Minnet som tolkningsfilter för förnimmandet - ett exempel

[Algotezza]

Min äldste son använder endagarslinser. Han tycker inte om att ha glsaögon. Linserna verkar blåaktiga  om man ser dem mot ljus bakgrund. Han var hemma en sväng för ett par helger sedan. Där använder han toaletten på nedervåningen, för tandborstning, tvätta sig, fixa frisyren och när han  skall sätta linserna rätt. Det kräver viss precision. Ibland fumlar han lite, trött på morgonen, och de kan då falla  ned på golvet, där vi har vår off-white Ikea badrumsmatta.

Veckan efter han varit hemma lade jag märke till en liten blåskimrande lins på mattan. Jag såg dess välvda form och blåskiftning. Jag lät den ligga och glömde den. Några dagar senare såg jag den igen där, retade mig lite på hur saker och ting förblir ogjorda trots att man vet man borde fixa det. Hur dammsugaren blir stående i ett hörn där den inte skall stå, vecka efter vecka, hur dammråttor förmerar sig fast det är lätt att städa bort dem. Hur tillfälliga provisorier permanentas. Livets tröghet.

Jag bockade mig för att ta den, såg den hela tiden ligga där, konvext välvd och blåskimrande. Tummen och pekfingret närmar sig - viftar i luften! Inget konvext blåskimmer kvar, ingenting. Det hade inte legat någon lins där alls, bara en liten garntofs i mattan som stuckit upp och som jag via mitt minne av hur linser ser ut projicerat konvext välvdhet och blåskimrighet på - och att det sannolikt var en sådan eftersom sonen variot hemma precis..

Jag tänkte: Vafan! Vardagshallisar? Illusioner? Gäller detta det mesta av mitt upplevande, att jag liksom projicerar mina minnen ut i omvärlden - inte bara använder erfarenheten för att tolka vad jag förnummit utan redan i själva upplevandet "där ute"?

Redan "därute" i upplevandet tolkar jag...? Jag förnimmer inte först och tolkar sedan... Redan det "primära" förnimmandet - är en tolkning...?

Jag vet inte. Det kändes lite spooky. I sig en bagatell - men om man tänker vidare... på allt mitt upplevande?


/Algotezza

[Marko]

För två dagar sedan spelade jag en ny låt för min son,
han trodde att det var en speciell grupp och letade i sitt minne.
jag visste inte vilken låt han egentligen var ute efter så jag fokuserade mig mot hans tankar.
Bilden blev ett brunt föremål som liknade ett skivomslag, och jag visste direkt vilken låt han tänkte på.
Jag letade fram låten på youtube och han sa att det var den han tänkte på.
Min låt 2pm - plasic man, hans låt loituma..

Det du såg kan ha varit din sons tankar.
kanske han tappade linserna häromdagen på mattan och ville undvika att trampa på dom. Denna bild kanske var det du såg.

Jag tror att man kan föra över den typen av känslor och tankar. (med hjälp av ord går det oftast snabbare)

[Johan Ågren]

Algotezza,

du är något på spåret här som jag är helt inne på själv. Ofta ser man någon oformlig klump, men så fort man kommer på vad det är så ser man vad det är tydligt. Man samlar då ihop erfarenheterna som ger den klara bilden. Det innebär inte att man ser något klarare egentligen, bara det att man gjort en bestämmelse.

Det här är dräpande. Ljudet formar sig efter hur vi antar att det ska låta.

<iframe width="425" height="349" src="http://www.youtube.com/embed/ypd5txtGdGw" frameborder="0"></iframe>

Vi lever i en drömvärld som eventuellt triggas av något objektivt relevant. Men den information vi egentligen tar in under dagarna är mycket vag. Tydligheten bär vi med oss inuti oss själva.

[freddemalte]

Min äldste son använder endagarslinser. Han tycker inte om att ha glsaögon. Linserna verkar blåaktiga  om man ser dem mot ljus bakgrund. Han var hemma en sväng för ett par helger sedan. Där använder han toaletten på nedervåningen, för tandborstning, tvätta sig, fixa frisyren och när han  skall sätta linserna rätt. Det kräver viss precision. Ibland fumlar han lite, trött på morgonen, och de kan då falla  ned på golvet, där vi har vår off-white Ikea badrumsmatta.

Veckan efter han varit hemma lade jag märke till en liten blåskimrande lins på mattan. Jag såg dess välvda form och blåskiftning. Jag lät den ligga och glömde den. Några dagar senare såg jag den igen där, retade mig lite på hur saker och ting förblir ogjorda trots att man vet man borde fixa det. Hur dammsugaren blir stående i ett hörn där den inte skall stå, vecka efter vecka, hur dammråttor förmerar sig fast det är lätt att städa bort dem. Hur tillfälliga provisorier permanentas. Livets tröghet.

Jag bockade mig för att ta den, såg den hela tiden ligga där, konvext välvd och blåskimrande. Tummen och pekfingret närmar sig - viftar i luften! Inget konvext blåskimmer kvar, ingenting. Det hade inte legat någon lins där alls, bara en liten garntofs i mattan som stuckit upp och som jag via mitt minne av hur linser ser ut projicerat konvext välvdhet och blåskimrighet på - och att det sannolikt var en sådan eftersom sonen variot hemma precis..

Jag tänkte: Vafan! Vardagshallisar? Illusioner? Gäller detta det mesta av mitt upplevande, att jag liksom projicerar mina minnen ut i omvärlden - inte bara använder erfarenheten för att tolka vad jag förnummit utan redan i själva upplevandet "där ute"?

Redan "därute" i upplevandet tolkar jag...? Jag förnimmer inte först och tolkar sedan... Redan det "primära" förnimmandet - är en tolkning...?

Jag vet inte. Det kändes lite spooky. I sig en bagatell - men om man tänker vidare... på allt mitt upplevande?


/Algotezza

Hej Algotezza

Jättefint och tänkvärt inlägg! Snyggt skrivet! Jo, det är detta jag har försökt förmedla ett otal gångar fast i annan förpackning . . . . men då har det varit lite svårt att ta till sig. Din vinkling öppnar för diskussionen igen. Fint!

Vänligen

Fredrik

[Anders]

Försöker desperat uppleva våren lika vacker som en period för en 6-7 år sen då jag kom på hur vackert lövverk är i motljus, eller då solen står riktigt högt. Men det funkar inte i år. Våren är överhuvudtaget inte lika vacker i år som tidigare. Hoppas att det här ett sånt filter, som så småningom dras undan. Vårens skönhet fattas mig.