själens Stängda Rum?

[* KYREUS *]

Det sägs att många människor, formodligen alla, har ett inre rum dit ingen släpps in. Kanske inte ens man själv? Något som vet något om detta och skulle vilja utveckla. Anser frågan mycket viktig psykologiskt. Men också tex filosofiskt, tex när vi har höga anspråk på att leverera - sanningen; DEN OBJEKTIVA SANNINGEN.

/Kadmos

[* KYREUS *]

Kommer man längst in i någon egentligen? Ens under hypnos? Någon som vet hur djupt ini en människa, det överhuvudtaget är möjligt att nå? Själv upplever jag att ALLT som kommer ut ur en människa är "färgat" och styrt av något eller mycket. Vad anser Du?

*Kadmos

[J R Auk]

Vem säger detta egentligen?

Jag har nog inte hört det.
Föutom anspelningar i skönliteraturen.

[* KYREUS *]

Godmorgon, bäste AUK! Ja, din fråga om fenomenet ´själens stängda rum ´ är lika mycket min som din. Därför skrev jag den här tråden för att försöka belysa fenomenet, lyfta fram flera perspektiv. Så blir rubriken här på detta svar, lite av ett svar - eller kanske efterlysning - av något som både finns....och inte. Alltså: INTRYCKENS DAGBOK. För: liksom du (tydligen) hört om liknande fenomen mest i skönlitterära sammanhang, så har jag också mest hört (talas) om liknande ting. En gång var jag på en konferens om kommunikation och då använde en av föreläsarna ett likande uttryck. Man skulle egentligen fört dagbok över intressanta perspektiv; eller, sparat alla konferensanteckningar. Men just den föreläsarens material hittar jag inte i lådorna. Sorry. Perspektiv:

1. Det sägs ju ofta att hjärnan registrerar allt vi upplever

2. Det sägs ju vidare att döende/döende återkomna till livet/såg uppspelat på näthinnan snabbreprisen av "filmen om deras liv",
ungefär som om allt finns därinne djupt någonstans

3. En konstnär jag känner är av den meningen, att liksom hjärnan registrerar allt vi upplever gör hjärtat det också. Han talar om KÄNSLOBANKEN, med ett egenmyntat uttryck. Allt vi sätter in kan vi så småningom ta ut, bortsett från de "existentiella ränteförändringar i hausse och baisse" som allt sparande färgas av.

4. Sen blir frågan: och det är ju min tes/snarare fundering om fenomen/
- Kan allt det vi upplevt verkligen återges? Att vi på näthinnan kan se filmen om våra liv (om det nu är så?) må ju vara - för det blir en spontan och för oss icke manipulerbar repris.

5. Men när helheten, inklusive det starka känslolivet som färgar vår vardag så mycket, skall återges - kan vi då lägga alla puzzelbitarna till - EN SANN HELHET?


Undrar nyfiket/Kadmos

[Avatar Bhima Gir]

. Men också tex filosofiskt, tex när vi har höga anspråk på att leverera - sanningen; DEN OBJEKTIVA SANNINGEN.

/Kadmos

ser att sanningen är svår att beskriva som objektiv, eftersom den totala sanningen ur visdomshavet är en helt irrationell energi där en beskrivning i ord får den att blekna. Men att försöka är aldrig fel

Jag ser att alla kan vi nå sanningen på olika sätt... jag söker sanning på följande sätt ;

Dels genom ett rent praktisk tillägnande av erfarenheter, alltså antingen genom ett medvetet studium eller genom ett mer eller mindre omedvetet tillägnande av erfarenheter genom livsupplevelsens påverkningar. Och det är det självupplevda erfarenhets tillägnandet som har varit det viktigaste för mig att hitta meningen med livet och min sanning.

Jag annser att vi alla är födda med sanningen vi har alla samma kapacitet som Budda och Jesus.

Sanningen är - rent medvetande utan illusion.

[Varney]

stardancer..jag börjar bli lite förvirrad..
du skrev på en annan tråd att "du är inte ditt medvetande"...men sanning..är rent medvetande?..
och tydligen är själen - med ett jag i mitten..- och din personlighet då två skilda ting..jag är nyfiken på definitionerna du har på dels person, personlighet, själ, sanning, osv...
är du din själ?är du sann-ing? jag förstår faktiskt inte särskilt mycket av vad du pratar om.
vilka österländska läror o filosofier är det du är så inspirerad av exakt?

[Avatar Bhima Gir]

Mmmm inte menige att skapa förvirring här..... se om jag kan vara lite mer tydlig

Jag ser att allt kommer från medvetandet som föddes ur en impuls av att vilja utveckla liv (så vitt vi vet)

Jag ser att jag inte är min hjärnas medvetande om man säger så. Jag ser att jag är min själ - själsmedvetenhet

Den själsmedvetnes position är samma som den hos en gäst. Han vet att han är en tillfällig gäst i världen och att han inte kan äga någonting från den. Han ser sigsjälv som något annat än ett objekt och vet att ingenting i denna världen kan förändra detta faktum. Han kan aldrig sakna något eller uppnå något. Det är inte en teori för honom att han är gäst, det är hans enkla syn på verkligheten. Han är inte intresserad av att äga saker på samma sätt som en skådespelare inte är intresserad av att äga rollen han spelar eller de objekt eller händelser som utspelas på en scen.

Ett rent medvetande är fri från Begär,Ego,Fåfänga,Vrede,Rädsla,Attatchment osv Det rena medvetandet är fri från objektens illusionerade ting om vad vi Är.

Jag ser att vi människor har en ständig kamp med våra 2 personligheter.

Jaget/hjärnan som bildas genom upplevelser i den matriella världen.
Sen har vi Över Jaget/själen som bildar sin uppfattning via det irrationella tänkandets plats så som känslor/relationer/möten/
Jag ser att detta är en kamp om att förena personligheten med själen. det är en kamp vi födds med och som följer till vi dör i detta jord liv.

Jag är inte bunden till någon religion. Då jag ser att alla religioner kännar samma mål att nå ett högre medvetande/enighet.
Jag har hela mitt liv varit intreserad av religioner,filosofi och medvetandet. Jag har sökt min egna sanning vi ett intesivt resande i 10år runt om i världen.

Det finns flera verkligheter på grund av att verkligheten är form, den utvecklas,förändrar.
Medan det finns bara en sanning, sanningen är formlös den går inte att forändra, den är en tidlös dimension i nuet,det irrionatinella tänkandets plats så ser jag det.

Peace

[* KYREUS *]

Du berättar mycket personligt och fint om dina livserfarenheter, som tycks stora. Därför vore det fascinerande ifall du ville besvara grundfrågan:
- Har alla människor ett stängt inre rum, dit vilket ingen har tillträde?

*Nyfikne *Kadmos

[Avatar Bhima Gir]

- Har alla människor ett stängt inre rum, dit vilket ingen har tillträde?

Tja

Jag ser att alla har ett såkallat stängt rum/intiution/innre röst/hjärta. Jag ser att det är stängt för många människor.

Varför??
Människor i väst har slutat att söka i sitt inre rum pågrund av Kapitalism/Komnsumtion/Matrialism/ bundenhet till matrialistiska objekt. Religion eller Spiritualsim/Andlighet har försvunnit sen matrialismens intrång för 300år sedan. Men på om 10 senaste åren har det hänt något. Se bar hur inne det är med Sport Yoga&Meditaion osv

Vi människor har nu sökt till objektens ting och lockelser en längre tid. Nu börjar många söka i den sista biten, den som är i oss själva.
Stress är något jag ser som en stor RÄV i sammhället om att få en timme eller två över till oss själva.

Alla prata om hur trevlig det är att vara i naturen/att få en stund för sig själv. Man bruka säga att man får energi och att det är bra för själen att vara lite i naturen.
I naturen finns inga objekt som vi kan känna bundehet till så som saker i hemmet.

Om vi människor skulle ta det lite lungt med att titta till objekten : kön, nationalitet, ålder, inkomst och namn.
Och istället vara så fria i oss själva att vi inte längre la sådan stor vikt i innerbörden för dem.Utan istället tog oss lite tid att se till den sanna människans natur så skulle vi kunna slippa en hel del problem.
Och det skulle då existera mer harmoni i denna värld.
Det är vi som skapar den här framtiden i nuet som våra barn kommer att växa upp i.

Och det är hur vi agerar JAG & DU idag som styr hela dynamiken på jorden... alltså en planet i detta universum styr vi människor idag efter 50 000år av evolution och så har det aldrig varit på jorden förut.
Det betyder ju att vi är varelser som idag har kapacitet att göra något riktigt bra för framtiden.
Skulle vi bara känna lite i vårat "inre rum"... så tror jag det skulle kunna vara ganska soft och annurlunda miljö att vara i.

Om vi människor väcker upp den Fred/Possetivitet/Glädje vi alla har inom oss så skulle den sprida sina possetiva vibrationer vidare av sig själv.


s

[meanman]

Det sägs att många människor, formodligen alla, har ett inre rum dit ingen släpps in. Kanske inte ens man själv? Något som vet något om detta och skulle vilja utveckla. Anser frågan mycket viktig psykologiskt. Men också tex filosofiskt, tex när vi har höga anspråk på att leverera - sanningen; DEN OBJEKTIVA SANNINGEN.

Du har förmodligen tagit del av t.ex den stora skillnad som råder mellan Freud och Sartre(och deras efterföljare) ifråga om vad som är direkt nåbart av en själv. Kanske även av identitetsteorin, som drastiskt uttryckt menar att hjärnkirurgen skär i tankar och känslor; underförstått att i en framtid kan vi avläsa vad som registrerats i nervsystemet.Själv lutar jag åt ett håll där man inte är så säker på att allt om ens det mesta lagras i okodad form spritt i det centrala nervsystemet.
En anledning är rön från undersökningar av s.k vattenskallar, med anmärkningsvärt reducerad hjärnsubstans, ibland återfanns bland de mest framgångsrika på universitet.
En annan anledning är erfarenheterna från en vana jag har; att återbesöka platser där jag för några eller många år levt en del av mitt liv.
Då har jag fått minnen aktiverade(eller avkodade?) som jag inte hade en aning om.
Jag lutar alltså åt att minnesbanken(inkl känslor) opererar i interaktion med nutida eller dåtida omgivning.
Så din undran om stängda rum är nog ett ja, om man inte håller sin personliga historia levande, genom att vandra flera varv i de fotspår man satt på denna jord!

[Luipa]

Har vi ett dolt rum, förevigt dolt likväl för oss som för omvärlden?
-Nej, antagligen inte.
Förflyttar mig nu snabbt till trons sfär. Har en upplevelse av att allt vi är påverkade av, eller mer specifikt, allt vårat sinne upplever kan samma sinne få total insikt om. Ett exempel, får vi ett kraftigt slag av en käpp ger det sannolikt upphov till en sensation vi bedömer som smärtsam, sensationen upplevs av sinnet och kan därför enbart påstås existera i sinnet. Reflexmässigt hävdar vi att smärtan sitter där käppen träffade kroppen, men det är en projektion. Eventuellt skickas impulser, via nervsystemet till hjärnan och känselcentrum, dessa impulser tolkas av sinnet som smärta, men det är sinnet och dess tolkning i kombination med impulserna som ger upphov till smärtan, det är alltså inte slaget med käppen som ger oss smärta. Det räcker att titta på sinnet(definition: Det som upplever/förnimmer) för att förstå upplevelsen, allt annat leder till ökad förvirring. Ägde upplevelsen rum utanför sinnet skulle inte sinnet kunna uppleva det.
Åter till det dolda rummet. Om aktivitet från det dolda rummet kan förnimmas så kan vi få direkt kunskap om den förnimmelsen. Varför kan vi få kunskap om det som förnimms? Det enda som kan förstå och komma till insikt om ett specifikt fenomen är sinnet, det verkar vara en egenskap som sinnet har, en slags kreativitet i syntes med klarhet. Men, även om detta skulle vara sant så betyder väl inte det att sinnet också kan få kunskap om det "yttre" fenomen som ger upphov till de impulser som sinnet tolkar? D v s själva käppen och det dolda rummet. Om det dolda rummet finns inom människan så finns det, eller dess struktur i sinnet och kan därmed blottas och skärskådas för det ligger så att säga redan under luppen, det enda vi behöver göra är att rikta blicken och ställa in skärpan, alla faktorer vi behöver för att få kunskap om sinnet finns redan i sinnet självt. Frågan om det dolda rummet är intimt förknippad med sinnets natur. Har sinnet förmågan att känna sig själv eller inte? Jag hävdar att det enda som överhuvudtaget kan känna och veta något överhuvudtaget är sinnet. Och det enda som går att få total insikt om är sådant där distans saknas, d v s subjekt - objekt relationen får inte förekomma. Och just för att det dolda rummet existerar i sinnet så är förhållandet subjekt(sinnet)-objekt(dolda rummet) möjlig att lösa upp och ett tu tre, det dolda rummet är inte längre dolt.

[* KYREUS *]

Tack Luipa, för dina intressanta tankar!

/följdfråga:/

(1) Med vilket "mätinstrument" kan man då förvissa sig om att man verkligen varit inne i det dolda rummet (=själens stängda rum) och "hälsat på"? Jag menar: det är skillnad på att tro/uppleva/verkligen veta....eller hur?

(2) Är det riktigt säkert att alla människor är så att de har tillgång till nyckeln till själens stängda rum?


Undrande*Kadmoz

[Luipa]

Jo, jag håller med om att det är skillnad på tro och visshet men jag tror även att visshet är möjligt (betyder det att jag är idealist?). Så din fråga, hur veta att vi vet istället för tro att vi vet (att vi öppnat det dolda rummet)?
Vad är det dolda rummet? Jo, en förträngning av vissa tankar eller känslor i dess vidaste bemärkelse, d v s ett beteende är t ex en mer eller mindre komplex förening av tankar och känslor, minnen likaså, o s v. Orsaken till att fenomenet förträngs är att vi tror att alternativet, att öppna upp, medför större problem. Vi kanske drabbas av en känslostorm som skrämmer oss, inser att vi måste förändra vårat liv, eller att en destruktiv sida kommer att ta överhanden eller tror helt enkelt bara att vi blir för sårbara om vi släpper på garden. Alltså, vi förtränger för att vi tror oss tjäna på det.
Förträngningen kräver arbete = kostar energi. I extrema fall går all ens energi åt till att hålla det dolda rummet dolt, inte bara för omvärlden utan även för oss själva. Med andra ord, om vi tillåter det dolda rummet att öppnas så frigörs energi och vår självinsikt ökar, sinnet blir klarare till skillnad från släpigt eller neurotiskt. Detta med ökad energi och klarhet är något vi kan förnimma och ta som ett tecken på att vi delvis öppnat upp, åtminstone om det är parat med ökad självförståelse och öppenhet inför våra medmänniskor. Men det är mycket lätt att bedra sig, vi vill gärna bli visare och tro att vi går i rätt riktning, vår kära självbild kan nog vara rätt skicklig på att dupera oss så att den slipper bli övergiven för något större.
Jag ser att jag saknar bra svar på din fråga, jag tror att vårt viktigaste redskap på denna typ av resa är ärlighet. Vi måste, inför oss själva vara helt ärliga av vad vi ser och känner i vårt inre, inte dömande, utan bara låta vårt inre framträda i hela sin dager, och lyckas vi med det kan vi med hjälp av minnet och markörer såsom medkänsla se om vi går mot större öppenhet eller en hårdare slutenhet.
Så länge vi i viss mån är avskärmade från omvärlden, upplever omvärlden genom ett filter av tankar och känslor istället för direkt, så har vi arbete kvar att göra, alltså en del av rummet är fortfarande dolt. Verktygen är: ärlighet, ickedömande och förmågan att titta inåt, steg två, utvärderandet(som inte får ske för snabbt), består av ett gott minne(hur såg mitt sinne och min relation till medmänniskorna ut för fem år sedan) och referenspunkterna är sinnets klarhet och hjärtats värme.
Jag ser att jag bara beskrivit hur vi kan gissa mer eller mindre trovärdigt, det är en kvalitativ skillnad att veta. Om jag går till mitt egna liv så har jag vid några få tillfällen släppt på garden och upplevt en ökad lätthet, enkelhet och ett något generösare hjärta än ögonblicken tidigare, att jag senare slutit mig igen är också sant, men jag vet att öppnandet var reellt, varför? Jo för att även relationen till omvärlden underlättats i direkt bemärkelse, jag har t ex kunnat se den människan jag mött på ett betydligt mer avslappnat sätt, kunnat ge min uppmärksamhet utan att känna något skriande behov av bekräftelse, jag har varit nöjd utan att vara navelskådande eller grävandes/dissikerandes i den andras känsloliv, saker har varit bra som de är, acceptans av nuet. Obs min beskrivning kan enbart ses i relation till hur jag annars känner, jag påstår inte att jag verkligen levt i nuet, däremot såpass nära det att jag tror det är både möjligt och önskvärt. Men återigen, vi måste utgå från vår egna erfarenhet.

Den andra frågan.
Visst har alla det som krävs men vi har verkligen olika förutsättningar, lever och verkar man i en otillåtande miljö är det svårare än tvärtom o s v. Vi har också olika känsla av vårt egenvärde, en människa som tvivlar starkt på sitt egenvärde vågar inte i samma utsräckning släppa fram "negativa" sidor. Vägen är gradvis, vi börjar där vi står, något alternativ känner jag inte till. Och sedan finns det säkert människor som inte ser någon poäng i att försöka öppna det dolda rummet, de kanske är trygga och allt det där, men intresse saknas, men potentialen finns där likväl, klarhet är en del av sinnets natur.
Om jag bollar tillbaka frågan, vad tror du krävs (förutsatt att det är möjligt)?

p.s. vet inte om jag egentligen svarade på den första frågan, peka gärna ut svagheterna.
snart skall jag

[Luipa]

Om vi vänder på perspektivet, varför skulle det vara omöjligt att öppna det dolda rummet?

[* KYREUS *]

Jag, Kadmoz, tror inte (obs! tror, inte hävdar-bevisar-belägger)
att någon människan kan se ända ini själen på sig själv.

På samma sätt som endast omvärlden kan beskriva
en individs sk framtoning:
- Vad är då framtoning?
Det är summan av de intryck en människas:
1. ord
2. handlingar
3. kropps-språk
4. och övriga åthävor
signalerar och kommunicerar till omvärlden.

Hur registrerar man då en människans framtoning?
Ryktet, värderingarna och minnesbilderna av den det gäller.

Ett exempel: ifall jag säger HITLER, tror jag 99% av 100 tillfrågade
kan frammana en "framtoning" av sin bild av Hitler i sitt inre.

Men kan vi samtidigt veta vad som rörde sig djupt nere i Hitlers egen själ?


*Kadmos