Vad ligger bakom människors vilja till att tro att det finns en Gud eller Skapare till universum? Finns det en religiös impuls i människans "natur" och isåfall vad är denna impuls? Vi har inte alltid varit monoteister, en gång i tiden var vi polyteister och vi hade inte alls den kosmologi som monoteismen bygger på. Det enda som förenar monoteism och polyteism är att de båda tror på övernaturliga varelser. Dagens moderna vetenskap är materialistisk och ser inga bevis för några övernaturliga fenomen alls. Det har tagit oss en lång tid att upptäcka den vetenskapliga metoden, och trots alla bevis för motsatsen så är det fortfarande många som tror på övernaturligheter och Gud. Hur kommer det sig att detta är så vanligt bland människor?
När man studerar de vanliga argumenten för Guds existens så kan de på ytan se ut att vara självklara och väldigt förnuftiga. Men om man går igenom argumenten så finner man logiska och semantiska misstag. Inga av de argument jag studerat har någon grund i det faktiska materiella universumet. Samtidigt så kan människor vara så extremt säkra på att Gud existerar och att dom själva har den rätta tron och att alla andra har fel. Hur kommer det sig? Vi talar därför inte längre om vetenskap utan det måste handla om psykologi.
En viktig teori som jag hörde var att Gudstroende människor projicerar en idealiserad bild av sig själva på Gud. Därför så är Gud egentligen den troende själv som identifierar universums alla skeenden som en förlängning eller på något annat sätt en konsekvens av dem själva. Tänk dig Descartes "Jag tänker, därför finns jag" till att vara "Jag tänker, därför existerar du".
Med andra ord så blir Gudstro en slags solpisism by proxy. Gud blir den idealiserade mellanhanden mellan den troende och världen, eller att den troende själv blir till den mellanhanden. Så när den troende dör så kommer han/hon att återförenas med Gud. Medan den troende lever så existerar världen tack vare Gud, som är den troendes idealiserade självbild. Gudstron blir därför en projektion och den troende projicerar sin tankevärld på världen och säger att världen existerar på grund av den troendes uppfattning av sin idealiserade självbild.
Av projektionen följer därför att universum måste ha en början, eftersom den troende själv hade en början.
Universum måste vara designat och ha en intelligent ordning, eftersom den troende själv ser sig som intelligent och har förmåga att se ordning i saker.
Universum måste ha ett syfte, eftersom den troende vill ha ett syfte med sin existens och den idealiserade självbilden måste definitivt ha ett syfte med sin existens.
Människan måste ha en särställning i naturen, eftersom den troende vill se sig själv ha en särställning i naturen och inte vara på "de lägre" nivåerna.
Vad gäller Gudstron, Gud som den idealiserade självbilden, så följer att;
Gud måste vara alltings början, eftersom den troende själv hade en början, alternativt inte kan se någonting före sin egen tillblivelse.
Gud måste vara moralisk, eftersom den troende har stort behov av att se sig själv som moralisk.
Gud måste vara transcendent, eftersom den troende har behov av att se sig själv som högre stående än omgivningen.
Gud måste vara allsmäktig, eftersom den troende vill se sig själv som allsmäktig.
Gud måste vara kärleksfull, eftersom den troende vill se sig själv som kärleksfull, alternativt, att själv alltid bli bemött med kärlek och empati.
Gud måste vara rättvis, eftersom den troende vill att "de onda" ska bli straffade.
Gud måste vara allvetande och klok, eftersom den troende vill se sig själv som allvetande och klok.
Den relation som den troende har med Gud är den dynamik som uppstår hos den troende mellan den troende själv och dess idealiserade bild av sig själv.
Men frågan kvarstår? Varför händer detta? Är det fråga om en religiös impuls som finns hos alla människor eller beror det på en psykologisk skada som skett någon gång i den troendes liv? Är det någon form av kluvenhet hos personen själv? Vad beror det isåfall på? Beror det på att Gud är en tillräckligt sofistikerad krycka att hålla fast vid när det blåser, eller beror det på att den troende är själv sinnesförvirrad? Beror det på familjeförhållandena eller förhållandena på skolan?
Barn kan tro på vad man än säger till dom, om man säger till tomten existerar så tror dom på det. Men skillnaden mellan att tro på tomten och att tro på Gud är att tomten inte kräver någon tro och barnen upptäcker själva efter ett tag att tomten inte existerar. Vad gäller Gud så finns det en hel uppsjö med texter och krav om vad som händer ifall man inte tror på Gud; man hamnar i helvetet. Men även om det inte fanns några sådana hot om helvete, uppstår det ändå inte tro på Gud?
Har detta att göra med en kulturell kontext som ligger bortom den troendes egna medvetenhet?
För om det nu är så att gudstro är tron på det idealiserade jaget. Då kan vi tänka oss att i den forna polyteismen så hade människor frihet att kunna idealisera sig på vilket sätt dom än ville, för det fanns alla möjliga slags gudar att identifiera sig med. Världens tillblivelse var mer eller mindre irrelevant, det som var intressant var gudarnas förehavanden och relationer. Med monoteismen så förändrades allt det och nu var det plötsligt en gud som var ansvarig för hela världens tillblivelse och nu försökte människorna att identifiera sig med en sådan varelse. Nu fanns det inte längre någon möjlighet till fred mellan gudarna, för nu kunde bara en gud vara den enda sanna guden. Detta har vi sett har lett till en lång rad av religiösa krig och konflikter. Det finns en uppsjö med monoteistiska sekter, kristna sekter framförallt, som alla har sin uppfattning om hur Gud ska uppfattas.
Kan det vara så att den religiösa impulsen bygger på människans vilja att sträva och utvecklas men att det leder till en slags mental onani där de olika gudarna, precis som Stålmannen, Spindelmannen och de övriga, får fungera som en flykt från verkligheten? Då man tittar på film eller läser tidningar med superhjältar så får man leva sig in i superhjältarnas värld ett tag och identifiera sig med hur dom löser olika problem, men sedan är man tillbaka i verkligheten igen. Kan det vara så att denna verklighetsflykt gör att människan blir allt mer rädd för att komma tillbaka till verkligheten och att hon önskar att för alltid stanna i drömmen om sig själv som en superhjälte eller oövervinnerlig och aldrig mer behöva komma tillbaka till jorden och betala räkningar, vara i en otillfredställande relation, gå till ett tråkigt arbete, osv.
Men istället för att ge personen någon möjlighet att kunna hantera sina problem i verkligheten, så erbjuder religionen en flykt från verkligheten en flykt från det gamla tråkiga jaget och och skapa ett "superjag" som klarar av allting och som kan slippa vara delaktig i verkligheten.
När det gäller Kristna så undrar jag om de verkligen läst Bibeln, för en så pass fantastisk superfigur verkar Gud inte vara. Han är inte speciellt kärleksfull, inte särskilt moralisk, inte särskilt allvetande och inte speciellt klok alls. Istället så verkar det som att de Kristna har uppfunnit en ny slags Jehova/Jesus som de tror på och kan identifiera sig med. Det är en Jesus som inte förespråkar de gamla konstiga matlagarna, eller som förespråkar slaveri, eller som förestpråkar nånting av någon betydelse alls förutom den gamla klyschan "älska din granne". Det verkar som att de inte är intresserade av vad Bibeln säger om vad Gud är för någon, vad han vill eller hur han är. Den Bibliske guden säger inte bara att det är okej med slaveri utan ger även instruktioner i hur man får behandla slavarna och när det är okej att misshandla dom.
Han förespråkar dödsstraff för homosexualitet och han vill att uppkäftiga barn ska tas ut på torget för att stenas, osv. Jesus har aldrig sagt att han är någon fredsfurste, istället säger han tvärtom att han har kommit för att sätta människor emot varandra och få människor att hata varandra och att ingen kan vara hans lärljunge om han inte först hatar sin egen familj! Han visar ingen respekt för sin mor och han sätter igång och kritiserar Judarna för att de "följer lagen". Han vill att folk ska sälja allt dom har och hotar människor med helvetet om dom skulle se på varandra med attraktion. Han gör det klart och tydligt att alla inte kommer att komma till himlen, bara några få utvalda. Resten ska torteras för alltid.
Allt detta ignoreras. Istället så har de troende skapat en mysfarbror som "älskar alla lika mycket". Så det existerar minst två gudar här, dels den Bibliska varianten som ingen verkar tro på alls. Därefter den populistiske guden som porträtteras som kärleken personifierad - trots alla bevis till motsatsen.
Den som Muslimer identifierar sig mest med är tveklöst Muhammed. Men när man börjar att söka efter bevis för hans påstådda profetiska kraft så finner man ingenting annat än lösa påståenden som kan appliceras på vem som helst. Allah har en mängd lagar som talar om livet ute på en prärie och det finns ingenting som direkt har någon relevans till ett modernt samhälle. Den Islamistiska kosmologin tror att Jorden är platt och att solen kretsar på ett valv och att den åker ner i en vattenpöl då det blir mörkt. En vattenpöl där det dessutom sägs finnas människor. Den judiske guden är överallt och ingenstans samtidigt, i chassidismen så är han nästan samma sak som materian. I ortodox judendom är han helt transcendent. Men Judarna har inte samma intresse av att diskutera livet efter döden, utan Judendomen handlar mer om hur man kan leva gott medan man lever. Judarna verkar också vara rätt så befriade från att identifera sig med ett ideal. Idealet finns i familjen och livskvalitén, inte hos en enskild person,(förutom kanske Messias).
Den religiösa impulsen
Moderator: Moderatorgruppen
Har vi verkligen en medfödd impuls för att tro eller är det en följd av påverkan från andra som hunnit
med att leva ett tag och tagit del av historien och därigenom överför denna impuls?
En slags animism är ju det jag närmast skulle förklara barns spontana förmåga att i lek ge
döda föremål en levande karaktär, typ i lek med dockor etc. Det hade varit intressant att
stoppa in ett par barn i ett experiment, där man bara gav barnen mat, lät dem själva växa
upp helt i avsaknad av kontakt med yttre impulser, för att därefter se huruvida de utvecklade
en tro på egen hand.
med att leva ett tag och tagit del av historien och därigenom överför denna impuls?
En slags animism är ju det jag närmast skulle förklara barns spontana förmåga att i lek ge
döda föremål en levande karaktär, typ i lek med dockor etc. Det hade varit intressant att
stoppa in ett par barn i ett experiment, där man bara gav barnen mat, lät dem själva växa
upp helt i avsaknad av kontakt med yttre impulser, för att därefter se huruvida de utvecklade
en tro på egen hand.
Min teori är att det inte finns någon religiös impuls. Det handlar snarare om ett slags självbedrägeri. Kanske det handlar om en magisk impuls. Barn som växer upp i otrygga miljöer tar till vad som helst för att överleva. Magi är ett exempel på vad barn tar till då de befinner sig i en situation som de inte klarar av att hantera. Magi som sådan existerar ju inte, men det dom gör är att dom frammanar bilder i sin fantasi om hur de ska bete sig för att förmå omgivningen att behandla dom så som dom vill bli behandlade, därav ritualer och annat som tillkommer. Religion finns som religion för att vi har domesticerat magiskt tänkande och standardiserat dessa olika ritualer.
När man väl tagit till magiskt tänkande så kan man skapa en självbild som man projicerar på vad man vill ska vara sin gud. Animism och att se andar i naturen eller att tro att döda föremål har känslor brukar kallas för "The pathetic fallacy". Gud är inte bara att se andar i naturen utan att se att hela naturen existerar tack vare tanken som i slutändan leder tillbaka till den troende själv. Gud är den troendes idealiserade självbild och genom sin tro på bilden av sig själv så blir den troende den "levande Guden" by proxy. Det blir solipsism by proxy.
Det är samma sak som idealism. Den absurda föreställningen att tanken föregår existensen. Vi vet ju och kan bevisa vetenskapligt att existensen föregår allt tänkande eftersom tänkandet sker i människans hjärna. Innan det fanns människor med hjärnor så fanns det ingen som kunde tänka. Idealismen är tron på en hjärnlös, kroppslös, historielös "intelligens" som "bara är".
När man väl tagit till magiskt tänkande så kan man skapa en självbild som man projicerar på vad man vill ska vara sin gud. Animism och att se andar i naturen eller att tro att döda föremål har känslor brukar kallas för "The pathetic fallacy". Gud är inte bara att se andar i naturen utan att se att hela naturen existerar tack vare tanken som i slutändan leder tillbaka till den troende själv. Gud är den troendes idealiserade självbild och genom sin tro på bilden av sig själv så blir den troende den "levande Guden" by proxy. Det blir solipsism by proxy.
Det är samma sak som idealism. Den absurda föreställningen att tanken föregår existensen. Vi vet ju och kan bevisa vetenskapligt att existensen föregår allt tänkande eftersom tänkandet sker i människans hjärna. Innan det fanns människor med hjärnor så fanns det ingen som kunde tänka. Idealismen är tron på en hjärnlös, kroppslös, historielös "intelligens" som "bara är".
upplevelse triggar en religiös impuls, inte religiös i den meningen att söka sig till läror,
men en sådan religiös impuls som jag tycker mig ana i din text, ett sorts sökandets aktivering.
Att Gud skulle utgöra individens egna ideal, projicerade på omvärlden, skulle resultera i radikal fundamentalism,
men de flesta religioner utgår ifrån egots frånvaro, och med det uppstår ett altruistiskt vara,
där religionsgrundaren verkar som ideal och identifikationskälla för gruppen och individen,
Religion (from O.Fr. religion "religious community," from L. religionem (nom. religio) "respect for what is sacred, reverence for the gods,"[4] "obligation, the bond between man and the gods"[5]) is derived from the Latin religiō, the ultimate origins of which are obscure. One possibility is derivation from a reduplicated *le-ligare, an interpretation traced to Cicero connecting lego "read", i.e. re (again) + lego in the sense of "choose", "go over again" or "consider carefully". Modern scholars such as Tom Harpur and Joseph Campbell favor the derivation from ligare "bind, connect", probably from a prefixed re-ligare, i.e. re (again) + ligare or "to reconnect," which was made prominent by St. Augustine, following the interpretation of Lactantius.[6][7] The medieval usage alternates with order in designating bonded communities like those of monastic orders: "we hear of the 'religion' of the Golden Fleece, of a knight 'of the religion of Avys'".[8]
the bond between man and gods, så att Kristus utgjorde länken mellan folket och Gud,
eller som Sakyamuni Buddhan som förnekade Guds existens och delade ut en Dharma,
från den tomhet han fann upplysningen inom, eller som upplysningen fann honom utom,
så Gud har väl alltid varit den stora frågeställaren, mysteriet, som når bortom alla mentala bilder,
arketyper och barriärer, bortom allt det kända, och om vi letar i historien så har finner vi via myterna tecken på att den finns någonting bortom dem, ja någonting som gett upphov till myten, gudabilderna och allegorierna
religion skulle vara att känna tro till det intuitiva, inte något man väljer, utan ett sanningsökande,
att blanda in Gud i religionen skulle vara att avsäga sig religionen, och direkt vända sig till de historiska idealen,
utan att först se efter själv,
så att känna intuitivt, uppleva något extremt överväldigande, skulle trigga den religiösa impulsen,
så är existensen är ett verk av magi, ett vackert skådespel av sinnena, den rationella tankeprocessen vill gärna dela upp den i raka och fyrkantiga byggnader, sammhällstrukturer, ekonomiskasystem och underhållningsformer,
som ett sorts vänterum för döden, utan den religiösa gnistan där att lysa upp mörkret med
den vetenskapliga metoden där forskare som skär upp möss och dataingenjörer äter hamburgare medan biologerna söker efter mening i mikroskopen, fortfarande ett sökande, en religiös impuls som driver människan i evolutionen, faktiskt och logiskt eller intuitiv och magisk,
fysikern hyllar sin små nanoceller som små naturgudar i mikroskopen, precis som aboriginen dyrkar sin växter eller vad det nu är, medan politikerna ägnar sig åt makt magi, allt i någon sorts religiöst sökande efter helhet,
någon sorts ordning i kaoset, förvirringen
magi ligger där latent i det undermedvetna i människan, så i princip agerar alla utifrån magisk grund,
även om den rationella tankeprocessen har blivit mer och mer inkörd i vanemönster,
programmerad i strukturer och det den vill kalla för verklighet
ta valfitt objekt och fråga vart det kommer ifrån, fysikern skulle säga att den bestod av små vibrerande strängar, medan magikern skulle säga modern, fysikern skulle alltså analysera hela den objektiva processen,
via teknologiska verkyg, medan magikern eller den intuintive, förandliga den via religiösa uttryck,
samma sökandeprocess, olika medel
Descartes citat om att jag tänker och därför är jag stämmer inte,
för det finns alltid en betraktare där till de mentala, emotionella processerna,
vilket är självet, att identifiera sig själv med proceccererna är att befinna sig i delusion,
alltså blir existensen en illusion i den meningen,
vilket leder till sematiken, vilket leder till Hegel och dialektiken, med motsatserna Wittgenstiens och hans stege,
som efter ett visst begrundande kastas bakom ryggen, då sanning blir paradoxal i lingvistiska uttryck,
där retoriken fungerar som politik, ofta en sorts krigsföring och ett maktspel,
sällan ett medel för att förmedla välmående, hälsa och frihet
ett intuitivt holistiskt tänkande, gör inte skillnad på stjärna och stjärna, måne och sol, religion och vetenskap
men en sådan religiös impuls som jag tycker mig ana i din text, ett sorts sökandets aktivering.
Att Gud skulle utgöra individens egna ideal, projicerade på omvärlden, skulle resultera i radikal fundamentalism,
men de flesta religioner utgår ifrån egots frånvaro, och med det uppstår ett altruistiskt vara,
där religionsgrundaren verkar som ideal och identifikationskälla för gruppen och individen,
Religion (from O.Fr. religion "religious community," from L. religionem (nom. religio) "respect for what is sacred, reverence for the gods,"[4] "obligation, the bond between man and the gods"[5]) is derived from the Latin religiō, the ultimate origins of which are obscure. One possibility is derivation from a reduplicated *le-ligare, an interpretation traced to Cicero connecting lego "read", i.e. re (again) + lego in the sense of "choose", "go over again" or "consider carefully". Modern scholars such as Tom Harpur and Joseph Campbell favor the derivation from ligare "bind, connect", probably from a prefixed re-ligare, i.e. re (again) + ligare or "to reconnect," which was made prominent by St. Augustine, following the interpretation of Lactantius.[6][7] The medieval usage alternates with order in designating bonded communities like those of monastic orders: "we hear of the 'religion' of the Golden Fleece, of a knight 'of the religion of Avys'".[8]
the bond between man and gods, så att Kristus utgjorde länken mellan folket och Gud,
eller som Sakyamuni Buddhan som förnekade Guds existens och delade ut en Dharma,
från den tomhet han fann upplysningen inom, eller som upplysningen fann honom utom,
så Gud har väl alltid varit den stora frågeställaren, mysteriet, som når bortom alla mentala bilder,
arketyper och barriärer, bortom allt det kända, och om vi letar i historien så har finner vi via myterna tecken på att den finns någonting bortom dem, ja någonting som gett upphov till myten, gudabilderna och allegorierna
religion skulle vara att känna tro till det intuitiva, inte något man väljer, utan ett sanningsökande,
att blanda in Gud i religionen skulle vara att avsäga sig religionen, och direkt vända sig till de historiska idealen,
utan att först se efter själv,
så att känna intuitivt, uppleva något extremt överväldigande, skulle trigga den religiösa impulsen,
så är existensen är ett verk av magi, ett vackert skådespel av sinnena, den rationella tankeprocessen vill gärna dela upp den i raka och fyrkantiga byggnader, sammhällstrukturer, ekonomiskasystem och underhållningsformer,
som ett sorts vänterum för döden, utan den religiösa gnistan där att lysa upp mörkret med
den vetenskapliga metoden där forskare som skär upp möss och dataingenjörer äter hamburgare medan biologerna söker efter mening i mikroskopen, fortfarande ett sökande, en religiös impuls som driver människan i evolutionen, faktiskt och logiskt eller intuitiv och magisk,
fysikern hyllar sin små nanoceller som små naturgudar i mikroskopen, precis som aboriginen dyrkar sin växter eller vad det nu är, medan politikerna ägnar sig åt makt magi, allt i någon sorts religiöst sökande efter helhet,
någon sorts ordning i kaoset, förvirringen
magi ligger där latent i det undermedvetna i människan, så i princip agerar alla utifrån magisk grund,
även om den rationella tankeprocessen har blivit mer och mer inkörd i vanemönster,
programmerad i strukturer och det den vill kalla för verklighet
ta valfitt objekt och fråga vart det kommer ifrån, fysikern skulle säga att den bestod av små vibrerande strängar, medan magikern skulle säga modern, fysikern skulle alltså analysera hela den objektiva processen,
via teknologiska verkyg, medan magikern eller den intuintive, förandliga den via religiösa uttryck,
samma sökandeprocess, olika medel
Descartes citat om att jag tänker och därför är jag stämmer inte,
för det finns alltid en betraktare där till de mentala, emotionella processerna,
vilket är självet, att identifiera sig själv med proceccererna är att befinna sig i delusion,
alltså blir existensen en illusion i den meningen,
vilket leder till sematiken, vilket leder till Hegel och dialektiken, med motsatserna Wittgenstiens och hans stege,
som efter ett visst begrundande kastas bakom ryggen, då sanning blir paradoxal i lingvistiska uttryck,
där retoriken fungerar som politik, ofta en sorts krigsföring och ett maktspel,
sällan ett medel för att förmedla välmående, hälsa och frihet
ett intuitivt holistiskt tänkande, gör inte skillnad på stjärna och stjärna, måne och sol, religion och vetenskap
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster