Sadomasochism och brottslighet

[Sceptisk]

I filmen Batman så försöker Alfred förklara varför vissa män blir brottslingar. "Vissa män vill bara se världen brinna". Jokern spinner såklart vidare på denna uppfattning att han är en hund som jagar bilar, han skulle inte veta vad han skulle göra med den ifall han fick tag i den. Med andra ord, Jokern vill bara se världen brinna för själva njutningen av att skapa kaos. Batman blir därför Jokerns absoluta motpol eftersom han står för stabilitet och tradition. Batmans sökande är till synes helt skilt från Jokerns, men ändå så möts de i något som kanske är ett gemensamt behov.

Batman är rädd för kaos, symboliserat av kaskader av fladdermöss som flyger mot honom och skrämmer honom. Batmans sökande är därför helt inställt på att försöka besegra sin rädsla för kaos. Medan Jokern å andra sidan behöver kaos för att kunna känna mening med sitt liv.

Dock tror jag ändå att Alfred har fel och att den förklaring som man får av Batmans och Jokerns sammandrabbningar därför också är felaktig och att vi kan aldrig lära oss förstå brottslingar på det sätt som historien om Batman ställer upp saken. Låt mig förklara.

Är medveten om att detta inlägg kan uppfattas som kontroversiellt. Men är det bara jag som ser det så eller skulle det inte kunna vara tänkbart att alla brottslingar och även sk offer för misshandel, då tänker jag främst på kvinnor som återvänder till sina misshandlande män, har att göra med ett sökande efter njutning och mening?

För många brottslingar tycks det vara så att det är själva njutningen av att göra inbrott och stjäla saker hos folk, eller krossa fönster, våldta kvinnor och så vidare, inte har att göra med själva handlingen, utan om njutningen av risken av att åka fast? Men vad är det att åka fast? Att åka fast innebär att bli bestraffad. Isåfall så ser vi hos brottslingar ett tydligt masochistiskt center i deras handlingar. Hur kan vi isåfall tolka kvinnor som återvänder till sina farliga män? Är inte det också ett tecken på masochism?

Så vad är masochism? Masochism är den njutning (ibland sexuell men inte alltid) vissa får av tanken på eller till och med själva förödmjukelsen av att bli bestraffad. Om ingen brydde sig, skulle brottslingar isåfall orka med sina annars väldigt hårda liv? Om det inte fanns någon risk att åka fast, vad skulle isåfall brottslingens handlingar betyda?

Det finns såklart exempel på dom som stjäl för att kunna överleva. Men brottslingar som lever på att göra inbrott och stjäla och har alla chanser att skaffa sig ett normalt liv ändå fortsätter med sin brottslighet? Hur är det till exempel med yrkesgangsters som tjänar miljoner på vad dom gör? Visst kan man förklara det med att dom är giriga, men om det bara handlade om girighet varför inte isåfall bara satsa pengarna på börsen och spara ihop till en förmögenhet genom smarta affärsklipp? Det finns något mer hos brottslingen än att bara vilja bli rik. Det tycks vara kittlingen av risken att åka fast och få sitt straff, risken att förlora allting, känslan av att balansera på kanten av ett stup. Dessa känslor upplevs av masochisten som njutningsfullt.

Så kan det vara så att brottslingen helt enkelt behöver polisen och lagen och straffet för att kunna se någon mening i det han gör? Brottslingen är en "crime junkie" om det inte fanns någon lag mot vad han gör så skulle han förlora sin enda drog och det han identifierar sig med, det han ser mening med i sitt liv?

Men är det ändå så enkelt? Kanske finns det ännu mer bakom denna till synes masochistiska läggning. För vad är masochism egentligen? Enligt Sam Vaknin så är finns det olika slags narcissistiska personligheter, varav några är sadistiska - vilket innebär att man känner njutning av att se andra lida eller utsätta andra för lidande - och att i deras sadism också finns en masochism. Längtan efter att bli upptäckt och äntligen bli bestraffad.

För som jag ser det så är brottslingar djupt medvetna om att det dom gör är enligt samhällets konventioner "fel", "omoraliskt" och "ondskefullt". Det är ju därför dom gör det. De njuter av att vara ondskefulla och i hemlighet så njuter de kanske också av känslan att åka fast och bli avslöjad och få sitt straff.

Detta ser man iallafall som ett vanligt inslag hos seriemördare, som t ex Jack the Ripper. Som skrev hånfulla brev till polisen. Eller Zodiakmördaren som skrev kryptogram till polisen. I hopp och rädsla för att de kanske skulle eller kanske inte skulle lösa koden och avslöja honom. Seriemördare som lämnar spår efter sig, saker som tycks vara medvetet ditlagda, dels som en hånritual mot polisen men kanske också det man brukar säga "ett rop på hjälp" eller mördarens njutning av risken av att åka fast.

Men återigen, vad är masochism? Som sagt, hos narcissisten så finns det en masochistisk grund, denna grund tycks mena att ifall masochisten åker fast och blir bestraffad så innebär det inte bara bestraffning. Det är inte plågan av straffet som dessa masochister är ute efter, utan längtan efter befrielse. Straffet blir den smärtsamma befrielsen, som en pånyttfödelse genom smärta och förnedring. Men det är det som ligger bortom smärtan och förödmjukelsen som masochisten längtar efter. Njutningen av själva spelet. Katt och råtta.

Män som våldtar kvinnor är sadister och gör det för att de njuter av att få andra att lida. Men de spelar också ett spel med polisen. Precis som mördare och tjuvar leker de lekar med polisen. De gör allt för att inte åka fast, men de gör också sådant som sätter polisen efter dom och utsätter dom för risken att åka fast. Därför finns det hos sadisten också en masochistisk läggning och i den masochistiska läggningen finns det en längtan efter att bli bestraffad och befriad från sin personliga inre smärta. För sadisten är sadist för att han har en mentalitet som gör att han blir en sadist även mot sig själv. Han förstör ju sina relationer, möjligheten till ett lungt och fridfullt liv i lycka. Sadisten torteras inom sig själv av sina egna demoner.

Som Sam Vaknin beskriver om narcissisten. Att denne hela tiden hör inre röster som kritiserar honom och fyller honom med självförakt och raserar allt det goda som han försöker att bygga upp. Sadistens kamp för frihet och rättvisa pågår ständigt inom honom, men han förlorar hela tiden mot sitt eget sadistiska superego som ständigt fyller honom med självkritik. Hans utagerande blir därför ett sätt att få tyst på rösterna och den inre debatten som ständigt plågar honom. Som om han skulle tänka att "Där, ni sa att jag var för feg och oduglig inte kunde göra det, men nu har jag gjort det, vad säger ni nu!?". Om han därför blir fasttagen och bestraffad så är det ett ingripande från någon med större auktoritet än hans egna röster och om han blir bestraffad av denna auktoritet då har rösterna inte längre några argument mot honom. Men det finns alltid mer att kritisera, rösterna hittar alltid något nytt material att hacka på om.

Superegot är den delen av människans psyke som manar på henne ungefär som en förälder. Det är förälderns budskap som återuppspelas i människans psyke, ett psyke över psyket. Hos en person som växt upp i ett fungerande hem så blir superegot till en god förälder som leder sitt barn till konstruktiva och kloka val. Medan hos någon som växt upp i ett sadistiskt och dysfunktionellt hem så blir superegot till en destruktiv, fördömande och ständigt kritiserande kraft i personens liv medan barnet är den del som försöker att skydda sig och samtidigt få slut på förälderns hat. Detta är oerhört plågsamt och sadisten är därför också på många sätt ett offer för sina egna handlingar. Inte för att han inte vet vad han gör eller för att han inte skulle vara ansvarig, utan för att han plågas till att göra dom. Men identifikationen med superegots fördömande är så stark att det knappt alls finns någon skillnad mellan superegot och egot. Eller överpsyket och psyket. Psyket är helt fixerat vid överpsykets roll och budskap och vet inte hur man kan göra på något annat sätt.  Det är väl därför det är så oerhört svårt att "bota" kriminella, likaväl som det är så svårt att bota narcissister och psykopater och sadister.

Straffet fungerar bara som en temporär befrielse från det demoniska superegot, detta är så fixerat vid kritik och fördömande av personen att det inte finns utrymme för något annat i sadistens liv. Det enda som jag tror kan "bota" sadisten är att han får lära sig att ta ansvar inte bara för sina handlingar, utan för hela sin verklighet, inklusive sitt superego. Han måste lära sig att dessa röster inte finns någon annanstans än i honom själv. Hans hjärna är odlad på ett sådant sätt att bara sadism kan verka som meningsfullt. Det sadisten har att se fram emot är att äntligen bli fasttagen och bestraffad, även om han är rädd för att bli det. Därav så eskalerar brottsliga handlingar fram till en punkt där straffet och förödmjukelsen är acceptabla i förhållande till grovheten i brottet. Ungefär som att sadisten resonerat sig fram till det "Detta brott är så vidrigt att nu är straffet ett bättre alternativ än att leva såhär".

Men tyvärr så hjälper aldrig straffet. Istället så har sadisten tagit sig över ännu en tröskel i sitt ambivalenta förhållande till förödmjukelse. Att hamna i fängelse var inte så förödmjukande som det upplevdes förut. Det är tråkigt, men det är inte så förödmjukande ändå. De lär sig att leva i fängelset och längar ut mest för att det är tråkigt där och för att de vill kunna leva så som de gjort utanför, med droger, sprit och kvinnor. Förödmjukelsen räcker aldrig till för att bryta det aggressiva superegots demoniska makt över psyket.

[Sceptisk]

PS. Då det kan finnas en koppling mellan polis-missbruk och sadomasochism, finns det möjligen då också en koppling mellan andra former av missbruk och sadomasochism? Till exempel spelmissbruk? Är det inte gamlerns högsta önskan att vinna - inte för att bli rik - utan för att visa att han är en vinnare och därmed bevisa alla för "alla andra" att han inte är en förlorare? "Alla andra" är helt enkelt missbrukarens superego. Runt omkring sig så samlar missbrukaren på sig "vänner" som speglar hans superegos sadism. Han omger sig med kompisar som hela tiden sätter honom på prov och testar honom, hånar honom för hans misstag och han ständigt skämtar bort dom eller "bevisar" bort dom genom att vinna i black jack? Gör då inte missbrukaren också på sätt och vis sig till ett offer inför vilka personer han väljer att umgås med? Personer som själva också har en sadistisk läggning och njuter av att se andra misslyckas?