Vad är självförtroende och självkänsla?

[klorofyll]

1. Vad är självförtroende?
2. Hur tar sig självförtroende uttryck?
3. Varför och vad beror det på att vissa har gott självförtroende?
4. Hur får man gott självförtroende?

5. Vad är självkänsla?
6. Hur tar sig självkänsla uttryck?
7. Varför och vad beror det på att vissa har god självkänsla?
8. Hur får man god självkänsla?

9. Har självförtroende och självkänsla någon koppling till varandra?
10. Kan man ha låt säga maximalt självförtroende och maximal självkänsla samtidigt eller tar de på något sätt ut varandra?
11. Är självförtroende eller självkänsla något man föds med?
12. Brukar personer med genuint gott självförtroende uppfatta världen på något speciellet sätt?
13. Brukar personer med genuint god självkänsla uppfatta världen på något speciellet sätt?

[Kristofer]

1. Vad är självförtroende?
2. Hur tar sig självförtroende uttryck?
3. Varför och vad beror det på att vissa har gott självförtroende?
4. Hur får man gott självförtroende?

5. Vad är självkänsla?
6. Hur tar sig självkänsla uttryck?
7. Varför och vad beror det på att vissa har god självkänsla?
8. Hur får man god självkänsla?

9. Har självförtroende och självkänsla någon koppling till varandra?
10. Kan man ha låt säga maximalt självförtroende och maximal självkänsla samtidigt eller tar de på något sätt ut varandra?
11. Är självförtroende eller självkänsla något man föds med?
12. Brukar personer med genuint gott självförtroende uppfatta världen på något speciellet sätt?
13. Brukar personer med genuint god självkänsla uppfatta världen på något speciellet sätt?

1,2. upplevelsen av att man är kompetent inom ett visst område, prestationsbaserat, situationsbundet.
3,4. prestation följt av omgivningens uppskattning i form av främst beröm...samt en egen upplevelse av att man är duktig inom ett visst område.
5,6. upplevelsen av att vara stolt över den man är, hela sig själv. förlåtande/accepterande inför misslyckanden/skavanker, självkänslan är individbunden och är inget som påverkas av yttre faktorer i speciellt stor utsträckning (när den väl etablerats).
7,8. bortsett från det som står ovan så är det viktigt att ha blivit accepterad och älskad oavsett prestation samt bekräftad och förstådd av sin omgivning...att man blivit visad respekt för sin individ, sina åsikter osv.
9. Jaa...till viss del.
10. Ja, de tar inte ut varandra.
11. Näe...men man har säkerligen olika anlag/förutsättningar för att utveckla dem i olika stor utsträckning. Går dock att påverka i STOR utsträckning genom nästan hela livet.
12. Njae, möjligtvis att de själva är ngt bättre än de flesta andra...
13. Jaa, som en, relativt sett, trygg och välkomnande plats att befinna sig på...

[Cosmic philosopher]

1. Vad är självförtroende?
2. Hur tar sig självförtroende uttryck?
3. Varför och vad beror det på att vissa har gott självförtroende?
4. Hur får man gott självförtroende?

Hej klorofyll!

Nyttiga och viktiga frågor! Jag spånar lite om självförtroendet...:

1. Det är en persons tilltro på eller förtroende för hans/hennes förmågor att kunna prestera det ena och än det andra samt individs tilltro på att han/hon också kan utveckla/förbättra och öva upp sina förmågor skulle jag vilja säga. Att man har en tro på att kunna klara av vissa saker (prestera vissa saker). Även tron på att han/hon kan utveckla sin förmåga till att hysa förtroende för sina förmågor (dvs tron på att han/hon även kan utveckla sin förmåga till att inneha ett bra självförtroende.
Professor och psykiatikern Raj Persaud postulerar att ett äkta självförtroende kommer ifrån en attityd där man: "Promise yourself, no matter how difficult the problem life throws at you, that you will try as hard as you can to help yourself. You acknowledge that sometimes your efforts to help yourself may not result in success, as often being properly rewarded is not in your control."

2.När man t ex vågar testa nya saker och lära sig utav dessa. När man vågar sätta upp vissa mål och delmål och i praktisk handling börja skrida mot verket - mot målens uppfyllande. För detta krävs ju vissa förmågor. Men förmågor kan tränas upp. Man har självförtroende om man "reser sig igen" efter ett (eller flera) "fall", "misslyckande" eller "nederlag" och ändå fortsätter. Självförtroendet "testas" när andra människor i ens omgivning av någon märklig anledning inte skulle ha förtroende för ens förmågor eller förtroende för att ens förmågor kan utvecklas. Det kräver ordentligt med självförtroende/det kräver sin man eller kvinna att inte "bli påverkad av detta". När man här inte "följer strömmen" utan går sin egen väg. Det viktiga är ju att man till syvende och sist själv har just förtroendet för sina förmågor samtidigt som man är så realistisk av sig som möjligt.

3. Det är kanske delvis en erfarenhetsfråga och där man har en mer realistisk bild på sina förmågor. Om man t ex tecknar och målar(en förmåga) 6 timmar om dagen under flera år får man allt eftersom ett bättre och bättre förtroende till den (sin) förmåga att teckna och måla. De delpersonligheter man identifierar sig här med och är verksam i har gott självförtroende kanske kan man säga. De med "bättre självförtroende" är kanske också mer ärliga mot sig själva och vet vad de i nuläget "går för" och vad de har resurser till. De är medvetna om och inte involverade i uppgifter de i nuläget inte har resurser eller förmågor till (i nuläget). Men de tror på att de kan utveckla sina förmågor på lång sikt.

4.se ovan. Att öva sig i/göra allt detta...

[klorofyll]

Intressant!

1,2. upplevelsen av att man är kompetent inom ett visst område, prestationsbaserat, situationsbundet.
3,4. prestation följt av omgivningens uppskattning i form av främst beröm...samt en egen upplevelse av att man är duktig inom ett visst område.

Jag tycker att det verkar vara lättare att få gott självförtroende än god självkänsla, och sedan, är det verkligen viktigt över huvud taget att ha gott självförtroende, det viktiga är väl att man har god självkänsla så att man gillar sig själv, måste man vara medveten om sina förmågor, finns det någon fördel med det? Om man har behov av att använda sig av sina förmågor så är det ju bra att vara medveten om dem och för att våga ha mål måste man tro på sig själv, så det är nog viktigt för välmåendet med självförtroende. Men om man felaktigt tror att man är bra på någonting, som man egentligen inte alls är bra på, är det falskt självförtroende då? Nej att ha självförtroende betyder egentligen att man känner sig själv, och den som känner sig själv vet att den behövs. Vad är det som avgör om man känner sig själv eller inte? Vem avgör det? Är man alltid medveten om huruvida man känner sig själv eller inte? Är det erfarenheten som avgör? Är det tron? Är det någon slags psykologisk måttstock?

5,6. upplevelsen av att vara stolt över den man är, hela sig själv. förlåtande/accepterande inför misslyckanden/skavanker, självkänslan är individbunden och är inget som påverkas av yttre faktorer i speciellt stor utsträckning (när den väl etablerats).
7,8. bortsett från det som står ovan så är det viktigt att ha blivit accepterad och älskad oavsett prestation samt bekräftad och förstådd av sin omgivning...att man blivit visad respekt för sin individ, sina åsikter osv.

När man ser på det såhär så undrar man ju varför det är så svårt att ge människor en god självkänsla? Tänk vad många människor som är i så väldigt stort behov utav det. Vad lever vi för egentligen. Jag tror det är viktigt att fråga sig själv vad man tycker om sig själv och bara slå bort allt negativt.

9. Jaa...till viss del.
10. Ja, de tar inte ut varandra.
11. Näe...men man har säkerligen olika anlag/förutsättningar för att utveckla dem i olika stor utsträckning. Går dock att påverka i STOR utsträckning genom nästan hela livet.
12. Njae, möjligtvis att de själva är ngt bättre än de flesta andra...
13. Jaa, som en, relativt sett, trygg och välkomnande plats att befinna sig på...

[Marko]

Självförtroende är en trygghet i det man gör,
man litar på sig själv. Jag har dåligt själförtroende i vissa saker,
och gör andra saker utan att tvivla det minsta.

självförtoende kan man bygga upp med kunskap,
man kan sin sak, det räcker.

Självförtronde innebär inte att man kan tveka och vara osäker på uppgiften.
Inte ens att man löser en uppgift (brukar oftare säga, vi gör ett försök och känner mig trygg i arbetet), man tar sig ann det efter den förmåga man för tillfället besitter. Jag kan ha dålig självkänsla när jag har bra självförtroende.
Det är inte alltid självförtroendet ökar på självkänslan, men ibland kan den göra det.

Dålig självkänsla kan påverka det man gör, man blir mer tankspridd.

Efter en god nattsömn så har jag ofta bra självkänsla, beroende på vad jag drömt... I går natt drömde jag en dröm, vaknade lugn och glad.

[klorofyll]

1. Vad är självförtroende?
2. Hur tar sig självförtroende uttryck?
3. Varför och vad beror det på att vissa har gott självförtroende?
4. Hur får man gott självförtroende?

Hej klorofyll!

Nyttiga och viktiga frågor! Jag spånar lite om självförtroendet...:

1. Det är en persons tilltro på eller förtroende för hans/hennes förmågor att kunna prestera det ena och än det andra samt individs tilltro på att han/hon också kan utveckla/förbättra och öva upp sina förmågor skulle jag vilja säga. Att man har en tro på att kunna klara av vissa saker (prestera vissa saker). Även tron på att han/hon kan utveckla sin förmåga till att hysa förtroende för sina förmågor (dvs tron på att han/hon även kan utveckla sin förmåga till att inneha ett bra självförtroende.
Professor och psykiatikern Raj Persaud postulerar att ett äkta självförtroende kommer ifrån en attityd där man: "Promise yourself, no matter how difficult the problem life throws at you, that you will try as hard as you can to help yourself. You acknowledge that sometimes your efforts to help yourself may not result in success, as often being properly rewarded is not in your control." .

Har alla samma möjlighet att förbättras? Själv skulle jag svara att alla har samma möjlighet att bli det dom verkligen vill, vilket alla har rätt att känna. Drömmar är verkligare än verkligheten.

2.När man t ex vågar testa nya saker och lära sig utav dessa. När man vågar sätta upp vissa mål och delmål och i praktisk handling börja skrida mot verket - mot målens uppfyllande. För detta krävs ju vissa förmågor. Men förmågor kan tränas upp. Man har självförtroende om man "reser sig igen" efter ett (eller flera) "fall", "misslyckande" eller "nederlag" och ändå fortsätter. Självförtroendet "testas" när andra människor i ens omgivning av någon märklig anledning inte skulle ha förtroende för ens förmågor eller förtroende för att ens förmågor kan utvecklas. Det kräver ordentligt med självförtroende/det kräver sin man eller kvinna att inte "bli påverkad av detta". När man här inte "följer strömmen" utan går sin egen väg. Det viktiga är ju att man till syvende och sist själv har just förtroendet för sina förmågor samtidigt som man är så realistisk av sig som möjligt.

Hur viktigt är eget ansvar i det här sammanhanget?

3. Det är kanske delvis en erfarenhetsfråga och där man har en mer realistisk bild på sina förmågor. Om man t ex tecknar och målar(en förmåga) 6 timmar om dagen under flera år får man allt eftersom ett bättre och bättre förtroende till den (sin) förmåga att teckna och måla. De delpersonligheter man identifierar sig här med och är verksam i har gott självförtroende kanske kan man säga. De med "bättre självförtroende" är kanske också mer ärliga mot sig själva och vet vad de i nuläget "går för" och vad de har resurser till. De är medvetna om och inte involverade i uppgifter de i nuläget inte har resurser eller förmågor till (i nuläget). Men de tror på att de kan utveckla sina förmågor på lång sikt.

Kan det vara så att det är i realism som disciplin och självförtroende möts? Om man alltid får ett resultat som är ekvivalent med ansträngningen - dvs ett positivt resultat eller en god erfarenhet - eller har den uppfattningen, så verkar det nog mer lockande att abeta med det man vill.

4.se ovan. Att öva sig i/göra allt detta...

[Cosmic philosopher]

Har alla samma möjlighet att förbättras? Själv skulle jag svara att alla har samma möjlighet att bli det dom verkligen vill, vilket alla har rätt att känna. Drömmar är verkligare än verkligheten.

Det beror på "vilken utsiktspunkt" man står på. Om man ser det i ett timligt,tillfälligt perspektiv eller i ett "evighetsperspektiv".
Vid nuvarande tidpunkt/just i detta ögonblick har var och en av oss olika förutsättningar för det ena eller det andra om man ser på det timligt sett (det man kan observera genom sinnena /mått- och viktfacit). Men enligt Martinus världsbild har var och en av oss djupast sett (i ett "evighetsperspektiv) exakt samma grundförutsättningar. (Om man räknar med reinkarnationen, individens odödlighet, talangutveckling och karma under flera jordeliv där erfarenhet läggs till erfarenhet etc).
Tittar man bara på ett jordeliv blir det ju mer begränsat vad man kan uppnå eller hur långt man kan utvecklas inom den ena eller den andra färdigheten. Man ser man det utifrån ett "evighetsperspektiv" så är det fullt möjligt (enligt Martinus) att man kan utvecklas och bli vad man önskar. Allt blir möjligt. För att bli detsamma måste alla gå igenom detsamma enligt detta "evighetsperspektiv".

Enligt Martinus är våra nuvarande förutsättningar ett resultat vad vi har sysslat med i tidigare jordeliv samt i detta jordeliv.

Kanske kan man på ett mycket kortfattat sätt säga att ju mer realistisk,ärlig och ödmjuk man är desto bättre självförtroende har man. Det gäller alltså att odla och öva sig i dessa egenskaper - alltså öva sig i att vara realistisk (i förhållande t ex till vår förmågor) och i ärlighet...
"Uppblåst självförtroende" eller "kaxighet" är inte detsamma som "bra självförtroende". Förr eller senare "går det hål på ballongen"...

2.När man t ex vågar testa nya saker och lära sig utav dessa. När man vågar sätta upp vissa mål och delmål och i praktisk handling börja skrida mot verket - mot målens uppfyllande. För detta krävs ju vissa förmågor. Men förmågor kan tränas upp. Man har självförtroende om man "reser sig igen" efter ett (eller flera) "fall", "misslyckande" eller "nederlag" och ändå fortsätter. Självförtroendet "testas" när andra människor i ens omgivning av någon märklig anledning inte skulle ha förtroende för ens förmågor eller förtroende för att ens förmågor kan utvecklas. Det kräver ordentligt med självförtroende/det kräver sin man eller kvinna att inte "bli påverkad av detta". När man här inte "följer strömmen" utan går sin egen väg. Det viktiga är ju att man till syvende och sist själv har just förtroendet för sina förmågor samtidigt som man är så realistisk av sig som möjligt.

Hur viktigt är eget ansvar i det här sammanhanget?

Det är nog inte helt oviktigt...

Kan det vara så att det är i realism som disciplin och självförtroende möts? Om man alltid får ett resultat som är ekvivalent med ansträngningen - dvs ett positivt resultat eller en god erfarenhet - eller har den uppfattningen, så verkar det nog mer lockande att abeta med det man vill.

Ja så är det nog - i alla fall på sikt. Se ovan.

[klorofyll]

Har alla samma möjlighet att förbättras? Själv skulle jag svara att alla har samma möjlighet att bli det dom verkligen vill, vilket alla har rätt att känna. Drömmar är verkligare än verkligheten.

Det beror på "vilken utsiktspunkt" man står på. Om man ser det i ett timligt,tillfälligt perspektiv eller i ett "evighetsperspektiv".
Vid nuvarande tidpunkt/just i detta ögonblick har var och en av oss olika förutsättningar för det ena eller det andra om man ser på det timligt sett (det man kan observera genom sinnena /mått- och viktfacit). Men enligt Martinus världsbild har var och en av oss djupast sett (i ett "evighetsperspektiv) exakt samma grundförutsättningar. (Om man räknar med reinkarnationen, individens odödlighet, talangutveckling och karma under flera jordeliv där erfarenhet läggs till erfarenhet etc).

Ibland tänker jag att allt fysiskt i vår omgivning (bara) är gemensamma illusioner, det är alltså att de är gemensamma som gör att de tar form (annars hade upplevelsen bara utspelat sig i tankarna), dock är dessa ganska allmänna och när man fokuserar på enskilda saker och samband så blir vi allt mer oense, kanske gäller inte samma lagar för oss alla (trots allt).

Tittar man bara på ett jordeliv blir det ju mer begränsat vad man kan uppnå eller hur långt man kan utvecklas inom den ena eller den andra färdigheten. Man ser man det utifrån ett "evighetsperspektiv" så är det fullt möjligt (enligt Martinus) att man kan utvecklas och bli vad man önskar. Allt blir möjligt. För att bli detsamma måste alla gå igenom detsamma enligt detta "evighetsperspektiv".

Bara en tanke: Som det är idag tror jag inte att man får bli psykolog om man varit psykiskt sjuk, men om ett jordeliv varat i 200 år så kanske det hade varit ett krav att man måste varit psykiskt sjuk och sedan tillfrisknat för att bli psykolog, eftersom det skulle innebära en större erfarenhet.

Kanske kan man på ett mycket kortfattat sätt säga att ju mer realistisk,ärlig och ödmjuk man är desto bättre självförtroende har man. Det gäller alltså att odla och öva sig i dessa egenskaper - alltså öva sig i att vara realistisk (i förhållande t ex till vår förmågor) och i ärlighet...

Vad betyder ärlighet för dig? Jag har alltid haft svårt för att förstå hur det ordet använda i olika sammanhang, för mig betyder ärlighet bara att man talar sanning. Tack för dina intressanta tankar!

[Cosmic philosopher]

Bara en tanke: Som det är idag tror jag inte att man får bli psykolog om man varit psykiskt sjuk, men om ett jordeliv varat i 200 år så kanske det hade varit ett krav att man måste varit psykiskt sjuk och sedan tillfrisknat för att bli psykolog, eftersom det skulle innebära en större erfarenhet.

Klokt tänkt!
Visserligen kan nog en intelligent "teoriserande" legitimerad psykolog (utan egna erfarenheter och övervinnande av psykisk sjukdom X) vara till viss nytta eller till önskvärt betydligt bättre hjälp än ingen hjälp alls. Men om man själv lider av X och går till en legitimerad psykolog med egna erfarenheter och som övervunnit just X så behöver man nog inte så stor intuition för att uppleva vilken förståelse,dignitet, inlevelseförmåga och hjälp man här kommer att finna/möta hos denna senare psykolog.

Kanske kan man på ett mycket kortfattat sätt säga att ju mer realistisk,ärlig och ödmjuk man är desto bättre självförtroende har man. Det gäller alltså att odla och öva sig i dessa egenskaper - alltså öva sig i att vara realistisk (i förhållande t ex till vår förmågor) och i ärlighet...

Vad betyder ärlighet för dig? Jag har alltid haft svårt för att förstå hur det ordet använda i olika sammanhang, för mig betyder ärlighet bara att man talar sanning. Tack för dina intressanta tankar!

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc. Det innebär också att jag försöker vara så sann som möjligt mot andra människor och mot min omgivning. Men här får man ofta ha ett visst omdöme ty det är inte alltid det bästa "att tala det man tänker " mot omgivningen direkt. I vissa sammanhang kan det t o m vara bäst att inte säga något alls och vara tyst. Man får helt enkelt väga in en viss hänsyn också. Hur man berättar sin sanning till andra är en konst.
En bra pedagog "leverar sin sanning" på olika sätt till olika personer kanske kan man säga och anpassar "denna sin sanning" till lyssnarens nuvarande "mottaglighet" /begåvning.
Antag en oerhört kunnig fysiker A som är mycket insatt i kvantfysik. Om en normalbegåvad 9-åring frågar A: "Vad är kvantfysik för något? Kan du berätta för mig?" eller om en normalbegåvad gymnasiestuderande ställer samma fråga till A. Eller en universitetsstuderande i fysik ställer samma fråga till A så levererar ju A denna sin kunskap(anpassar svaret) om kvantfysik ("sin sanning") och svarar alltså på lite olika sätt till dessa tre exempel...

Frågan är vem som är mest kontakt med verkligheten av t ex "materialisten" (som inte håller någon pre- eller postexistens som sannolik ("tron" på att man bara lever detta jordeliv)) eller t ex "martinusianen" (som håller Martinus världsbild som sannolik). Två exempel bara. Materialisten nöjer sig kanske med det som "finns inom räckvidd för ens möjlighet att utveckla i form av talanger" i detta livet medan en "martinusian" kanske mer villigt "ger sig in i större utvecklingsprojekt" (för att om möjligt uppleva dessa "framskapade" genistadier i senare jordeliv).

PS. Tack själv för intressanta frågor! DS

[klorofyll]

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc.

Jag ser det som att om man inte är sann mot sig själv så är man på sätt och vis taskig mot sig själv, hur kan man vara det, måste inte det betyda att man är lite tudelad, att man har en person i personen, att man finns/existerar på olika plan?

Det innebär också att jag försöker vara så sann som möjligt mot andra människor och mot min omgivning. Men här får man ofta ha ett visst omdöme ty det är inte alltid det bästa "att tala det man tänker " mot omgivningen direkt. I vissa sammanhang kan det t o m vara bäst att inte säga något alls och vara tyst. Man får helt enkelt väga in en viss hänsyn också. Hur man berättar sin sanning till andra är en konst.

Kan du komma på någon situation eller i något sammanhang där man får ljuga? Om du anser att det är okej med vita lögner, vad är då skillnaden mellan en lögn och en vit lögn och sanningen?

En bra pedagog "leverar sin sanning" på olika sätt till olika personer kanske kan man säga och anpassar "denna sin sanning" till lyssnarens nuvarande "mottaglighet" /begåvning.
Antag en oerhört kunnig fysiker A som är mycket insatt i kvantfysik. Om en normalbegåvad 9-åring frågar A: "Vad är kvantfysik för något? Kan du berätta för mig?" eller om en normalbegåvad gymnasiestuderande ställer samma fråga till A. Eller en universitetsstuderande i fysik ställer samma fråga till A så levererar ju A denna sin kunskap(anpassar svaret) om kvantfysik ("sin sanning") och svarar alltså på lite olika sätt till dessa tre exempel...

Om vi å ena sidan har en person som helt anpassar sig efter lyssnaren så kan man ju anta att denne person lätt kan vara manipulativ, och om vi å andra sidan har en person som aldrig förändrar sig i sitt sätt att kommunicera så kanske vissa skulle säga att denne person är väldigt ego, men min fråga är om det verkligen alltid är fel att vara ego? Är det en skillnad på "att bara tänka på sig själv" och "att bara bry sig om sig själv"?

Frågan är vem som är mest kontakt med verkligheten av t ex "materialisten" (som inte håller någon pre- eller postexistens som sannolik ("tron" på att man bara lever detta jordeliv)) eller t ex "martinusianen" (som håller Martinus världsbild som sannolik). Två exempel bara.

Jag tror att den som är i mest kontakt med verkligheten är den som bäst förstår vilka möjligheter som finns. Men det finns nog en och annan invändning mot det, men jag är idealistisk och tror att ingen valt att göra onda saker om de varit medvetna om bättre alternativa möjligheter.

Materialisten nöjer sig kanske med det som "finns inom räckvidd för ens möjlighet att utveckla i form av talanger" i detta livet medan en "martinusian" kanske mer villigt "ger sig in i större utvecklingsprojekt" (för att om möjligt uppleva dessa "framskapade" genistadier i senare jordeliv).

PS. Tack själv för intressanta frågor! DS

Jag tror man minns det man behöver minnas och om man inte minns något från tidigare liv så tror jag inte att de eventuella tidigare liven har någon betydelse för detta livet, det känns i alla fall som en posivit tanke.

[klorofyll]

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc.

Jag ser det som att om man inte är sann mot sig själv så är man på sätt och vis taskig mot sig själv, hur kan man vara det, måste inte det betyda att man är lite tudelad, att man har en person i personen, att man finns/existerar på olika plan?

Jag har tänkt lite på det här och jag tror inte att det talas så mycket om det. Jag tror att man är osann mot sig själv för att man inte kan upprätthålla sina åsikter. Vad detta att man inte kan upprätthålla sina åsikter beror på vet jag inte. Jag tror att en åsikt är att man skådar något utifrån ett visst synsätt. Antagligen beror det att man inte kan upprätthålla sin åsikt antingen på att det man skådar försvinner (vilket jag tror betyder att man blir det man ser) eller att man byter synsätt. Så kanske är denna tudelning av personligheten att man byter synsätt och från den dagen antingen kan se saker enligt det nya synsättet eller minnas hur man hade sett saken ur det gammla synsättet. Men vad sjutton är ett synsätt? Egentligen tror jag att ett synsätt är att se saker "enligt vissa åsikter", vilket borde vara en teknik för hur man omvandlar erfarenhet till åsikt och vice versa. Det här blir ju bara klurigare och klurigare. Att ändra sin teknik tror jag är att ändra sitt sätt att skilja på åsikt och handling. Att skilja på åsikt och handling är att utifrån erfarenhet och över tid se hur man bäst skall handla. Jag börjar tro att det här med att vara "osann mot sig själv" är en illusion, och ett komplex över att inte vilja/våga byta handlingssät. Jag resonerar lite med mig själv här, ta inte det jag skriver för allvarligt.

[Kristofer]

klorofyll skrev:
Bara en tanke: Som det är idag tror jag inte att man får bli psykolog om man varit psykiskt sjuk, men om ett jordeliv varat i 200 år så kanske det hade varit ett krav att man måste varit psykiskt sjuk och sedan tillfrisknat för att bli psykolog, eftersom det skulle innebära en större erfarenhet.

Klokt tänkt!
Visserligen kan nog en intelligent "teoriserande" legitimerad psykolog (utan egna erfarenheter och övervinnande av psykisk sjukdom X) vara till viss nytta eller till önskvärt betydligt bättre hjälp än ingen hjälp alls. Men om man själv lider av X och går till en legitimerad psykolog med egna erfarenheter och som övervunnit just X så behöver man nog inte så stor intuition för att uppleva vilken förståelse,dignitet, inlevelseförmåga och hjälp man här kommer att finna/möta hos denna senare psykolog.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag håller absolut inte med er...man måste skilja på erfarenhet och konsekvenser av dessa/lärdomar...har man gjort ngt fel i 20 år är den erfarenheten inte en tillgång...den är en belastning. så är det även med psykiska sjukdomar som jag ser det. Om du ska lära dig texten till en sång är det INTE en fördel om du har sjungit den fel i 20 år...tvärtom kommer det finnas så många kopplingar i din hjärna till den felaktiga texten att du kommer ha väldigt svårt att lära dig den riktiga texten.

Jag anser att en bra psykolog måste vara så trygg i sig själv att den inte blandar ihop sina egna tankar och känslor med klientens...en otrygg människa eller en psykiskt sjuk människa har ofta svårt att skilja på vilka tankar/känslor som föds ur individens egna erfarenheter och tankar och vilka som är logiska slutsatser utifrån förståelsen av den andre personens tankevärld/situationen som sådan.

[Kristofer]

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc.

Jag ser det som att om man inte är sann mot sig själv så är man på sätt och vis taskig mot sig själv, hur kan man vara det, måste inte det betyda att man är lite tudelad, att man har en person i personen, att man finns/existerar på olika plan?

Jag har tänkt lite på det här och jag tror inte att det talas så mycket om det. Jag tror att man är osann mot sig själv för att man inte kan upprätthålla sina åsikter. Vad detta att man inte kan upprätthålla sina åsikter beror på vet jag inte. Jag tror att en åsikt är att man skådar något utifrån ett visst synsätt. Antagligen beror det att man inte kan upprätthålla sin åsikt antingen på att det man skådar försvinner (vilket jag tror betyder att man blir det man ser) eller att man byter synsätt. Så kanske är denna tudelning av personligheten att man byter synsätt och från den dagen antingen kan se saker enligt det nya synsättet eller minnas hur man hade sett saken ur det gammla synsättet. Men vad sjutton är ett synsätt? Egentligen tror jag att ett synsätt är att se saker "enligt vissa åsikter", vilket borde vara en teknik för hur man omvandlar erfarenhet till åsikt och vice versa. Det här blir ju bara klurigare och klurigare. Att ändra sin teknik tror jag är att ändra sitt sätt att skilja på åsikt och handling. Att skilja på åsikt och handling är att utifrån erfarenhet och över tid se hur man bäst skall handla. Jag börjar tro att det här med att vara "osann mot sig själv" är en illusion, och ett komplex över att inte vilja/våga byta handlingssät. Jag resonerar lite med mig själv här, ta inte det jag skriver för allvarligt.

Jag tycker du har en hel del poänger i det du skriver...dock vill jag komplicera det lite till...det är t ex extremt vanligt med motsägelsefulla tankar/känslor...dvs man vet inte alltid vilket perspektiv som väger tyngst och varifrån de olika åsikterna kommer. Du tycker om godis men vet att det är onyttigt...hur väljer du då att agera och varför gör du det? i vilket fall är du "sann" mot dig själv och i vilket fall är du det inte? En person kan tycka att han/hon är ganska dålig men samtidigt vilja ha den senaste mercan. Köper han/hon då den senaste mercan utifrån att han/hon vill ha den eller gör han/hon det inte utifrån att den inte anser att den förtjänar den?

Ytterligare en aspekt på detta som jag tror är extremt viktig är hur mkt man väljer att anpassa sig efter omgivningen...kanske kommer andra tycka att du försöker vara nåt som dom inte ser dig som genom att köpa en merca. Kommer du då agera enbart utifrån hur du känner det eller enbart utifrån hur du tror att andra kommer uppfatta ditt agerande eller kanske kompromissa lite med båda dessa perspektiv...

[Cosmic philosopher]

Hej Kristofer!

klorofyll skrev:
Bara en tanke: Som det är idag tror jag inte att man får bli psykolog om man varit psykiskt sjuk, men om ett jordeliv varat i 200 år så kanske det hade varit ett krav att man måste varit psykiskt sjuk och sedan tillfrisknat för att bli psykolog, eftersom det skulle innebära en större erfarenhet.

Klokt tänkt!
Visserligen kan nog en intelligent "teoriserande" legitimerad psykolog (utan egna erfarenheter och övervinnande av psykisk sjukdom X) vara till viss nytta eller till önskvärt betydligt bättre hjälp än ingen hjälp alls. Men om man själv lider av X och går till en legitimerad psykolog med egna erfarenheter och som övervunnit just X så behöver man nog inte så stor intuition för att uppleva vilken förståelse,dignitet, inlevelseförmåga och hjälp man här kommer att finna/möta hos denna senare psykolog.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag håller absolut inte med er...man måste skilja på erfarenhet och konsekvenser av dessa/lärdomar...har man gjort ngt fel i 20 år är den erfarenheten inte en tillgång...den är en belastning. så är det även med psykiska sjukdomar som jag ser det. Om du ska lära dig texten till en sång är det INTE en fördel om du har sjungit den fel i 20 år...tvärtom kommer det finnas så många kopplingar i din hjärna till den felaktiga texten att du kommer ha väldigt svårt att lära dig den riktiga texten.

Kul att vi verkar se det lite olika här. Jag skulle vilja säga att alla erfarenheter (även de "svåra") är ett plus (på lång sikt) och därmed en tillgång. Tillgången är bl a att man utvecklas fram i empati,förståelse och medkänsla/medlidande. Något som man kanske inte gör av enbart teori/läsning. (Har man "martinusianska glasögon" på sig så blir det kanske lättare att förstå detta.) Hur kommer det sig då "att man inte kan texten på sången helt perfekt" direkt från början? D vs hur kommer det sig att man inte alltid är perfekt (psykiskt) friskt? Med andra ord hur kommer det sig att man blir "psykiskt sjuk"? När inget annat "hjälper" av andras inhämtade erfarenheter utmynnat i information,råd, vägledning,böcker,undervisning osv - vad ska då hjälpa -? Det kanske "ska till" en viss mängd erfarenheter innan "man kan sjunga sången med perfekt text". D vs det kanske ska till en viss mängd erfarenheter innan man "förstår sambanden", förmår övervinna sin psykiska sjukdom och kan tillägna sig kunskap(visdom) på ifrågavarande område.

Jag anser att en bra psykolog måste vara så trygg i sig själv att den inte blandar ihop sina egna tankar och känslor med klientens...en otrygg människa eller en psykiskt sjuk människa har ofta svårt att skilja på vilka tankar/känslor som föds ur individens egna erfarenheter och tankar och vilka som är logiska slutsatser utifrån förståelsen av den andre personens tankevärld/situationen som sådan.

Instämmer med dig här. Det är viktigt att psykologen här har övervunnit sin eventuellt tidigare psykiska sjukdom helt och hållet och även i övrigt är "psykiskt frisk" förstås.

[Cosmic philosopher]

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc.

Jag ser det som att om man inte är sann mot sig själv så är man på sätt och vis taskig mot sig själv, hur kan man vara det, måste inte det betyda att man är lite tudelad, att man har en person i personen, att man finns/existerar på olika plan?

Ja, det beror nog att vi har "två slags naturer" i oss som ganska lätt kan komma i konflikt med varandra. Den ena naturen (den äldre) är "djuret" ("Mr Hyde") och den andre naturen är "den goda människan i sitt vardande" (den nyare naturen) (Dr Jekyll)... Dessa två naturers konflikter med varandra ställer till med en hel del med disharmoni i världen.

Det innebär också att jag försöker vara så sann som möjligt mot andra människor och mot min omgivning. Men här får man ofta ha ett visst omdöme ty det är inte alltid det bästa "att tala det man tänker " mot omgivningen direkt. I vissa sammanhang kan det t o m vara bäst att inte säga något alls och vara tyst. Man får helt enkelt väga in en viss hänsyn också. Hur man berättar sin sanning till andra är en konst.

Kan du komma på någon situation eller i något sammanhang där man får ljuga? Om du anser att det är okej med vita lögner, vad är då skillnaden mellan en lögn och en vit lögn och sanningen?

Jag är ingen "moralpredikant"
Var och en får följa sitt eget samvete om de kan eller "nänns" ljuga och om de bara är redo att ta konsekvenserna av dessa sina lögner. Lögnaren upplever nog mer stress i kroppen (av lögnerna). Men vem ljuger inte om man t ex kan "rädda" någons liv eller rädda någon från obehag genom att ljuga? Bara som exemel.