Riktning?
Postat: 04 aug 2010 19:31
Människan utan kultur kommer att söka sig en. I det har Aristoteles rätt när han benämner människan som ett zoon politicon. Men just denna belägenhet är det som skapar skräck och separation mellan människor. Just detta kultursökande är vad som har fått män, företrädesvis, att söka kuva andra i en skala som trotsar all logik. För freden har det begivit sig för både Djingis Kahn, Stalin och Napoleon. Varför denna illusion om ett rike av fred i krigets fotspår? Svaret som måste ges är fruktan inför de oroligheter, den värsta situation som tänkas kan, för människan är kapabel inte bara till stordåd av skapelse utan även stordåd av förstörelse. Enbart den individuella värderingen skiljer dem åt. Just detta att kuva de mindre vetande eller att härska över det våldsamma med en än värre styrka i nävarna är något som just nu är mer aktuellt än någonsin. Varför? För att nävarna har tagit nya formen, men fruktan står lika stark som någonsin, och den rättfärdigar allsköns vidrigheter och smärta. Förespråkare för demokrati har kommit att förespråka och återta försvaret av tortyr. De som i sin ungdom växte upp med krigets fasor som spöken i ryggen har igen börjat frukta, inte för den yttre fienden, utan en inre. Precis den samma fiende som väckte nazismens raseri, precis den anda som Jung omtalade som Wutans ande. I England talas det öppet om medelklassens hot mot nationens framtid. Staten har blivit kroppslig och individens och den individuellt kännande har krympit i dess skugga, nationalismens uppmaning till varmt våld och passionens hetta har kommit att bli en institutionellt kallt beräknande kalkyl över de osynliga aktörernas profit. Landet är återigen aktuellt som något att värna om, men denna gång utan kung. Jag nämner England, men det bara för jag inte vill peka på det uppenbara i det agerande USA förfäktat. Varje stark stat behöver en stark fiende.
Det verkar som om något överlevde nazitysklands fasor. Idag ser vi realiserat det som Hitler vände sig mot, det som Marx vände sig mot, det som Mussolini vände sig mot. Men att vi har vänt oss mot dem betyder inte att den situation vi står inför är bra. Det som kallades kapitalismens hot är en svunnen fråga. De ideal som tog fasta på en sjunkande levnadskvalité med den. Fast detta bara på ytan, bakom ryggen smusslas det än mer än någonsin förut med nyandlighet och människans ascension och i den ryggens ficka frodas profitörerna. Svar söks i alla dess former och det som artonhundratalet ifrågasatte och vann börjar krypa upp till ytan. Kvitismen, den personliga tron har undsluppit sig sin infantilitet. Sakta men säkert börjar subjektet återkräva det som fråntogs henne när kroppen blev till skam, när känslan och intuitionen rycktes från henne av kyrkans dogm och det personliga beslutet endast överlevde i filosofins kammare. Men det är dags att släppa fruktan, det är dags att inse människans potential. Tills vi börjar inse vad vi är och att andra är oss lika så äventyrar vi att historien återupprepar sig. Med förtryckande institutioner för att kuva det som de fruktar. Ondskan hos den som tar sina egna beslut, ondskan hos den kultursökande. Det är inte bara rovgirig kapitaldrift som har stött den pacificering som modekulturens utbredning till alla samhällslager har inneburit. Humanistiska ideal, fredsträvande ideal har hållit samma dröm. Men vissa har vunnit över andra. Humanismen har börjat surna och dess stank breder ut sig. Det som var en emancipationsrörelse har kommit att bli en homogeniserande likhetskrävande mob, klagomål går före rätt och ger Hume rätt i att likheten får oss alla att stå som tiggare med mössa i hand.
Det verkar som om något överlevde nazitysklands fasor. Idag ser vi realiserat det som Hitler vände sig mot, det som Marx vände sig mot, det som Mussolini vände sig mot. Men att vi har vänt oss mot dem betyder inte att den situation vi står inför är bra. Det som kallades kapitalismens hot är en svunnen fråga. De ideal som tog fasta på en sjunkande levnadskvalité med den. Fast detta bara på ytan, bakom ryggen smusslas det än mer än någonsin förut med nyandlighet och människans ascension och i den ryggens ficka frodas profitörerna. Svar söks i alla dess former och det som artonhundratalet ifrågasatte och vann börjar krypa upp till ytan. Kvitismen, den personliga tron har undsluppit sig sin infantilitet. Sakta men säkert börjar subjektet återkräva det som fråntogs henne när kroppen blev till skam, när känslan och intuitionen rycktes från henne av kyrkans dogm och det personliga beslutet endast överlevde i filosofins kammare. Men det är dags att släppa fruktan, det är dags att inse människans potential. Tills vi börjar inse vad vi är och att andra är oss lika så äventyrar vi att historien återupprepar sig. Med förtryckande institutioner för att kuva det som de fruktar. Ondskan hos den som tar sina egna beslut, ondskan hos den kultursökande. Det är inte bara rovgirig kapitaldrift som har stött den pacificering som modekulturens utbredning till alla samhällslager har inneburit. Humanistiska ideal, fredsträvande ideal har hållit samma dröm. Men vissa har vunnit över andra. Humanismen har börjat surna och dess stank breder ut sig. Det som var en emancipationsrörelse har kommit att bli en homogeniserande likhetskrävande mob, klagomål går före rätt och ger Hume rätt i att likheten får oss alla att stå som tiggare med mössa i hand.
