi ser är hur den mänskliga naturen låtit sig manipuleras in i en ny illusion efter den förra som kyrkan gav oss, ingen av dem är mer äkta än den andra och båda leder till psykosomatiska problem som är främmande vår grundnatur, det som kännetecknar vad vi borde vara om vi inte hade varit dominerade, kuvade, förslavade till både kropp och tanke.

Vårt kapitalistiska system är i högsta grad en effekt av den betingning som du förespråkar genom behavourismen, Thegreatdelay.

[Thegreatdelay]

Tycker det är intressanta paralleller som dras till kapitalism. Dock, om vi återgår till själva sakfrågan:

Vilka andra alternativ ser ni vid behandling av psykisk ohälsa förutom en beteendemässigt grundad sådan? Givetvis bör man se från fall till fall vilken sorts diagnos det rör sig om (vissa diagnoser bör självklart behandlas med medicin, andra med medicin och terapi i kombination osv...) men: Hur ställer ni er t.ex. till alla dessa nya "diplomerade KBT-terapeuter", "hypnoanalytiker" och "auktoriserade beteendebehandlare" som utlovar guld och gröna skogar efter att ha varit på en helgkurs någonstans ute i skärgården för tiotusentals kronor och återvänder hem med ett diplom och ett gäng kraftfulla tekniker/verktyg som de inte riktigt förstår konsekvenserna utav ifall det går fel?

Ser gärna en fortsatt diskussion kring kvacksalveri, patientsäkerhet och evidensbaserad behandling.

[freddemalte]

Tycker det är intressanta paralleller som dras till kapitalism. Dock, om vi återgår till själva sakfrågan:

Vilka andra alternativ ser ni vid behandling av psykisk ohälsa förutom en beteendemässigt grundad sådan? Givetvis bör man se från fall till fall vilken sorts diagnos det rör sig om (vissa diagnoser bör självklart behandlas med medicin, andra med medicin och terapi i kombination osv...) men: Hur ställer ni er t.ex. till alla dessa nya "diplomerade KBT-terapeuter", "hypnoanalytiker" och "auktoriserade beteendebehandlare" som utlovar guld och gröna skogar efter att ha varit på en helgkurs någonstans ute i skärgården för tiotusentals kronor och återvänder hem med ett diplom och ett gäng kraftfulla tekniker/verktyg som de inte riktigt förstår konsekvenserna utav ifall det går fel?

Ser gärna en fortsatt diskussion kring kvacksalveri, patientsäkerhet och evidensbaserad behandling.

Låt mig flumma fritt kring detta - då jag inte besitter någon form av kunskap vad gäller den typen av psykologi.

Att enbart utgå ifrån en människas beteende för att därur dra slutsatser om vad som pågår i dennes inre kan säkert vara en framgångsrik metod i vissa sammanhang (?). Men låt oss att alla människor har en "inre värld". Frågan blir ju då: Kan vi nå en fullständig (eller åtminstone för behandling tillräcklig) kunskap om denna "inre värld" genom att studera en person "utifrån"?

Vi kan få följande information:

- Personens utsagor - påståenden om hur den upplever världen
- Personens reaktioner på omgivningens aktiviteter
- Kroppsliga aktiviteter i samband med olika situationer
- etc (output)

Men är det verkligen så att allt vi får reda på stämmer med personens subjektiva upplevelse (dennes vara)?

Det kan vi egentligen aldrig fullt ut få reda på. Det finns dock en sak vi kan göra: Vi kan gå till oss själva, vårt eget psyke och hoppas på att vår självintrospektion räcker för att bedöma hur pass väl denna teori stämmer med verkligheten. Är det verkligen så att allt jag gör utåt, dvs mitt beteende, och allt jag säger etc speglar den jag är (det jag känner, upplever, tänker - min inre värld)? Om så är fallet så kan man förvisso inte dra slutsatsen att det gäller för alla, men då vet jag i alla fall att det (kanske gäller för mig).

Eftersom vi då inte kan få reda på detta så hamnar behaviorismen i den sitsen att vi får anta att den stämmer?

Frågan blir då: Vad vill vi nå för kunskap genom att utgå ifrån att behaviorismen är sann? Behaviorismen fungerar i så fall enbart om vi anser att vi kan få ut den informationen genom den metodiken - annars gäller det ju att hitta andra (mer trovärdiga) alternativ. Vilka skulle det vara? Kanske sofistikerad datatomografis studie av hjärnan med hjälp av superdatorer etc?

Det som jag anser vara en av de svåra bitarna med behaviorismen är att uttyda intentionala processer, mål  och motiv etc. Kan jag, genom att enbart studera en persons beteende veta vad den personen egentligen är ute efter, tänker på, vill, etc? Hur garderar sig den undersökande från att den undersökta enbart luras på olika plan - väl medveten om den undersökandes behavioristiska metoder?

Vad gäller det där med kvacksalveri blir väl utgångspunkten utifrån ett moralsikt perspektiv först och främst? Man kan väl förvisso även problematisera det utifrån ett ekonomiskt perspektiv etc. Egentligen spelar det väl ingen roll om någon åker runt och "lurar" folk vad gäller olika metoder för att uppnå vissa mål så länge den lurade inte tar direkt skada? Det blir ju tveksamt om en cancersjuk person blir lurad, men om det enbart handlar om lite småkurser i självkänsla etc är det väl inte så farligt? Om vi tar de där som åker runt och besöker sörjande familjer i vars hus det påstås finnas andrar (deras avlidna anhöriga) etc, så är det väl helt ok, vad gör det - eller, vart drar vi gränsen? Lite ansvar vad gäller kunskapsinhämtning, kritiskt tänkande etc kan man väl ändå lägga på "de som riskerar att bli lurade"?

Trevlig och intressant tråd!

Vänligen

Fredrik

[Thegreatdelay]

Tack för intressanta synpunkter Fredrik! Låt mig försöka besvara lite utav det du just skrivit.

Du nämner en "inre värld", vilket man får anta är något allmängiltigt och står att återfinna "inom" samtliga medlemmar av arten homo sapiens. Men, den radikala behaviorismen (där "radikal" inte står för något överdrivet/starkt utan snarare att "allt är beteende) tar hänsyn till denna inre värld och antar således att denna "inre värld" står under exakt samma förstärkningskontingenser som yttre, overt, beteende.

Vi har då både inre (kovert) beteende och yttre (overt) beteende som formas under exakt samma kontingenser enligt klassiska inlärningsprinciper; både respondent (Pavlov) och operant (Skinner).

Detta innebär alltså inte att man på något sätt förkastar en "inre värld" om man antar en behavioristisk syn. Man accepterar tankar och känslor precis som vilket annat beteende som helst.

Det du nämner om introspektion är något som förkastades av senare psykofysiker och även av den tidiga inlärningspsykologins förgrundsgestalter, t.ex. Watson. En förståelse för mänskligt beteende får vi om vi har tydligt definierade begrepp och allmängiltiga principer, inte genom att gå till oss själva ty den subjektiva upplevelsen är just subjektiv och inget annat.

Just det du skriver om att få reda på vad personen "egentligen" är ute efter är också en intressant fråga i det hela. Man kan se en enkel utväg genom att personen som begår en handling fastän han/hon egentligen är ute efter något annat har gjort precis så i en tidigare situation (dvs. gjort något fastän han/hon varit ute efter något annat) och blivit förstärkt/belönad för detta.

En annan tanke är att vi helt struntar i vad människor "egentligen" är ute efter och bara ser till det faktiska beteendet. Att "egentligen" vara ute efter något är inte ett beteende. Det enda beteende jag möjligen kan se är att personen utför en handling, men tänker att den egentligen är ute efter något annat. Isåfall har vi att göra med ett tyst verbalt beteende.

Den radikala behaviorismen drar heller ingen gräns mellan sig själv som studerande och det studerade subjektet - när Skinner betingade sina duvor att picka på en platta och belönas med mat efter ett visst antal pickningar stod duvan under vissa kontingenser. Själva åsynen av att duvan faktiskt fortsatte att picka var ju förstärkande även för Skinner som fortsatte att göra experiment...(tänkte på detta i samband med det du nämner om att "luras").

Slutligen några ord om kvacksalveri:

Du skriver "så länge den lurade inte tar direkt skada", och det är väl just detta som är kärnan i problemet. Många menar också att "så länge personen som får hjälp mår bättre av det spelar det väl ingen roll?". Jo, det spelar en otroligt stor roll. Direkt skada har att göra med ett kortsiktigt perspektiv. Låt säga att vi har en deprimerad individ som vänder sig till en...låt säga..."regressionsterapeut" där denna deprimerade människa får reda på att han/hon har varit indian i ett tidigare liv och att dennes nuvarande depression beror på att han/hon hade ett barn i sitt indianliv som drunknade i en flod under en tur med kanoten (det låter kanske helt befängt, men jo, denna sortens "terapi" sker varje dag och behandlare tjänar stora pengar).

Vad är då problemet med detta? Dels har dessa terapeuter som ej har legitimation eller en, av socialstyrelsen godkänd, utbildning i psykoterapi ingen som helst utbildning för hur de ska agera om något går fel - de har i många fall en persons liv i sina händer. Dels är det lätt att förbise de långsiktiga konsekvenserna - långt ifrån alla "köper" ju dessa råd och påhitt vilket kan leda till en stigmatisering i umgängeskretsen vilket lämnar personen än mer ensam. Dels har det också betydelse för vad man säger till sina barn. Och dels är det förkastligt hur man istället för att vara en solidarisk medmänniska och säger till personen att "sök dig till en psykolog/terapeut så att du får hjälp" snarare erbjuder behandling på totalt ovetenskapliga grunder, alt. behandling på allt för vaga grunder. Det finns en anledning till att dessa behandlande yrken har långa utbildningar, både läkare som arbetar som psykiater, psykologer eller psykoterapeuter med socionom/sjuksköterska etc. i botten. Det är inget man lär sig på en helgkurs någonstans ute i skärgården till en kostnad av tiotusentals kronor, och det är definitivt inget särskilt smart drag ur ett samhällsperspektiv att få folk att tro att de varit indianer i sina "tidigare liv"...vi vet ingenting om riktigheten i tidigare liv, och hur ska vi på ett vetenskapligt och korrekt vis kunna jämföra dessa olika kvacksalvares verksamheter - vilken typ av behandling rör det sig om? Empiriska bevis? Verksamma och icke-verksamma aspekter i behandlingen? Nej...det är ett hån mot människan som varelse att vi har folk som tjänar pengar på de mest utsatta i samhället baserat på sån här smörja. Samma patienttrygghet som vid leukemi eller hjärtinfarkt bör gälla även för psykisk ohälsa - det är något vi som medborgare bör kräva.

[freddemalte]

Tack för intressanta synpunkter Fredrik! Låt mig försöka besvara lite utav det du just skrivit.

Du nämner en "inre värld", vilket man får anta är något allmängiltigt och står att återfinna "inom" samtliga medlemmar av arten homo sapiens. Men, den radikala behaviorismen (där "radikal" inte står för något överdrivet/starkt utan snarare att "allt är beteende) tar hänsyn till denna inre värld och antar således att denna "inre värld" står under exakt samma förstärkningskontingenser som yttre, overt, beteende.

Vi har då både inre (kovert) beteende och yttre (overt) beteende som formas under exakt samma kontingenser enligt klassiska inlärningsprinciper; både respondent (Pavlov) och operant (Skinner).

Detta innebär alltså inte att man på något sätt förkastar en "inre värld" om man antar en behavioristisk syn. Man accepterar tankar och känslor precis som vilket annat beteende som helst.

Det du nämner om introspektion är något som förkastades av senare psykofysiker och även av den tidiga inlärningspsykologins förgrundsgestalter, t.ex. Watson. En förståelse för mänskligt beteende får vi om vi har tydligt definierade begrepp och allmängiltiga principer, inte genom att gå till oss själva ty den subjektiva upplevelsen är just subjektiv och inget annat.

Just det du skriver om att få reda på vad personen "egentligen" är ute efter är också en intressant fråga i det hela. Man kan se en enkel utväg genom att personen som begår en handling fastän han/hon egentligen är ute efter något annat har gjort precis så i en tidigare situation (dvs. gjort något fastän han/hon varit ute efter något annat) och blivit förstärkt/belönad för detta.

En annan tanke är att vi helt struntar i vad människor "egentligen" är ute efter och bara ser till det faktiska beteendet. Att "egentligen" vara ute efter något är inte ett beteende. Det enda beteende jag möjligen kan se är att personen utför en handling, men tänker att den egentligen är ute efter något annat. Isåfall har vi att göra med ett tyst verbalt beteende.

Den radikala behaviorismen drar heller ingen gräns mellan sig själv som studerande och det studerade subjektet - när Skinner betingade sina duvor att picka på en platta och belönas med mat efter ett visst antal pickningar stod duvan under vissa kontingenser. Själva åsynen av att duvan faktiskt fortsatte att picka var ju förstärkande även för Skinner som fortsatte att göra experiment...(tänkte på detta i samband med det du nämner om att "luras").

Slutligen några ord om kvacksalveri:

Du skriver "så länge den lurade inte tar direkt skada", och det är väl just detta som är kärnan i problemet. Många menar också att "så länge personen som får hjälp mår bättre av det spelar det väl ingen roll?". Jo, det spelar en otroligt stor roll. Direkt skada har att göra med ett kortsiktigt perspektiv. Låt säga att vi har en deprimerad individ som vänder sig till en...låt säga..."regressionsterapeut" där denna deprimerade människa får reda på att han/hon har varit indian i ett tidigare liv och att dennes nuvarande depression beror på att han/hon hade ett barn i sitt indianliv som drunknade i en flod under en tur med kanoten (det låter kanske helt befängt, men jo, denna sortens "terapi" sker varje dag och behandlare tjänar stora pengar).

Vad är då problemet med detta? Dels har dessa terapeuter som ej har legitimation eller en, av socialstyrelsen godkänd, utbildning i psykoterapi ingen som helst utbildning för hur de ska agera om något går fel - de har i många fall en persons liv i sina händer. Dels är det lätt att förbise de långsiktiga konsekvenserna - långt ifrån alla "köper" ju dessa råd och påhitt vilket kan leda till en stigmatisering i umgängeskretsen vilket lämnar personen än mer ensam. Dels har det också betydelse för vad man säger till sina barn. Och dels är det förkastligt hur man istället för att vara en solidarisk medmänniska och säger till personen att "sök dig till en psykolog/terapeut så att du får hjälp" snarare erbjuder behandling på totalt ovetenskapliga grunder, alt. behandling på allt för vaga grunder. Det finns en anledning till att dessa behandlande yrken har långa utbildningar, både läkare som arbetar som psykiater, psykologer eller psykoterapeuter med socionom/sjuksköterska etc. i botten. Det är inget man lär sig på en helgkurs någonstans ute i skärgården till en kostnad av tiotusentals kronor, och det är definitivt inget särskilt smart drag ur ett samhällsperspektiv att få folk att tro att de varit indianer i sina "tidigare liv"...vi vet ingenting om riktigheten i tidigare liv, och hur ska vi på ett vetenskapligt och korrekt vis kunna jämföra dessa olika kvacksalvares verksamheter - vilken typ av behandling rör det sig om? Empiriska bevis? Verksamma och icke-verksamma aspekter i behandlingen? Nej...det är ett hån mot människan som varelse att vi har folk som tjänar pengar på de mest utsatta i samhället baserat på sån här smörja. Samma patienttrygghet som vid leukemi eller hjärtinfarkt bör gälla även för psykisk ohälsa - det är något vi som medborgare bör kräva.

Hej Thegreatdelay
Tack för en väldigt välartikulerad och intressant förklaring av tankegångarna!

Tre saker / frågor:

1. Hur förhåller sig behaviorismen till fenomen som Alien hand syndrome?

http://en.wikipedia.org/wiki/Alien_hand_syndrome

Jag avser då fall där det inte är lika explicit som ovanstående syndrom, utan där det helt enkelt inte går att avgöra om det "enbart" är av "zombie-spastisk" art eller "viljemässigt / intentionalt" etc.

2. Hur förhåller sig behaviorismen till t.ex. en totalförlamad person som inte kan "bete sig"? Jag avser då psykologisk behandling etc?

http://medlibrary.org/medwiki/Locked-in_syndrome

3. Jag uppfattar din text om kvacksalveri precis på så sätt som jag framlade det - dvs att när någon tar skada av det är det illa, annar är det inte så farligt? De exempel du tar upp kan väl ändå anses vara fall där den "behandlade" far illa?

Vänligen

Fredrik

[offroff]

Thegreatdelay,
Om jag hävdar att en känsla inte är ett beteende så måste jag förkasta hela teorin, eller hur? Och jag hävdar det. Jag menar att en känsla har t.ex qualia vilket ett beteende inte har. Så då är diskussionen slut, förutom att det kan tänkas att man kastar paj fram och tillbaka.

Själv tror jag visserligen att vi till mycket stor del är automatiserade. Men vi kan medvetet sträva efter att omprogrammera oss själva och jag tror att KBT kan vara ett mycket bra redskap.

Men om man gör det till filosofisk behaviorism så tror jag helt enkelt inte, de grundläggande premisserna skiljer sig.

[J R Auk]

Nej...det är ett hån mot människan som varelse att vi har folk som tjänar pengar på de mest utsatta i samhället baserat på sån här smörja. Samma patienttrygghet som vid leukemi eller hjärtinfarkt bör gälla även för psykisk ohälsa - det är något vi som medborgare bör kräva.

Du menar som att man till exempel borde kunna förklara hur ssri antidepressiva medel fungerar? Eller att man borde omtala att sockerpiller har en enbart försvinnande sämre nytta än dessa dyra läkemedel?

Eller att inget psykologiskt fält klarar av att redogöra för sig självt som en vetenskap?

Vad är ens psykisk ohälsa? Och varför/hur skall den botas?

Säg att jag är deprimerad för att jag vet att världens produktionsnytta ständigt går upp och i brist på en öppen arbetsmarknadspolitik så måste jag ingå i gruppen ca 6% arbetslösa som vi vill ha i vår antaga arbetsmarknadspolitik. Skall jag då behandlas för min depression?

Eller säg att jag känner mig ensam och bor i en två i innerstaden i Sveriges största stad. Skall jag få terapi för det?

Eller är sådana här fall symptomatiska på samhällets brister framför en individs brister. Är de kanske helt naturliga och snarare något som vi skall vårda som värdegivande för en samhällsförändring framför det "rationella projektet"s beteendestyrning av friska responser på en sjuk samvaro?

[Skogsälvan]

En stilla undran, Thegreatdelay: Vad gott tror du att det medför att/om behavorismen får en renässans?