ILSKA. Bra eller dåligt?

[Otis]

Hej! jag är ny här, verkar vara ett trevligt forum

 
   Isac Rubin skriver i sin bok om ilska att "den sunda ilskan", dv s den ilska som är den direkta varma, oförtryckta reaktionen på ett givet sammanhang är det optimala och att sträva efter. Ilska som är förtryckt på olika sätt skapar relations problem. Är vi rädda för att visa ilska? Hur mycket är bra respektive dåligt?


                                                                    /O

[Zokrates]

Som jag ser det kan man språkligt förenklat förklara ordet ilska etymologiskt från ordet eld, en kontrollerad brand i en eldstad är att föredra framför en rasande vild skogsbrand, men går ilskan att tygla, går det att förebygga vredesutbrott?
Det mesta går att lära sig hantera vad gäller känslor, dvs man lär sig en metod för att lägga band på sig så att man inte blir okontrollerat känslosam, jag talar om det som allmänt skulle kunna betraktas som att undvika att gå till överdrifter, att svara proportionellt gentemot det som påverkar eller provocerar. Att hålla tillbaka ilskan, eller vilken annan känsla som helst är inget långsiktigt hållbart alternativ, men här gäller det att veta själv i vilket läge man skall hålla tand för tunga. Så mitt svar på frågan blir att folk i allmänhet är rädda för att visa starka känslor överlag, vilket reulterar i att när de väl gör det så kommer alla tidigare undertryckta känslor fram på en gång vilket resulterar i vansinnesutbrott, varvid de som bevittnar detta undrar vad fan det tog åt denne... lagom är alltid bäst.

[Lufier]

.

[Otis]

Det verkar som det smartaste är att hålla ilskan inom rimliga gränser, på en "lagom nivå", som S säger i sitt inlägg.
 Hur kan vi då ifrån barndomen utvecklas till att bli vuxna som tar ansvar för sina känslor, och kunna uttrycka dem med måtta?
  Jag tror att vi som barn behöver en tillåtande miljö, där de vuxna som uppfostrar har kontroll över sitt känslospektrum och inte överreagerar eller förpackar. Eller åtminstone har en strävan efter kontroll. Era erfarenheter?

 Ifrån arbetslivet har jag tyckt mig se att arbetsgrupper som inte räds att lämna utrymme/acceptera ilska, stärks i längden.

[Anders]

Som jag ser det kan man språkligt förenklat förklara ordet ilska etymologiskt från ordet eld, en kontrollerad brand i en eldstad är att föredra framför en rasande vild skogsbrand, men går ilskan att tygla, går det att förebygga vredesutbrott?
Det mesta går att lära sig hantera vad gäller känslor, dvs man lär sig en metod för att lägga band på sig så att man inte blir okontrollerat känslosam, jag talar om det som allmänt skulle kunna betraktas som att undvika att gå till överdrifter, att svara proportionellt gentemot det som påverkar eller provocerar. Att hålla tillbaka ilskan, eller vilken annan känsla som helst är inget långsiktigt hållbart alternativ, men här gäller det att veta själv i vilket läge man skall hålla tand för tunga. Så mitt svar på frågan blir att folk i allmänhet är rädda för att visa starka känslor överlag, vilket reulterar i att när de väl gör det så kommer alla tidigare undertryckta känslor fram på en gång vilket resulterar i vansinnesutbrott, varvid de som bevittnar detta undrar vad fan det tog åt denne... lagom är alltid bäst.

Ack så sant men ack så svårt att genomföra.

[J R Auk]

Är det inte ett faktum?

Och är det kanske inte så att man bör tala om vilka uttryck ilskan tar sig? Istället för att som jag ser det här, man omtalar ilska som ett fenomen i sig som är behäftat med ett specifikt uttryck.

Jag kan väl känna den djupaste och mest påfallande ilska och ändå vara vän och omtänksam i mitt uttryck?

Jag säger istället var medveten om alla känslor som faktum kring din psykologi men gör dig inga ursäkter utan låt ditt beteende ledas av ett syntetiskt förstånd där förnuftet har fört samman känslan och dess erfarelse.

Det kan också sägas som att du bör växa och bliva din situation mäktig. Och inte låta motståndet bestämma din ansträngning utan målet som hägrar vid horisonten. Vi är människor och vi skapar våra värden. Värna den förmågan och håll den högt. Det är bara du själv som kan omintetgöra den och fly till ansvarsfrihetens bitterljuva utblick på livet.

[Mr.M]

ilska är viktigt, det var roligt att se att isac rubin skrev den med värme och 'kärlek'.

Jag ser våra reaktioner som viktiga, inte minst för att förstå personen bakom,
Jag tror vi blandar ihop hat och ilska, planerat med oplanerat. om planerad ilska är ont så borde oplanerad ilaka vara ont med?. Men, det ena är ett koncept, det andra är livsviktig funktion som inte ska tryckas ner.

vi föds med ett gäng universala känslor, äckel kan tex visa att den maten inte är bra, ilska att det är farligt.
det är väl omtänksamt att visa andra var det är farligt ?

Mitt eget uttryck av ilska tar sig form med att jag varnar min omgivning, fortsätt inte för ja är på dåligt humör och kan lätt bli arg, mina barn känner till dessa signaler väl och vet när det börjar gå för långt i leken. Jag kan bli arg när ungarna står för nära vägen när det är blixt halka och bilarna far förbi osv.

blir andra arga så ser jag det som att, oj, det här var inte bra sagt/gjort, denna person gillar inte att bli störd på det viset.

[Otis]

ilska är viktigt, det var roligt att se att isac rubin skrev den med värme och 'kärlek'.

Jag ser våra reaktioner som viktiga, inte minst för att förstå personen bakom,
Jag tror vi blandar ihop hat och ilska, planerat med oplanerat. om planerad ilska är ont så borde oplanerad ilaka vara ont med?. Men, det ena är ett koncept, det andra är livsviktig funktion som inte ska tryckas ner.

vi föds med ett gäng universala känslor, äckel kan tex visa att den maten inte är bra, ilska att det är farligt.
det är väl omtänksamt att visa andra var det är farligt ?

Mitt eget uttryck av ilska tar sig form med att jag varnar min omgivning, fortsätt inte för ja är på dåligt humör och kan lätt bli arg, mina barn känner till dessa signaler väl och vet när det börjar gå för långt i leken. Jag kan bli arg när ungarna står för nära vägen när det är blixt halka och bilarna far förbi osv.

blir andra arga så ser jag det som att, oj, det här var inte bra sagt/gjort, denna person gillar inte att bli störd på det viset.

  Kul att du nämner barn  De är verkligen duktiga på att känna av om vår ilska är varm och rättriktad eller missriktad och destruktiv. De har inte hunnit felpaketerat känslospektrumet i någon större omfattning.

                                                                /O

[Mr.M]

otis,
barn har ett grymt bra sinne som är skarpt, synd att barn inte vågar berätta det dom märker.
Vi vuxna är mer respektlösa och gör mer som vi vill och ibland inte bryr oss om konsekvenserna.
Dessutom har vi ju övat i att ljuga i ett helt liv och hittar på de mest fiffiga förklaringarna för att slippa bry sig och med det kanske vi aningen trubbar av sinnet för att märka av omgivningen.

[Anders]

Mitt eget uttryck av ilska tar sig form med att jag varnar min omgivning, fortsätt inte för ja är på dåligt humör och kan lätt bli arg, mina barn känner till dessa signaler väl och vet när det börjar gå för långt i leken. Jag kan bli arg när ungarna står för nära vägen när det är blixt halka och bilarna far förbi osv.

blir andra arga så ser jag det som att, oj, det här var inte bra sagt/gjort, denna person gillar inte att bli störd på det viset.

Var glad för det. När man har en ilska som ligger som en gejser i Yellowstone och bara bryter ut är det lite mer komplicerat. Tagit en del terapi för det och kommer ta mer. Kan säga att all ilska inte är av den där karaktären som den här Rubinen beskriver.

[Mr.M]

Mitt eget uttryck av ilska tar sig form med att jag varnar min omgivning, fortsätt inte för ja är på dåligt humör och kan lätt bli arg, mina barn känner till dessa signaler väl och vet när det börjar gå för långt i leken. Jag kan bli arg när ungarna står för nära vägen när det är blixt halka och bilarna far förbi osv.

blir andra arga så ser jag det som att, oj, det här var inte bra sagt/gjort, denna person gillar inte att bli störd på det viset.

Var glad för det. När man har en ilska som ligger som en gejser i Yellowstone och bara bryter ut är det lite mer komplicerat. Tagit en del terapi för det och kommer ta mer. Kan säga att all ilska inte är av den där karaktären som den här Rubinen beskriver.

vad händer om du inte ger din ilska utrymme att få ta sig uttryck ?
kommer du att känna dig bra eller sämre med att gömma det innom dig ?

all ilska behöver inte gå ut över andra, är det helt fel att slänga ett tangentbord i väggen när man loosar i ett spel tex ?
det kostar lite pengar att köpa ett nytt bara, och andra kan bli arga på din egen ilska heh, men väl efteråt är det befriande att ha avreagerat sig ?

[Basal]

'Befriande ilska' det var bra ord. Det kan vara jätteskönt för en själv.
Stackars omgivningen bara..

Att vi människor lär oss att stå ut med div känslor som vi själva och vår omgivning besitter stundom är fascinerande många gånger. (fascinationskänsla taget ur mitt lilla människo-perspektiv här..)

Det händer titt som tätt om någon tar åt sig av andras känslor i onödan.
Alla typer av personligheter måste reglera sig något - om det händer.


*funderar..*

fantasi:
en osocial skitarg intj-person i kassan på konsum som knappt hälsar eller...
..och personer med s och/eller f tar åt sig av det till MAX och går hem och gråter.. )


Antingen om man är den som låter skiten flöda ut OFTA, eller den som inte pyser ut så lätt utan kanske mer 'drar till sig' andras ilska och tror alla mer eller mindre ständigt är arga på denne ('obefogad skuldkänsla') kan man kanske ta och kolla hur man beter sig mot sin arma omgivning.
Kan uppfattas som jobbigt hur det än är.


Hmm.. Nåväl..
..hur blev det här formulerat egentligen.. *kollar på klockan och inser hur illa den där förbannade tiden kan ser ut.. *

[Otis]

Kul med så många bra tankar på mitt inlägg
  Jag upplever i alla fall i mitt liv att det är fantastiskt att vara med människor i en grupp där det är ett bra emotionellt klimat, där alla tankar och känslor är välkomna. Motsatsen blir så kontraproduktiv; när människor ler ljuvt men kan känna något helt annat.
 Hur många gånger har man inte i föreningslivet eller i olika arbetsgrupper märkt effekterna av nedfrysta känslor, de poppar upp som gubben i lådan bakom ett hörn eller i helt fel sammanhang. Likadant kan man se effekterna av en emotionellt otydlig chef, personalrummet svallar av förtryckt vrede.
 Hur befriande är det inte ibland för en grupp när någon med eftertryck(varm ilska) säger sin mening i en viktig fråga. Någon släpper sin rädsla för att inte längre vara omtyckt, som sedan i bästa fall kan sprida sig till gruppen som ringar på vattnet. Rädslan att inte längre vara älskad om man säger sin åsikt är otroligt stark.
 Nu finns det ju de som alltid säger sin åsikt och alltid verkar vara arga, men de är nog också en form av missriktad ilska.

  Kan det vara så att kärlek är liktydigt med den sunda varma vreden?

                                                                                                /O

[Zokrates]

Jag kan ju bara hålla med dig Otis, en emotionellt osäker chef föder missnöje bland de anställda, på något sätt tycker jag oftast synd om sådana chefer, de vill förmodligen väl men vågar inte vara pådrivande av rädsla för att stöta sig med någon, med resultatet att de anställda inte uppfattar chefen som seriös. Det får mig att minnas klassrumssituationer där ett agerande förväntas fördömas trots att man själv personligen anser att det väl inte var så hemskt, barnen genomskådar en direkt om inte teatertrollet i mig trädde in och visade på situationens allvar.

Personligen skulle jag vara en usel chef eftersom jag är alldeles för kontrollerad i sociala konfrontationer, egentligen var jag nog en usel pedagog, alldeles för snäll och överslätande, det fanns väl i stort sett nästan inget som kunde få mig personligt upprörd, jag såg det mesta som barnen gjorde som en del av livet och till den mobbade skulle jag bett den finna styrka i sig själv snarare än bett de andra att sluta med mobbingen. Slagsmål som gick överstyr däremot reagerade jag direkt på, då det innebär en konkret fara för liv och lem. Men en gång blev jag totalt rasande över ett fellatioförslag som en sjuårig flicka erbjöd mig, vet inte vad som tog skruv i mig men hon var nära att pissa på sig av rädsla och sprang gråtande därifrån, men så blev jag ju totalt vansinnig på henne, usch det skäms jag för än idag och inte kunde jag prata ut med någon om det heller av rädsla för att själv bli anklagad för något då alla förutsätter att det alltid är det omvända som gäller, jag tror faktiskt att jag är för hämmad.

[Otis]

Zokrates. Den insikt du verkar ha fått genom ditt arbetsliv är ju ett stort steg i sig.

                                                                                   /O