Behöver hjälp med manligt tänkande.

[Knutenborg]

Hej
Jag behöver er hjälp. Många gånger har jag slagit mig ner för att skriva en längre prosatext och som av en slump (eller skall jag kalla det ödet) blir mina ledande karaktärer alltid män. Som kvinna kan jag helt omöjligt tro att jag kan någonting om manligt tänkande (varje dag bevisas också att jag inte kan någonting om manligt tänkande). Mina egna källor för inspiration har sinat så jag skulle vara tacksam om jag kunde få lite av er.

Min första fråga rör det känslomässiga:
Har män (liksom kvinnor) toppar och dalar som tar udden av allt annat? Alltså kan män någon gång känna sig fångad i sina egna känslosvall?

[Viola]

Hej
Jag behöver er hjälp. Många gånger har jag slagit mig ner för att skriva en längre prosatext och som av en slump (eller skall jag kalla det ödet) blir mina ledande karaktärer alltid män. Som kvinna kan jag helt omöjligt tro att jag kan någonting om manligt tänkande (varje dag bevisas också att jag inte kan någonting om manligt tänkande). Mina egna källor för inspiration har sinat så jag skulle vara tacksam om jag kunde få lite av er.

Min första fråga rör det känslomässiga:
Har män (liksom kvinnor) toppar och dalar som tar udden av allt annat? Alltså kan män någon gång känna sig fångad i sina egna känslosvall?

Det är väl män som ska svara på det här men jag gör i alla fall
ett litet inlägg.

Det våras för männen, tror jag, och deras rätt till sina känslor.
Alltså rätten till sina sexuella känslor har de ju alltid haft på bekostnad
av kvinnan ibland men jag menar alla andra känslor....

Min erfarenhet av en del män, det är väl såna som är i medelåldern nu,
att de kan vara väldigt fångade i sina känslor för de förtränger dem
eller rationaliserar dem eller förstår dem inte.
De rationella männen är aldrig så irrationella som när det gäller
förhållandet till sina egna känslor.

Men - alltså det gäller inte alla män - inte ens alla medelålders
Sen är det olika i olika kulturer och samhällsklasser tror jag.

Men män slipper ju den här menscykeln som påverkar kvinnors känsloliv
en hel del. Jag har läst om en undersökning någon gång där man kom
fram till att kvinnor gråter mer än män under sin fertila tid men
före puberteten och efter klimakteriet är det ingen skillnad.

[Johan Ågren]

Desto mer medveten om min omvärlds reaktioner på manliga känslor desto mer har jag valt att inte visa dem för andra. Det här verkar ha inneburit att jag även får på köpet att jag inte kan ha några känslosvall för mig själv heller. Man förtränger dem tills man inte längre hittar början på tråden längre. Däremot så har jag ångest och en malande känsla. Jag tror man som vuxen måste lära sig att inte reagera på minsta missförstånd och felsteg med skrik och tårar. Kvinnor verkar vara befriade från dessa vuxenlivets krav. Än så länge accepteras det att kvinnor är lite barnsliga Jag önskar dock att även vi män kunde börja agera mer med barnets spontanitet utan att bli missgynnade. Som det är nu så biter vi ihop, men jag tror inte behovet är mindre. Vi blir uppfostrade att vara tuffa, det vill säga känslokalla. Det sitter djupt i våra kulturella rötter att kvinnan ska bevara sin känslighet från barndomen, medan mannen ska genomgå en form av transformation till en effektiv känslolös stridsmaskin. Det sitter antagligen i våra gener också.

Har förresten lagt märke till att vackra kvinnor tillåts att visa mer känslor, och att de också gör det. När en vacker kvinna gråter är det exotiskt och vackert, medan om en riktig skata gör det så är det tragiskt och patetiskt.

Ingen bryr sig ändå om oss fula och missanpassade existenser, män som kvinnor, så varför gråta? Tårarna ska befria oss i den bemärkelsen att vi får tröst och stöd av någon, men om denna någon inte finns så lär man sig snart att det är meningslöst, och man sitter apatiskt och stirrar framför sig.

Johan

[rob_anybody]

Jag vet inte om jag kan hjälpa dig med ett ordentligt svar angående hur män tänker... Men jag vill bara påpeka att tankar och känslor antagligen upplevs likadant av båda könen, varför skulle de inte det?

Det finns ingen större genetisk betingad skillnad mellan män och kvinnor, annat än den uppenbara som ger oss vårt kön från början. Generna ger alltså inte en enorm variation vad jag vet.

Det är kanske sant att på grund av skillnader som menstruationcykler och liknande är mäns och kvinnors beteende på vissa sätt annorlunda. Men återigen ser jag inte varför detta skulle påverka tanken som grund.

De flesta skillnader, det som är "manligt" och "kvinnligt" är nog kulturellt betingade, de är inte skillnader i varelsen. Vi är inte två olika arter, vi är människor i första hand. Vi fungerar alltså likadant, en manlig karaktär i en bok borde alltså inte vara så svårt att föreställa sig. Så länge du vet vilken kultur han växt upp i, och alltså vilka egenskaper han fått lära sig i egenskap av man.

Jag ser inte mycket skillnad på detta dilemmat och det man har när man skriver med karaktärer ur olika samhällsklasser. Man vet vad det innebär att tillhöra en viss klass och hur man ser på de andra. Det är vanligtvis det enda perspektivet man har som författare.

Lycka till...

[AlLvEtArEn]

Skaffa dig många manliga älskare så får du reda på mer

[soilheart]

Min erfarenhet av en del män, det är väl såna som är i medelåldern nu,
att de kan vara väldigt fångade i sina känslor för de förtränger dem
eller rationaliserar dem eller förstår dem inte.
De rationella männen är aldrig så irrationella som när det gäller
förhållandet till sina egna känslor.

Jo, du har nog nån poäng där.

Fast jag har också upptäckt att killar är "bättre" på att "prioritera".
Dom tjejer jag känner försöker ta itu med problemen på direkten medans jag och mina killkompisar ofta skjuter undan problemen för tiden tills vi får ork och tid att ta itu med dom.
Detta gör att mina tjejkompisar ibland bryter ihop under bördan av problemen medans killarna ignorerar sina problem (jag vet inte vilket som är bäst).
Det är väl det jag märkt...

[pelle]

Behöver hjälp med manligt tänkande.

Finns det ?
Sägs vara en myt...

[Martin]

Ja håller med. Jag tror att tänkande är något som man lär sig genom sin uppväxt och de värderingar som man tar upp. Om man växer upp i en familj med båda föreldrar tar man inte åt sig mönstret från sitt motsvarande kön? men i såna fall, om man växer upp med, sej en mamma borde man inte absorbera delar av hennes tänkande och värderingar? Och som nämndes tidigare, det är en fråga kring Nature vs Nurture. Sure vissa drag kanske men får av de manliga generna men totalt sätt är det nog sin omgivning som formar tanksättet.
Men för att svara på frågan, JA män eller iaf jag har sådana svallar men jag har vuxit upp med det mottsatta könet som ledstjärna.

------
Bla, bla, bla

[Rafael]

Har du inte hört det senaste? MÄN ÄR DJUR
Köp en apa och studera.

MVH / FI

[peja]

Det här är vad jag tror, i biologisk aspekt.

Män är specialister och kvinnor är bra generellt. Män tänker mer "Jag ska nå detta mål, resten skiter jag i" medans kvinnor är mer "Jag vill nå alla mina mål".

Män tänker mer rationellt sägs det, har en viss sanning i sig tror jag. Jag tror kvinnor använder mer av sin hjärna när dom tänker så därför har känslor större påverkan på all tänkande. Män påverkas givetvis känslor oxå men kan i större utsträckning isolera bort det ena från det andra och förenklar det hellre.

Alltså tror jag det mest förenklade förklaringen är att män tänker med mindre del av hjärnan än kvinnan. Det förklarar varför män är så fokuserade på en sak, fetisher, nördar och specialister är förknippat till män. Men som specialister har de destå fler svagheter, den mest kända är sociala färdigheten som försummats av tekniskt intresse.

Ser man på detta vis så är det ganska uppenbart att män behöver kvinnor och kvinnor behöver män, för att komplettera varandra.


Kulturella skillnader är ju lättare att peka ut. Jag tror svenska mäns självkänsla har sett bättre dagar. I mina ögon har kvinnoföraktet ökat. Tycker det råder nån slags frustration hos män och det är lätt att skylla på kvinnor. Vissa män föredrar utländska kvinnor framför svenska eftersom de känner sig tryggare i den mansroll som infinner sig med en utländsk kvinna, och jag får erkänna jag är en av dom. Det har varit mycket tal om att kvinnan är ett offer och det är hon och hennes sexualitet som har försummats. och visst är det sant. Så jämnställdhet i all ära men det är i bekostnad på mäns självgodhet så ha inte såna höga krav på självförtroende hos den svenske mannen. Ni kan inte äta kakan och behålla den.

Som sagt, det var bara min generella åsikt, hoppas den gav något nytta till tråden.